The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Annonser

återtitten: Cape Fear (1991)

capefear_posterAtt återtitta den här tidiga 90-talaren är som att drabbas av ett pirrande obehagligt mörker. En känsla i magen som inte känns angenäm på någon punkt.
Så pass bra är rullen. Fortfarande. Är ni med?

Martin Scorseses nyinspelning av originalet från -62 har vid det här laget gott och väl slagit sig in i filmhistorien på egna ben, och känns som en både vital och skrämmande del av det filmiska 90-talet.
Scorsese hyllar föregångaren genom att använda samma bildspråk från förr…det liksom ”attackerande” och dramatiska. En kamera som sveper blixtsnabbt in mot en ansikte, en replik som mer stöts fram än sägs. Drama på gränsen till överspel. Regissören lyckas helt suveränt med att framkalla mörkret, det negativa. Finns det en enda ljus punkt i filmen? Tror inte det va.

Nick Nolte och Jessica Lange är gifta paret med tonårsdottern Juliette Lewis i den stekheta södern. Han, en advokat, hon en..ja vad…reklamare? Konstnär? Ett äktenskap i stå. Och nu, gamla synder som kommer och biter maken i baken (sorry) när fullblodspsykopaten Max Cady (Robert De Niro) släpps ur finkan. Cady har inga tankar på nytt liv, rena tankar och förlåtelse.
Han är ute efter den värsta sortens hämnd. Den grisiga.

Härlig rulle detta. Samtidigt som Scorsese snäppat upp dramat, våldet och obehagligheterna från 60-talet…är det en grym hyllning till just föregångaren. Med modern touch. Genialiskt av Scorsese att använda sig av musikaliska scoret från första rullen. Bernard Herrmans illvilliga toner sätter ribban direkt. Man blir banne mig illa till mods direkt man hör musiken! Den här rullen innehåller kanske också en av de mest obehagliga förtexterna…ever. Eller är det kombon med musiken som gör det?

capefear_pic

Robban vet hur dressa sig i södern!

Suveränt skådespelat av Nolte, Lange och Lewis. Den utsatta familjen, fast man inte direkt tycker om dem. Robban De Niro stjäl förstås hela showen med sin fysik, sin närvaro, sin opålitlighet och sitt hat. Damn, han måste platsa på en lista över de mest fruktade badassen på film??!

Återtitten är både nöjsam, lite skrämmande och lagom småspännande.
Trots att jag vet vad som kommer hända!

Stenhård, mörk, thriller som håller än!

återtitten: Casino (1995)

Tre timmar med Scorsese, hans älskade 70-tal, Robert De Niro med STIL och en som vanligt GALEN Joe Pesci. Kan det bli bättre? Ja, lite…lägg till en FENOMENALT agerande Sharon Stone också och DÅ blir det nog nästan inte bättre!

Som en rörig (men NJUTBAR) blandning av Gudfadern, Maffiabröder, Donnie Brasco och den där stekheta dialogspänningen mellan Pesci och Robban som kunde avnjutas i Tjuren från Bronx. Mästerligt rattat av herr Scorsese förstås och han gör inte avkall en sekund på snygga detaljer, komiska vrångheter och ett voiceover som liksom bara glider som en superhet kniv genom smör och broderar ut galenskaperna.

Här berättas i synnerligen i yviga penseldrag om Las Vegas uppgång och fall som mecka för hardcorespelarna, eller rättare sagt innan Vegas blev Disneyaktigt turistmål för semesterspenderande medelsvenssons från förorterna. Gamblern och fixaren ”Ace” Rothstein (De Niro) får i uppdrag av maffian att skapa lönsamheter  åt ”firman” medelst på papperet laglig kasinoverksamhet i början av 70-talet. Marknad finns i form av spelare, lycksökare, prostituerade, knarklangare, skojare och banditer och mutade ämbetsmän. Vad kan gå fel? Det mesta visar det sig när dåren och Ace tvivelaktige vän Nicky (Pesci) dyker upp i ökenstaden med drömmar om att bli påve i sitt eget lilla gangsterrike. Och varför skulle Ace dessutom tvunget få syn på snyggot och förförerskan Ginger (Stone)…? Bekymmer att vänta på alla fronter, lika säkert som att man sällan lämnar Las Vegas som en rik person.

