#xmas: A Bad Moms Christmas (2017)

Aka Bad Moms 2.
Asch då, detta var ju för räligt. Lika underhållande och fräckt bra som första rullen var….lika rackig och TOTALT menlös är den här! Fi fan alltså. Och ändå är det ju en julrulle. Jag som gillar Hollywoodrullar om julen. Skit och pannkaka också. Det här är typexempel på när det skulle värkas fram en uppföljare till varje pris. Och proppas med ansträngd humor. Som inte ens är rolig!

De hårt prövade mammorna från förra filmen är såklart tillbaka. Gott så, de var ju ändå förbaskat härliga att hänga med. Mila Kunis, Kristen Bell och Kathryn Hahn. Vad tänker manusnissarna nu? Jo då kastas de tre mammornas mammor plötsligt in i handlingen! Susan Sarandon, Cheryl Hines och Christine Baranski. Alla tre nya till vardags utmärkt bra skådisar, men här blir de bara irriterande. Kanske är tanken att det ska vara kul när våra hjältinnors mammor dyker upp och ställer allt på ända, men det blir bara jävligt störigt och inte ett dugg flabbvänligt. Pajigt återanvända skämt. Damn, man borde ha satsat på en annan sorts julrulle. Stressen, våndan att handla ”rätt” julisar till barnen, pressen att pynta huset, julromantiken…ja vad fan…vad som helst nästan. Utom detta.

Det hjälper inte ens att de proppar med julpynt, snö och en och annan jultune. Det blir liksom bara kaninskit ändå av  det. Till och med Kathryn Hahns annars så underhållande råa humor faller platt. Så pass att jag bara blir förbannad på att hon vräker ur sig det hon gör. Inte hennes fel förstås. Manuset är verkligen sjukt kasst. Trots att samma duo som gjorde första rullen ligger bakom den här.
Detta var ett bomskott. En snöboll som missade sitt mål. Attans.

#rysligaoktober: The Devil’s Rejects (2005)

Satan (!) i gatan, vad är det här för rackigheter?!?!
En uppföljare på slasherfesten House of 1000 corpses, återigen signerad regissören Rob Zombie. Denne Zombie, ofta omnämnd i den här filmkategorin och verkar ha ett kladdigt finger i varenda syltburk i den här genren. Och vad är det för fånerier med efternamnet??! Väx upp liksom.

Knasbollar från förra rullen på rymmen. Stackars offer som kommer i vägen. Samma visa hela tiden. En lika tokig polis (William Forsythe) som jagar packet. Enligt egen utsago har Zombie gjort en ”modern westernoir” i utförandet. Jag gapskrattar. Detta är verkligen kaninskit! Och jordens kanske sämsta skådespelerska, Sherri Moon Zombie (javisst, regissörns fru förstås) tillåts hålla på med sitt dravel. Herregud alltså! Ser inte maken hur uselt det är när hon pratar?? Eller skiter han i det?

Satans helvete vad detta är dåligt! Bästa med filmen är de sista 30 sekunderna när hela Texas samlade poliskår-ish skjuter dårarna åt helvete. Japp, en superspoiler..men tro mig…jag gör er en tjänst. Jävlars vad jag jublade! Synd bara att jag var tvungen att vänta 1 timme och 46 minuter på det.
Lökigt dåligt detta.

 

Finns på Netflix, för den som inte vill tro på vad jag skriver

Jigsaw (2017)

Jag gillade första Saw. En lysande bra thriller, med en mening också. Helt enkelt en bra film. Och så gillar jag Tobin Bell som skådis. Men som så vanligt med den här typen av film, började uppföljarna komma drällandes. Nånstans efter del 2 kördes det ordentligt i diket. Hua!
Det här är alltså rulle nr 8 i franchisen, och måtte det också bli den sista. Satsa dock inga pengar på den önskan. Tobin Bell dyker upp igen som den ökände John Kramer, TROTS att han varit död i 10 år när filmen börjar! Joråsåatt. Ajaj vad detta känns meningslöst. Ett antal personer vaknar upp i ett rum och….håhåjaja. Ni kan ju redan upplägget.
Upprepningar och åter upprepningar. Hur mycket fick Tobin för att ställa upp igen? Rejält med flis hoppas man ju för hans skull.

