What Happened to Monday (2017)

Noomi igen! Vad tusan, har hon börjat förfölja mig in till tv-soffan?? Nå, förra träffen gav ju mersmak, så det kan väl aldrig skada att ge det ett nytt försök. Och den här gången kommer hon i sju (7!) upplagor! Hu!

Här kör vi framtidsstory om ett samhälle, en jordboll, där befolkningen växt katastrofalt snabbt. Det går helt enkelt inte att föda alla på planeten. I den stora lydstaten (USA?) bestäms att man ska köra en ”kines”, dvs varje familj får bara ha ett barn. Alla överflödiga kids tas omhand på ett speciellt ”institut” och försätts i kryosömn, i väntan på bättre tider när alla ska kunna leva i harmoni. Halleluja. Bakom ”konceptet” finns en listig och driftig kvinna, Dr Cayman (Glenn Close), som dessutom hoppas på att plocka politiska pluspoäng i framtida val.

Illa då att Terrence (inhyrde Willem Dafoe i 10-minutersroll) just fått sju(!) identiska flickebarnbarn levererade på BB. Han har dock inga tankar på att ge upp sex av sina barnbarn till The Man, och kommer istället på en liten bluff som ska hålla alla kidsen samlade. Officiellt skapas EN identitet, ”Karen”, och varje kiddo (som är döpt efter en veckodag) får gå ut på ”sin” dag. Ett instängt liv, fast ändå inte. Ok, nu sväljer vi DEN storyn med lite ansträngd fantasi och hoppar 30 år fram i tiden. De sju ”Karen” är vuxna men fortsätter att leva som en person. De sju har utvecklat olika personligheter i hemmet, men ute på stan gäller det att hålla synken samlad. Och framförallt hela tiden berätta för varandra vad som händer. Och när plötsligt ”Monday” inte kommer tillbaka efter jobbet en eftermiddag…då börjar det bli dags att oroa sig. Ett mysterium som kommer att påverka alla systrarna.

Full fart för vår Noomi Rapace således! Och som hon gör det! Jag tjusas i parti och minut över hur lätt hon hoppar in i varje systers personlighet. Och dessutom har rejäla dollars plöjts ned i effekterna för att låta Noomi spela mot sig själv i scenerna. Apsnyggt gjort, och det går banne mig inte att se flawsen i effekterna. Bra jobbat Noomi. Och bra jobbat Tommy ”Död Snö” Wirkola som sköter regipinnen. Inte en A-rulle i ordets bemärkelse, mer en jäkligt lyckad B-film som försetts med snygga effekter och detaljer. Om miljöerna i vissa lägen ser glåmigt öststatsaktiga ut….beror det på att rullen är fotad i Rumänien, och sedan försetts med ett lager snygg CGI-bakgrund som fångar framtida skyskrapor ihop med de gamla kåkarna.
Oerhört lätt rulle att engagera sig i. Och jag ger all cred för det till Noomi! Annars är actiondelarna traditionella och linjära, men aldrig tråkiga. Såklart går det att lura ut hur huvuddelen av storyn kommer att avlöpa, men det finns faktiskt en liten twist att ändå gotta sig åt.

En överraskande snygg rulle! Med en solid story. Om du, som jag, köper alla logiska luckor i manuset förstås.

 

Jag och poddpartner Fiffi öser ännu lite mer beröm över Noomi och rullen i #126 av SoF-Podden!

Annonser

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013)

Som vanligt dras jag till nedskrivna och utskällda filmer.
Som ett nyfiket barn vilket inte kan hålla sig borta från elden. Eller som en höjdrädd som ändå inte kan låta bli att gå nära kanten. Jag vet inte vad det beror på. Kanske känslan att man ändå bör utsätta sig för träskmarkerna för att kunna uppskatta pärlorna till fullo…?

Idag slås jag mest av förvåning att Jeremy Renner tackat ja till den här rullen. För en kille som verkligen kommit upp sig i smöret med Mission Impossible, Bourne-serien och lite sidekickande i Avengers, måste det här vara att ta ett steg tillbaka. Eller är det en tjänst åt någon? Eller…är han bara sugen på att larva runt i en lagom hjärndöd story för att få bränna av lite coola vapen och inhösta en lagom fet check? Betald semester?
Kanske är det sista alternativet det troligaste…

Norsken Tommy Wirkola spottade ju ur sig den lite lustiga Död Snö för ett antal år sedan, uppenbarligen tillräckligt bra för att producenter ”overe there” skulle få upp ögonen och låta honom basa för lagom klämmigt övningsobjekt där risken för fail inte gör så mycket (så mycket fail rent ekonomiskt har det nu faktiskt inte blivit då dagens rulle worldwide spelat in i slängar 225 miljoner dollars på en budget på 50!).

Här återvänds det till sagotider och legenden om Hans och Greta får sig en ordentlig genomkörare. I vuxen ålder har syskonen blivit häxdräpare av rang, och de anlitas nu av byar till höger och vänster i ett sorts 1800-tals Tyskland (där alla snackar engelska) för att hitta försvunna barn och avpollettera groteskt sminkade häxor medelst tuffa vapen.

Renner är skinnklädd Hans (Hansel) och Gemma Arterton är Greta (eller Gretel) i liknande outfit och de ser mer ut att höra hemma i The Road Warrior. Nu har ovanligt många barn försvunnit, en märklig häxhögtid tycks infalla inom kort och the chief-witch-in-charge Famke ”I only did it for the money” Janssen utmanar syskonen.

Det är såklart dumt, dummare och stendumt. Effekter och greenscreen. Skådisar som omöjligt kan ta detta på allvar, men som antagligen tänkte på det nyfyllda bankkontot när de skulle haspla ur sig replikerna och på så sätt ändå kunde hålla sig för skratt. Oj, nämnde jag att Peter Stormare dyker upp också? Som om det skulle spela någon roll…
Kort sagt, det är inte en bra film.

syskon med häx-issues..

Lider jag då? Inte speciellt måste jag ändå erkänna (what!?!).
Märkligt nog har jag en viss kärlek för filmer som är så dåliga att de nästan blir lite underhållande. Som till exempel Van Helsing. Är detta möjligen en film i Helsing-klass? Mig veterligen finns det bara tre personer jag vet som fulgillar Van Helsing: moi, filmitch och min brorsa. Fast…den är nog rätt mycket bättre än den här när jag tänker på det..

Hansel & Gretel: Witch Hunters. Skratta åt den. Finn visst nöje i uselheten och glöm den i samma sekund den är slut. Jag har sett lika dåliga filmer som tar sig på alldeles för stort allvar. Det gör inte den här känns det som. Usel? Tja, fast på ett ganska roande sätt. Skiter du i den har du naturligtvis ägnat 88 minuter av ditt liv åt något vettigare.
Det blir såklart underkänt. Fast med ett leende…