#sommarklubben: Unbreakable (2000)

En film som jag väldigt länge dissade ganska rejält! Kanske var det att jag fortfarande var kvar i M. Night Shyamalan´s hysteriskt twistade Sjätte Sinnet bara året innan som gjorde att jag var kallsinnig inför den här. Ganska länge ansåg jag den också vara den gode Nights sämsta rulle…tills After Earth kom typ…

Nåväl, de säger ju att när fan blir gammal blir han präst….så in med rullen i spelaren igen, typ 17 år senare. Vad passar sig väl bättre än under just en regnig sommarkväll!?

Och javisst! Här har vi ju banne mig en rulle som legat till sig alldeles formidabelt! Sakta berättad, dystert berättad. Men lika gåtfullt och sådär nyfiket som Shamalama-ding-dång får till det då och då. Bruce Willis som den glåmige, fåordige säkerhetsvakten David Dunn, vilken tycks osårbar. Alltså fysiskt osårbar. Är det rentav en slumrande superhjälte i förklädnad? På andra sidan spektret Samuel L Jackson i galen frippa som den trasige, ja alltså rent fysiskt också, och mystiske Mr Glass som av någon anledning förföljer David och har teorier om hans tillvaro. På en annan front försöker David hantera en förestående skilsmässa från hustrun Audrey (stabilt spelad av Robin Wright..som kanske tyvärr har för lite att jobba med).

Jag slås av hur smart Shyamalan varvar hederligt drama, med lagom twistad mystery/spänning. Kännare av den filurige regissören vet ju också vid det här laget att han sällan lämnar en rulle utan att avsluta med en slingrig vändning.

Här har vi en rulle som växt rejält under åren. Jag uppskattar Willis lågmäldhet och den till synes händelsefattiga storyn på ett helt annat sätt nu.
Naturligtvis också extra intressant att slänga ett öga på den här nu i samband med att Shyamalan riktar blickar mot den i samband med sitt nya alster Split (2016). Jag säger smutt!

Sanna identiteter i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Annonser

#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo

#rewatch: High Fidelity (2000)

Jäklars.
Är det verkligen 17 år sen John Cusack satt och gnodde ihop listor över sitt trassliga kärleksliv?? Tiden går. Minst sagt.

Minnen av en positiv och synnerligen trivsam stund får nu ställas mot väggen anno 2017. Ett återbesök i strulige Rob Gordons (Cusack) värld. Precis dumpad av flickvännen Laura (Iben Hjejle) för att han i hennes ögon är en oansvarig slarver som blivit lite för bekväm med livet och avsaknaden av framtidsrömmar. Rob har förutom listmani också samlarmani på vinylskivor…så pass att han också äger en liten skivaffär i Chicago. Vad göra när man är deppad av kärlekens grymma tilltag? Jo, hänga i sin affär förstås. Kanske tillsammans med sina sjukt nördiga anställda Dick (Todd Louiso) och gapige Barry (Jack Black). Här yvas allt från kvinnors grymhet till vilka låtar som passar bäst på en ”begravningslista”. Rob får dessutom för sig att göra en lista på de 5 värsta breakups han råkat ut för! Listmanin slår till med full kraft!

Om jag tyckte originaltitten av rullen var trivsam, är det inget mot dagens återbesök! Som om rullen fått ligga till sig under åren som gått! Jäklars vad underhållande det var NU då! I nästan varenda scen! En perfekt mix av ”normal dårskap” och sköna referenser till den moderna (och förflutna!) popkulturella världen. John Cusack känns plötsligt gjuten i rollen som den snabbsnackande och kedjerökande Rob. En sorts desperation och ett ego som samsas med hans tvångsimpulser att dela in nästan allting i listor. Och kom igen, visst bor det små listmakare i oss allihopa…??

att snacka bort en hel dag på jobbet…

Humorn är sådär skönt bitskt och sträv, precis i min smak. Gaphalsen Black domderar förstås i skivaffären, Rob jobbar, förutom på sina listor, också på en plan för att vinna tillbaka Laura, och den töntige Dick…ja han bara…är. Mycket underhållande.
Bakom rullen hittas britten Stephen Frears (regi) och det hela bygger på den rätt kända boken av Nick Hornby. Låt vara att man flyttat handlingen till USA och Chicago. Men det funkar! Själva grejen med hela storyn går fram precis lika bra ändå. Min återtitt blir förbaskat härlig och jag listar den självklart högt upp på 2000-års filmlista (plats nr 5).

