Sorcerer (1977)

SORCERER - American PosterA.k.a Fruktans Lön på svenska biograferna när det begav sig. För övrigt en nyinspelning från -53.

Fram till nu en vit fläck på min filmhimmel. Den här versionen är regisserad av William Friedkin, som tydligen påstått att det här är den filmen han är mest nöjd med i sin karriär. Hahaha, vilken skojare!

En hoper bistra män, som efter vad som kan vara en av de mer dravliga inledningarna jag skådat, ska till att köra skrotiga lastbilar från punkt A till B i en sydamerikansk djungel. Lasten; lite skönt opålitlig nitroglycerin. Köra med lätt fot på pedalen alltså.
Jaha ja, drygt två timmar i djungeln. Snubbar som svär åt varandra med lagom överspel. Mest svär kanske den senige Roy Scheider. Lera, regn. Man spränger ett träd. Kör över en Indiana Jones-bro med visst besvär. Tja, och sen händer det inte så mycket mer. Drama? Action? Fan vet. Rätt seg rulle detta. Sen får Friedkin säga vad han vill. Visst, välgjort och autentiskt är det ju. Men det räcker inte för att göra en hel rulle. Bäst är musiken av Tangerine Dream.

Nix, detta var inte speciellt  bra.

Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

Hardcore Henry (2015)

hardcore_posterAck ja. dessa experimentfilmer.
Skjuter från från höften, öser på med spektakulära inslag och hoppas att hajpen liksom ska locka massorna. Ibland funkar det. Ibland blir det bara konstigt.

Figuren Henry vaknar upp i ett labb. Uppenbarligen utrustad med diverse konstgjorda kroppsdelar! Jahapp! En kvinna som verkar vara hans fru hjälper honom och skvallrar om illavarslande saker som kan hända. Och givetvis strax händer. Snabbare än man kan säga FPS.

För..grejen med filmen är alltså att vi hela tiden ser precis allt ur Henrys ögon. Hela rullen stöpt i formen first-person-shooter. Precis som jag förr spelade tv/pc-spel med andra ord. Minnen från oändliga timmar ihop med krigsrafflet Medal of Honor studsar plötsligt genom hjärnan, ah…those where the  days. Den eviga kampen med att peppra nazister och annat ohyfs. Men det var då det.

Således, fullt ös på actionfronten där det ena stuntet avlöser det andra. Vissa mer spektakulära än andra. Alltid ur Henrys synvinkel. Spelplatsen är Moskva med omnejd då detta är en rysktillverkad (med amerikanska stålars) rulle. En hel rulle ur samma synvinkel således. Hm, hur funkar det? Tja, att anamma själva formatet rent tittarmässigt i hjärnan går ändå rätt snabbt. Däremot blir det ju så satans….enahanda och TRÅKIGT efter ca 10 minuter. Manuset är nämligen av den mer usla sorten och den kackiga storyline som finns har bara till syfte att försätta Henry (dvs oss…ok?) i nya actionsekvenser där allt från skjutande, hoppande och parkour-utövande förekommer. Här stannas icke upp för fem öre. Tur för filmen kanske, då den bistra sanningen om kvalitén på underlaget hade varit ännu mer uppenbar. På pluskontot finns ju förstås att man sparat in på dyr stjärnskådis-lön då Henry enligt uppgift spelas av upp till 10 olika stuntmän. Javisst ja, jag nämnde väl att den gode Henry inte kan prata heller..?

hardcorehenry2016-0102

Henry..eller…eh..jag..skjuter på allt som rör sig

Kanske den lockar dagens tv-spelande kids på ett helt annat sätt än moi. Tröttsamt, enahanda och synnerligen pajig story. Och det hjälper inte ens att Sharlto Copley kommer in och spelar typ 7 olika roller!

Näru. Detta kan icke rekommenderas ens som bakisfilm (vilket kanske är bra då det vansinniga tempot och de hysteriska bildvinklarna antagligen hade slitit än mer på en redan trött hjärna…!!)

#rysligaoktober: The Hollow (2015)

the-hollow-2015-posterIcke att förknippas med The Hallow. Där är det rysligt på Irland.
Här är det rumble på den fiktiva ön Shelter Island nånstans vid den amerikanska kusten.

