Kingsman: The Golden Circle (2017)

Ett återbesök i Matthew Vaughns värld kan väl aldrig vara fel. Eller? Jag gillar ju hans rullar, det skamlösa sättet att blanda komedi med riktig brutalt och tidvis strittande underhållningsvåld. Första Kingsman var en liten pärla. En snygg spoof på agentfilmer, och samtidigt tung nog att stå på egna ben, med en rätt kul story som funkade.

Här är nu (såklart) uppföljaren. Bara att tuta och köra vidare liksom. Behövs ingen backstory eller startsträcka. Vi kan miljön. Och det kärvar till sig direkt, innan rullen ens nåt kvarten (or so) är hela The Kingsman-gänget utplånade. Så när som på Eggsy (Taron Egerton) och Merlin (Mark Strong) såklart. Tufft läge. Återstår bara att vända sig till ”systerorganisationen” The Statesmen” (samma idé) i USA, för att få stöd och hjälp när det gäller att hitta orsaken till denna nya olustiga situation. Tja, annars är upplägget som vi känner till det från förra rullen. Cool musik och snygga, men repetitiva actionscener. Ny badass-boss i form av Julianne Moore som spelar som om hon befann sig i en 50-talsrulle. Vissa scener är småroliga, men annars blir hon mest en parentes i filmen. Faktiskt. Liksom de ”nya” jänkarna Jeff Bridges och Channing Tatum

Känns som att hela rullen lider för mycket av att man redan sett nästan allt förut i en Matthew Vaughn-rulle. Visst finns det filmer där man gärna ser en uppföljare och då chansen att ytterligare få hänga med sköna karaktärer en stund. Trots en snygg yta och bra tempo i vissa scener….är detta nog inte en sån film. Och det trots att även Colin Firth lyckas ta sig tillbaka in i handlingen.
Första rullen var lite udda och speciell. Här är det inte riktigt lika….kul…längre. Fartigt, visst, men känns lite…avslaget. Fast ”Take me home, country roads” är ju aldrig fel förstås!

Ok för stunden. Men se hellre om första rullen.

Annonser

Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.

 

The Polka King (2017)

Ännu en Netflixare. Som dessutom basunerar ut det outslitliga budskapet om BOATS. Igen.

Stundtals småunderhållande dock, om än aningens svajigt, om den Pennsylvania-lokale kändisen Jan Lewan som uppenbarligen var en hotshot i polkavärlden på 80-talet. Den Polen-bördige Lewan nöjde sig dock icke med att underhålla massorna med polka, han körde dessutom en hederlig liten scheme vid sidan om i syfte att tjäna flis. Han lurade helt enkelt polkaälskande pensionärer att ”investera” i hans lilla imperium, som bestod av bla souveniraffär (”äkta skatter från Polen”!), ett ”skivbolag” och ett reseföretag som arrangerade resor till Vatikanen i Rom (!). Den enda som inte faller för spelemannens intensiva charm är hans svärmor (Jacki Weaver) som anar ugglor i mossen. Joråsåatt.

Perfekt förstås att casta Jack Black i huvudrollen. Black röjer runt och axlar Lewans mantel med frenesi och ideér. Rätt mycket knasdetaljer som inträffar i rullen är såklart säkert lite hittepå för att förhöja absurditeten, men överlag säger sig storyn följa händelseutvecklingen i Lewans liv. En kul detalj är att den riktige Lewan dessutom medverkat på scoret till rullens alla polkalåtar! Häpp!
Vi får lite knashumor, dock inget som går över gränsen till vrålbuskis, lite drama där Lewan gör allt för hålla sina ”investerare” på gott humör. Trots den rena bluffen…känns Lewan aldrig som någon illvillig typ. Snarare en lirare som vill gott till alla..fast han kanske lät sig svepas med lite för mycket i jakten på rikedom och the american dream. Förutom en fungerande Black i huvudrollen får vi också Jenny Slate som hans tålmodiga fru Marla och den stabile komeditalangen Jason Schwartzman som sidekick i Lewans polkaorkester. I vissa stunder påminner den ”oavsiktliga” humorn om något man kan hitta i mockumentärmästaren Christopher Guests (Best in Show, A Mighty Wind, Mascots) bästa alster. Tidvis alltså. Annars lider rullen såklart av det klassiska, att det mesta hastas över för att klara 90-minutersgränsen.

