Etikettarkiv: …galet spännande

Apr 27 2018

A Quiet Place (2018)

Har det nånsin varit tystare på bio!?
Jag tror inte det. Som att ingen av oss i salongen vågade röra oss en centimeter, och absolut inte prassla med papper. För tänk om samma öde skulle hända oss..som sker på bioduken…? Hu! John ”skägget” Krasinski. Denne gemytlige skådis, bla från den amerikanska versionen av The Office. Nu har han dessutom ställt sig bakom kameran och bestämmer vad som ska hända, och hur. Förutom att han lirar huvudrollen. OCH tagit in real life-wife Emily Blunt som just fru i filmen också. Tillsammans med ett par kids lever de i vad som verkar vara en märklig apokalyptisk värld, som också lika gärna skulle kunna vara i morgon. Vad har hänt? Och varför? Inga svar ges. En av rullens största styrkor. Jag liksom bara kastas in i familjens vardag. Bara att haka på det som händer. För grejen är också att det handlar om tystnad. Det går icke att yttra ett endaste oväsen, eller pladdrande meningar. Då händer nämligen LÄSKIGA saker. Lösningen är alltså att röra sig tyst och prata medelst teckenspråk. Också ganska behändigt då äldsta dottern är hörselskadad (lite lagom tillrättalagt i manus jag vet…men skit i det).

Låter allt lite lökigt? Lite löjligt? Glöm det! Här snackar vi nervigt överlevnadsdrama av bästa sort! Klassas på diverse håll som horror, men det är mer drama med obehagliga inslag. När det gäller horrorn känns det som att Krasinski studerat sin Spielberg och vet att less is more. Iaf i rullens första hälft. Emily Blunt är lysande som mamman i familjen, känslor och smärta som måste förmedlas via blickar och kroppsspråk. Alla gör bra ifrån sig. Det är en så jäkla udda situation. Tar kanske 45 min (?) innan det yttras ett enda ord i filmen. Salongen runt om mig (och jag själv) sitter som på nålar. Det är hypnotiskt fascinerande. Jag har nog aldrig varit med om något liknande på bio. Den här rullen är allt som sömnpillret It comes at Night INTE är. Dessutom får jag vibbar av Signs. Och det menat i positiv mening.

En kanonrulle är vad det är här. Att beskriva mer av handlingen skulle vara att förstöra. Missa inte det här topprafflet som gör en grej av att inte väsnas. Och kommer undan så ini h-e med det!
Krasinskis andra rulle som regiman, och det känns som han har en lysande framtid i det facket.

 

I SoF-poddens #136 kan vi inte låta bli att tjusas ännu lite mer av det som bjuds här! Lyssna bara!

Jan 27 2017

Green Room (2015)

green-room-2016-movie-posterVad är dagens rulle mest känd för?
Patrick Stewart som synnerligen kliniskt obehaglig nynazist? Eller att det är en av stackars Anton Yelchin´s sista rullar? Eller har du kanske aldrig hört talas om den?

Hursomhelst har filmen tagit tid på sig att skeppas ut på dvd/blu ray. Urpremiären skedde i Cannes i maj 2015. Den dök upp på filmfestivalen i Stockholm i november samma år. Och sen…tja sen fick vi vänta. Uppenbarligen inget som SF tyckte var värt att lägga pengar eller visningstid på. Damn that company.

Detta är ännu en rulle signerad Jeremy Saulnier som gjorde den utmärkta Blue Ruin. Där DEN rullen var melankolisk, lite tragisk, lite sorglig men med obehagliga undertoner….är dagens hittepå som att Saulnier växlat upp vad gäller otäcksheter och råhet. Här finns inga lyckliga stunder. Bara ren rädsla, galenskaper och överlevnadsinstinkter. Ett steg in i mörkret hos Saulnier. Fast fortfarande med samma smutta sätt att berätta.