Tre systrar är på väg till ön för att…tja…rätt oklart egentligen. Start all over again? En olycka med föräldrarna ligger uppenbarligen till grund för beslutet. Klart är att den yngsta av systrarna lider av nån slags noja och måste babysittas nästan hela tiden. Och då är hon ändå runt 17-19 år. På ön väntar en släkting, en ”aunt Cora”.

Naturligtvis skiter det sig innan kramkalaset kan börja. En gammal legend (förstås) om brinnande kvinnor, avrättade som häxor, kommer att plåga ön den kommande natten..som självklart är Halloween! Plus en storm som drabbar området. Och vänta, det kommer mer…en demonisk trädvarelse (!) som plockar öns (och den lilla stadens) invånare en efter en!

Alltså, detta är en jäkla soppa. Lågbudgetvattenmärket är så lågt att man hisnar. Och det är inte på effektavdelningen (även om den inte är speciellt high-tech den heller). Nej, det är hos de så kallade skådisarna det fattas fullständigt. Okända människor som icke kan agera för fem öre, om man inte räknar Deborah Kara Unger (som är med så lite att det gäller att blinka för att inte missa henne). Och värst av alla är systertrojkan. Herrejävlars.
En ska vara förnuftig, en ska vara rebellisk..och den tredje…Håller.Aldrig.Käften.
Skriker, snörvlar och har sig. Jämmer och gnäll. Fy helvete vad jag spyr på henne. Och dessutom gör hon hela tiden precis tvärt emot vad alla säger till henne. Stannar aldrig kvar i bilen. Springer till vänster på gatan när alla andra springer till höger.Tröttsamt.
Kan man hålla på monstret? Klart man kan. Vad underbart det vore om alla bara blivit plockade på slutet. Rakt av bara. Pang. Pang. Boom. Men nehejdå.
Klart att det inte var en spoiler det sista! Ni fattar väl också vart sådana här rullar tar vägen.

hollow_pic

hon i mitten är värst!

Folk och fä som gör knasiga saker på de mest styltiga sätt. En fullständigt over-the-top-story. De få stålars som funnits i produktionen verkar ha plöjts ned i datoreffekterna, som ändå känns lite halvkackiga…om man nu ska börja jämföra dem med andra rullar. Kassa effekter kan ju å andra sidan uppvägas lite av en intressant story eller skådisar som känns ok. Här finns inget av något. Värst är den förbannade syskontrion. Arrghhh. De är lätt filmens värsta horror.

Jävlars vad jag känner mig förbannad nu.

ev. Halloween-faktor:
Det enda som rullen lyckas med. Halloween-natt. Höststorm. Pumpor på gatan.

#rysligaoktober: Crying Wolf (2015)

crying_wolf_posterVi åker vidare i mysryset!
Idag stannar vi till i den lilla engelska byn Deddington (!), där ond bråd död väntar runt hörnen…och ute i skogen!
MEN, herregud..vad är det frågan om här?? Sorteras in som rysarkomedi med väl valda galenskaper. Och så vill den vara lite ruskig också…men vad som händer är att jag ligger raklång i soffan och tjuter av hånfullt skratt (ett kriterium uppfyllt iaf…?).

Javisst ja, det är ju VARULVAR i farten! Glömde ju skriva det. Mitt favvomonster alla kategorier! Här i flock, och alla utrustade med en sorts jönsig humor i sin mänskliga skepnad! What?? Hädelse banne mig!

Filmens ramstory, för det finns otroligt nog en sådan, går ut på att skum detektiv kollar upp ett bestialiskt mord på en ung kvinna i den lilla byn Deddington. Han får tag i lika skum bok, fråga mig inte varför, drar till puben..beställer in pints på löpande band och börjar läsa. I boken berättas nu historien om ett gäng glada campare som ska ut i skogen på tur! I sällskap med två mystiska guider. Jaha. Och plötsligt varvas dessa jönsars tillvaro med en sorts samling storys i och runt den lilla byn. Samtliga återberättade med uselt skådespel och rentav för jävligt usla effekter. Att varulvsjukan tycks härja fritt här är ingen raketforskning. Inte ens de tramsiga camparna är normala. Men det fattade man ju ganska snabbt. Vad nu kopplingen enligt manus ska vara mellan den öldrickande och läsande privatsnoken (med tillhörande högtravande voiceover) och VARFÖR de här storysarna finns i en bok…har jag fortfarande inte fattat.