Och precis som sig bör i film där musiken spelar stor roll; ett sjukt bra soundtrack!

 

Flmr vs Filmåret 2000!

 

Å så bara kom det!2000
Det nya århundradet. Med buller och bång, varningsklockor som ringde ikapp med framtidsspänningen. Och ganska snart blev det vanlig vardag på planeten jorden igen. På filmfronten…business as usual. Filmfabrikerna fortsatte att plöja ned dollars och andra pluringar. Så hur var klassen på detta års utbud?
Ganska bra säger jag. För att inte säga utmärkt. Men, det är ju jag…Blockbuster-Steffo. I alla fall MINA intressen tillgodosågs….med råge!

Så nu rullar vi listan! Tjo!

***********************

10. Dolt under ytan

10.What lies...

Klockren salongsthriller med blinkningar till gamle mästaren Hitch av Robert Zemeckis. På (just) ytan en story…under…en helt annan. Harrison Ford och Michelle Pfeiffer trivsamt bra!

9. X-Men

9. X_men

Originalrullen. Plötsligt kändes allt med superhjältar lite…mörkare. Lite hårdare. Lite…tuffare tag i tillvaron.

8. Me, myself & Irene

8.me-myself-and-irene

Jim Carrey i skamlig högform! Kan vara en av hans roligaste rullar! EVER! Härlig support av Zellweger och en galen cast i birollerna! Snuskigt kul humor!

7. Tretton Dagar

7. 13 days

Jag är en riktig sucker på dialogdrivna, politiska, dramathrillers. Det här är en sådan. En förbannat bra sådan! Och spännande…fast man redan vet allt!

6. Memento

6. memento

Guy Pearce i sin kanske bästa (?) roll. Mannen med närminnesförlust som måste jaga en mördare. Hur gör man det när man inte vet vem man letar efter? Sjukt spännande även för oss som tittar. På nåt märkligt sätt berättas filmen baklänges också. Bara en sån sak.

5. High Fideltity

5. high fidelity

Kärlek, musik, listor, en skivaffär, Jack Black och John Cusack! Trivselfaktor! Bra film på bra bok!

4. Cast Away

4. cast away

Lika underhållande VARENDA gång jag ser den! Känslan! Isoleringen! Tom Hanks! Slutet! Avnjuts varje sommar!

3. Gladiator

3. gladiator

Inget snack. En av Ridley Scotts snyggaste och mest engagerande rullar! Pompös och mäktig historia. Crowe är lysande. Men Joaquin Phoenix är fan bättre!

2. Almost Famous

2. almost famous

Regissören Cameron Crowes självbiografiska (?) skildring av ett 70-tal och musikjournalistiken som föddes då. I en era när allt kändes lite mer….laidback. Mycket bra rollista! Och musik! En toppfilm som håller för många omtittar!

1. O Brother, Where Art Thou?

1. o brother...

Jösses vad jag tycker om den här skojarrullen från bröderna Coen!! En snyggt förklädd Homeros-historia som utspelas i depressionens södern i USA på 30-talet. Knasig, svart, humor. Musik som sätter sig i skallen! En pigg George Clooney som bjuckar på sig själv! En kanonrulle! En fräsig etta på listan!


 

Bubblare: Pitch Black, Patrioten, Traffic, Snatch

*********

Vad tycker resten av filmbloggarfolket om detta år!? Check it out!

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

TV-Landet: Vänner – säsong 6 (1999/2000)

coverSäsong 6 av Vännernas liv startar där förra slutade, i Las Vegas!

Full fart från början, och återigen hamnar Ross och Rachel i centrum efter sin vigsel på fyllan. Väl tillbaka i New York vill Rachel ha skilsmässa bums och ber Ross fixa detta… men Ross mörkar och har som argument att ”han inte vill bli känd som snubben som skilde sig tre gånger”.
Mycket roligt när han och Rachel återigen går i clinch med varandra och humorn flödar ur det fyndiga manuset. pic2

Annars fokuserar den här säsongen mest på att Chandler och Monica flyttar ihop. Romantiskt värre, men inte HELT lätt med tanke på Monicas kontrollbehov och Chandlers alla olika nojor! Hahaha för oss som tittar förstås! Påtagligt är dock att den här perioden i Matthew Perry´s liv är bland den tuffare. Han pendlar dramatiskt i vikt under säsongen, och ser rejält risig ut i en del avsnitt på grund av sina missbruk. Vissa avsnitt känns till och med ändrade där man uppenbart har tonat ned hans minuter till ett minimum. Trist, men sant. Även om Perry helt klart har en hög lägstanivå kan inte ens han komma undan helt.
Vi får ett par obligatoriska Chandler-oneliners…men visst är de sällsynta här.