Filmen försöker också lura oss ordentligt. Med en ganska plump och oklädsam twist. Man har liksom ingen sportslig att ens kunna förutse den. Och då faller grejen som koncept. Tycker jag. En film enbart tillverkad för att casha in på den unga målgruppen som vill se människor plågas i smärtsamma fällor.
Det hjälper inte ens att det är bröderna Spierig som kallats in i regissörsstolarna. Gör dig själv en tjänst och spara 39 spänn på streamingkanalerna. Inte ens värd en tia i loppisbacken.

Escape Plan 2: Hades (2018)

Satan i gatan vilken katastrof!!!
Men HERREGUD alltså! Vilken jubelåsna läste det sk manuset och greenlightade detta skit!??!

Originalrullen var kanske inte asbra, men ändock ganska underhållande. Stallone och gamle Arnie. Då. Nu är det återigen Stallones namn som det skyltas med. Liksom Dave Bautistas. Här gäller det dock att se upp för fällan. Sly har en speltid på knappt 15 minuter i den här”filmen”. Bautista något liknande. Liksom Titus Welliver! Vad fasen gör HAN här?? Istället fokas allt på kinesen Xiaoming Huang, kanske en känd lirare i Asien. Vem vet? Återigen handlar det om ett mystiskt fängelse som….äh..orkar inte!
Detta är så förbålt uselt att man blir både ledsen och förbannad på samma gång! Allt känns som ett fattigmansprojekt utan stålars. Effekterna är sämre än sämst, jag lovar. Amatörmässigt ditpetade i efterhand. Storyn är osammanhängande och heeelt i diket. Vad fan tänkte Stallone, Bautista och Welliver på!??! Detta kommer att fläcka deras rykte bra lång tid framöver. Kan inte sluta mig till annat än att de lurats in i denna mögiga anrättning. Men Stallone borde banne mig veta bättre! Han får skämmas lite extra såhär på ålderns höst!

Sky detta som pesten!!
Herrejävlars alltså.

(det blir inte ens EN stjärna i betyg. Istället en asförbannad kanin med puffra i tassen!)

Inconceivable (2017)

Länge sen vi hade en fredagskapning nu väl? Här kommer en!

Titta på bilden intill. Titta på Nicolas Cage. Se hur lulligt sömnig han ser ut. Som att han inte riktigt har koll på var han är. Eller vad han gör där. Precis som det känns i filmen. Han knallar runt som läkaren Brian i skitstort hus och verkar ha mummelimproviserat fram hela sin insats. Och då är han ändå inte huvudkaraktären i den här rullen. Nix, det är två kvinnor som står i fokus. Brians fru Angela (Gina Gershon) och den ”mystiska” Katie (Nicky Whelan). Katie är på flykt undan ”något”, har en dotter i samma ålder som Angela och Brian. Brudarna bondar och snart har Katie flyttat in i gästhuset hos de andra. Jaja, det handlar om barn, hemligheter och konstiga begär. Som en dålig mix av allehanda ”störiga-personer-invanderar-en -annan-familj”. Cage lullar runt i enstaka scener och tillför nada till rullen. Han underspelar å det grövsta. Sjukt onormalt när det gäller honom! Som om regissören, en lirare vid namn Jonathan Baker, kommenderat gamle Cagen till tystnad och lugnande piller.

Räliga agendor, homeinvasion-light, helt galna grejer i manus där man bara sitter och undrar för sig själv HUR detta ens kan kommas på. Jag är den förste att förespråka att det inte alltid behöver vara logik i det som sker, men det finns tusan en gräns för det också.
Det är kasst. Mycket rackigt och knasbolleuselt. Ändå…när jag väl börjat titta…kan jag inte stänga av skiten! Som en sorts besatthet i att jag måste få veta HUR alla inblandade ska klara sig ur denna bedrövelse.
Galna grejer detta!

(finns på Netflix)

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

The Open House (2018)

Men förihelvete.
Bara för att Netflix värderas till miljarders miljarder, betyder det väl inte att de kan prångla ut vad för skit som helst när det ska produceras ”eget”? Eller, jo tydligen är det så iaf. Någon, NÅGON, på företaget borde verkligen lusläsa alla de manus som uppenbarligen ständigt är up for grabs.

