Etikettarkiv: Tema Rysligheter

Nov 27 2013

Filmspanarna: Mardrömmar

”Se inte den här rullen, du kommer att drömma mardrömmar!!”
Eller;
”Nä, den här får du inte se! Vill du ha mardrömmar eller!!??!”

Gamla klassiska uttryck.
Inget är så väl förknippat med varandra som otäcka, obehagliga, filmer ihop med mardrömmar. Eller påståendet att man skulle drömma fruktansvärda saker för att man just sett en film med inte så trevliga händelser i. Nu kan man förvisso få mardrömmar av långt mycket mer än bara film, kanske av mer saker än att glo på film faktiskt. Men nu är vi ju onekligen i ett filmforum, och dagens tema i Filmspanarna är just mardrömmar. Och som vanligt finns en uppsjö av ingångar på det ämnet.

Tror ni mig om jag säger att jag aldrig haft en utstuderad mardröm av någon film?
Eller, det där lät ju narturligtvis lite väl kaxigt. Antagligen har jag väl det fast jag inte kommer ihåg det så bra. Kanske när man var liten, kanske i det undermedvetna, kanske fast man inte fattat det själv. Men jag har aldrig bekänt mig till den skara människor som i vissa fall faktiskt har stora problem med ovanstående. Att de inte kan se på film om vissa ämnen för att det ger dem drömmar av det mindre trevliga slaget. Har full respekt för de som känner så, tro inget annat. Samtidigt måste det också egentligen tyda på en oerhört stor uppfattningsförmåga och en väl utvecklad sinnlig förmåga att verkligen ta till sig det de ser.
Leva sig in i historien om ni så vill. Vilket ju egentligen är en bra egenskap.

Är det i själva verket jag, som då enligt egen utsago aldrig lider av mardrömmar ens efter den mest obehagliga filmupplevelse, som istället är…avtrubbad? Okänslig? Distanserad? För många filmer och för många upplevelser?

Jag väljer att inte se det så. Nog för att jag glott på film i mina dar. Så mycket att någon säkerligen skulle drista sig till anklaga mig för avtrubbning. Fast då är man ändå fel ute. Jag känner alltid något för varje film jag ser. Ibland känner jag mer, ibland mindre. De tunga filmerna, de som betyder något. De som sätter sina spår i sinnet. De går alltid in där, även de obehagliga och skrämmande som då skulle kunna resultera i mardrömmar. Jag kan ta in allt, bearbeta och uppleva. Däremot tycks jag ha ett sorts filter som ganska effektivt får mig att skilja på film och verklighet.

Jaha, men när film och verkligheten flyter ihop då? Svara på det du smartskalle!
Ja vad svarar man på det? Återigen verkar hjärnan vara så funtad hos mig att den klarar av att behandla intrycken från en film på det bästa sättet för mitt sinne och mitt medvetande. En otroligt realistisk film kan vara hur skrämmande, obehaglig, sorglig eller på annat sätt känsloinvolverande…och jag tar in det, upplever allt. Men någonstans har jag också en ”skyddande” spärr som hjälper mig att sortera intrycken.

Jag reagerar förvisso som du.
Gråter till sorgligheter. Skruvar lite lagom olustigt på mig när obehagligheter dyker upp i någon form. Skriker gärna till när ren och skär skräck hoppar fram bakom en filmruta. Eller när något helt oväntat sker. Under den tiden den filmiska upplevelsen pågår lever jag mig in i historien, köper känslorna upplevelsen framkallar. Precis som det kanske ska vara? När det hela är över kan jag dock ganska lätt gå från ett läge till ett annat. ”Behandla” de intryck filmupplevelsen gav och sedan arkivera den på bästa sätt.

Jaha, men har jag då aldrig gått och funderat på en film långt efter att ha sett den?
Jovisst, det förekommer ju såklart. Man kan tänka på filmer i efterhand både för att de är så bra..eller så usla så att det bara därför sätter sina spår.
Dock går jag aldrig omkring och har mardrömmar i någon form för något jag sett, Bra eller dåligt.

lika otäck alla 7 dar i veckan!

Istället kan jag direkt säga att vissa filmer är så obehagligt bra OCH skrämmande att man alltid kan se dem och känna samma obehag vid tittandet, och här tar jag fram mitt praktexempel Exorcisten. Denna synnerligen obehagliga rulle som också verkar så tidlös. Fortfarande skrämmande och krypande ruskig. Kanske den enda film jag bara genom att tänka på…kan få en kall kår att krypa längs ryggen.

Men vad fan säger du människa, drömmer du aldrig mardrömmar!!??
Klart jag gör. Men det handlar istället ofta om andra saker. En fruktan över att något ska hända nära och kära. Händelser i verkligheten runt om oss som sätter sina spår. Fruktan, rädsla och obehag för de läskiga saker som händer varje dag i vårt samhälle. Rädslan av att inte räcka till.
Det är sådana saker som kan få mig ur balans ordentligt. Även nattetid när jag sover.

Kanske är det så att mardrömsframkallande (för vissa) filmer behövs för att jämna ut kanterna i vår värld? Obehagligheter som du kan ta på, sortera bort och arkivera till slut. Tjusningen (?) i att utsätta sig för intryck som riskerar att dröja sig kvar i ditt sinne liiite längre än du själv vill. Är det kanske rentav ett bra betyg åt det du just kikat på? Att filmen fyllt sitt syfte? Våra sinnen är fantastiska, men spelar oss också rejält mycket med spratt vid väl valda tillfällen. Bara det i sig ganska utmanande.

Att vara filmnörd, filmfantast…att älska det filmiska mediet är i mina ögon underbart. Ett perfekt forum för att framkalla känslor av varierande grad. Och det handlar om allt. Glädje, spänning, sorg, frustration, avsky, medlidande. Ingenstans kanske du så snabbt kan få åtkomst till dessa känslor. Böcker är naturligtvis en stark utmanare.

Alla dessa känslor och intryck har också olika förmågor att etsa sig fast hos oss. Vi är alla olika (tur är väl det!) och reagerar på olika sätt.
Mardrömmar har varit en del av det mänskliga psyket sedan människan…tja..började vandra på jorden. Mardrömmar i filmsammanhang har varit en del av filmen så länge…filmen har funnits.
En sorts lockelse som vi både vill ha och avskyr. På något sätt känns mardrömmar ändå som en del av våra personligheter.
Något som håller oss levande och sunda.
Hur konstigt det än kan låta.

Jaha ja. Efter denna ohemult långa utläggning, som möjligen närmar sig flummeriets täta träsk lite FÖR mycket, kanske det kan vara lite uppfriskande att snabbt slänga sig över och se vad övriga kamrater i Filmspanarna har att skriva om i ämnet Mardrömmar…:

Nov 1 2013

Tema Rysligheter – Epilogen

Se där ja.
Precis 13 filmer landade vi på också! Ett sammanträffande eller en nostalgisk tanke?
Ryslighetstemat stänger sin säck för den här gången. Kanske har du fått några nya tips här, eller har du bara hängt med på resan ändå. I vilket fall som helst tackar Flmr för visat intresse.

Snittet på ”temat” ger ett stadigt 2,5 i betyg. Kanske är det signifikativt för genren? Det ÄR svårare att hitta tunga betyg i en kategori som egentligen lever på att nästan massproducera, tala till våra tacksamt skrämda sinnen, utan att behöva ägna sig alltför mycket åt kvalitén i många (inte alla) fall.