Inte bland det bästa man sett. Mer….småputtrigt för stunden. Räcker till ett stabilt godkänt betyg.

#xmas: Red Christmas (2016)

Down under-folket tar på tomtemössan och visar att julen minsann inte alltid är sockerslisk och gullegris och röda kulor i granen. Nog för att färgen rött förekommer frekvent här dock.

Mamma ute i australiska outbacken får hem vuxna barn med respektive på julfirande. Inte världens goaste familj från början, då alla verkar tjafsa med varandra, och speciellt de vuxna systrarna som ständigt är på varandra som katt och hund. Kan julens ankomst lugna känslorna? Mor i huset, rutinerade Dee Wallace (kommer hon någonsin att vara något annat än Elliotts mamma i E.T.??), gör sitt bästa för att gjuta feeling i den gröna julen. Snart får alla rätt mycket annat att tänka på när en synnerligen oväntad och ovälkommen besökare ringer på dörren. Vilket också blir starten på knappt 80 minuters survival-horror-slasher-kalabalik.

Alltså, det är nåt visst med blodigheter från de här trakterna. Finns en sorts råhet som går lite utanför den gängse mallen. Med det skrivet, så ska man dock vara på det klara här med att rullen ändå följer förväntad uppställning i manuset….vilket också dessvärre betyder att de utsatta ständigt tar knasiga och helt omotiverade beslut. Men ok, hur skulle man annars kunna få dem en och en med angriparen….? Homeinvasion med juliga förtecken således, mitt i ett grönskande australiensiskt landskap. Det blir en konstig tanke i hjärnan med julens alla tillbehör i scenografin, samtidigt som den grönskande bushen utanför huset.

Börjar lite lagom som ett familjedrama, vilket snart övergår i en obehaglig känsla. Sen…blir det nog lite mer standard på ruskigheterna. Det där evinnerliga springandet in och ut ur bild, som sällan leder till nåt gott.

Viss underhållning för stunden erbjuds den som har överseende med logiken.

Jungle (2017)

Ännu en BOATS:are. Ännu en tripp till den sydamerikanska djungeln (hej Lost City of Z).
Bygger på bok av huvudpersonen själv, israeliske Yossi, som hösten -81 hamnade i rejält trubbel i den gröna spenaten tillsammans med sina backpacker-kompisar. Speciellt Yossi, som plötsligt gjorde en Tom Hanks och blev solokvist i vildmarken. Vilse i pannkakan! Eftersom Yossi nu författat bok om det hele, fattar ni ju att grabben ändå klarade sig. Det är liksom filmens premiss. Tanken är nog att själva strapatsen i djungelhelvetet är det viktigaste här.

In med Daniel Radcliffe i rollen som Yossi. Ännu en ganska udda roll för den gamle glasögonormen från Hogwarth således. Och jag gillar verkligen att Radcliffe ändå kliver ut ur ramarna lite och inte väljer första bästa plast-Hollywood-äventyr som kommer i hans väg. Helt klart är att Radcliffe mer än väl har lyckats ta steget bort att bara bli ihågkommen som en lillgammal barnskådis. Han har framtiden för sig, som det brukar heta.

Bakom kameran Greg McLean, en liten favorit hos mig. Brukar ju annars mest hålla sig till rysligheter, främst i Australien (Wolf Creek, Territory). Känns som ett av McLeans ofta använda signum är Naturen som slår tillbaka på ett eller annat sätt. Då passar ju detta ganska bra in. Ap(!)snygga bilder på djungeln i Bolivia, och jag tror verkligen på att Yossi flöjtar runt där helt solo och håller på att tappa det helt. Var finns vägen till räddningen? Ändå griper inte rullen tag i mig helt och hållet på det sätt jag kanske hade önskat. Kan ju möjligen bero på att man redan på förhand vet att Yossi faktiskt fick komma hem igen. Även om ”resan” dit är själva målet med rullen, skulle jag vilja ha känt..mer. Finalen på rullen är förvisso ändå rätt stark, och för någon sekund går det att känna fladdret i bröstet.