Punkbandet ”That Aint Rights” kämpar på musikens bakgårdar. Kärleken till tonerna och stilen leder dem till gig på den ena småsyltan efter den andra. The big bucks låter vänta på sig. Kanske breaket kommer nu, när plötsligt bandet ombeds lira på en privat fest (enligt deras något suspekta kontakt ”en fest för the local hillbillys”). Pengar är pengar och ett gig är ett gig. Den slitna turnévanen packas och sällskapet lagar sig iväg ut i skogen där stället ligger. Vad ingen hade berättat är att det är rätt in i lejonkulan för traktens nynazister och skinheads färden går. Men vaddå, de ska ju bara dra av ett par låtar, casha in kosingen och sedan dra. Vad kan gå fel?

Det mesta såklart. När bandmedlemmarna plötsligt ser något de absolut inte skulle se handlar det plötsligt om att klara livhanken. Olust övergår i skräck. De är ett sällskap mitt i ett annat sällskap som under inga omständigheter kan låta de stackars musikutövarna lämna stället med livet i behåll. Och mitt i kaoset står nazitokarnas härförare Darcy (Patrick Stewart) som med lugn och trygg röst delar ut omänskliga order till sina underhuggare.

flix-greenroom02

partyt börjar bra iaf

Stewart är lysande. Spelar lågmält och förtroendeingivande, som han vore en sagofarbror! Kontrasten är fascinerande. Så mycket obehag ur mannens minimalistiska skådespeleri! Anton Yelchin är en av de olyckliga bandmedlemmarna som tvingas slåss för sina liv. Han gör det bra, lika delar skräck och lika delar svart humor (faktiskt!). Regissör Saulnier låter obehaget krypa på och exploderar sedan våldet som blir både rått och i vissa lägen synnerligen obehagligt. Men märkligt nog passande för filmens ton.

En mörk resa på 90 minuter där Saulnier plitat ned sitt eget manus. Skådisar som får fram skräckslagenhet, panik och vidrig människosyn om vartannat. Plus att det är förbannat spännande också längs vägen!
Kanonrulle!

Okt 31 2013

Tema Rysligheter: The Conjuring (2013)

Dags att avsluta höstens ryslighetstema.
Vi går idag i mål på självaste (riktiga) Halloweendagen, och vad passar väl bättre än att kröna denna genomgång av filmer från de obehagliga hörnen med en riktig smällkaramell till rulle…som dessutom VERKLIGEN gör skäl för epitetet rysligheter.

Förra året höll man på att göra i brallan när Ethan Hawke råkade illa ut i skrämselpillret Sinister, och nu är det lite sån där varning för klädbyte igen om man inte passar sig eller är beredd. Regissören och hittepåsnubben James Wan verkar ju så här långt i karriären ha superkoll på den mörka sidan av fantasier och mardrömmar. Både Saw (första) och Insidious har lämnat obehagliga och eftersökta effekter i åskådarsinnet. Dagens manuspillande står brorsorna Chad och Carey Hayes för, så att Wan kan satsa järnet på regin. Typ.

Vi återvänder till det lummiga och märkliga 70-talet. Avstamp tas i de verkliga förebilderna Ed och Lorraine Warren, omskrivna och ganska kända paranormal investigators som det så snyggt heter. Vidare har vi här en likaledes verklig familj som inget hellre vill än att flytta in i sitt nya hus ute på landsbygden och leva 70-talets glada dagar. Vad nu det kunde innebära. Murriga krafter är dock i görningen och tänker sätta stopp för det genom traditionstunga poltergeist-påhitt.
Visst, inget nytt här. Mer klassisk old school enligt bästa receptet, som gör att man tror på återanvändning av gamla beprövade grejer igen.

Till slut finner mamman i huset, Carolyn (Lili Taylor), ingen bättre råd än att kontakta makarna Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) för att se om de kan bringa klarhet i vad som pågår i det knarriga huset. Och pågår saker gör det ju! Hela tiden! Precis som det anstår en fullspäckad finalrulle i ett ryslighetstema matas här på med konstiga ljud, dörrar som beter sig som dörrar inte ska, upptäckten av en minst sagt oinbjudande källare och en närvaro som till och med sliter sängkläderna av sovande barn! Bara en sån sak!