Guldkornen finns dock! Precis som det finns MASSOR av ryslig film därute! Det här temat skrapade bara liiite på ytan och hade heller som sagt inga större ambitioner att vara ett helt omtag. Fokus låg ju, som förvarnats om, på nyare alster. En Halloween och en ruggig höst kräver ju naturligtvis OCKSÅ sina gamla godingar, men dom har ni redan koll på!

Det blev ett par ordentligt intensiva och…intressanta sommar/höstkvällar trots allt inför det här lilla höstruskiga temat.
Och naturligtvis behövs inte ett tema för att andra rysliga titlar ska hitta in på bloggen lite till vardags sådär. Vänta bara.

Nu återgår Flmr till lite business as usual under ett par veckor. Snart är det ju dock jultider gubevars, och vem vet vad som då kan hända!?
Och vad är det som säger att november inte kan bjussa på ett och annat (förhoppningsvis) intressant spår…?

…..och vad var det nu det stirrande ögat såg där i nyckelhålet…..:

 

Okt 31 2013

Tema Rysligheter: The Conjuring (2013)

Dags att avsluta höstens ryslighetstema.
Vi går idag i mål på självaste (riktiga) Halloweendagen, och vad passar väl bättre än att kröna denna genomgång av filmer från de obehagliga hörnen med en riktig smällkaramell till rulle…som dessutom VERKLIGEN gör skäl för epitetet rysligheter.

Förra året höll man på att göra i brallan när Ethan Hawke råkade illa ut i skrämselpillret Sinister, och nu är det lite sån där varning för klädbyte igen om man inte passar sig eller är beredd. Regissören och hittepåsnubben James Wan verkar ju så här långt i karriären ha superkoll på den mörka sidan av fantasier och mardrömmar. Både Saw (första) och Insidious har lämnat obehagliga och eftersökta effekter i åskådarsinnet. Dagens manuspillande står brorsorna Chad och Carey Hayes för, så att Wan kan satsa järnet på regin. Typ.

Vi återvänder till det lummiga och märkliga 70-talet. Avstamp tas i de verkliga förebilderna Ed och Lorraine Warren, omskrivna och ganska kända paranormal investigators som det så snyggt heter. Vidare har vi här en likaledes verklig familj som inget hellre vill än att flytta in i sitt nya hus ute på landsbygden och leva 70-talets glada dagar. Vad nu det kunde innebära. Murriga krafter är dock i görningen och tänker sätta stopp för det genom traditionstunga poltergeist-påhitt.
Visst, inget nytt här. Mer klassisk old school enligt bästa receptet, som gör att man tror på återanvändning av gamla beprövade grejer igen.

Till slut finner mamman i huset, Carolyn (Lili Taylor), ingen bättre råd än att kontakta makarna Warren (Vera Farmiga och Patrick Wilson) för att se om de kan bringa klarhet i vad som pågår i det knarriga huset. Och pågår saker gör det ju! Hela tiden! Precis som det anstår en fullspäckad finalrulle i ett ryslighetstema matas här på med konstiga ljud, dörrar som beter sig som dörrar inte ska, upptäckten av en minst sagt oinbjudande källare och en närvaro som till och med sliter sängkläderna av sovande barn! Bara en sån sak!

Och sedan det här med klappande i händerna! Utan att avslöja för mycket för dig som möjligen (finns det nån?!) inte har sett rullen ännu…kan jag säga att om det här med att klappa i händerna har varit en positiv grej..så är det slut med det nu. Här vankas bara olustkänsla i fortsättningen. Speciellt om det sker i ett stort, murrigt och slitet hus.

Snabbare än en avlöning tar slut konstaterar undersökande Lorraine att huset är fyllt med ondskefullhet och ett väsen som icke på långa vägar tänker tagga ned och slå sig till ro. Nu är det upp till makarna Warren att komma på sorts lösning, men inte ens dom tycks rå på dessa rysligheter. Dessutom verkar ”gåvan att förnimma” ta hårt på Lorraine. Kan det här möjligen barka åt skogen för alla?!

Wan håller superkoll på sin film, ger inte en meters utrymme i onödan för återhämning. Är det inte läbbiga scener, så är det läbbiga avslöjanden i dialogen. Återigen är det de små detaljerna som gör det hela så rysligt. En sekundsnabb aning av något i ögonvrån. En blixtsnabb förnimmelse av en skugga, en gestalt. Det andas verkligen otrevligheter här. Och så mitt i alltihop en mamma och en pappa, Carolyn och Roger (Ron Livingston), med sina barn som varken vet ut eller in. Men vänta bara, snart blir det till och med lite värre när Carolyn tycks vara den som drar till sig mest intresse från denna otrevliga inkräktare…

En gammal hederlig, låt vara lite klyschig, spökhistoria alltså. Eller? Som dessutom utger sig för att vara till största delen sann. En BOATS!? Hur ska man förhålla sig till det? Tja, man får väl göra som vanligt, sila och filtrera lite mellan tuggorna så blir det nog bra. Naturligtvis är väl inte bröderna Hayes dummare än att de vet hur anpassa sin ”sanna” story till det effektfulla filmmörkrets stigar. Att Ed och Lorraine Warren i allra högsta grad var verksamma, och hade både det ena och det andra oförklarliga att förtälja, råder det dock ingen tvekan om. Liksom att dagens förföljda familj också existerat. Nätet är naturligtvis fullt av info för den som vill gotta ned sig djupare där.

James Wan mallar in sin skapelse helt enligt bästa mönstret, låter otrevligheterna börja i mindre skepnad för att sedan ösa på med mer ju längre speltiden rullar på. Och detta utan att det känns klyschigt och tröttsamt en enda gång! Istället gräver man ned sig i spänningen och sitter som på nålar, ständigt beredd på nästa jump scare. (de där jäkla handklappen alltså…)

Wilson fick plötsligt syn på sina 70-talspaltor i spegeln

Förutom det formidabla drivet i rullen och avsaknaden av utfyllnadsminutrar måste kudos utdelas till rollistan. Vi snackar inga superstars här, vilket filmen tjänar på, men synnerligen kompetenta skådisar. Vera Farmiga gör sin Lorraine till både mystisk och skör på samma gång, Patrick Wilson (Wan´s husskådis..?) känns stabil som Ed som verkligen gör vad han kan när det skiter sig ordentligt. Lili Taylor och Ron Livingston bjuder in till sitt hus med en trovärdig värme och önskan om hjälp. Man känner verkligen för paret med sina döttrar i den här otrevliga historien.

The Conjuring har i vissa kretsar kallats för rullen som tar tillbaka den klassiska spökrysaren till finrummen igen. Efter att ha suttit igenom 112 minuter av nervositet, stålfjädrig spänning och obehag har jag ingen som helst anledning att säga emot detta.
Hu!

Okt 30 2013

Tema Rysligheter: Solo (2013)

Vad är det egentligen som gör en ryslig film bra?
Eller bra och bra, vad är det som gör en film så pass intressant att man sitter kvar och verkligen vill veta upplösningen trots att det innebär obehagligheter längs vägen?
Eller handlar det om något så enkelt och primitivt av vi bara vill bli rädda?
Vissa kanske vill se våldsamheter i form av grafiskt otäckt filmvåld? Blod?