Välspelat ut i varenda biroll, MUSTIGT, våldsamt, tragiskt engagerande och en Scorsese som kan det där med att skåda olyckan hos personer som tror sig kunna klättra på den krävande livsskolans stege. Brutalhård skildring av moraliskt förfall i snygga (nåja..) kostymer och glittriga klänningar. Samt användandet av ordet ”fuck” 435 gånger.
Classy rulle!

The Wolf of Wall Street (2013)

Ja det här har ju naturligtvis blivit vinterns stora snackisfilm.
Dels för att den är både lång och bisarrt…mustig, och dels för att det möjligen finns ett och annat att fundera över vad gäller moralen bakom historien. Och till och med moralen över att göra en film som den här.

Jag behöver ju såklart troligen inte dra en enda rad om filmens upplägg och handling för dig som läser det här. Istället konstaterar vi att den livs levande skojaren Jordan Belfort (här iklädd Leo DiCaprios leende nuna) i det verkliga livet antagligen fått ut det mesta av det liv han en gång önskade sig när han knäckte idén om att lura investerare och hela det finansstinna New York under 90-talet. Plus lite oönskade grejer också när det till slut sket sig. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt åt honom. Minst sagt. Och till råga på allt ska han nu alltså bli ”känd” för sin historia. Var ligger det schyssta i det nu då kan man ju också fråga sig. Kanske. Om man nu vill och orkar.

För samtidigt, det är en rejäl BOATS. Inget klädsamt och finkalibrerat för att passa normen. Istället är det fläskigt och blaffigt. Från källan själv dårå. En galet vässad djupdykning ned i händelser som framstår som så helt utflippade att man nog ändå har lite svårt att tänka sig att det hänt i verkligheten. Enligt Belfort är det dock detta lagda biopic-kort som gäller. Och det krävs kanske en Martin Scorsese on fire för att bemästra den här karusellen. Glöm alla eventuella farbroderliga signaler han skickade ut med Hugo häromsistens, här är det ett galet förfall in i drog- och penningvärlden som gäller. Kryddat med sex, omoral, en allt annat än sund kvinnosyn, en sylvass dialog och ett sorts förakt för den hederligt kämpande Average-Joe-tjommen i vardagen. En Wall Street after dark med en Gordon Gekko som gått superduperbananas. Dessutom har Scorsese mage att förse hela anrättningen med en så svulstig svart humor att det går att svälja hela det stinkande paketet med filmhumöret i topp. Typ.

Skället och den massiva, ENORMA, kritiken mot hela filmen har FÖRSTÅS inte låtit vänta på sig. Jag har under ett par tillfällen roat mig med att driva runt på nätet och läsa både ditten och datten om det vettiga i det här projektet. Det är öppna brev hit och lika galna öppna svarsbrev dit. Scorsese beskylls för att måla upp Belfort som en sorts galen Robin Hood-dåre. Artiklar spottar ut kritik mot att man låtit filmen ta avstamp i den brottslige finansmannens egna biografier (och på så sätt ge honom cred för det). Belfort själv är ju både dömd, fängsligt förvarad och numera en fri man. Han reser land och rike runt som föreläsare i hur man lycka nå sina mål i livet (visst är man ändå lite nyfiken på en sådan föreläsning..!?). Han är ålagd att betala galet mycket pengar till de han lurendrejade. Yeah right, som att det kommer hända.
På frågan han ibland får HUR han kunde åsidosätta sin moral och ägna sig åt allt det som dagens film beskriver…är tydligen standardsvaret; ”Det var ju i alla fall ingen som blev dödad…”. Uppenbarligen det enda man officiellt kommer att får ur knasbollen om sitt tidigare liv…och en liten hint om att det är en lirare som inte ser på livets ansvar som du och jag.

Det får väl vara hur det vill med den moraliska taken på den här produktionen. Naturligtvis är Belfort och alla hans sviniga kompisar från den här tiden riktiga as. Som förtjänar att pryglas, piskas och kanske rullas en sväng i tjäran. Och det här är känslor som vilken förnuftig filmtittare som helst troligen känner. Man behöver inte en regissör som ska skriva det på näsan. Vilket inte Scorsese gör. Och har väl aldrig gjort. Ta bara hans andra rullar. Kom igen, du känner igen dem i den här rullen; det är som att se Casino, Goodfellas och kanske både The Departed och små stänk av Taxi Driver. Den totala fascinationen och besattheten hos protagonisten. Uppgången och fallet. Att gapa efter för mycket. Som film är Jordan Belforts hittepågalenskaper tacksamt lysande att återberätta.

klart du ska ge dina stålars till den här karismatiske snubben!

