#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

The Lazarus Effect (2015)

Kör på med samma bitterkloka (men uttjatade) devis om att man aldrig, ALDRIG, ska leka Gud.
Inte ens med vetenskapens och mänsklighetens bästa för ögonen.

Vi tar oss (bokstavligen) ned i källaren på ett universitet (?) där ett gäng coola och käcka individer håller på att experimentera. Målet; det gamla hederliga om att kanske möjligen man kan lura döden genom att få tillbaka de nyss avlidna. Fråga mig inte hur, en massa vita skumma vätskor och en rejäl elektrisk jumpstart rakt i hjärnan tycks göra susen. Och visst, det börjar med försök på döda djur…men man behöver inte ha sett på film i 20 år för att fatta vart det hela kommer att ta vägen.
Asch, det går ju som det alltid går i sådana här rullar. Saker händer, manuset kräver att en av huvudpersonerna ”måste” utsätta sig för the line of fire…och sen skiter sig ALLT med mayhem och kaos som följd!

I främsta ledet hittar man den helt okejiga Olivia Wilde som eldsjälen Zoe och en rätt irriterande Mark Duplass (ja..och nån av er bloggisar har ju problem med hans elaka ögon också..). Största ögonbrynshöjningen; lustigkurren Donald Glover från kulkuliga tv-serien Community (se den!) finns med i gänget som bara vill knäcka den största gåtan av dem alla.

vänta nu…det här är inte ”ER”..och det där är fan inte George Clooney!

Det går naturligtvis helt bananas, jämmer och elände; och sensmoralen blir här att man ska inte tro att det man tar tillbaka alltid är så jävla bra och mysigt.

Inget nytt under laboratorielampan som ni fattar.
Ok för stunden. Inte mer. Vi har sett det förut.
You know.