Okej, det ÄR en lågbudgetrulle…med tillhörande rackiga effekter. Men det är plågsamt jobbigt att se dessa ihop med det galna överspelet på alla inblandade. Regissören, en Tony Jopia, måste vara en glad och sorglös typ..som vill stå för det här dravlet. Ujuj. I vissa, väldigt sällsynta, close-up-scener syns en ambition och känsla för att förse de håriga bestarna med snygg makeup, men det krackelerar oftast i nästa sekund då nästa scen ser så hysteriskt usel ut så man hoppar till av chock bara för det.
Vad vill rullen vara? Underhållande? FAIL! Jätterolig? FAIL! Ryslig? FAIL!
Den blir istället den galnaste soppa du kan tänka dig gjord på en obefintlig budget.

crying-wolf-1

coolt här…men vänta tills CGI:n tar över….

Inte ens det faktum att jag ändå då och då hittar små passningar till andra kända alster i filmvärlden (tex den njutbara An American Werewolf in London)…kan förlåta detta skräp.
Det ENDA som förhindrar att jag (faktiskt) sätter ett stort minustecken istället för betyg (har dock ännu inte hänt i Flmrs 7-åriga historia) är att rullen börjar med den kanske maffigaste förtext jag sett i lågbudgetsammanhang! Alla stålars gick nog dit! Kan man ana att den glade regissören älskar James Bond…? Och snabbögda hinner också se gamla Bond-bruden Caroline Munro i en pytteroll.

Jamen, det här var rejält plågsamt skrattretande.
Lågbudgetrysligheter kan ju annars vara rätt underhållande i all sin uselhet…men det här är bara för rackigt. Yaak!

ev. Halloween-faktor:
Kan man inte påstå. Om inte varulvsylande mot natthimlen ska räknas in förstås. Eller en och annan kroppsdel i gummi.

#rewatch: Red Sonja (1985)

red_sonja_posterAj. Vilken jäkla smäll.
Besöket på loppis i somras lovade gott. 10 spänn. Obruten förpackning. Och, flera herrans år sen jag såg rullen sist. Vilken sommarkväll detta kunde bli.
Vilket misstag.

Långbenta amazonen Brigitte Nielsen begår alltså sin högtidliga filmdebut med lite svärd- och sandal-action. En försmådd kvinna ute efter hämnd. Ett kackigt ökenlandskap med påtagligt eko i den stora filmstudion i Italien. Nielsen är så usel så det det är plågsamt. Lika usel är den den så kallade storyn. Ett gäng scener i stort sett staplade på varandra. Ojojoj.

Men nostalgivärdet då Steffo?? Det roliga i att skåda ett alster från 80-talets mer lugubra sida, när lite naket, lite teaterblod och konstiga namn på folk och platser kunde dra publik.
Nej, men nej. Det går liksom inte. Jag vrider mig svårt i soffan och vet inte om jag ska skratta eller skämmas. I vissa lägen ska vi hylla vårt 80-tal. I andra ska vi bara hålla käften om det.

Men vänta, där dyker ju Arnold S upp också! Stackarn. Som vanligt hittar man de roligaste detaljerna när man läser bakomverket om filmerna. Här ger det oss att Arnie, gamängen. lovade den ökände producenten Dino De Laurentiis ett litet inhopp på några minuter, som en sorts cameoroll. Den listige Laurentiis höll dock muskelmannen kvar på inspelningen extra länge, filmade lite mer med honom…och via luddig klippning hade vi oss vips plötsligt en manlig karaktär som nästan var en huvudroll! Som dessutom egentligen ju var självaste Conan (man hade dock inga rättigheter till namnet så vips blev han ”Kalidor”)
Och javisst ja, Arnie och Nielsen hade dessutom en liten fling ihop privat de där muntra veckorna i Rom.

reds4

”här är det jag som bestämmer!”

Svårt åldrad rulle, som var rätt mycket dynga redan när den kom.
Enbart för tittare med självplågartendenser. Eller den som hade crush på den danska amazonen anno 80-talet. Själv tycker jag man kunde gått på originalidén att casta Sandahl Bergman som Sonja (hon tog badassrollen här istället som ”Queen Gedren”)

Ouuchhh.