Ok som en stunds upplevelse av hur djungeln ställer till det. Snyggt hantverk av McLean, och Radcliffe äger rullen från ruta ett.
Dock inget du går runt och tänker på någon längre tid.

Atomic Blonde (2017)

Aningens hajpad rulle gör entré på hemmafronten.
Charlize Theron som stenhård brittisk agent i ett 80-talets Berlin som sakta håller på att falla isär. Charlize är på jakt efter en försvunnen (SÅKLART) lista på alla agenter i hemlig tjänst. Man kan ju i sitt stilla sinne undra lite vad det är för dårar som envisas med att sätta ihop agentlistor i film efter film. Hur många rullar har inte haft samma tema…!?

Jakten går via döingar, skummisar, neonfärger och tidstypisk plinkeplonk-synth-musik från en era som framkallar minnen hos mig som glor. Vilket ju är jäkligt schysst förstås. I övrigt försöker sig rullen på att vara lite John le Carré på stereoider…bistra dialoger och svek varvas med stenhård shootoutaction. Bakom rullen finns David Leitch, som ju var med och skapade underhållande John Wick. Här är det plastigt snyggt, men icke lika underhållande. Storyn tar på sig att bli onödigt lång och rörig, och ibland känns Therons scener staplade på varandra i brist på bättre. Theron sitter och röker, Theron går på en gata i Berlin, Theron beställer en drink på en bar, Theron sitter och röker igen. Släng sen in lite kallhamrad action (vilken är jäkligt snygg ska sägas)…och där har du rullen…typ.

Lite för lång, lite för mycket jaha-känsla. Att flirta med den unga manliga testosteronpubliken genom att slänga in en helt omotiverad ”kärlekshistoria” mellan Therons karaktär Lorraine och en mystisk kvinna…känns helt off track. Simpelt och rentav larvigt. Theron gör förstås vad hon kan i det fyrkantiga manuset. James McAvoy får spela knasboll igen. John Goodman får spela CIA-gubbe, Eddie Marsan får spela tjallare. Och sen är det lite skjutglada ryssar också. Som sagt, standardutförande 1A. Bygger på seriealbum, eller ”graphic novel” som det så pretto heter.

Inget att yvas över. Rullen levererar snygga förtexter, snygg musik och snygga bilder på ett Berlin på upphällningen. Det mesta är dock yta utan större djup eller mening. Vilket John Wick också i högsta grad var. Ändå gillar jag den bättre.
Godkänt här för stunden. Men inget att lägga på minnet.

Barely Lethal (2015)

Lönnmördar-tonåring från hemlig organisation längtar efter det ”vanliga high school-livet” och allt som följer med det.
Ojojoj, snacka om att en annan är i helt fel målgrupp för den här rullen. Men vad tusan, har man streamingkanaler så har man.

Megan (Hailee Steinfeld) är värsta superduperlönnmördaren sedan barnsben. Utbildad på specialskola för kids med ”särskilda talanger”. Hon är förstås top notch i sin grupp och utkämpar dessutom rivalitet med ”kollegan” Heather (Sophie Turner), som självklart är bitchig och dum och fåfäng. Under ett uppdrag där målet är att oskadliggöra ett kvinnligt badass och tillika rälig vapenhandlare (Jessica Alba) fejkar Megan sin egen död…för att snart dyka upp i en liten stad, där hon hittar på att hon är utbytesstudent och ska gå ett år på high school. Givetvis kan hon inga sociala koder och pinsamheterna står som spön i backen. Ok, vad ÄR det här?? En barnrulle? En knaskomedi för tonåringar? En sorts lättsam thriller med ett gäng tjejer i huvudrollerna?? Antagligen lite av allt. Ostigt och tillrättalagd action. Och, vi får (självklart) Samuel L. Jackson inknöad i manuset som Megans lönnmördarboss! Why am I not surprised…?