Och sedan det här med klappande i händerna! Utan att avslöja för mycket för dig som möjligen (finns det nån?!) inte har sett rullen ännu…kan jag säga att om det här med att klappa i händerna har varit en positiv grej..så är det slut med det nu. Här vankas bara olustkänsla i fortsättningen. Speciellt om det sker i ett stort, murrigt och slitet hus.

Snabbare än en avlöning tar slut konstaterar undersökande Lorraine att huset är fyllt med ondskefullhet och ett väsen som icke på långa vägar tänker tagga ned och slå sig till ro. Nu är det upp till makarna Warren att komma på sorts lösning, men inte ens dom tycks rå på dessa rysligheter. Dessutom verkar ”gåvan att förnimma” ta hårt på Lorraine. Kan det här möjligen barka åt skogen för alla?!

Wan håller superkoll på sin film, ger inte en meters utrymme i onödan för återhämning. Är det inte läbbiga scener, så är det läbbiga avslöjanden i dialogen. Återigen är det de små detaljerna som gör det hela så rysligt. En sekundsnabb aning av något i ögonvrån. En blixtsnabb förnimmelse av en skugga, en gestalt. Det andas verkligen otrevligheter här. Och så mitt i alltihop en mamma och en pappa, Carolyn och Roger (Ron Livingston), med sina barn som varken vet ut eller in. Men vänta bara, snart blir det till och med lite värre när Carolyn tycks vara den som drar till sig mest intresse från denna otrevliga inkräktare…

En gammal hederlig, låt vara lite klyschig, spökhistoria alltså. Eller? Som dessutom utger sig för att vara till största delen sann. En BOATS!? Hur ska man förhålla sig till det? Tja, man får väl göra som vanligt, sila och filtrera lite mellan tuggorna så blir det nog bra. Naturligtvis är väl inte bröderna Hayes dummare än att de vet hur anpassa sin ”sanna” story till det effektfulla filmmörkrets stigar. Att Ed och Lorraine Warren i allra högsta grad var verksamma, och hade både det ena och det andra oförklarliga att förtälja, råder det dock ingen tvekan om. Liksom att dagens förföljda familj också existerat. Nätet är naturligtvis fullt av info för den som vill gotta ned sig djupare där.

James Wan mallar in sin skapelse helt enligt bästa mönstret, låter otrevligheterna börja i mindre skepnad för att sedan ösa på med mer ju längre speltiden rullar på. Och detta utan att det känns klyschigt och tröttsamt en enda gång! Istället gräver man ned sig i spänningen och sitter som på nålar, ständigt beredd på nästa jump scare. (de där jäkla handklappen alltså…)

Wilson fick plötsligt syn på sina 70-talspaltor i spegeln

Förutom det formidabla drivet i rullen och avsaknaden av utfyllnadsminutrar måste kudos utdelas till rollistan. Vi snackar inga superstars här, vilket filmen tjänar på, men synnerligen kompetenta skådisar. Vera Farmiga gör sin Lorraine till både mystisk och skör på samma gång, Patrick Wilson (Wan´s husskådis..?) känns stabil som Ed som verkligen gör vad han kan när det skiter sig ordentligt. Lili Taylor och Ron Livingston bjuder in till sitt hus med en trovärdig värme och önskan om hjälp. Man känner verkligen för paret med sina döttrar i den här otrevliga historien.

The Conjuring har i vissa kretsar kallats för rullen som tar tillbaka den klassiska spökrysaren till finrummen igen. Efter att ha suttit igenom 112 minuter av nervositet, stålfjädrig spänning och obehag har jag ingen som helst anledning att säga emot detta.
Hu!

Apr 15 2013

Tema Hitch: Dial M for Murder (1954)

Från början en framgångsrik Broadwaypjäs (drygt 500 föreställningar) om den avdankade tennisspelaren Tony Wendice som gifter sig i London med den förmögna Margot. Vidlyftigt leverne och upptäckten att hustrun har en hemlig affär med en amerikansk författarvän får Tony att i hemlighet planera mordet på sin fru via en lömsk plan, där tanken är att han sedan via ett vattentätt alibi ska ärva hennes pengar.
Det perfekta mordet planeras således, men finns det verkligen något sådant?

