The Snowman (2017)

Herrejävlar vilken dikeskörning! Rakt ned i snön!
Två timmars konstant splittrad och förvirrad story. Vad f-n, fick klipparn spunk!?!? Alltså, heeelt osammanhängande scener staplas på varandra. Damn it! Jag har läst boken av den norske författaren Jo Nesbø, en föredömligt spännande och oförutsägbar mörk historia om den desillusionerade norske snuten Harry Hole i Oslo vilken dras in i jakten på en seriemördare som har ihjäl kvinnor och lämnar en snögubbe likt ett hånfullt visitkort vid varje mordplats. Sträckläste boken. Lätt en av norskens bästa i bokserien om Harry.

Filmen är som ett hån mot detta. Lider helt klart av gigantiska produktionsproblem. Som att det inte funnits varken tid eller pengar…..eller tålamod att jobba fram ett stabilt alster. Även om man inte läst romanen framstår vissa partier som helt ologiska och gåtfullt ihopsatta. Och har man läst boken…ja jäklars i så fall alltså. Vilken soppa det blir då! Värst av allt; det är vår svenske Tomas Alfredsson som står bakom kameran. Detta är inget vidare att ha på sitt cv. Från börjar skvallrar ryktena om att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen, men av detta blev intet och han står med som producent istället. Drabbades hela projektet av kalla fötter då? Drog filmbolaget öronen åt sig? Inte ens Alfredsson lyckas rädda detta haveri. Inte heller Michael Fassbender i huvudrollen. Han snubblar mest runt och ser förvirrad ut. Pålitliga Rebecca Ferguson då? Hon är ju en klippa! Men nej, hon kommer också bort i denna träskrulle. Som för övrigt är belamrad med diverse andra svenskar i rollistan; Peter Dalle, Jonas Karlsson, David Dencik och Sofia Helin. Men inte hjälper det.

Norsk seriemördarjakt på engelska, nix inte en bra idé. Tomt, ihåligt och framför allt förvirrande ihopsatt. Det är inte alls vad jag förknippar med kapten Alfredsson.
Skit och pannkaka detta.

Annonser

Huvudjägarna (2011)

Någonstans under den här upplevelsen kommer en alternativ titel för mitt inre; “Stackars Roger”. Alltså, det skulle inte vara helt fel med den heller.
För Roger Brown (Aksel Hennie) har det jobbigt.
Minst sagt.

På dagarna har han ett till synes glassigt jobb som personalrekryterare till de tunga jobben på de lika tunga företagen. En äkta headhunter, en  dryg stekare, en glidare med dyra lyxvanor, snyggt hus och den långtbenta och modellfagra hustrun Diana (Synnøve Macody Lund). Allt har dock ett pris och Roger lever långt över sina tillgångar, med andra ord är jakt på pengar prio ett i hans liv.

Tur då att han har ett alldeles särdeles lönande och udda extraknäck; att stjäla konst. Helst från de kunder han träffar till vardags och på ett synnerligen bekvämt sätt kan pumpa på information om vanor, hemförhållanden och rutiner. Tillsammans med minst sagt udda kompanjonen Ove drar Roger in behövliga stöldpengar på säkra och snabba stötar. Men precis som för andra tjuvar i allehanda andra historier brukar det gå käpprätt åt helvete så fort stöten med stort S plötsligt tycks bli möjlig, och här är inget undantag.

I Rogers fall heter problemet Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en tvålfager dansk som både flörtar upp Rogers fru och avslöjar att han minsann har en riktig dyrgrip hängandes på väggen hemma. Vår antihjälte drar igång stöldprocessen men kommer snart att få ångra sitt tilltag när det visar sig att den machoaktige dansken Greve inte alls är att leka med. Dessutom blir Rogers värld bli fullständigt upp och nedvänd när inget visar sig vara som det ser ut. Man kan lugnt säga att han skitit i det blå skåpet

Manuset bygger på boken av icke helt okände Jo Nesbø och jag kan ta mig tusan inte hitta något att klaga på här. Visst, det finns en hoper logiska fallgropar och diskutabla grepp men de är å andra sidan så snyggt inbakade i den granna och mustiga historien så att de inte stör för fem öre. Jag blev…tja..tjusad av den här sköna mixen av brutal action med norsk bisarr humor insprängd lite här och där. Förutom Roger själv, som egentligen är en riktig idiot som det dock är svårt att inte fatta sympati för, radas ett band av mer eller mindre knäppa och udda birollsfigurer upp. För att inte nämna dagens dansk, Nikolaj Coster-Waldau, som med små medel blir ondskefullt skrämmande och obehaglig bara genom att visa sig.

Det bara blev en sån dag...

Någonstans far min tankar iväg till sådana nöjsamma galenskaper som Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Lite av samma driv och samma skrattet-i-halsen-tokigheter. Tempot är gott och historien blir jäklar i mig galet spännande när Roger har det som värst. Hur ska det gå och hur ska han lösa allt det sjövilda som tycks hamna i hans väg? Och hur var det egentligen med den eventuellt otrogna hustrun?

Huvudjägarna är ännu ett bevis på att Norge (och Danmark) just nu kanske är främst i Norden på att skapa underhållande och fartiga historier utan att de känns skitnödiga, pretto eller alldeles för dussinaktiga. Dagens regissör Morten Tyldum har hittat den perfekta balansen och receptet till en synnerligen underhållande och tokspännande skröna utan döda punkter.
Räkna med Hollywoodremake säger jag.

 
I dagens fall tar Fiffi och  jag varandra i handen och hojtar ett unisont ”kjempeflott!!!”…eller nåt….