Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Vertige (2009)

Franskt som överraskar! Heter också High Lane när den ska locka tittare utanför Frankrike.
Bergsklättrardrama-turned-horror. Se där ja. Den såg man inte riktigt komma.

Ett litet sällskap på fem personer, ute på vift någonstans i Kroatiens sköna scenerier. Framför allt de med inbjudande berg och maffiga utsikter. En speciell vandringsled lockar. En sån där riktigt go en….med lagom svåra utmaningar. Alla i sällskapet tycks kunna det här med att klättra runt på klippor. Utom en stackare..men han hänger ju på ändå. Svartsjukt vakande över sin flickvän vars ex (jaja..) på nåt vis lyckats snika sig in på utflykten. Dessutom känns alla skådisar sådär naturligt bra och avslappade. Som gör att jag kan tro på att det faktiskt är ett ganska normalt kompisgäng som är därute och äventyrar ihop. Skönt att slippa de klyschiga ”hollywood-karaktärerna” för en stund…den sportige, den spåniga, den tafatte (okej..han är ju med kan man säga), den hysteriskt rädda. Dessutom är det fasen tjejerna här som kliver fram lite! Gött!

En rulle som känns som två. Först drama med betagande utsikt och sedvanliga hinder som måste övervinnas. För övrigt sjukt snyggt tillverkat av herr regissör, en Abel Ferry. Jag tror på att skådisarna hänger där och dinglar! Kanske är alla skådisar riktiga bergsgetter??  Eller jävligt bra tränade. Snyggt fotat är det i alla fall!
Sen byter vi spår! Märkliga grejer inträffar, och plötsligt är känslan att the gang icke är helt ensamma uppe på berget… Gulp!
Kamp för att överleva börjar! Hur ska det gå!?

Jag gillar att effekterna är sådär ”europeiska” i sin utformning. Liksom actiondelen. Det blir en salig mix av spänning och ren och skär horror..och visst blod börjar stritta.
Mer ska nog icke skrivas om rullen. Bättre för upplevelsekontot då. Gnällspikar hittar förstås saker att klanka på. Men så är det ju alltid.

Bra jobbat alla inblandade!
Överraskande fartigt och engagerande.

 

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!

  

 

Nerve (2016)

nerve-poster-9De där 15 femton minuterna i rampljuset alltså.
Eller den sugande känslan av bekräftelse. Har vi inte alla den på ett eller annat sätt?

I detta digitala samhälle när man faktiskt vissa gånger kan bli rädd för sig själv då man inser hur mycket tid man lägger på datorer, uppkopplingar och framför allt den jäkla telefonen. Sociala medier, interagera, skriva, tycka, hela tiden söka information. Eller…nåt annat. Puh.

Här nu en rulle som väl i nådens år 2016 får anses vara ett praktexempel på hur det kanske står till i det digitala samhället, och hur vi fungerar som individer. Vare sig vi är åskådare eller utövare av diverse aktiviteter.

Venus (Emma Roberts) från Staten Island utanför New York dras in i the mobilspel of the year: Nerve. Digitala utmaningar, en sorts Truth or Dare (fast utan Truth) där spelaren antar utmaningar i varierande grad. Kyss en främling, sjung på ett fik…eller de lite mer vågade grejerna som prova kläder i exklusiva affärer och försök knalla ut med kläderna på, kör streetrace med förbundna ögon. Hoppsan. Ju farligare utmaningar man antar, och lyckas med, ju mer pengar tjänas. Och framför allt, ju mer LIKES får man från alla som följer spelet online nationwide. Ära och berömmelse. Allt hela tiden givetvis övervakat (om än lite overkligt kanske) av ”spelledningen”.

nerve_pic

socialt häng med medspelare mitt under allvaret

Rullen må komma i form av ytterligare en av alla dessa YA-skapelser…men se vad skenet bedrar lite. Förvånansvärt vuxen och lagom mörk i sin berättelse. Snyggt gjord också rent visuellt. Bra mekat av, för mig, okända regissörsduon Henry Joost och Ariel Schulman. Manus byggs på en bok. Emma R fungerar kalasbra som Venus, först tveksam till hela grejen med spelet (från början är det ju hennes bästis som är die hard-spelare), men snart själv indragen i soppan när hon visar sig ha synnerligen smarta talanger för att kunna ta sig långt i tävlingen. För det är ju så, liksom det var i gamla Highlander, att hela grejen med spelet är att det bara ska finnas en spelare kvar i slutändan. Som vinner the grand prize. Vägen dit är dock kantad med både mörka hemligheter och knixiga kurvor. Minst sagt. Kan Venus´ nyfödda tävlingsinstinkt ha att göra med den charmige Ian (Dave Franco) som också är med i spelet..?

Fartigt drama om jakten på likes och bekräftelser. Kanske till och med en liten inbakad, vettig, frågeställning om hur vi egentligen fungerar i det digitala samhället när möjligheterna tycks oändliga….men alltid…självklart…till ett visst pris.

Överraskande bra rulle.