I händerna på en filmfarbror som Hitchcock måste detta naturligtvis ha varit mumma, speciellt eftersom Hitch enligt egen utsago hade en svaghet för synnerligen morbida historier. Filmbolaget lät helt enkelt pjäsens författare, Frederick Knott, skriva om historien till ett filmmanus som sedan presenterades för Hitchcock. Smart nog insåg regissören skönheten i att hålla scenografin och miljön lika stram som på scenen, och istället koncentrera sig på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Naturligtvis går Tony´s planer först som på räls, för att sedan ta en helt oväntad vändning och få honom att improvisera fram en plan B. Trots att filmen egentligen helt saknar actioninslag och högt tempo, är det andlöst spännande nästan hela tiden. Bara greppet hos Hitch, det finurliga som blev hans adelsmärke, att redan i filmens inledning visa oss historiens badass men låta den kvinnliga huvudpersonen sväva i ovisshet är rent genialiskt. Tony´s gruvliga planer är både kallsinniga och snillrikt uttänkta, men som en liten brasklapp kastas det där lilla abret in om att slumpen och tillfälligheterna…eller ödet om man så vill…kan stjälpa den bästa planering. Den där lilla detaljen som ingen kunde förutse.

Storyn är nästan helt dialogdriven och utspelas till 99 procent i ett och samma rum, makarnas vardagsrum i Londonvåningen. Huvudpersonerna flyter in och ut ur rummet, agerar och sätter den knivskarpa, stundtals nästan lite torra, dialogen på ett mästerligt sätt. Ray Milland som Tony är lysande som den diaboliska maken med mörka planer och en elegans mitt i all sin ondskefullhet. Grace Kelly gör en typisk Hitchcock-kvinna, oskuldsfull, naiv och näst intill hjälplös. Dessbättre här med en synnerligen sober utstrålning och skönhet som verkar ha fallit regissören i smaken ordentligt.

Rent filmiskt känns historien naturligtvis lätt daterad, men Hitchcock har toksnygg koll på både den detaljrika möbleringen i scenografin, ljus och skuggor och färger (håll koll på Grace Kelly´s klädfärger..). Vilket också samtidigt gör den lätt svävande tidlös. Och framför allt kramar han det bästa ur Knott´s historia vilket skapar den där olustiga ibland galet spännande känslan. Detta ihop med dramatisk musik och just den nästan klaustrofobiska inramningen med att hålla spelplatsen för händelserna stramt begränsad gör detta till en av Hitchcock´s absoluta bästa filmer från den här eran.

Sober fru med luguber make

Att det är ett snabbt hantverk, inspelat på endast 36 dagar, märks knappast i utförandet. Rollistan är liten men stabil. Ray Milland och Grace Kelly dominerar tillställningen, där kanske just Milland är filmens absoluta behållning med sitt jovialiska och älskvärda yttre som döljer hans diaboliska inre. En detalj och vetskap som vi hela tiden får dela med honom, och på sått sätt också gör hustrun Margot än mer sårbar. Att jag som tittare också ibland näst intill sitter och håller en tumme för Tony´s mörka påhitt är ju naturligtvis helt sjukt galet, men kanske ett bevis på historiens magnifika sätt att engagera sina åskådare…?

Dial M för Murder eller Slå nollan till polisen är ett suveränt stycke kammarspel med obehagliga ingredienser, ett av de allra bästa alster Hitchcock någonsin tillverkat, och ett rejält tilltaget extramaterial på den dvd jag kikat på, berättar också om att regissören själv var synnerligen nöjd med både sina skådespelares insatser och hur historien berättades. Möjligen passar epitetet filmad teaterpjäs ganska bra in här, dock gjord med sådan finess och känsla i dialogerna att den filmiska upplevelsen blir kalasbra.
En otroligt bra film helt enkelt.

Aug 30 2012

Lida (1990)

Tänk ändå vad man kan få reda på genom åren.
Dagens aldrig sinande informationsflöde, som dessutom kan förse ett törstande sinne med detaljer från det förgångna. Detaljer som känns rätt perfekt att ha till hands när man gör ännu ett dyk ned i den ökända återtittssäcken.