Det är naturligtvis så olika mellan oss alla att det inte går att ha ett enda svar på frågan. Ni vet ju säkert vid det här laget att hos Flmr står obehagligheter som kör på devisen less is more högst i rang. Filmerna som går in för att skapa den obehagliga känslan på ett enkelt och kanske minimalistiskt sätt. Den där som sakta kryper in i medvetandet, säger åt hjärnan att nu känns det otrevligt, men som gör att du ändå inte kan sluta kika. Fokuset är totalt eftersom du samtidigt drivs av den där lilla enerverande nyfikenheten som vägrar lägga sig.

Ge mig en rulle som kan innehålla den mest tekniska fulländning som finns, de mest påkostade effekter som kan uppbringas…eller den mest fantasifulla story någon kan ha värkt fram….saknas det där lilla extra…den där nyfikenheten som gör att man fokar fullt ut…då tappar jag det nästan direkt. Hade du frågat mig på 80-talet kanske svaret såg annorlunda ut. Jag var yngre och visste inte vad jag vet idag. Kalla mig luttrad eller gnällig, men nog har man sett alltför mycket sunkiga rullar i sina dar som alla saknar den där lilla men ack så viktiga kryddan. Gore och våldsamheter fyller naturligtvis sin plats helt naturligt i ett välkomponerat manus. Men filmer som satsar sina pluringar på enbart att göra det så visuellt vidrigt som möjligt känns rätt poänglösa i min bok.

Nu finns det väl i ärlighetens namn inte alltför många rullar som pytsas ut på marknaden som verkligen kan täcka in alla de kriterier jag efterlyser. Men ibland snubblar man ändå över en och annan, och då gäller det att uppskatta det man ser. Ok om det snos till höger och vänster, finns den där lilla känslan bifogad, ja då spelar det väl inte så jäkla stor roll om influenserna kan spåras till andra alster.

Med allt detta sagt riktar jag nu blickarna mot dagens representant i ryslighetstemat.
Den som vill hittar naturligtvis en mixmaxad kompott av alla möjliga filmer här.
Men det gör liksom inget. Problemfyllda Gillian (Annie Clark) (ja och hon har naturligtvis en otrevlig backstory att handskas med) ser chansen till själslig kontemplation genom att hoppa på ett sommarjobb som ledare på ett summer camp vid en sjö (joråsåatt!)

Innan lägret slår upp portarna måste dock Gillian, i egenskap av nykomling i ledarstaben klara av den traditionella ”inkilningsriten”; att campa ensam i två dagar på den öde ön som ligger mitt i sjön. En ö som det självklart sägs spöka på då en liten flicka försvann spårlöst från lägret för många år sedan och som nu sägs hemsöka ön med sina klagorop vid väl valda tillfällen (joråsåatt igen!!).

Ja, jag märker nog vart era tankar är på väg nu.
Precis som mina var. Men tro´t eller ej, det blir icke alls så cheesy som förutsättningarna vill ge sken av här. Gillian forslas ut till ön, får sin utrustning och ett hejdå från chefsledaren som meddelar att han kommer tillbaka om två dagar. ”Och använd INTE nödradion om det inte ÄR nödfall!” Basta!
Snart är både tält och brasa i full användning. Lite bad och lagom upptäcktsfärd hinns med. Plötsligt också en besökare i form av en fiskarsnubbe, Ray (Daniel Kash), som oroligt undrar om hon är ok..då han från sin båt hörde hennes rop på hjälp (!!!)
Hmm…

Och det är väl typ här filmen börjar bli sådär intressant obehaglig. Gillian försäkrar att hon mår bra, Ray ger sig av ut på sjön igen efter att Gillian berättat varför hon är på ön. Dagen övergår i kväll och plötsligt blir också naturen väldigt mycket obehagligare i mörkret både för vår huvudperson och mig som tittar. Dagen efter börjar heller inte bra då nattligt besök utanför tältet konstateras och det verkar som att Gillian inte är den enda…närvaron…på ön.

ser rätt mysigt ut…på håll.

Manuset och regissören Isaac Cravit gör det smarta här att hela tiden hålla tillbaka en aning.
Låta mig som glor försöka dra egna teorier. Storyn presenterar ett antal olika spår att följa som tittare. Vet Gillian verkligen vad det är hon upplever, eller spelar hennes förflutna in? Och vad är egentligen allt det här med legenden om ön? Historien kan egentligen tyckas ganska skral och simpel och ett evigt staplande av klyschor, men sättet den presenteras på väger upp bristerna och det faktum att vi kanske sett det allt förut. Dessutom håller manuset ett antal dörrar öppna ända in mot mållinjen och det känns ganska ovisst till och med under upplösningen. Och har man nu en sån känsla som tittare kan det inte vara kattskit tänker jag. Man bryr sig verkligen om dagens huvudperson, även om hon kanske personifierar alla andra protagonister du sett genom åren i diverse inmallade alster. I min bok räcker det ganska långt.

Solo är en mindre kanadensisk indie-rulle som lånar friskt från andra historier och dess upplägg. Vad den här filmen dock lyckas bra med är att skapa en mysryslig atmosfär mitt i allt plagierande. Vilket gör att kufar som jag gillar det jag ser. Även om jag sett det förut och inte direkt kan hävda att det är oväntat. Du behöver knappast vara en Sherlock om man säger så.
Absolut inget nytt under solen, men ändå förbaskat trevligt underhållningsobehag.

Okt 29 2013

Tema Rysligheter: The Apparition (2012)

Dagens par, Kelly och Ben, hade möjligen tänkt sig att bo någon annanstans än i Kellys mammas investeringsobjekt; ett sterilt nybyggt hus i en av de där konstruerade villaförorterna som tycks vara så populärt att smälla upp i USA. Drösvis med gator och hus i exakt samma utförande och med ökenlandskapet som granne åt vilket håll man än vänder sig.

De unga tu kanske dock inte har det så fett ekonomiskt och då kan det väl möjligen passa bra.
Kelly (Ashley Greene) aspirerar på att bli veterinär och Ben (Sebastian Stan) jobbar lagom oinspirerat som någon slags it-tekniker. Nyss inflyttade i området är det väl bara att packa upp flyttlådor och gilla läget? Bristen på grannar då områdets villor verkar vara svårsålda kan möjligen kännas lite isolerande, men gott humör och lite kärlek löser väl det mesta. Eller?

Synd då att Ben missat att tala om att han en gång i tiden deltog i ett lagom murrigt experiment på college då det skulle framkallas ett andeväsen (of course) medelst det gamla hederliga tilltaget att använda sig av energiflöden (hur många filmer har inte haft det som sin grej!?). Något gick såklart tokgalet, allmänt kaos och otrevlig överraskning och en Ben som valde att lägga missödet bakom sig så mycket han bara kunde och knipa käft. Tyvärr fungerar ju inte det lilla knepet speciellt bra på film, att låtsas som inget olustigt har hänt i det förflutna. Och absolut inte i filmer av den här typen.

Snart börjar det därför hända oförklarliga saker i det sprillans nya huset. Dörrar står öppna som ska vara låsta, möbler har flyttat på sig, konstiga ljud kan anas lite när som helst…och vad är det för mögelliknande massa som verkar ha fått fäste i husgrunden? Första hälften av dagens rulle blir som en liten variant av gamla fina Poltergeist, låt vara i betydligt mer avskalad och mindre tappning. Våra huvudpersoner beter sig naturligtvis lika klyschigt som det anstår i ett manus som detta. Är huset besatt? Hemsökt?

