Death Wish (2018)

Tillhör dom som aldrig riktigt gått på hajpen med originalets storhet. Japp. Jepp. Jupp. Gamle Bronson lullade väl mest runt och knäppte en bad guy då och då? Och inte på de mest uppseendeväckande sätten direkt. Eller, kanske var det så då…i 70-talets bistra filmtillvaro. Anyhow, eftersom allt går i cykler i Hollywood var det väl bara en tidsfråga innan den här storyn hamnade i återvinningskastrullen. Lite justerad också. Brucan Willis är Paul Kersey, här kirurg i Chicago. Med flott hem, älskad fru (Elisabeth Shue tillbaka i pytteroll!) och pigg dotter. Rädda liv är Pauls ledstjärna i tillvaron..och kanske har han också blivit lite soft på äldre dar. Drar sig för konflikter.
Annat att vänta när hemskheter slår till. Homeinvasion av räliga inbrottsskurks som tar livet att fru Kersey och skadar dotter till komatillvaro. Pauls liv störtar samman och snart vaknar en hämnare i honom. Som inte bara tänker hitta gärningsmännen…utan också passar på att börja rensa Chicago från kriminellt patrask. En äkta viligante! Medial uppmärksamhet såklart och snart börjar polisen förstås intressera sig för den gode Paul som är ute och smyger om nätterna.

Eli Roth står för regin, kanske en nedtonad Roth mot vad vi är vana vid. Willis kunde förstås lika gärna heta John McClane här. Han är hårdingen, The Man. Gubben som ingen jävel sätter sig på. Dubbellivet kostar dock på och snart börjar hans bror (Vincent D´Onofrio) ana ugglor i mossen. Ska Paul hinna hitta frugans mördare innan allt avslöjas…?
Rakt, enkelt och grovt ytligt detta. Inga konstigheter. Willis spelar sina hårdingar på ren rutin numera, men så länge han gör det så pass stabilt som här..har jag inga problem med det. Jag får vad jag vill ha av gamle Willis. Nånstans har Roth och manuset också vävt in en liten tråd i manuset om det här med tillgång till vapen och vapenlagarna i dagens USA, men det landar ganska blekt. Fokuset ligger ju på det alla vi se; Brucan spöa upp buset!

Inget att arkivera för framtiden, men nog funkar det för stunden. Godkänt.

#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Piraya (2010)

Ok. Ibland behöver man liksom bara stänga av omdömet och förnuftet och låta fantasin få löpa amok sida vid sida ihop med ologiken och det helt galna. Precis som i det här fallet. Redan innan första loggan på produktionsbolaget har snurrat färdigt fattar man ju vad det är som väntar runt hörnet. Man går liksom in i det här med öppna ögon. Det är fånigt, löjligt, tramsigt, hur idiotiskt och ologiskt som helst. Men banne mig om det verkligen gör något, för under den här löjligt korta speltiden hinner jag både skratta hånfullt roat och känna en antydan till spänning.

Den hejdlöst tunna ramstoryn är att ett jordskalv skapar en spricka till en underjordisk sjö där ett gäng blodtörstiga pirayor, och då menar jag verkligen galet blodsuktande vettvillingar, nu får fri passage upp till en vanlig sjö som av en händelse just denna dag befolkas i hundratal av amerikanska party-teens. Rena smörgåsbordet såklart, och ett par minuter in i filmen kan middagen börja intas. Den lilla sidostory som också finns följer den kvinnliga sheriffen, hennes barn och ett gäng geologer som får lite mer än de bett om vad upptäckeriet.

Det är egentligen skämmigt dåligt, men jag finner otroligt roligt nöje i att se dessa irriterande, mtv-dansande, ungjävlar falla offer för de galna fiskarna från djupet. Regissören Alexandre Aja (Mirrors) verkar veta hur man handskas med ytliga berättelser som den här och spiller ingen tid på någon större kvalité vad gäller skådespeleri och drama. Förvånande nog hittar man Elisabeth Shue i huvudrollen, precis när man trodde att hon försvunnit från filmscenen (om man nu anser nu spela huvudrollen i en effektfull b-action är att fortfarande vara i farten…). Den underhållande tonen i filmen gör också att man förlåter den rena rip-offen på Hajen 2; att sheriffen har barn, där storebror ska vara barnvakt men hellre vill vara med snygg tjej och sticker varvid syskonen genast hamnar i trångmål. Eloge dock till att Richard Dreyfuss dyker upp som visslande gubbe i båt (gissa vilken stycke han visslar på…) och dessutom heter Matt (!) i förnamn…Eller Christopher Lloyd som gör en sorts travesti på sin egen ”Doc” Brown!

Piraya är i första hand gjord för 3D-visning men duger gott som skamlös underhållning i vanligt format också. Strunta i logiken, strunta i manuset, strunta i att det är en skräpfilm. Njut istället av de ilskna fiskarnas fest på de hormonstinna partyidioterna, och att det hela illustreras av rätt snygga effekter. På pluskontot också att det faktiskt finns en liten antydan till spänning när det drar ihop sig till slutet. Vilket det gör ganska snabbt, i det här fallet en ren fördel…