Vad jag alltså inte visste då, men vet nu, är att dagens synnerligen olustiga historia har en ovanlig bakgrund. Visst kände man till boken av den formidable Stephen King och förundrades över vilket slug fantasi denne författare besatt. I efterhand har dock King själv avslöjat att det hela egentligen var en omskrivning av författarens egna rätt kaotiska liv vid tidpunkten. En sorts metafor för hur King hade problem med verklighetsuppfattningen och att han kände sig alienerad från omvärlden (dessutom under påverkan av diverse substanser enligt eget erkännande), likt en fånge i sin egen berömdhet. Oj, vad det blev djupt där…men visst växer historien till sig en aning när man nu får ”hela sanningen” bakom Kings hjärntänk i fallet med dagens olycklige huvudperson.

Och vill man nu inte bli så djup, filosofisk eller för avancerad i sin tankegång kan man ju helt enkelt bara se filmen som förbannat spännande och dramatisk historia med synnerligen oviss utgång i det längsta. Ett sorts kammarspel, en viljornas kamp mellan två figurer i varsin ände av livsspektrat men ändå lika på något sätt vad gäller isolering och uppfattning av verkligheten runtom dem.

Författaren Paul Sheldon (James Caan) är rätt nöjd med sig själv. Äntligen har han skrivit klart sin STORA roman. Det verk som betyder biljetten bort från den börda han har som påhittare av tantsnusk om den unga Misery´s öden och upplevelser i den romanserie han hittat på. Nu ska Paul en gång för alla bli tagen på allvar. Synd då bara att han envisats med att skriva på romanen i en stuga i Colorados bergstrakter, att en snöstorm överraskar honom när han är på väg till civilisationen igen med sitt nya alster, att han kör av vägen, kraschar och håller på att bli en ex-författare bara sådär. Miraklet kommer i form av Annie Wilkes (Kathy Bates) som räddar honom, tar hem honom till sin stuga och vårdar stackars Paul tillbaka till livet igen. Och vilken tur att Annie är en stor beundrare av Paul och rent besatt av hans fantasiskapelse Misery och hennes äventyr! Eller…kanske inte.

vård med oroväckande tendenser…

För snart visar det ju sig att Annie är en ängel från helvetet. Skogstokigare människa får man leta efter och Paul gör helt rätt i att se sådär orolig ut med blicken i var och varannan filmruta. Här kan vad som helst hända, och gör det också när Annie med jämna mellanrum får fullständiga spel, och plötsligt undrar nog Paul om det kanske inte var bättre att sakta frysa ihjäl i bilvraket trots allt.

Bates gör naturligtvis sitt livs insats i rollen som den bindgalna Annie, och Oscarn lät inte vänta på sig. Sällan har en person verkligen känts så labil på riktigt. James Caan ligger mest och lider till en början innan han morskar upp sig och fattar att det gäller att spela spelet om han ska ha en chans till överlevnad. Mysfabrorn Rob Reiner har regisserat och satsat på ett tätt drama med thrillerinslag och lite gammeldags hederlig spänning. Komplett också med effektiv traditionell klippning som hoppar mellan vår hjälte och hans dödsängel. Svettigt värre blir det minsann. Lägg till detta en lagom tilltagen sidohistoria om traktens gamle sheriff (Richard Farnsworth) som vägrar tro på att Paul omkommit och ligger begravd i snön någonstans.

Lida känns finfin att avnjuta igen så många efter första upplevelsen. Inget fel på spänning och intensitet. Storyn tar aldrig ut onödiga svängar utan håller sig på den smala, mörka och olycksbådande stigen. Komplett också med lagom våldsamma scener som förstärker olusten. Känslor och galenskap som går att ta på. Trots att man till slut föraktar den hysteriska Annie går det inte att låta bli att älska Bates fantastiska föreställning. En av Kings bästa historier helt klart!

Jan 21 2012

Hangaround!

Det är inte många tv-serier som hittar in i Flrmrs hjärta.
Som får mig att känna det där galna suget efter att bara vilja ha mer i följetongsväg.

Flmr är med andra ord en filmkille.
Men, MEN, det kommer alltid sällsynta tillfällen då undantaget inträffar.
Som nu.

Sons of Anarchy.