Linjen är hårfin, men jag skrattar aldrig med Belfort. Bara ÅT honom. Hela tiden åt idiotierna och det som händer i filmen. Han blir klassens clown, knäppskallen som får hållas tills bubblan spricker. Leonardo DiCaprio gör honom förstås alldeles enastående bra. Här kan Oscarsjuryn få slänga guldgubben på denne nu rejält VUXNE skådis om det skulle vara så. Utan att behöva skämmas för det. Och Jonah Hill med sitt GALNA bländvita leende. Lägg till detta också ett kort men intensivt inhopp  av mannen i det största (?) smöret just nu (2013): Matthew McConaughey!

Som alla andra i bloggosfärer och filmforum redan konstaterat är filmen så packad med svarta underhållande scener att man bara inte kan värja sig. Behöver jag ha dåligt samvete för det? Icke en sekund. Scorsese litar på att de som ser filmen har en något sånär vettig uppfattning om verkligheten och livet runt om oss. Kanske finns det några mindre begåvade därute som tycker att Belfort är ashäftig och drömmer om liknande upptåg. Men det torde vara så liten procent att det inte ens känns värt att ägna någon tankeverksamhet åt det. Belfort blir till slut lite av finansvärldens Tony Montana. En jönspelle.

The Wolf of Wall Street är inte någon försköning av denne stolle-Per i mina ögon. Snarare en svart historia kryddad på en tempofyllt och hysteriskt roligt sätt (ja ROLIGT). Men, skrattet fastnar ändå alltid lite i halsen. Filmen är lång (kanske lite FÖR lång), men aldrig tråkig. Scorsese har stenkoll på alla detaljer, inklusive ett asfräckt soundtrack, och rullen blir TUNGT underhållande.
En förjävla bra film helt enkelt!

Shutter Island (2010)

Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
Egentligen är detta inte filmens fel. Min recension av den här filmen grundar sig ju på det faktum att jag redan känner till slutet och de tvära kasten, och självklart kan jag inte uppbåda samma fascination för polisen Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio) äventyr på den mystiska ön  i 1950-talets USA där ingenting är vad det verkar. Tillsammans med kollegan Chuck (Mark Ruffalo) är han alltså där för att undersöka försvinnandet av en patient som på ett oförklarligt sätt uppenbarligen lyckats ta sig ut från det mentalsjukhus som ligger på ön. Är rymlingen kvar på den karga och otillgängliga ön, och i så fall var?
Snart dras kollegorna in i en mörk labyrint av diffusa påståenden och undanglidande svar. På ön basar Dr Cowley (Ben Kingsley) tillsammans med den buttre och obehaglige kollegan Dr. Naehring (Max von Sydow). Ingenting blir lätt och det hela kompliceras också av att Daniels hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Scorsese har gjort det snyggt, ingen tvekan om det. Hela ön andas otrevligheter och ogästvänlighet. Miljöerna är perfekt framställda och tidsandan tung. Daniels irrfärder på ön leder naturligtvis fram till den stora finalen, men för oss som redan kan storyn blir det lite som att otåligt sitta och vänta och leta efter detaljer i brist på annat. Detta är naturligtvis en film där jag verkligen önskar att jag inte hade läst boken då för ett par år sedan. Stora plusbetyg dock till skådisarna med Di Caprio i spetsen. Jag skäms inte för att erkänna att denne skådespelare håller på att bli en liten favorit hos mig. Otaliga är de gånger han visat att han klarar av att hoppa mellan roller av olika karaktär. Här gör han Daniels till en plågad figur, som uppenbarligen är ute efter sanningen till varje pris. Mark Ruffalo och gamle Max von S har fått ett par enkla men effektiva roller, och de gör precis vad de ska. Och, skönt att se att Ben Kingsley äntligen fått en roll som verkligen är något att sätta på sitt CV. Kingsley har en speciell utstrålning och agerar sig igenom den här historien med ett svalt och beräknande lugn.

Shutter Island ger mest spänning och valuta för upplevelsen för alla som inte redan tagit del av historien. Som filmiskt hantverk gediget och snyggt presenterat där olusten lurar runt hörnet, trots att det i vissa lägen enligt min mening blir lite för mycket upprepningar av samma scener. Speciellt i Daniels tillbakablickar. Till sist den obligatoriska jämförelsen; läsa boken eller se filmen?
Jag svarar: läs boken.

Betyget: 3/5