Omedelbart efter att eftertexterna börjat rulla inser jag att man kommer att se olika på denna film beroende på vilken tidsålder man är född i.

Så är det förstås med de flesta filmer, men dagens objekt har ju ändå en viss källa (icke helt okänd) att falla tillbaka mot…och jämföras med.
Av de som känner till originalet vill säga.

Lite bitterljuvt inser jag att tex min 20-årige son inte har en susning om originalfilmen, okej kanske att han sett omslaget i dvd-hyllan ändå. Men det är nog allt.
När jag, en sliten medelålders man, tar mig an handlingen om den olycksaliga familjen, är det ju naturligtvis med jämförelsens ögon. Min son, och resten av de nya generationerna, kommer med största sannolikhet ”bara” att se filmen som ännu ett inlägg från Hollywoods skräck- och myspysrys-avdelning.

Så, hur håller den sig då? Denna upphottade variant av usliga andar som stör hemfriden för den nyinflyttade familjen Bowen (som alltså fått byta namn från Freeling från första filmen).
Jo, tackar som frågar….vill jag nog ändå mena.
Vad dagens rulle gör…är att den stampar till så pass mycket egen fast mark att stå på…för att den inte ska ses som en hopplöst by-the-numbers-plagiat. Visst, grundstoryn är densamma och filmen följer sin (berömda?) storyarc ganska troget.

Däremellan har dock dagens regiman Giles Kenan samt manusmannen David LIndsay-Abaire stoppat in dels egna små påhitt och sedan också tagit några av de mer kända ögonblicken från originalet och gjort om dem lite. Och faktiskt, inte så det stör alls.

Att vi lever i ett teknologiskt och uppkopplat samhälle kan förstås inte gå en film som denna förbi, och där Tobe Hoopers rulle (eller hur var det nu…?) skojade med tv-fjärrkontroller….satsar dagens virila variant på både smatphone-debacel och flygande hobbydrönare med inbyggd kamera.

Här väljer man dessutom att göra familjen Bowen allt annat än stabila helylleamerikaner. Pappa (Sam Rockwell) har precis blivit arbetslös och familjen tycks ha rätt ont om cash, Mamma (Rosemarie DeWitt) försöker hålla humöret uppe och jonglera mellan sina tre barn, den obligatoriska truliga tonårsdottern, den bekymrade och känslige sonen…och såklart den minsta dottern…där ”problemen” strax kommer att börja…
Min enda invändning mot dagens familj, är att de aldrig känns riktigt ”riktiga”. Jag kommer liksom inte nära dem…som jag gjorde med originalets husinvånare. Sam Rockwell känns lite svajig, ibland spelar han nästan över. Men okej, det behöver man inte bry sig om. Det förtar inte den generella upplevelsen.

moderskärleken spelar som vanligt den största rollen i kaoset.

Det är förstås huset, och effekter, som står i fokus mest hela tiden.
Att beskylla dagens version av obehagliga ”hembesök” för att vara skrämmande är såklart att ta i.
I alla fall för denna kinkiga gubbe. Däremot är filmen snygg och innehåller ett par jäkligt läckra sekvenser…som förstås också vill vara obehagliga om de kan. Överlag kapar filmens 93 minuter ordentligt på sina hörn för att hinna med att berätta allt. Det där djupet saknas med andra ord lite grann.

Hade inte rullen nu och för alltid fått stångas med sitt (ändå) berömda original…hade den förstås haft fler fördelar på sin sida.  1982-års modell av fasa i förorten regerar nog ännu ett bra tag framöver…även om dagens visuellt snärtigare variant faktiskt håller som stand alone-rulle.
Och, det är väl så det är tänkt kanske.

Hu för oss gamla nördar.
Trots detta, en stabilt underhållande upplevelse. Jag gör en ”Henke” och delar ut 3 (om än svaga) andeutdrivare (lämpligt nog förvandlade till guldstjärnor) av 5 möjliga.