(den som vill fördjupa sig lite mer i skvallret om dagens rulle…kan med fördel läsa Arnies biografi ”Total Recall” där han släpper små snaskiga detaljer…)

Warcraft: The Beginning (2016)

warcraft-movie-2016-posterJahopp. Jag gjorde precis det jag sa att jag icke skulle göra.
Lägga tid på denna rulle. Så är det när man är filmdåre. Ena dagen håller man på principer, andra smyger man där under radarn lite.
Precis som det är i verkliga livet för mänskligheten med andra ord.

Låt oss först fastslå; jag är inte på något sätt involverad i den mäktiga spelvärld denna film tar avstamp från. Har aldrig varit, och kommer aldrig att vara, intresserad av den märkliga hajp som spelet renderat runt jordbollen under rätt många år nu. Men okej, skit i det…en film måste väl kunna bedömas som just en film. Eller hur? I fantasygenren.

Så, vad är det då jag ser? Jo, en sorts fattigmans-Sagan om Ringen. Kungariken, trollkarlar, flygande ting, jävligt skinande rustningar, dalgångar med Askunge-slott (ni vet ett sånt som finns på Disney World) i parti och minut. Plus horder av gigantiska cgi-typer som går under det uttjatade namnet Orcher. Nu på rövarstråt för att invadera människornas (?) värld genom en skum portal. Det finns en badassorch såklart. Men också schyssta bestar som tvivlar på sin ledare. But of course. Och så finns en assnygg hybrid av människa (?) och orch som ser ut som Paula Patton. But of course.

Konflikter, räv-och rackarspel, magi (alltid denna nu rätt tröttsamma dramatiska magi), högtravande repliker och så cgi-tunga actionsekvenser. Det gamla fina receptet.
Och säg vilken modern rulle idag som inte har dessa ingredienser? Kanske är min motvilja just här så stark eftersom filmen är så erbarmligt….TRÅKIG!
Får ingen feeling för en endaste person eller varelse som struttar runt här. Jag liksom skiter i om de faller för ett svärdshugg eller dukar under i en trollkarlsförbannelse. So what? Hur nu den alltigenom sympatiske Dominic Cooper kunnat hamna i detta är en gåta. Och Ruth Negga vid hans sida. Nej, se dem istället ihop i den lysande tv-serien Preacher! Heja!

warcraft_pic

skäggmurvelhjälte och snyggare variant av grönt troll

Filmen har för det mesta lovordats av hungriga fans av WoW-rörelsen runt planeten (finns säkert undantag). För oss andra..eller för mig iaf…blir det bara en sammelsurium av staplade effekter, en TOTALT oengagerande story, tröttsamma klyschor och ett jäkla ridande på vågskvalp som just LOTR och kanske GoT har lämnat efter sig.
Sa jag att jag var trött på fantasy?

Ändå, det kanske mest uppseendeväckande; att det är Duncan ”Moon” Jones som har regisserat!
WTF liksom!?

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

Sinister 2 (2015)

sinister2_posterNej, se detta funkade inte alls.
Lika bra och obehaglig som originalet var….lika slapp och totalt förutsägbar är den här.
Snacka om kontraster.

Största felet är såklart ett för jäkla svagt manus.
En soppa på en spik. Knappt det faktiskt. Det känns som om filmmakarna fått anstränga sig över alla gränser för att få till ett manus…och att de då valde det minst usla.
Vilket inte säger så mycket här.

Den namnlöse polisen (James Ransone) från förra filmen dyker upp igen. Numera dock ex-polis och uppenbarligen besatt av händelserna från originalet. Den här gången korsas hans väg av en ensamstående mamma (Shannyn Sossamon) med två pojkar på en ödslig gård ute på den amerikanska landsbygden. Javisst ja…plus den envise demonen Bughuul förstås. Och ett gäng kids på rymmen från Sjätte Sinnet. Och en gammal filmprojektor i källaren med obskyra rasslande smalfilmer.
Hej och hå. Nye regimannen Ciarán Foy öser på med alla klyschiga element han kan, som taget ur en instruktionsbok från rysarskolan. Eller kanske man ska skylla på manusets upphovsman, som är just regissören från första rullen; Scott Derrickson…?

sinister-2-1

som vanligt har man ingen koll på vad som händer bakom ryggen

Inget nytt under solen, inga fräsiga annorlunda grepp. Mer en tröttsam och ansträngd hittepåstund som bara verkar tillverkad för att få en chans att stapla lite rysarklyschor. Späckad med jump-scener som man kan se en mil i förväg och på tok för mycket ologiska fallgropar. Så pass många att det liksom inte går att bortse från dem, hur mycket man än vill. Originalet hade en sorts underbart otäck…aura..av ovisshet hela tiden. Här känns allt utstakat fram till den synnerligen blahaiga finalen.