Ensam mamma med tonårsson flyttar från villaförorten till stort murrigt hus uppe i bergen. Rakt ut i spenaten. Tragedi och finansiella svårigheter ligger bakom beslutet, och tur att mammas syster har en vräkig kåk som bara…står där. Visserligen ute för försäljning, men fram tills det blir ev affär kan de husera där bäst de vill. Så länge de följer den stående ordern om att hålla sig borta på söndagar då det är öppet-hus-visning av kåken. Så långt allt väl. Plötsligt börjar dock sonen Logan och mamma Naomi upptäcka att små saker försvinner eller flyttar på sig. Ett par glasögon, en telefon, en fjärrkontroll osv. Som att någon, eller något, finns i kåken.

Bra början, schyssta förutsättningar och en sorts story som det faktiskt går att tro på lite. Jag menar, vem har inte ibland haft känslan att man är iakttagen eller någon flyttat på grejer i hemmet..? Men sen..sen går det rakt ned i diket. Herregud, som det gör. Det som hade alla chanser att bli rejält obehagligt, slarvas bort i ett dimmoln av klyschor, konstig klippning, ologiska loopar (såna där som man bara inte kan bortse från..hur mycket man än vill), och en oförmåga att ta hem det hela vägen i manuset. Ett manus som för övrigt inte alls håller för 94 minuter. Snarare 30. Eller..knappt det. Upphovsmakarna tycks ha fått soppatorsk i fantasin och avslutar rullen på det crappigaste sätt som bara går. Vilket gör mig bara förbannad istället för uppgiven. Sicket skit detta är. Och då hjälper det inte ens att unge Logan spelas av Dylan Minnette som var helt okej i den underhållande Goosebumps.

Skärpning Netflix!

The Vault (2017)

Regissören/manusmannen Dan Bush borde göra en note to myself inför framtiden; försök aldrig göra en fullängdare av material som håller för högst 60 minuter. Om ens det.

Sällan har väl just denna känsla varit så uppenbar som i dagens rulle.
Lugubert sällskap med syskontrio i spetsen tar över en bank. Gisslansituation, och rånare som är ute efter de stora stålarna. Varför inte de rikedomar som göms långt nere i det gamla valvet i källarn. Det som ingen vill låtsas om.

Okej, man måste ändå gilla upplägget till en början. En till synes ”vanlig” heistrulle som lite lagom sakta ska leta sig in i en helt annan genre…den betydligt mörkare och lite rysligare. Problemet för sagde Bush är att han inte har tillräckligt intressanta karaktärer (eller ett driv i storyn) att jonglera med. Rånarna leds av två systrar plus en bror..och samtliga skådisar är så attans svaga att det är stört omöjligt att för en sekund jobba upp någon som helst sympati för dem. Clint Eastwoods dotter Francesca är av dem, och har hon tänkt sig att följa i pappas spår behövs nog både bättre omdöme av rollval och kanske lite jobbande på talangen. Å andra sidan är det inte lätt i ett manus som svajar så mycket. Utdragna scener, klyschiga scener (alltså mer är normalt) och framför allt inga som helst intressanta vinklingar. En rutinerad filmgloare har storyn klar för sig 15 minuter in i rullen. Då har man också fått James Franco inplockad för en kaffekvart. Kunde ha blivit bra..blir nu mest ett ”jaha”. Här hade manuset tjänat på liiite mer finess och finlir.

Allt blir lite för uppenbart lite för snabbt. Och när det väl skiter sig ordentligt klarar inte rullen av att fixa det ända in i kaklet.
För att inte tala om slutet som kanske är ännu sämre än sina föregående 90 minuter.
Nej, detta var icke bra alls.

#xmas: El Camino Christmas (2017)

Jaja. Det kunde ju ha gått lite smutt det här. Som det ska vara i en julisrulle.
Men.