Lika självklart är det ju också att ganska snart dyker både Albas och Turners karaktärer upp i Megans nya vardag och ställer till det. Popkulturreferenser, romantik, pinsamheter, lökig humor, musik..och så lite gammalt hederligt kickass-våld inbakad i det hela. Så har man sig en ganska oförarglig story som inte sätter några större avtryck (läs:inga) i filmhistorien. Men som hjärnslö och slapp underhållning en kväll efter jobbet duger den gott. Dessutom är det aldrig fel att skåda ännu en film med talangen Steinfeld. Hon kommer att gå långt i branschen. Oavsett kvalle på rullarna.

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Eftersläntrare x3: osmakligheter (igen!), djurskräck och psykot i vildmarken!

The Brothers Grimsby (2016)

Men förihelvete! HAHAHAHA!
Precis när man trodde att dåren Sacha Baron Cohen inte hade så mycket mer att visa upp…så sportar han fram den här hysteriska knaskomedi-spionthriller-syskon-fars! Om det funkar?? Beror på VEM du frågar förstås! Jag är Sacha-nörd så här är svaret rätt givet. Om Movie 43 klampade runt helt utanför den berömda boxen…så gör den här rullen likadant, fast med de mer traditionella storyklyschorna. Alltid sevärde Mark Strong spelar Englands tuffaste och bäste hemlige agent Sebastian Graves! Stenhård. Men hamnar likväl i ett läge där han behöver ha hjälp av sin fram till nu ”okände” bror, fotbollshuliganen Nobby (Sacha). Nobby är allt…man inte vill vara….om uttrycket tillåts. De två teamar upp mot en knäpp konspiration som hotar världen. Vad det exakt var har jag nästan glömt bort…för det är inte det viktigaste här!! Istället är det humorn…eller förlåt…det som är humor i SBC´s värld. Och som jag älskart!! Helt galet. ”Som vanligt” utmanar den brittiske komikern våra gränser för vad som är underhållande eller inte. Ytterligare en rulle som troligtvis älskas eller avskys. Regisserat av fransosen Louis Letterier. Plus roliga Isla Fisher i biroll också. Prutthumor…fel..kissochbajsochandravätskor-humor, ösig action, snuskigheter, elefantosmakligheter och ett jävla vrålgarv mest hela tiden från mig. Jajaja jag vet..men ibland är det riktigt gött med trams!!

47 Meters Down (2016)

Vän av ordning kanske börjar hojta om filmens produktionsår ovan här nu. Men..appappapp…rullen gjordes redan 2016 och låg för lansering på dvd/blu ray-marknaden hösten -16..när rättigheterna köptes upp av ett annat bolag som helt plötsligt bestämde sig för biolansering sommaren 2017 istället. Hette också In the Deep ett tag. Men skit i det. Vi får oss en ny otäcksrulle i vatten…bland hajar. Alltid gångbart, iaf på papperet. I praktiken verkar det ju numera vara lika svårt att få till en sevärd haj-film..som att göra ett vettig varulvsrulle! Damn! Nåja, dagens försök är inte alls så pjåkigt ändå. Den gör vad den ska. Två ystra systrar på semester i Mexiko får för sig att dyka ned i hajbur för att kolla in bestarna. Knasbollar. Allt skiter sig såklart, buren släpper från sitt fäste i båten på ytan och nu sitter tjejerna fast där i buren..typ 47 meter under ytan. Med lufttuber som börjar tömmas på luft. Yaak. Och såklart är det ju icke bara att simma upp till ytan…utanför buren lurar de ju…bestarna. Helt okej stämningsframkallande otrevligt detta. Skulle aldrig kunna ta dykcert har jag insett. Tycker det är alldeles för otrevligt att man ska ”andas” under vatten. Inget för mig. Spännande detta dock. Lite lökigt, lite overkligt, men rätt rejält obehagligt för de två syrrorna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt). På ytan skymtar minsann gamle Matthew Modine som kapten på den olycksaliga båten. CGI-hajar, men de gör jobbet. Gott så.