Nog för att jag inte väntat mig några stordåd…men att den skulle vara SÅ dålig….illa.
Och varför är det för lite Bughuul och för mycket kids?

Dikeskörning.

 

October Gale (2014)

Doctober_posteret var länge sen vi hade en liten fredagssågning.
Så varför inte en idag!

Ensam, dyster, kvinna i ensligt hus på en ö.
Tunga minnen, crappy väder, grått, grått. grått.
En oväntad besökare, en sårad besökare, med en lagom luguber backstory.

Kvinnan vårdar och charmas lite indirekt av besökarens uppenbarelse.
Yttre hot dyker upp. Konfrontation.
Och sen…ja sen är det bara ett snopet slut. Och inget har egentligen hänt. En totalt intetsägande rulle. Stort mysterium varför den ens gjordes, och varför vill regissören vara så svår? Det finns ett korn av en rätt ok förutsättning. Som snabbt försvinner i ett dis av…tja vad..?

Trots rutinerade Patricia Clarkson i huvudrollen. Trots en Scott Speedman som ju ändå kan när han vill. Trots en Tim Roth som verkar ha hyrts in på tim (!)basis i typ 12 minuter och knappt hinner säga sina repliker. Ja så illa är det.

october_pic

inte bara Speedman som lider i storyn!

Min hjärna översätter snabbt rullen till en svenskt variant i skärgården där vi ser Lena Endre som kvinnan, Reuben Sallmander som besökaren…och..tja…Krister Henriksson som en svensk Roth. Ser framför mig trailern på TV4 en söndagskväll.

Aj…det blev inte direkt bättre av att tänka så.

Satans skitfilm.

 

The Sand (2015)

sand_posterNej nej…NEJ!
Annars är jag bland de första i leden att ställa mig upp och lyfta på hatten för mindre produktioner, B-rullar som mycket väl kan göra sitt jobb. Ett sorts premierande av filmfantasin. Men lika ofta som det finns goda exempel, finns det galna och irriterande dikeskörningar.

Fast det börjar med bra förutsättningar.
En ramstory som direkt leder tankarna till en gammal Stephen King-novell (?)…om ett gäng kids fast på en flotte ute i en sjö då något oklart lurar i vattnet i form av ett ”oljespill”. Eller har jag fel? Var det inte King?

Hur som haver, här är flotten utbytt mot en sandstrand och det är morgonen efter värsta beachpartyt. Spring Break är här och våra obligatoriska filmkarikatyrer vaknar med väl vald huvudvärk. Bara för att upptäcka att de sitter ordentligt i klistret. Det finns alltså nåt i sanden…något otrevligt och dödligt som inte tänker släppa några bakfulla brats över brojäveln. Ta ett steg ut på det stekheta underlaget…och vips är du monstermat.

Jamen håll med om att rent fantasimässigt låter det väl ändå lite lovande?
Tyvärr är det raka vägen ned i skräplådan härifrån. Inte så mycket för storyn utan mer för de s.k. skådisarna som besitter rollerna i denna soppa. Herregud, vilka lökiga lirare! Och värst av alla är filmens kvinnliga ”hjältinna”…en brutta med en röst jag retar mig på, ett skrik och skrän som gör mig förbannad…och att hon ska ge sig på att fulgråta på ett sätt som får mig att gnissla tänder. Och inte bara hon förresten, övriga delar av den amatörmässiga casten har uppenbarligen fått i uppgift att visa känslor på valda ställen….och misslyckas kapitalt. Kan man hålla på filmens ”monster”?
Att det ska lyckas ta livet av alla dumfånar i filmen? Jag gört.

getImage

det finns hysteriskt mycket knas med den här rullen…som en kille i en soptunna.

Näru. Detta är skit och pannkaka och upplösningen är så rejält usel, med lika usla ”finaleffekter” att man häpnar lite där bakom all sin ilska. Ungefär som om man trodde att det fan inte kunde bli sämre….och det faktiskt blir det!