När Netflix ger sig in i julsvängen och satsar…så glömde de en grej. Visst, det finns en rollista…som kanske inte innehåller de främsta A-stjärnorna…men ändå folk som Vincent D´Onofrio, Kurtwood Smith, Jessica Alba, Tim Allen och en av mina killar..Dax Shepard. Men som sagt, det glömdes en liten grej, ett manus värt namnet. Sällan har väl en ”julrulle” varit så förbålt trist. Som att produktionen försöker ”rädda” sig lite med att det ska vara just en julisrulle. Och då kan man komma undan med lite vad som helst.
Den gubben gick inte.

Stentrist story om en snubbe (Luke Grimes) som kommer till den lilla Nevadahålan El Camino. Julafton står för dörren och en pappa som aldrig träffats ska hittas. Lite lagom halvgalna omständigheter gör att hela rollistan ovan till slut hamnar vid en liten spritbutik i staden, där ett gisslandrama nu utspelas. Här finns klantiga poliser, tv-journalister, en alkis, den unga ensamstående mamman med son. Hur ska det då? Ve mig, som inte direkt bryr mig ett jota. Det hela biter inte. Mynnar inte ut i nåt som jag kan ta till mig och bry mig om. Allt känns ansträngt..och framför allt direkt distanserat. Mest sitter jag och förundras över att Netflix ändå släppt ifrån sig ett så pass rackigt alster. Nog för att den röda loggan inte per automatik betyder att det vankas kvalle på produktionen…men nån jäkla korrekturnisse borde väl ha satts på manuset. Filmen som produktion är inte usel gjord, det är bara storyn som är så stentrist att Tomtens renar liksom stannar i luften av leda. Oväntat svagt av dagens regiman David E. Talbert, som förra julen gav oss den mer underhållande Almost Christmas.

Och självklart snöar det i ökenlandskapet på julafton.

Kidnap (2017)

Men dra åt skogen vilken rackig filmjävel!

Halle Berry får son kidnappad och förvandlas till Hulk-mamma. Bra kvinna reder sig själv typ.
Om hon bara hade hållit käften. Jag hinner gå bananas både en och tre gånger på hennes satans enerverande tonläge med rösten. Speciellt eftersom kvinnan envisas med att PRATA MED SIG SJÄLV HELA TIDEN! WTF!??!

Näru herr regissör (en) Luis Prieto, det här går jag inte på. Unket berättat, larvigt och töntigt. Finns dessutom så många tillfällen i det kackiga manuset där Berrys mamma Karla skulle kunna ha gjort processen kort med lallarna som kidnappat grabben..men där manuset väljer helt idiotiska lösningar. Och då menar jag sådana som man verkligen inte kan köpa i ett manus…för visst är det så att då och då kan ju vissa grejer ändå få passera. Inte här dock. Det lyser igenom för mycket. Ett bevis på att filmens handling egentligen bara räcker för sisådär 25-30 minuter.
Kontentan? En film som aldrig borde ha tillverkats förstås.

Jäklars vad uselt detta är!

 

Sugen på mer avsky om det här skräpet? Lyssna gärnaSoF #117, där blir vi vansinniga på Berrys skitrulle!

 

 

#rysligaoktober: Big Bad Wolf (2006)

Klart som korvspad att man måste slänga in en varulvare i det årliga minitemat. Det är ju sen gammalt. Det jobbiga är bara att varulvsfilmer icke har något bra trackrecord. Av någon anledning tycks det vara förbannat svårt att få till kalasfilmer om denne hårige best. Att hitta en bra rulle i den här genren är lika sällsynt som att jag skulle njuta av en svensk film. Damn.

Och, man blir inte gladare av det här.
Lovande början annars. Nördig yngling snor nyckeln till styvpappans stuga för att bjuda in (och imponera på) kaxiga skolkamrater. Synd bara att stugan ligger avsides och det är fullmåne när de kommer fram. Rullen spiller ingen tid, här slafsas det på direkt med galna attacker som plockar kidsen en efter en..utom nörden och hans hemliga kärleksintresse förstås. Ok, så långt funkis…eller? Nja, det tar kanske 8 minuter..sen inser man vilket hopkok detta är. Dagens varulv ser ut som en snubbe i en gorilladräkt..med konstigt huvud. Yaak! Dessutom pratar (!) monsterulven, och drar sig inte ens för att leverera taskiga oneliners innan han mördar! WTF?!? Så kan vi ju inte ha det! Vilken soppa! Storyn är hjälplös knasig, de överlevande tar sig hem igen..och väl där börjar nörden misstänka att det är hans elaka styvpappa som knäcker extra som varulv på nätterna! Ojojoj…