Och hur trodde Ben att han skulle kunna komma undan sina gamla synder?
För självklart är allt sammanlänkat av det som hänt i det förflutna. Otrevligheterna ökar och inte ens tilltaget att tillfälligt fly kåken tycks hjälpa. Kärvt läge.

gänget undrar för ett ögonblick om det är Tobe Hooper som spökar för dem…?

Speltiden på dagens alster är larvigt kort, men å andra sidan finns det ingen anledning att dra ut på ett manus som inte direkt håller för att leverera några större överraskningar i genren. Det blir lite som vanligt. Lagom kusliga händelser som iscensätts av regissören och manusmannen Todd Lincoln med det nya huset som spelplats. Det dunkar, smäller och rör på sig, skuggor som anas. Tilltag som naturligtvis driver den lättskrämde in i otrevliga tankebanor. Självklart förhåller sig filmen grymt inkonsekvent när det gäller sina aktörer också. Kelly är den i sällskapet som uppenbarligen ska vara räddast. Ändå är det hon som mitt i filmen, när det krisar som värst, är den som prompt ska ge sig ut och undersöka korridorer och rum i beckmörker…när en annan skulle ha lagt benen på ryggen för länge sedan.
Lite tröttsamt klyschigt, om man är på det humöret.

På pluskontot kan jag drista mig till att notera att miljön med alla nya obebodda hus och tjutande ökenlandskap runtomkring gör sitt till att höja otrevlighetskänslan då och då. När rullen går in i sin andra hälft, och hjälp anländer i form av Bens gamla experimentpolare Patrick (Tom Felton), blir det mer ointressant och mer standardmall på utvecklingen.
Finalen kommer som sagt rätt snabbt och känns lite..avslagen…efter att filmen ändå har bemödat sig med att sätta upp en inte helt ointressant spelplan.

The Apparition gör jobbet som rulle en kväll när man inte vill tänka alltför mycket på vad det är man kikar på. Som fjäderlätt underhållningsrys för stunden kan den kanske platsa. Mest för sin första hälft. Eller är det jag som låter minnet dra iväg för långt till 80-talet? Synar man det här alstret lite noggrannare i sömmarna har den knappt något värt att komma ihåg.
Inte usel dock. Men inte speciellt bra.
Mellanmjölk?

Okt 28 2013

Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?

Okt 26 2013

Tema Rysligheter: Histeria (2008)

Skräckis från Malaysia är man ju inte direkt bortskämd med.
Så pass ovanligt att det kändes liksom ett måste att ta sig an den här rullen.

En asiatisk regissör, en James Lee, som tagit lite local folklore, blandat hejvilt i den berömda mixern med västs alla måste-ingå-detaljer och sedan slängt fram det hela enligt konstens alla klyschor.

På en avlägsen internatskola händer det minst sagt oroväckande grejer. Eller hände.
Filmen börjar nämligen i slutet, och berättas sedan i flashbacks via en ung flickas förvirrade minne då hon vårdas på sjukhus i inledningen. Men någonting hemskt tycks ha hänt på skolan under terminslovet och den unga Murni verkar vara den enda överlevande (?) Polisen är också där och vill hemskt gärna ha reda på vad som hänt.

Lovande start får man ju säga.
Det unga fartiga tjejgänget Pink Ladies (!) gör lite som de vill på skolan. Energi och hormoner verkar inte vara alldeles lätt för personalen att hantera. Att tjejerna dessutom är lite bortskämda och allmänt taskiga gör ju inte saken bättre. När de sedan får för sig att dra ett pratical joke som inte uppskattas är det droppen. Som straff får de tre dagars arrest på skolan och i uppgift att städa den. Märkligt nog tycks brudarna inte speciellt upprörda över detta utan ser tillvaron mest som en sorts semester.

Snart dock ändring på slackerstilen då en objuden gäst intar stället.
I sin iver att genomföra det dåliga skämtet har de nämligen råkat väcka en lokal demon, en jembalang, till liv! Vilken kan beskrivas bäst som en ganska smutsig variant av The Creature from the Black Lagoon,  med tänder som påminner om de galna figurerna i Critters om ni kommer ihåg. Av någon anledning (som inte förklaras speciellt ingående) är dagens demon out for blood.
Speciellt kaxiga studenters.

Regissör Lee sparar absolut inte på dramatiken, har uppenbarligen studerat sin genre i väst och fyller på med klassiska POV-vinklar, lagom många hörn att behöva runda, ovänliga korridorer och övertydliga jump scares. På pluskontot dock att han aldrig slösar med att visa upp demonen i bild alltför mycket. Filmblodet sprutar å andra sidan i galna kaskader då de olika offren tas av daga via väl utvalda filmknep.
Någon större insats av CGI är inte att tala om. Det känns mer hardcore old style.
Lägg ihop allt detta med den speciella överspelande stilen som hittas i produktioner från sydostasien och ni fattar ju att det blir en märklig upplevelse.

det ena ödet värre än det andra anas..

Hemskheter på begränsad yta med en skara personer som sakta men säkert reduceras. Inte utan att man slänger en tanke åt godingar som Predator och Alien. Har möjligen Lee svävat iväg åt samma håll? Filmens manus tycks annars mest rikta in sig på att ta sig till de olika gore-sekvenserna, och kapar lite här och där i logiken och den bakomliggande backstoryn som ändå kanske behövs i alster från den här stilen. Inte alltid helt lätt att bilda sig en uppfattning om var och varför det som händer faktiskt händer. Men den synnerligen mystiske trädgårdsmästaren som finns kvar på skolan beter sig naturligtvis lite lagom skumt och kan rentav ha något med det hela att göra…?

Förvänta er inga djuplodande turer eller slingriga vägar in i Malaysisk fin – och fulkultur. Demonen används mest som en ursäkt för att ösa på med fejkblod och slafsiga effekter. Det kunde lika gärna varit en galen yxman som hotar de tjattriga tjejerna. Någonstans försöker sig också regissören på lite social åskådning under ett par minuter då de olika tjejernas hemförhållanden kommenteras. Det går dock blixtsnabbt över och fokus styrs upp mot det oinbjudna hotet igen. Lee kör på med raka rör och ser naturligtvis till att drämma in en liten lagom twist i slutminuten.

Histeria blir som att se en ordinär teenslasher från 80-talet med alla klyschor intryckta, doppad i en udda kryddblandning där man både kan känna igen vissa smaker samtidigt som man har fullt upp med att svälja den nya. Överspelat, visst. Och kanske lite taffligt i vissa lägen. Men det är banne mig inget fel slabbet.
Mer intressant upplevelse än bra.

Okt 25 2013

Tema Rysligheter: Evil Dead (2013)

Idag stövlas det in på minerad mark i temat.
Hur göra en ny version på en rulle som i så många led genom åren försetts med ikoniska epitet? Är det ens möjligt?
Och framför allt, är det ens nödvändigt?