Jag är besatt.
Hör ni det, besatt!

Säsong 1 är avklarad.
Min lyckliga stjärna har sett till att Säsong 2-boxen nu hittat hit också.

Jax, Clay, Tig, Chibs, Tara, Opie, Juice, Bobby Elvis och Gemma.
Mina nya tv-kompisar.

Tusan vad bra det är!

Dec 8 2011

Huvudjägarna (2011)

Någonstans under den här upplevelsen kommer en alternativ titel för mitt inre; “Stackars Roger”. Alltså, det skulle inte vara helt fel med den heller.
För Roger Brown (Aksel Hennie) har det jobbigt.
Minst sagt.

På dagarna har han ett till synes glassigt jobb som personalrekryterare till de tunga jobben på de lika tunga företagen. En äkta headhunter, en  dryg stekare, en glidare med dyra lyxvanor, snyggt hus och den långtbenta och modellfagra hustrun Diana (Synnøve Macody Lund). Allt har dock ett pris och Roger lever långt över sina tillgångar, med andra ord är jakt på pengar prio ett i hans liv.

Tur då att han har ett alldeles särdeles lönande och udda extraknäck; att stjäla konst. Helst från de kunder han träffar till vardags och på ett synnerligen bekvämt sätt kan pumpa på information om vanor, hemförhållanden och rutiner. Tillsammans med minst sagt udda kompanjonen Ove drar Roger in behövliga stöldpengar på säkra och snabba stötar. Men precis som för andra tjuvar i allehanda andra historier brukar det gå käpprätt åt helvete så fort stöten med stort S plötsligt tycks bli möjlig, och här är inget undantag.

I Rogers fall heter problemet Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en tvålfager dansk som både flörtar upp Rogers fru och avslöjar att han minsann har en riktig dyrgrip hängandes på väggen hemma. Vår antihjälte drar igång stöldprocessen men kommer snart att få ångra sitt tilltag när det visar sig att den machoaktige dansken Greve inte alls är att leka med. Dessutom blir Rogers värld bli fullständigt upp och nedvänd när inget visar sig vara som det ser ut. Man kan lugnt säga att han skitit i det blå skåpet

Manuset bygger på boken av icke helt okände Jo Nesbø och jag kan ta mig tusan inte hitta något att klaga på här. Visst, det finns en hoper logiska fallgropar och diskutabla grepp men de är å andra sidan så snyggt inbakade i den granna och mustiga historien så att de inte stör för fem öre. Jag blev…tja..tjusad av den här sköna mixen av brutal action med norsk bisarr humor insprängd lite här och där. Förutom Roger själv, som egentligen är en riktig idiot som det dock är svårt att inte fatta sympati för, radas ett band av mer eller mindre knäppa och udda birollsfigurer upp. För att inte nämna dagens dansk, Nikolaj Coster-Waldau, som med små medel blir ondskefullt skrämmande och obehaglig bara genom att visa sig.

Det bara blev en sån dag...

Någonstans far min tankar iväg till sådana nöjsamma galenskaper som Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch. Lite av samma driv och samma skrattet-i-halsen-tokigheter. Tempot är gott och historien blir jäklar i mig galet spännande när Roger har det som värst. Hur ska det gå och hur ska han lösa allt det sjövilda som tycks hamna i hans väg? Och hur var det egentligen med den eventuellt otrogna hustrun?

Huvudjägarna är ännu ett bevis på att Norge (och Danmark) just nu kanske är främst i Norden på att skapa underhållande och fartiga historier utan att de känns skitnödiga, pretto eller alldeles för dussinaktiga. Dagens regissör Morten Tyldum har hittat den perfekta balansen och receptet till en synnerligen underhållande och tokspännande skröna utan döda punkter.
Räkna med Hollywoodremake säger jag.

 
I dagens fall tar Fiffi och  jag varandra i handen och hojtar ett unisont ”kjempeflott!!!”…eller nåt….

Okt 12 2011

TV-Landet: Harper’s Island (2009)

 

Man måste bara älska ögonblicken när en filmupplevelse plötsligt exploderar framför en och lämnar en så god och underbar eftersmak att man går flera dagar efteråt och liksom gratulerar sig själv till genidraget att ha sett alstret.

