#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Tema Rysligheter: The Apparition (2012)

Dagens par, Kelly och Ben, hade möjligen tänkt sig att bo någon annanstans än i Kellys mammas investeringsobjekt; ett sterilt nybyggt hus i en av de där konstruerade villaförorterna som tycks vara så populärt att smälla upp i USA. Drösvis med gator och hus i exakt samma utförande och med ökenlandskapet som granne åt vilket håll man än vänder sig.

De unga tu kanske dock inte har det så fett ekonomiskt och då kan det väl möjligen passa bra.
Kelly (Ashley Greene) aspirerar på att bli veterinär och Ben (Sebastian Stan) jobbar lagom oinspirerat som någon slags it-tekniker. Nyss inflyttade i området är det väl bara att packa upp flyttlådor och gilla läget? Bristen på grannar då områdets villor verkar vara svårsålda kan möjligen kännas lite isolerande, men gott humör och lite kärlek löser väl det mesta. Eller?

Synd då att Ben missat att tala om att han en gång i tiden deltog i ett lagom murrigt experiment på college då det skulle framkallas ett andeväsen (of course) medelst det gamla hederliga tilltaget att använda sig av energiflöden (hur många filmer har inte haft det som sin grej!?). Något gick såklart tokgalet, allmänt kaos och otrevlig överraskning och en Ben som valde att lägga missödet bakom sig så mycket han bara kunde och knipa käft. Tyvärr fungerar ju inte det lilla knepet speciellt bra på film, att låtsas som inget olustigt har hänt i det förflutna. Och absolut inte i filmer av den här typen.

Snart börjar det därför hända oförklarliga saker i det sprillans nya huset. Dörrar står öppna som ska vara låsta, möbler har flyttat på sig, konstiga ljud kan anas lite när som helst…och vad är det för mögelliknande massa som verkar ha fått fäste i husgrunden? Första hälften av dagens rulle blir som en liten variant av gamla fina Poltergeist, låt vara i betydligt mer avskalad och mindre tappning. Våra huvudpersoner beter sig naturligtvis lika klyschigt som det anstår i ett manus som detta. Är huset besatt? Hemsökt?

Och hur trodde Ben att han skulle kunna komma undan sina gamla synder?
För självklart är allt sammanlänkat av det som hänt i det förflutna. Otrevligheterna ökar och inte ens tilltaget att tillfälligt fly kåken tycks hjälpa. Kärvt läge.

gänget undrar för ett ögonblick om det är Tobe Hooper som spökar för dem…?

Speltiden på dagens alster är larvigt kort, men å andra sidan finns det ingen anledning att dra ut på ett manus som inte direkt håller för att leverera några större överraskningar i genren. Det blir lite som vanligt. Lagom kusliga händelser som iscensätts av regissören och manusmannen Todd Lincoln med det nya huset som spelplats. Det dunkar, smäller och rör på sig, skuggor som anas. Tilltag som naturligtvis driver den lättskrämde in i otrevliga tankebanor. Självklart förhåller sig filmen grymt inkonsekvent när det gäller sina aktörer också. Kelly är den i sällskapet som uppenbarligen ska vara räddast. Ändå är det hon som mitt i filmen, när det krisar som värst, är den som prompt ska ge sig ut och undersöka korridorer och rum i beckmörker…när en annan skulle ha lagt benen på ryggen för länge sedan.
Lite tröttsamt klyschigt, om man är på det humöret.

På pluskontot kan jag drista mig till att notera att miljön med alla nya obebodda hus och tjutande ökenlandskap runtomkring gör sitt till att höja otrevlighetskänslan då och då. När rullen går in i sin andra hälft, och hjälp anländer i form av Bens gamla experimentpolare Patrick (Tom Felton), blir det mer ointressant och mer standardmall på utvecklingen.
Finalen kommer som sagt rätt snabbt och känns lite..avslagen…efter att filmen ändå har bemödat sig med att sätta upp en inte helt ointressant spelplan.

The Apparition gör jobbet som rulle en kväll när man inte vill tänka alltför mycket på vad det är man kikar på. Som fjäderlätt underhållningsrys för stunden kan den kanske platsa. Mest för sin första hälft. Eller är det jag som låter minnet dra iväg för långt till 80-talet? Synar man det här alstret lite noggrannare i sömmarna har den knappt något värt att komma ihåg.
Inte usel dock. Men inte speciellt bra.
Mellanmjölk?