Någon nånstans på det otäckt svulstiga nätet lär ha påstått att dagens film är precis den version som Sam Raimi egentligen hade velat göra om han bara hade haft de ekonomiska förutsättningarna. Liksom de tekniska.
Jag tvivlar på det. Starkt. Vad Raimi försåg sitt manus med, förutom fantasifulla lågbudgetlösningar på effekterna, var en rejäl portion humor och distans till genren som sådan (kanske mest i Evil Dead II). Blod och humor var väl ändå inte en jättevanlig kombo i början på det glada 80-talet vill jag påstå. Raimi bröt en sorts barriär genom att visa att det gick att göra skrämselfilm med lika mycket skrattiga galenskaper i. Just det pigga i att skapa en sorts självdistans till genren, och inte göra den så jäkla skitnödig, kändes som en av de stora orsakerna att ta till sig originalfilmen när den kom.

Icke desto mindre är det nu ändå både Raimi och självaste Bruce Campbell som står bakom i producentleden till dagens upphottade version. Således får man väl anta att det är med Raimi´s välsignelse otäckheterna drar igång runt en liten enslig stuga igen. Välkommet nog tycks inte heller kultregissören från förr ha varit intresserad av att ge sig in och peta i en ny manusversion (sånt har ju en tendens att aldrig bli särskilt lyckat), utan har överlåtit det till dagens regissör Fede Alvarez och en viss Rodo Sayagues. De båda ambitiösa herrarna har således tagit ramstoryn om besök i enslig stuga i mörka skogen, ofrivillig isolering pga vädrets makter, otrevliga upptäckter…och runt detta vävt ihop en egen handling. Här handlar det mer om allvarsamma saker till en början. Ett sällskap på fem där en av kvinnorna, Mia (Jane Levy), utsätts för en intervention. Här måste slutas med droger och destruktivt leverne tycker de andra med Mias bror David (Shiloh Fernandez) i spetsen. Valet av (föräldrarnas) stuga är således ingen slump. Här kan nu Mia tillbringa några dagar i abstinens och få stöd av sina vänner.

Om det börjar riktigt socialpolitiskt övergår det snart i andra tongångar då sällskapet hittar husets verkligt otrevliga källare, och strax också den ödesdigra bok man inte bör öppna…och absolut inte läsa ur. Hör du det Eric (Lou Taylor Pucci)….ditt dumma spån!

Slut på friden och rehabiliteringen. Nu handlar det om att överleva då en listig och rälig demon släpps lös och enligt konstens alla regler börjar plocka sällskapet en efter en genom diverse otrevliga händelser. Frågan är vem som får chansen att ta upp kampen innan hela mänskligheten (?) är körd? Så långt ganska mycket efter originalberättelsen, vad gäller klantigheterna att släppa loss oönskade demoniska krafter i alla fall. 

Det mesta går sedan efter den redan fastställda manualen som finns för skräckisar och rysare i Hollywood anno 2000-talet. Snabba klipp, hetsiga bilder, ryckigt, en orgie i uptempohandlingar. Dagens förutsättningar är naturligtvis vida överlägsna de som Raimi hade till sitt förfogande en gång i tiden…men frågan är ändå om jag inte saknar lite…själ i storyn. Nu kan man ju inte direkt påstå att originalet var särskilt djupt. Men här känns det mesta mer kliniskt och avskalat på känslor. Effekterna och möjligheterna att leka med mediet som sådant sätts i första rummet, och tycks stanna där speltiden ut. Humorn är helt borta och ersatt av en sorts desperation hos de deltagande aktörerna som inte lämnar något utrymme till att dra på smilbanden. Kanske historien här är farligt nära den där skitnödiga gränsen? Som att Alvarez vill visa upp vad han kan göra med tillräckligt mycket effekter och dollarförutsättningar.

försöker charma sig till frihet…?

Det blir ganska ofrånkomligt att ändå sitta och jämföra de lika versionerna, även om man inte vill. Originalet hade en ljusår starkare personlighet i Bruce Campbell, vilket dagens skådisar inte ens kommer i närheten av. Möjligen är det ändå fel att jämföra med varandra. Blir lite som päron och äpplen. Originalet hade såklart sina brister. Nya tider, nya förutsättningar. Avtvingar du mig ändå ett val säger jag originalet. Men jag är ju nörd av min generation, så vad vet väl jag? Ett annat alternativ till inställningen kan ju också vara att konceptet med synnerligen avancerade ruggigheter på film tycks trollas fram i legio då drömfabrikens resurser och tekniska möjligheter verkar vara obegränsade. På historiernas bekostnad?

Är det här dåligt då? Nej, det kan jag inte tycka. Manuset håller det ändå ganska rakt och okomplicerat. Från punkt A till punkt C via det besvärliga läget B. Den som sitter och väntar på några små blinkningar till 80-talets version(er) behöver inte bli besviken. Så pass mycket respekt har regissören uppenbarligen ändå, att han kilar in ett par små detaljer längs resan.
Gore-lovers får också vad de vill ha. Alvarez håller absolut inte igen på hinkarna med filmblod, och även om viss CGI syns bland det smaskiga strittandet, finns också utrymme för lite hederliga praktiska back-to-basic-effekter.
Speciellt finalen blir en galen uppvisning i fantasifullt skräckvåldsaction som gör sig som bäst i färgen röd…

Evil Dead modell 2013 gör nog vad den ska. Det den förlorar på gungorna (humorn) tas kanske igen på karusellerna (effekterna). Visst fungerar den för dagens skräckälskare. Här är det förvisso snabbare, snyggare och mer tempo. Absolut inte en rulle som egentligen behövdes göras, därtill är tjusningen med originalet fortfarande tilldragande. Den som letar rysningar här blir dock troligtvis inte besviken.
Och det är väl ett ok betyg i sammanhanget ändå då.

Okt 24 2013

Tema Rysligheter: The House of the Devil (2009)

Det bästa med dagens försök i ryslighetsgenren är att det är en film som verkligen tar fasta på det där jag skrivit tidigare om, att satsa sitt krut på det som sällan syns. Det som per automatik nästan direkt blir lite mer skrämmande och olyckbådande bara därför.

Det näst bästa med den här upplevelsen skulle kunna vara att upphovsmannen Ti West verkligen tar tillvara nostalgin och detaljerna från förr genom att förlägga handlingen någonstans i 80-talet. Detta lugubra men ack så frodiga vad gäller historier, filmer och diverse hemskheter som passar in i kategorin. Förutom manus dirigerar West vad som ska hända framför kameran, och banne mig om han inte har någon slug baktanke med att skicka iväg ett par rejält snygga passningar mot en viss herr Hitchcock också! Vissa partier i rullen skulle utan tvekan ha kunnat passa in i någon Hitch-film. Det outtalade och obehagligt förestående. Vi som tittar vet att vår huvudperson kommer att hamna i något trixigt redan innan han/hon själv vet det.

Själva handlingen är egentligen inte så kaxig av sig. Studenten Samantha (Jocelin Donahue) har precis hittat sitt eget lilla drömboende. En perfekt ställe att bara få rå sig själv på, utan störande rumskamrat på universitet. Problemet är bara att hon behöver pengar till hyran innan flyttlasset kan gå. Svaret på problemet kan då vara att hoppa på ett barnvaktsjobb för en kväll eller två.
Inte världens roligaste kvällssyssla, men vad gör man inte för lite inkomst..?