Carnage Park (2016)

Rätt märklig kombo av rånarrulle-turns-survival-horror. Filmad i gritty stil med ett ökenlandskap typ New Mexico/Kalifornien som backdrop. Två misslyckade rånare tar gisslan och flyr i bil. Dessvärre kör de rakt in i ett ödsligt område, Carnage Park, där en dåre till sniper härjar. Wtf?!?! Flykten blir till en kamp för överlevnad. Den kvinnliga gisslan Vivian (Ashley Bell) får fullt upp, inte bara att klara sig undan sina gisslantagare…utan också hålla koll på galningen med gevär! Jaja, men lite var väl funkis här iaf. Storyn bjuder inte direkt på några himlastormande ögonblick, men är ändå så pass intressant att jag vill hänga med till upplösningen. Ganska snyggt filmad i stil och färger, det där sepiagula som tycks vara vars filmmakares egendom numera. Ibland nästan lite humor, av det mer svarta slaget förstås, men mest vill den nog vara obehaglig och skrämmande. Vilket den kanske inte lyckas fullt ut med. Knasbollen med skjutvapen gör aldrig något större intryck och förpassas mest till en knäppgök. Alla håller självklart på Vivian som tar saken i egna händer och visar var skåpet ska stå. Litet plus att gamle Alan Ruck dyker upp i miniroll…Cameron från Fira med Ferris!! Ok för stunden, men oerhört lättglömt.

 

Transformers: The Last Knight (2017)

Ack dessa Transformersrullar. Jag är så splittrad av dem…och inför dem. Gillade ettan tokmycket, tyckte nr 2 var ok, avskydde trean men tjusades av del 4 (även om en del av mig tyckte att det kanske kändes rätt bra med ett stopp där och då). Men..hahahahaha..dollars pratar det enda språk som gäller i filmvärlden, och därför har vi nu del 5 i den galna sagan om gigantiska livsformer som kan förvandla sig till bilar.

”Marky Mark” är tillbaka, inknöad som hjältetyp i manus igen. Anthony Hopkins gör en dag på jobbet som engelsk överklassgubbe med hemligheter, Josh Duhamel dyker upp igen som militärsnubben Lennox, han har ju varit med ett par svängar förut. Laura Haddock får vara kärleksintresse och sidekick åt Wahlberg. Lite nytt och lite gammalt i laguppställningen alltså. Storyn känns dock svårare än på länge, verkligen sådär superansträngt framvärkt för att regifantomen Michael Bay ånyo ska hitta på sätt att demolera byggnader på löpande band. Nu handlar det om kriget mellan Autobots och Deceptions (vilka var vilka nu igen?). Roboten med filmvärldens bästa basröst; Optimus Prime, är försvunnen. Tja, det mesta är knivigt. Svaret tycks ligga bakåt i tiden, om hur de väldiga bestarna först kom till jorden.

Nja, viss underhållning finns såklart att hämta här, effekterna är apsnygga till förbannelse och det ser verkligen ut som Autobots och räliga Deceptions klampar runt bland kåkar och människor på riktigt. På ett sätt kan man kalla rullen solid, eftersom den verkligen bjuder på vad som förväntas. Inga överraskningar här, och CGI-festen går på högvarv. Tyvärr blir det ganska snabbt rätt enahanda och repetitivt (nähä!??!) med alla scener som staplas. Storyn ÄR verkligen i det svagaste laget och man bryr sig liksom inte speciellt mycket om vad som händer. Humorn är traditionellt tacky, och de framvärkta onelinesen sitter där de ska. Wahlberg är där som hjälten Cade..men ändå inte. Svårt att se att han kommer att dyka upp i den här franchisen igen.  Till och med Bay själv har ju annonserat att det här är hans sista regiuppdrag med robotarna.

Inget nytt under solen alls här. Som om man hade väntat sig det då.
Viss underhållning för stunden. I övrigt känns det…väääldigt mättat.