Och att något sådant kan hända med en tv-serie känns nästan osannolikt.

Undantag finns förstås, när Twin Peaks dök upp i rutorna på 90-talet var den sanslöst hypnotiserande. Kiefer Sutherlands eviga kämpande i alla 24 har också en plats sevärda-hyllan. Och visst var jag också för en period lite lost i just Lost…där jag visserligen gradvis tappade intresset men hängde med till (det galet dåliga) slutet.

De bästa tv-serierna är just de som inte är så långa, där längden från början är utstakad till x antal avsnitt och det hela är över sedan.

Dagens objekt är just en sådan serie. Vete i tusan hur jag fick span på den, kanske var det en bekant som tipsade, kanske var det en liten artikel någonstans. Via nätet och för skitbilliga 99 spänn har jag dock nu tagit del av något väldigt sällsynt; en rasande spännande och högst oviss, måhända galen och overklig, historia som faktiskt fick mig att offra nattsömn fastän jag visste att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt.

Trish (Katie Cassidy) och Henry (Christopher Gorham) ska gifta sig. Tillsammans med inbjudna vänner och bekanta återvänder de alla till Henrys barndomsställe, ön Harper´s Island utanför den amerikanska västkusten. Till och med bästa vännen Abby (Elaine Cassidy) dyker upp på ön, trots att hon lämnade den för många år sedan och knappast har de godaste minnen av den. Ön lider nämligen av en rätt hemsk historia i form av seriemördaren John Wakefield som härjade där och bla brutalt mördade Abbys mamma innan hennes pappa polisen lyckades skjuta Wakefield.

Nåväl, dags att försona sig med öns historia och Abby liksom alla de andra gästerna och släktingarna ser fram mot några dagars festligheter, lite R&R och en vigsel som kronan på verket. Problemen börjar naturligtvis när alla är inkvarterade på lyxigt hotell och nya dödsfall börjar stå som spön i backen. Någon tycks väldigt angelägen om att bröllopet ska gå om intet och anser att bästa sättet är att helt enkelt ta bröllopsgästerna av daga en efter en. Kan det möjligen vara den döde Wakefield som stigit upp ur graven för att påbörja ett nytt blodbad? Och av vilken anledning?

Det hela blir som en galen mix av en Agatha Christie-historia i kombo med en slasherfilm där dödsfallen är synnerligen råa och blodiga, vilket får en att undra hur i herrans namn den amerikanska censuren har kunnat släppa igenom det här för tv-visning!?

Men suveränt spännande blir det. Och det bästa av allt är att det hela varar ”bara” i 13 avsnitt innan upplösningen kommer. Fram till dess får man ett antal chanser på sig att försöka lista ut vem den okände mördaren kan vara och jag lovar, manuset gör sitt absolut bästa för att förvilla och lura upp mig på läktaren gång på gång.

Abby, Henry och Trish är de utpekade huvudpersonerna, men ett digert birollsgalleri förekommer med karaktärer som alla är speciella på sitt vis. En del verkar också ha en och annan murrig hemlighet i bagaget. Alerta tittare håller också utkick efter gamle Harry Hamlin som gästspelar sig igenom en liten roll som jovialisk rulla-hatt-släkting.

I sina bästa stunder snor serien friskt från mästerverket Twin Peaks och lyckas bygga upp en ödesmättad och isolerad stämning, mixad med lite spöklika vibbar. Som tittare försöker jag hålla fokuset på rätt grejer, men luras hela tiden att se red herrings och jag kan inte annat än att njuta.

Harper´s Island är tusan så spännnande. Rätt okända skådisar som gör sitt bästa för att underhålla (och dö) på ett snyggt sätt. Effektiva miljöer och bra effekter där dock seriens största stjärna är det luriga och trixiga manuset som synnerligen snyggt knyter ihop historien och alla lösa trådar mot slutet. Vid det laget är jag som tittare lagom stissigt uppe i varv.
Rekommenderas starkt, inte minst pga av sitt format. När sista skivan är slut är historien verkligen det också.

13 weeks. 25 suspects. 1 killer.