En annonsläsning senare har kontakt etablerats med den märklige Mr Ullman som behöver en barnvakt för kvällen till hemmet. Stället ligger (såklart) långt ut i spenaten och bästa kompisen Megan (Greta Gerwig) avråder bestämt från att fullfölja planerna då man ju inte alls vet vilka galningar som kan tänkas ligga bakom en annons som denna. Enligt Megan då alltså. Föga vet hon här hur rätt hon ska komma att få. Känslan för den ekonomiska vinningen är dock som bekant alltid starkare är förnuftet i nästan vilka situationer man än befinner sig i. Snart är Samantha på plats hos den sirligt överdrivet vänlige Mr Ullman och om hon hade vetat att Ullman här gestaltas av den synnerligen creepige Tom Noonan (perfekt roll för honom!) hade hon kanske ångrat sig. Ullman avslöjar också snart att det i själva verket handlar om att passa en äldre kvinna istället för ett barn och sockrar för säkerhets skull erbjudandet med extra kontanter och löftet om fri pizza! Bara en sån sak.
Samantha behöver sina pengar, och kom igen hur svårt kan det vara att se efter en åldring som enligt Ullman ”inte kommer att märkas under hela kvällen”..
Sagt och gjort. Housesitting it is.

Den som letar traditionella och 80-talsliknande actionsekvenser med strittande blod och murriga elakheter här blir möjligen lite snopet besviken. Styrkan i den här aviga storyn är istället det faktum att Samantha under filmens 95 minuter är ensam i bild nästan hela tiden i ett hus som signalerar en otrevlig aura. West leker mycket förtjänstfullt med ljudkulisserna, förstärker klockor som tickar, golv som knarrar, skugglika prång och trappor som känns ogästvänliga. Kort sagt, alla möjliga ljud och skuggor som kan förekomma i ett hus man inte är bekant med.
Snabbt blir hela miljön både främmande, mystisk och lite obehaglig även för mig som glor på filmen. Precis som Samantha börjar känna sig. Plus då den där obestridliga nyfikenheten som dessutom också verkade vara en skön del av framför allt det filmiska rysar-åttiotalet då filmernas huvudpersoner ständigt tog fel beslut mest hela tiden. Till Samanthas fördel ska sägas att hon inte alls utstrålar en spåning tonårings aura här, utan istället tar det både långsamt och försiktigt. Men naturligtvis kan inte ens hon hålla sig från dessa ödesdigra upptäckter vad det lider.

Upplägget känns behagligt old school och West skyndar inte på sin story.
Obehaget får sakta växa sig större för varje minut. Jag som tittar vet ju att något otrevligt kommer att hända förr eller senare..frågan är bara exakt när. Och i vilken form? Donahue, som kör näst intill en enkvinnasshow här framför kameran, lyckas sätta både den bisarra nyfikenheten och den murrigare rädslan som smyger sig på. West släpper under resans gång små detaljer som varslar om att det mesta inte alls är som det ska i kåken. Kan dessutom den förestående månförmörkelsen som introduceras tidigt i filmen via nyhetsbulletiner på tv ha något med det hela att göra..?

sällan en bra idé på film…

Kanske mitt extra gillande här också beror på att regissören/manusförfattaren West inte håller det varken krångligt eller svårhanterligt. Det är snarare traditionellt och gammal fin cult-horror. ”Som vanligt” i filmer av det här slaget bjussas vi också på påståendet att storyn bygger på en sann händelse från förr. Något man också precis som vanligt tar med en oerhört lätt nypa salt. Å andra sidan kanske såna smarta pr-trick verkligen fyller sitt syfte? Så fort du läst infon sitter du rentav där och funderar på om det verkligen har funnits dårar som de här i filmen på riktigt…

The House of the Devil lockar med värsta titeln. Kanske medvetet för att ytterligare blinka åt nostalgin. Dock blir det mer av en (o)mysrysare som satsar sitt krut på det vår egen fantasi trollar fram. Att filmen sen också slänger fram lite gamla hederliga handbegripligheter i fin retrostil höjer liksom bara mervärdet. Och vem kan undgå att charmas av den falskt mjuke Noonan!?
Plus en liten smutt endtwist.
Visuellt simpelt måhända, men sånt här gillar jag. En fin liten karamell.

Okt 23 2013

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Okt 22 2013

Tema Rysligheter: Mama (2013)

Dagens alster är en längre variant av en redan existerande kortfilm.
Eller…kanske en ny version. Gjord av samma gubbe, spansktjommen Andrés Muschietti.
Mer detaljer, mer story.
Mer creepy?

Och så trycker vi in lite barn också dårå. Alltid olustigt, alltid tacksamt.
Plus en dansk i den manliga huvudrollen.
Men framför allt Jessica Chastain. Kanske lite oväntat i en roll man inte skulle förknippa med henne, nu när det tycks vara on the roll för henne i karriären. Men vad vet väl jag? Hur som haver börjar hon som ganska ytlig flickvän och avslutar som rena modersfiguren med hjärtat på rätta stället och beskyddarinstinkten vässad till max.

Spanskproducerat för Hollywood. Nästan lite legio nu för tiden?
Ibland blir det mellanmjölk, ibland blir det spansk pannkaka och ibland blir det starkt kryddade grejer. Europeiska filmmakare har nästan av tradition liite bättre koll på det här med att skrämmas på film. Tycker jag. Här vill alltså Hollywood ha lite bang för bucksen, slänger åt Muschietti ett lagom antal miljoner dollar och hyr in nya affischnamnet Chastain i rollistan tillsammans med good-looking-dansken Nikolaj Coster-Waldau. Och visst..självklart är Guillermo del Toro med och figurerar i producentleden här också. Den rackarn.

Tragisk start på filmen.
Synnerligen desperata och svåra händelser gör att två små flickor till slut lämnas ensamma mitt ute i skogen i ett gammalt ruckel till stuga. Fast ensamma är de ändå inte. Lite lagom murriga scener låter mig ana ett sällskap man kanske inte ser varje dag.
Och inte vill se heller.

Fem år (!) senare hittas flickorna vid liv men uppenbarligen något förvildade, och ansvaret att ta hand om dem och få dem att fungera i vardagen igen faller på farbrodern Lucas (Coster-Waldau) och dennes rockbrud till flickvän; Annabel (Chastain). Oväntat sällskap för dem båda minst sagt, men en ivrig forskare tillhandahåller både ett hus och medel åt paret. Och så får ju han studera barnen närgående på köpet. Frågan är dock om han verkligen vill veta sanningen då de båda flickorna hela tiden viskar om en ”mama” som ”fostrat” dem under alla åren i skogen…och som dessutom möjligen inte bara släpper ifrån sig ”vårdnaden” sådär…

Vissa mysterier ska man uppenbarligen inte gräva i, men nyfikna forskare och annat löst folk på film kan ju aldrig hålla sig. Därför utvecklas det hela snart till något bisarrt och synnerligen ovänligt. Flickorna, speciellt den minsta Lilly, håller stenhårt på sin mystiska ”mama”, den äldre Victoria börjar möjligen känna att lojaliteten kanske ändå ligger hos de här nya människorna som uppenbarligen vill dem väl. Men så är det ju det här med ”mama” som tycks ha hittat dem igen och kommer på besök titt som tätt. Eller?