Shimmer Lake (2017)

Rulle som haft det lite svårt att hitta ut till sin publik. Inspelad redan hösten 2015, sedan hyllvärmare fram till hösten 2016 då Netflix köpte upp rättigheterna och lade ut för streaming under 2017. Hm, bör man vara orolig för underhållningsvärdet? Asch, inget direkt att bry sig om. Filmen siktar inte direkt jättehögt i ambitionsnivån, vilket gör att det blir svårt att bli superbesviken. Influenserna hos debutregissören Oren Uziel verkar komma från Tarantino och Coen-bröder, och sådant är ju alltid svårt att ta sig an.

En småstadspolis (Ben Walker) försöker utreda ett bankrån som uppenbarligen gått snett. Misstänkta snubbar finns. Bla tycks hans bror (Rainn Wilson) vara insyltad. Det ”märkliga” med filmen är att den berättas baklänges. Börjar på en fredag, och tar sig sakta bakåt genom veckan. Udda? Ja kanske, men det tar inte så lång tid innan jag på något sätt ändå kommer in i berättarstilen. Storylinens utformning gör ju också att manuset inte behöver hålla sig helt linjärt i alla lägen. Lägg till detta lite svärtad humor, och det hele borde väl vara i hamn. Eller?

Nja, problemet med rullen är att den aldrig engagerar fullt ut, trots möjligheten att sätta oss som tittar på det hala. Givetvis bygger den omkastade kronologin på att vi aldrig helt ska veta veta vad som egentligen har hänt. Och när väl finalen på rullen kommer, det vill säga starten på den märkliga veckan, blir det mer av ett ”jaha”.
Alla olika inblandade gör nog vad de ska, det är mer i själva storyn det brister. Främst för att allt känns rätt…ointressant. Been there, done that…typ. En fattigmans-Coen-produkt. Självklart aldrig fel med Wilson i en roll. Eller Rob Corddry och Ron Livingston. De två sista är dock med på tok för lite.

Inget du tar fram motorsågen för, men heller inget som är värt att komma ihåg i någon större utsträckning. Lite mellanmjölkig stund sådär i soffan en vardagskväll.

#rysligaoktober: Storm Warning (2007)

Ned till Aussieland igen!
Australiensarna kan ju också det här med rysligheter då och då. Dessutom har de rullarna ofta en tendens att vara lite…råa..när det behövs.

Idag är det (såklart) yuppie-paret som kommer på villovägar när det ska seglas och softas en söndagseftermiddag. Ligga där och vara loja, dricka champagne och ha det bra i lilla båten. Plötsligt dåligt väder med värsta molnen på himlen. Dessutom tycks dagens ”skeppare”, Rob, ha seglat vilse längs kusten (hur man nu kan göra det). Skydd måste sökas på land, bland den eländiga australiensiska bushen. Ett hus uppenbarar sig plötsligt i regnet. Skydd mot oväder, torka kläderna och kanske ringa efter en taxi. Mooahahaaha….you wish!!

Sedvanligt klassiskt upplägg, vissa kallar det såklart för tröttsamt. Husets invånare är en dåre med sina två lika sjuka söner. Här ska ingen släppas levande från kåken. Dessutom kan de inte nog uttrycka sin avsky över dessa yuppies från stan. Inga övernaturligheter i dag således. Bara ett gäng down-under-hillbillys som jagar livet ur rullens ”hjältepar”. Det är sedvanligt ”plågande” av besökarna….rätt salongsvänligt faktiskt ändå. Här behöver man inte blunda eller vända sig bort i avsmak. De riktiga hardcorefansen av tortureporn kommer inte att imponeras. ”Som vanligt” är det kvinnan i sällskapet (Nadia Farés) som får visa var skåpet ska stå när det skiter sig ordentligt. Noterbart annars är att Robert Taylor (från bla den trivsamma serien Longmire) spelar Rob. En trevlig överraskning som jag inte hade koll på.