För mycket galna detaljer som inte går att köpa, trots att det är fantasi-skräck, men framför allt ett galleri av de uslaste skådisar jag…eh…skådat… på länge. Inte ens värda att nämna vid namn. När jag tänker efter…är det nog mer det sistnämnda (plus det galna amatörslutet) som sänker rullen till största delen.
Yaak.

 

Fantastic Four (2015)

FFEn av de rullar från den fina fullmatade biosommaren 2015 som jag INTE hade pepp på överhuvudtaget. Och därmed valde bort att besöka på lokal.

Såhär med facit nu i handen ett halvår senare, var detta ett mycket smart drag. Bättre att stolpskotten får skämma ut sig på dvd..typ.
För detta, go vänner, är icke bra på någon punkt.
Ett surt fail, ett tungt fall. En skitfilm helt enkelt.

Vem kan vi skylla på?
Filmbolaget Fox, som möjligen kände sig stressade att ”tvinga fram” en rulle just detta år…då rättigheterna till filmserien annars skulle ha gått tillbaka till Marvel..? Kanske. Eller ska vi hänga regissören Josh Trank (Chronicle) som enligt skvallret uppträtt som rena idioten på inspelningen med taskigt humör, ständiga konflikter med skådisarna och en vision som inte alls överensstämde med filmbolagets syn på hur en lättillgänglig sommar-blockbuster ska se ut. Tranks egna version klockade in på runt 2.30, vilket fick kostymerna på Fox att hicka till och kräva trimning med saxen. Dessutom var den långa versionen alldeles för mörk och dyster enligt de som håller i sedelbuntarna. Och eftersom Trank inte hade final cut på rullen, blev det istället denna lättmjölksversion till film. Illa.

inga brallor på The Thing!!!

Vi har alltså ännu en sorts reboot om hur FF blev just FF. The modern style förstås. Det är en rörig story, be mig inte redogöra för jag har nästan glömt bort redan. Men det är en maskin inblandad, som kan teleportera saker, människor (but of course). Forskare med naiva ideal för ögonen, militären som ser en chans och tja…en jäkla rörig och trasslig handling helt enkelt. Med fyra ”hjältar” i centrum. Men ack så bleka. Filmen lider av sin tvångsklippning och känns hackig som bara tusan. Dessutom helt oengagerande och…och jag kommer på mig själv med att slötitta..typ.

Detta trots på papperet skådisar som man borde kunna räkna med; Miles Teller, Michael B. Jordan, Jamie Bell, Kate Mara. Men se det funkar icke.
I en podd nära mig gjorde jag gällande att Blackhat var 2015 års största magplask…om man får revidera en lista i efterhand så tar självklart denna rulle hand om just DEN mindre smickrande utmärkelsen.

Detta var skit och pannkaka.

 

 

av Steffo Postat i 1

Rage of the Yeti (2011)

Det hände sig en gång att jag fick för mig att kolla på en rulle som jag nog visste skulle vara kackig……

…men som kanske ändå gick att skratta åt lite lagom filmälskande sådär..ni vet…som vi filmnördar ofta gör.

Jag hade fel.
Åt helvete fel.

86 minuter av livet som jag aldrig kan få tillbaka.

Nej, ni får inte ens en bild.

 

 

 

(hade jag haft en ”minusstjärna” hade den SPRAKAT här!)

 
soffanavatarred - KopiaVarför ser man på rullar som är garanterat usla? Egentligen?
Hooka in på filmpoddens avsnitt 3 där jag och Fiffi funderar på just…varför?

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Cirkeln (2015)

cirkelnEftersom jag under sommaren hamnat i ett sorts stim av svenska rullar OCH gillat vad jag sett…kändes det såklart att det här kanske ändå skulle kunna glida med på det där svedala-bananskalet. Damn, jag ville ju verkligen gilla den här filmen dessutom! Snacket och det lilla jag läst om den. Nyfikenheten.

Men. Crash and burn.
Jävla skit. Fan vilken pajig film! Blev sådär trött irriterad typ 123 gånger under rullens alldeles för långa speltid. Varför stängde du inte av då din idiot, tänker du då? Vafalls!? Stänga av en rulle!??! Det gör man inte som sann filmdåre. Har man tagit fan i båten får man ju ro till andra sidan. Oavsett om det är kul eller inte. Och, hur skulle man annars kunna stå för sin sågning om man inte vet VAD det är man ska såga.