Alltså, det borde vara förbjudet i lag att misshandla en sådant fint monster som varulven på det här sättet. Spöstraff! Eller en vettig manusförfattare. Eller kanske ett par rejäla miljoner i budgetkassan. Det här är en rulle som antagligen hade sin största kostnad när nån fick ansvaret att köpa gorillamaskeraddräkten och sen pimpa den till varulvslookalike….the horror bara i det.
Skådisarna är bortom all uselhet och det hela blir till slut lite pinsamt. OCH hur i herrans namn gamle David Naughton från En Amerikansk Varulv i London kunde tacka ja till en liten cameo är fan ofattbart. Ja, jag fattar ju kopplingen till varulv och att nån tyckte att det vore kul grej…men..hallå!

Vissa filmer är så dåliga att de blir underhållande.
Vissa filmer är så dåliga att man blir förbannad.
Det här blir en konstig mix. Vissa scener GÅR att skratta åt, men för det mesta blir man bara förbannad. Att det ska vara så svårt att få till en vettig rulle om Varisen.

Aldrig att en rulle som den här skulle få ett högre betyg än en halvrutten pumpa.

The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

#rewatch: The Specialist (1994)

Helvete alltså vad minnet kan finta bort en annan.
Är det åldern? För många filmer innanför västen? Sorterar det automatiskt bort rullar efter eget bevåg? Tusan vet.

Idag var det ju meningen att gamle Sylvester Stallone (okej, yngre version här) skulle knacka på årets Sommarklubb en stund. Ett avlägset minne muttrade något om att detta ändå nog var en bra kombo för en sommarkvälls-rulle med lite sköna nostalgivibbar. Bonkers. Vilken blåsning.

Sly spelar en bombexpert, före detta CIA, som nu försörjer sig som lönnmördare med just sprängningar som specialitet. Givetvis en GOD lönnmördare. Hans dödsfiende heter James Woods, en gång i tiden i samma CIA-gäng, men nu jobbandes åt maffian i Miami. Mitt emellan dem Sharon ”jag-ångrar-alla-nakenscener-jag-gjort” Stone som är just naken och sexinviterande mest hela filmen. Stone hyr Stallone för att lösa en gammal familjekonflikt, samtidigt är Woods på jakt efter Stallone. Glöm inte heller töntkaxige Eric Roberts som slemmig maffiasnubbe, vilken tycks vilja lägga beslag på Stone. Ujuj.

Alltså, detta var för jävla uselt. Hur kunde mitt minne påstå att det skulle vara sommarfin underhållning?? Rörig story, nästan alla (ok, utom Sly möjligen) spelar över som om det inte fanns någon morgondag. Filmen är alltså från -94, men allt…precis ALLT..i den gör att den känns som -84. Lökig synthmusik som ljudmatta i nästan varenda scen. Kläder som man helst inte vill skriva hem om…Woods i för stor kavaj! Hahaha. Stallone med nedstoppad tröja i tajta brallor! Woahaaha!! Roberts med värsta fula frisyren!! God damn!

Stone håller koll på Sly så han inte knäpper upp en knapp eller två

Vad tänkte alla på??? Vad tusan tänkte gamängen Stallone på?? Detta måste vara ett av hans mer rejäla snedsteg i karriären. Skvallret bakom kulisserna viskar om att Stone var motvalls på inspelningen och inte ville göra naket (surprise!), att Stallone beordrade filmbolaget att klippa bort många av Woods scener då han annars skulle fått mer screentime än Sly. Vilken soppa. En synnerligen rörig, oengagerande och på alla vis rackig rulle detta. Slarvigt klippt. Signerad Luis Llosa (Anaconda) som efter 2005 inte gjort en enda film. Lätt att fatta varför.

Aj och usch.
Detta skulle ju ha blivit en Sommarklubbare.
Nu blir det bara ett smärtsamt påminnande om att vissa rullar från svunna årtionden är ren och skär dynga…hur snyggt uppklädda de än är.

Jolmigt uselt detta.