Lågbudget javisst, men ändå rätt snygg produktion som sportar upp en kuslig gård mitt ute i ingenstans. Husets dårfinkar är precis så wacko som man kan förvänta sig och givet att jag sitter där och hoppas på våldsamma öden för galningarna. Blodigt och en ganska förväntad storyline. Ändock kan man inte vara helt säker på hur utgången på denna märkliga söndagsutflykt ska bli…
Eller vaddå?? Klart man kan! Who am I kidding!! Hahahaha.

Okej obehagligheter för stunden, men inget du minns vid nästa #rysligaoktober.

 

Sleepless (2017)

Vi tar lite mer Jamie Foxx i oktober.
Här en polis med tvivelaktig (?) moral som ställer till det för sig när han och kollega på Las Vegas-polisen snor kokain från helt fel kingpin. Plötsligt blir privatlivet, och hans son, lidande. Samtidigt börjar den slitna Bryant (Michelle Monaghan) på Interna Utredningar att snoka i Vincents (Foxx) förehavanden, fast besluten att sätta dit honom en gång för alla. Spelplatsen är alltså glitttriga Las Vegas och huvuddelen av rullen utspelas på slemmige glidaren Rubinos (Dermot Mulroney) kasino där både det ena och andra händer.

Thrilleraction, kidnappningshistoria, dubbelspel, knarkaffärer, alla lurar alla…ackompanjerat av Las Vegas-natten ständiga och aldrig sinande glitter.
Rullen är en ny version av den franska stänkaren Nuit blanche från 2011, och den här Hollywoodversion kan NATURLIGTVIS inte mäta sig  med originalet. Därmed inte sagt att detta är apskit. Foxx sköter sig ändå bra, får herrans mycket att stå i. Monaghan har minst lika mycket att jonglera när hon ska kryssa mellan vilka som är good guys och badasses. Möjligen försöker filmen leka lite Tarantino mixat med Guy Ritche…men det är inget felskär som stör direkt. Bakom den här rullen en helt (för mig) okänd schweizare som heter Baran bo Odar (japp, bo ska vara litet).
Han når såklart inga himmelska höjder med detta hopkok, men nog duger det att vila ögonen på för stunden. Standardösig action med lite lagom murriga twister och sedvanligt filmvåld.

Inget nytt under solen, men inget bonkers heller.

 

King Arthur: Legend of the Sword (2017)

Guy Ritchie gör en Guy Ritchie. Med allt vad det innebär. Snabba klipp. Fräsande dialoger. Action ur lustiga vinklar.

Någon annan skrev att detta är som att The Matrix möter Arthur-legenden. Tja, varför inte?
Charlie Hunnam har snott med sig motorcykeljackan från Sons of Anarchy och är Arthur, den föräldralöse men ack så viktige (och rättmätige) arvingen till kungatronen under denna medeltid…mörka medeltid? The Dark Ages? Fast det ibland ser ut som typ 1600-tal…ish. Arthur..Artie..är streethustler i det stimmiga London…ium..typ. Har sitt crew av andra merry hustlers..alla är förstås ämnade för nåt större. Jude Law är skogstokig kung med onda avsikter som icke tänker släppa makten ifrån sig, en spansk donna som heter Astrid Bergès-Frisbey är en sorts kvinnlig Merlin, för någon sådan traditionell gubbe såg då jag inte till! Hon har krafter och trix och kommer att hjälpa råbarkade Arthur till att utmana knaskungen i sitt dystra slott. But of course.

Jodå, detta är rena rockn´roll-versionen av Arthur-myten, hopvispad enligt konstens att moderna finesser. Med signatur Ritchie dårå. Ytligt, snabbt, actionös med MTV-klippning. Vi får riddare, märkliga syner, ett svärd som dras ur en sten, en gyttrig variant av London…ium, Eric Bana i pytteroll som Arthurs farsa och en herrans massa CGI. Ja, så är ju Littlefinger med också! Som en av de goda grabbarna! Hoppsan.

Man får precis vad som förväntas i en Ricthie-rulle. Ytligheter och visuella krumbukter. Leta inte efter djup i den här taken på den gamla myten.
Ok för stunden i soffan. Sen går vi vidare i livet.

The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.