Vår spanske regissör kan det här med att bygga känslor och kalla kårar. Det måste man ge honom. Det visuella språket är både oroväckande, listigt återhållsamt men ändå så pass detaljerat att man hinner uppfatta rörelser i ögonvrån. Effektfullt.
Coster-Waldau försvinner lite ur handlingen ibland och då kliver Chastain´s Annabel fram och spelar så pass övertygande att jag inte har några som helst problem med hennes karaktär. Tvärtom, blir hon inte lite som en vardaglig Ripley från Aliens….? Klart det finns luckor och ologiska loopar för den som letar, men frågan är om man ska göra det? Här blir känslan att det är roligare att bara glida med i onaturligheterna som inträffar. Att omfamna den där murriga obehagligheten som då och då sipprar igenom. Produktionen känns tät och nischad. Inga storsvulstiga scener. Enklare, rakare, mindre och effektfullare. En 15 miljoners dollarbudget som till dags dato har tagit hem drygt 146 millar sett över hela jordbollen är ju dessutom en skön eftersmak för filmbossarna.

”- spring ungar…det där är inte mysfarbrorn del Toro!!!!”

Den ganska traditionella backstoryn samsas rätt gött med de mer olustiga sekvenserna, och nog finns här en och annan jumpscare att se fram emot. När väl the cat is out of the box känns det dock som att storyn går över i mer drama än rysare. Ett visst mått av emotionella känslor hos mig som tittar kanske börjar spilla över även på den sida som Annabel tvingas fokusera på..? Vilket också gör att filmen känns riktigt engagerande. Man bryr sig liksom om upplösningen, och vad som ska komma ur finalen som givetvis växlar upp ett par snäpp och faktiskt inte sejfar mot slutet när det gäller.

Mama är både effektfull och engagerande. Storyn rusar inte heller fram från första sekund. Det otrevliga blir just ganska otrevligt och framför allt mystiskt när det behövs. Gåtfullheten håller också på sig i det längsta även om vissa traditionella grepp används såklart även här. Rysligheterna kommer mer i takt med den obehagliga känslan som frammanas, än de visuella påhitten. Om man vill kan man också lägga till lite sorgsenhet till det hela.
Bra rulle helt enkelt.

Okt 21 2013

Tema Rysligheter: The Reaping (2007)

Vad det egentligen som händer i den lilla hålan Haven mitt i värsta bibelbältet nere i amerikanska södern? Är det möjligen Guds berömda 10 plågor (de som drabbade Egypten när det begav sig ni vet) som är i antågande?
Och vad betyder det i så fall?

Det är något visst med filmer och det klassiska goda mot onda i alla fall.
En sorts skön gammal envis kamp som aldrig verkar sina. Ett oerhört tacksamt ämne att leta stoff till allehanda storys i. Dagens manus serverar naturligtvis alla de välbehövliga ingredienserna; en huvudperson som på något sätt måste ha en speciell koppling till religion, obehagliga skeenden, en övertygad folkmassa, detaljer som snor hejvilt från de senaste 50 årens alla religionsskräckisar.

Varför tycks då den lilla hålan i södern vara föremålet för Guds (?) vrede, och får honom att börja skicka på de berömda plågorna en efter en? Svar som kräver sin expert och in på banan med Katherine (Hilary Swank) som sedan ett par år förlorat sin tro som präst och nu nästan fanatiskt lever för att avslöja alla mirakel och övernaturligheter med vetenskapliga förklaringar istället. Behöver jag påpeka att dagens hjältinna naturligtvis råkat ut för hemskheter som gjort att hon vänt Gud ryggen?

På plats i Haven med sin trogne medhjälpare Ben (Idris Elba) får Katherine dock anledning att plötsligt börja fundera på om det ändå inte är en del mystiska krafter med i spelet trots allt. Svårigheterna verkar dessutom kunna lokaliseras till en liten flicka som bor ute i träsket och som har fått the locals att börja anta formen av en gammal hederlig lynchmobb då de anser att hon är roten till allt det onda som håller på att hända och som kommer att dra olycka och elände över den lilla staden.
Försök diskutera med en sådan invånare om ni kan.

Första timmen är faktiskt lite delikat underhållande.
Swanks vetenskapliga hållning mot de märkliga händelser hon och Elba ställs mot. Mystiken som tätnar då man ju inte alls riktigt vet i vilken riktning man ska titta. Den lokale matteläraren Doug (David Morrissey) är den som får förse det undersökande paret med backstory och information längs vägen om stadens bakgrund. Anar vi dessutom en sorts attraktion mellan Katherine och Doug..?

Swanks vildmarkskniv var av det tuffare slaget.

Sedan blir det dessvärre lite som vanligt.
Regissören Stephen Hopkins tycks tappa tålamodet med den krypande obehagliga känslan och vill hellre gå all in med alla traditionella ingredienser som finns när det handlar om kampen mellan gott och ont. Det blir lite Rosemarys Baby, ett stänk av Exorcisten och lite lagom otrevliga checkpunkter innan den stora finalen kan avhandlas.

Det här är ingen dålig film, början är nästan lite bra. Längs vägen sjunker den dock ned i det klassiska stuket där händelser och scener plötsligt blir mer over the top ju längre historien håller på. I finalens vräks det såklart på med  allting och the CGI-department får jobba järnet. Swank gör vad hon kan med sin tvivlande forskare även om det inte är lätt mot slutet när det mesta tycks drunkna i specialeffekter.

The Reaping lovar gott, och faller sedan sakta men säkert ned i den trygga fåran från Hollywood. Inga större överraskningar längs vägen, även om manuset försöker sig på en liten twist mot slutet som är rätt ok…men som naturligtvis har kunnat ses en bit i förväg om man är på det observanta humöret. Möjligen är religiösa obehagligheter på film inte så rysliga längre, men man får ändå vara glad om det då och då dyker upp ett alster som kan kasta lite vibbar i den riktningen. Ämnet är ju så att säga lite tacksamt ändå.
Även om känslan faller tillbaka här stannar det på godkänt för stunden.

Okt 18 2013

Tema Rysligheter: Silent House (2011)

En rysare eller obehaglig film av rang ska förstås ses på kvällen när mörkret är som bäst på att omsluta mig som tittar.

Om det sedan är i ett utlämnande biomörker (okej, då kan man ju faktiskt kika på dan också…) eller i ett vardagsrum där strategiskt viktiga lampor är släckta spelar nog inte så stor roll. Är bara storyn tillräckligt obehaglig kommer den där otrevliga, men ändå lockande, känslan krypande. Som i det här fallet.

Nej, jag har inte sett originalet från Sydamerika. Och efter dagens (eller höstkvällens) övning känns det verkligen inte som jag behöver ägna mig åt någon jämförelse, eller välja sida angående vilken av dom som skulle bäst. Det räcker bra som det är med den här amerikanska remaken. I botten dessutom en story som sägs bygga på verkliga händelser (jårå..hrm visst…)

Sarah (Elizabeth Olsen) ska hjälpa pappa och farbror att både städa upp i, och renovera, släktens gamla sommarhus som stått övergivet en längre tid. Det är grådaskig natur, isolerad omgivning och hösten verkar ha kommit till kvällens film också. Det gamla huset är inte i direkt gott skick och elförsörjningen är inte att lita på. Snart får farbrodern ge sig iväg för att försöka få tag på en elektriker som förhoppningsvis kan kolla upp tillståndet i huset. Kvar alltså Sarah och pappa John i sällskap med ett antal ficklampor och arbetslampor av varierande kvalitet. Och tänk så mycket mer hotfullt insidan av ett hus plötsligt ter sig när mörkret tar över. För att inte tala om det plötsligt konstiga ljud som verkar komma från övervåningen…trots att fadern och Sarah för tillfället befinner sig på undervåningen….