Populära boken som blev film. Tonårsbrudar igen. Jaha. Suck.
Och kolla, vi räknar in de klyschiga typerna direkt; slampan, gotbruden, den tysta, den mobbade, hon som mobbar. Meeh! TRÅKIIIGT. Brudarna får vips häxkrafter en natt när fullmånen vräker sig över bygden och skämskudden kommer fram när en av tjejerna gör en Linda Blair, börjar sväva och kraxa med fyllehes röst. Jag håller på att sätta kaffet i halsen när de ofrivilliga skrattattackerna drabbar mig. Men vad fan! Är detta en parodi på Buffy eller nåt annat trams!?

Vidare får vi en kvinnlig stram rektor som i en av filmens mest skämmiga och ofrivilligt komiska scener meddelar att hon minsann är häxa och dessutom medlem i Rådet. Ohhh..Rådet!!! Vilka de är och vad exakt de gör är lite oklart. En profetia talar om att en utvald ny häxa ska läras upp för att bekämpa den allestädes närvarande ondskan som nu hotar att poppa upp i den påhittade hålan Engelsfors. Jahapp. Märkligt nog tycks nu 6 st häxbrudar sett dagens ljus. Hur detta kan komma sig reflekteras aldrig över. Istället måste nu tjejerna tillsammans studera ”Mönstrens Bok” förkunnar överhäxan. Tur att det fanns fler än en bok att slänga fram bara sådär…och så sitter de där en stund och glor på konstiga tecken i boken. Håhåjaja.

Cirkeln 01

pyjamasparty i Bergslagen

Nämen vad fan helt enkelt. Vad ÄR detta!?!
Filmen drar raka vägen ned i närmsta dyngdike med sina stolpiga repliker och krystade handling. Som vanligt, återigen i en svensk rulle, handlar det om att karaktärerna inte lyckas få dialogen att flyta mellan sig. Istället blir det ”först säger jag det här, sen säger du det där…och du väntar in på att få säga det där”. Illa. Må vara att värsta Dramaten-svenskan är bortslipad, men vad hjälper det när det liknar amatörteater på kidsen?

Dessutom, alla..ALLA…tröttsamma klyschor står som spön i backen…från mammas nya osympatiska kille…till tjejen som kommer från det trashiga och sunkiga lantishemmet. Varför undrar jag? Jo, naturligtvis för att varenda tjej (och kanske nån kille såklart) som läst boken ska kunna känna igen sig och sympatisera med karaktärerna. Filmens manus är skitnödigt medpräntat av Sara Bergmark Elfgren som ju också var med skrev boken. Ok, jag är sannerligen inte i målgruppen…men är lik förbannat berättigad till en filmisk åsikt, så det så. Bergmark Elfgren kan knappast ”beskyllas” för att hon brutit ny mark med sin berättelse. Alla hörn kapade och genvägar tagna. Ett sammelsurium av allt som finns i den vattniga YA-genren. Med tillhörande effekter som förvisso är klanderfria….MEN…kom igen….svart rök. En konstig ö från en insomnad tv-serie ringde just och ville ha den tillbaka. Fantasilöst.
Jag köper en grej; Running up that hill med Kate Bush, det var visuellt snyggt.

Dessutom tror filmens regissör Levan Akin att det tuffaste man kan göra för att framhäva en karaktärs tankfulla uttryck är att svepa in med låååånga closeups till dramatisk musik. Alltså, det gödslas med detta i parti och minut! Jag lovar! Att sedan varenda jäkla karaktär tar i så både överspelet och underspelet vibrerar av ångest…tja…jag är tyvärr inte förvånad. Den enda karaktären som sticker ut lite på den vettiga skalan försvinner tyvärr ganska snabbt. Typiskt.

Likt en stissig Jakob Eklund väser jag ”men vad fan…!” kanske 34 gånger under filmen och känner irritationen pysa och fräsa. Och kom igen nu..144 minuter! Är ni inte kloka!?! Rullen skulle ju naturligtvis ha kapats till runt 80-90 minuter.
Eller ännu bättre, inte gjorts alls.

Det är skäms- och skrattkuddevarning som aldrig förr!
Pajigt. Risigt. Undvik.