Dagens regissörsduo, Chris Kentis och Laura Lau, låg också bakom den effektivt obehagliga Open Water 2003. Liksom den hålls den här filmen inom de små ramarna med en närgången kamera. Lau har anpassat manuset till amerikansk mark, och det är konstiga ljud, skuggor, oklarheter och framför allt ett jäkla MÖRKER hela tiden! Mycket obehagligt och effektfullt. Inte bara Sarah tvingas lita till de svaga ficklamporna, även jag som tittar får anstränga mig för att glo i mörkret. Faktiskt precis som att vara där intill Sarah. Frågetecknen och de otrevliga känslorna hopar sig. Sarah irrar runt i kåken. Plötsligt är pappa borta! För att sedan dyka upp skadad och blodig! Vad är det som händer? Och varför tycks Sarah inte kunna komma ut ur huset?

Kentis och Lau har superkoll på obehagligheterna och låter mig som glor inte vila en sekund för att hämta andan. Nya konstigheter tycks vänta bakom varje hörn i detta synnerligen märkliga hus.

Vad det till slut blir är en effektfull lek med mörker och förstärkta ljudkulisser.
Den ständigt närvarande, handhållna, kameran på Sarah hjälper till att koncentrera obehaget. Jag skruvar på mig, beredd på att ett jumpscare kommer vilken sekund som helst. Jag dras in i filmmakarnas påhitt och vill hela tiden veta mer om vad som händer samtidigt som det känns nästan lite jobbigt att se på filmen. Ovissheten i kombo med de visuella murkiga upplevelserna?

” det där är fan INTE hallonsylt…!!”

Olsen gör sin roll övertygande ända in i kaklet, och även om de största skrämseleffekterna klingar av när väl husets hemligheter börjar anas och rullen går in i slutklämmen, finns tillräckligt mycket kvar på pluskontot i form av illa-till-mods-känslor för att den här filmen med lätthet ska kunna kvala in i avdelningen ”synnerligen obehagliga upplevelser”.

Silent House är en påfrestande liten film, som med små (nästan larviga) medel tar ett ENORMT grepp om mina sinnen. Kanske är den rätt simpel egentligen, säger förmodligen du som redan sett den. Spelar mest på förmågan att dupera och förvilla.
Ja kanske. Men resan till upplösningen och beyond är fan så obehaglig.
Ur alla aspekter.

Okt 17 2013

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Okt 15 2013

Tema Rysligheter: The Jersey Devil (2012)

a.k.a. The Barrens.

Att ta med sig sin familj ut på camping i filmer från dagens kategori är naturligtvis alldeles galet. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att det kommer att gå tokgalet då.

Att det dessutom handlar om en familj där harmonin inte riktigt är på topp hjälper ju inte upp situationen direkt. Richard Vineyard (Stephen Moyer) har bestämt sig för att nu ska familjen ut och campa, kosta vad det kosta vill. Ursäkten är att han ska sprida sin fars aska i det område där han campade med just sin pappa när han var liten (Pine Barrens, en nationalpark i södra New Jersey). Att båda barnen inte är speciellt sugna på utflykten, och att nya frun Cynthia (Mia Kirshner) mest får försöka fungera som medlare mellan den otålige Richard och truliga tonårsdottern Sadie (Allie MacDonald), verkar inte påverka honom speciellt mycket.
Här ska campas. Basta.

Naturligtvis finns en inte helt oviktig liten sidostory till det hela.
Området familjen är på väg mot är sedan länge hemvist för myten om den hemska ”Jersey Devil”, en demonlik varelse som är en sorts blandning av människa och djur vilken sägs husera i skogarna sedan urminnes tider ( i alla fall sedan 1600- och 1700-talet då det var på modet att peka ut kvinnor som sades gå i förbund med djävulen och allt det där ni vet…intresserade kan läsa om den högst verkliga myten här). Vad pappa Richard inte riktigt upplyser familjen om är att han uppenbarligen plågas av ett minne av att han en gång mött denna varelse i vildmarken.
Eller inbillar han sig bara?

Filmens första 20 minutrar är naturligtvis som en snygg karbonkopia på allt man sett i sammanhanget förut. Bara att plocka fram protokollet och checka av; plågad pappa, motsträvig och tjurig dotter, tålmodig stymamma som naturligtvis har barnens bästa för sina ögon och handlingar när det verkligen kniper, omständigheter som placerar familjen så långt bort i vildmarken från de andra camparna som möjligt.

Höstlikt väder och allt annat än snygga campingförutsättningar stoppar således inte Richard, trots familjens protester. Inte ens rapporter om att kanske en björn härjar i området, enligt den förnuftige parkrangern. Björn!?! Ha!
Richard har ju naturligtvis sin egen teori, inget man kastar i ansiktet på sin familj som något motsträvigt följt med ända hit och inte direkt ler tillbaka.

Darren Lynn Bousman heter regichefen bakom verket jag skådar, och han är möjligen mest känd för att ha varit på två delar i Saw-franchisen. Här har han plitat manus själv och låter campingfamiljen drabbas av inte helt lätta omständigheter. Cynthia märker snart att Richard håller på att tappa greppet om tillvaron, verkar besatt av att tränga djupare in i skogen, uppträder som en paranoid och inte är att lita på.
Har Bousman rentav snott lite här från The Shining tro?

vampyr…bah.
rena barnleken mot att vara plågad pappa i bushen

Ju längre in i skogen de ofrivilliga camparna kommer, ju värre blir situationen. Dessutom händer det märkligt konstiga grejer runt om i skogen. Are we surprised? Frågan är dock vad som egentligen sker? Vem är det som ligger bakom? Och vad händer i Richards hjärna? Att kalla filmen en rysare kanske är att ta det lite långt. Obehaglig är den dock stundtals, då Bousman får till det via Moyer som plötsligt känns synnerligen ostabil att luta sig mot. Barnen får istället självklart vända sig mot den tappra Cynthia vilken kliver fram när det kärvar som mest.

Och sen var det ju det här med den gamla legenden…

Historien fungerar bättre som ett sorts drama där hotet kanske, kanske inte, kommer inifrån. Till detta lägger Bousman in lite standardotrevligheter, typ sådana man kan förvänta sig i en skog under den inte helt somriga delen av året, en gammal otrevlig sägen som naturligtvis gås igenom i början, lagom vinklade trådar i berättelsen som satsar på att förvilla sin åskådare. Hårt kapad längs fotknölarna i många recensentläger, men jag finner den ändå ok på det stora hela. Något som Bousman ändå lyckas med, tycker jag, är den olycksbådande stämningen som snabbt sänker sig över hela filmen och stannar kvar. Moyer från True Blood ser lika plågad ut som när han är vampyr, och gör ett helt ok jobb här som pressad pappa. Mia Kirshner har kanske den otacksammaste uppgiften, att både stödja sin filmmake och vara kompis med styvbarnen samtidigt som hon förtvivlat försöker komma underfund med vad som sker egentligen.

The Jersey Devil bjuckar inte på något nytt. Absolut inte. Men faller heller inte igenom totalt. Tycker inte alls att det finns någon katastrofvarning att utfärda här. Knappast skrämmande. Istället mer obehaglig stundtals om konflikten i familjen. Ingen upplevelse att skriva hem om, men duger att foka på för stunden. En udda take på den gamla legenden kanske.
Och väntar man på en twist…..så den kommer såklart.
Vad trodde ni?