Istället är det fantastiska Lisa Kudrow som i Phoebe´s gestalt kliver fram än mer och tar dirigentpinnen vad gäller härliga kommentarer och knashumor! Jag har skrivit det förr, om hennes sköna förmåga att tajma och sätta skämten, och i den här säsongen är det mer än nånsin av den varan! Kanske hon fick ”ta över” en del av Chandlers repliker? Phoebe blir banne mig den som känns mest vital och pigg genom hela säsongen! Härlig tjej!

pic1 pic3

David Schwimmer fortsätter som vanligt med sina minspel och misslyckade planer. Han får nytt jobb, börjar dejta en elev, lägger sig till med brittisk accent i ett avsnitt! Tydligt är nu att manusnissarna vill göra honom lite till gängets losersnubbe…om man kan prata i de termerna. Det mesta Ross tar sig för i säsong 6 går åt skogen. Fast på ett kul sätt förstås! (tandblekningen!!) Kanske har han ändå inte kommit över Rachel riktigt? Munhuggeriet med just Jennifer Aniston är som vanligt av hög klass. Kanske det stabilaste genom hela serien?

Joey får en snart en ny, kvinnlig, lägenhetskompis och får såklart problem med det…så som bara casanovan Joey kan få. Dessutom en ny roll i en serie där han spelar mot en robot! Ehhh..
Matt Le Blanc levererar genom hela säsongen, men nåt annat var inte heller att vänta.

Förutom storyarcen med Chandler och Monica, och hur deras nya samboliv påverkar de andra både känslomässigt och praktiskt, bjuds vi på de sedvanliga nedslagen i vardagen. Vissa episoder roligare än de andra såklart, jag summerar in 13 avsnitt som jag sätter som lite extra bra vilket ger att drygt 50 procent av säsongen var en höjdare. Det tackar vi för.

pic4 pic7

Det märks på produktionen att det är en stabil apparat som rullar. En väl sammansvetsad grupp framför kameran som agerar stadigt. De är romcom-stjärnor som vet sin status. De verkar både känna varandra otroligt väl nu, och har riktigt kul framför kameran. Mycket snygg tajming på alla skämt och återigen finns en del humor som vågar sig på att gå lite under bältet. Sånt gillas! Överlag är mysigheten en riktigt stor punkt i den här säsongen.

På gäststjärnefronten får man lite godsaker den här gången!
Vi har en bister Bruce Willis i tupé, vilken dyker upp som pappa till den elev som Ross försöker sig på att dejta! Willis förstås som fisken i vattnet vad gäller humorn. Han fick också en Emmy för sin insats som gästroll. Vi får också en ung Reese Witherspoon som Rachels yngre och bortskämda syster, Elle Macpherson som Joeys nya lägenhetskamrat och så Tom Selleck i sitt sista framträdande som ögonläkaren Richard. Och detta i ett dramatiskt avsnitt när Monica plötsligt blir osäker på framtiden med Chandler!

pic5 pic8

Att Chandler och Monica nu håller på att slå sina påsar ihop är förstås en kanske naturlig och ganska trivsam utveckling, meeeen nog saknar man lite den ”gamle” Chandlers stundtals galna och hysteriska sätt att förhålla sig till kärlek och att träffa tjejer..? Perrys och Courtney Cox´nya lycka ihop blir lite på bekostnad av den ”ungkarlslyastämning” som rådde hos Joey och Chandler förr i den där lägenheten mitt emot tjejerna. Å andra sidan, kanske en naturlig utveckling i seriens fortsatta leverne?

Jag trivs med Säsong 6. Den bjuder inte på hysterisk humor hela tiden, mer ett mycket jämt lager av stabilitet och trivsamhet. Vissa skämt är galet roliga, och Ross har några fina stunder där han får briljera som den rejäla nörd han kan vara. Phoebe får priset som säsongens överlägset roligaste karaktär, men Matthew Perry´s privata problem drar ned helhetsbetyget ett snäpp. Man märker att det kunde blivit så mycket bättre med den ”vanlige” Perry i form, istället är det uppenbart att man mörkar hans besvär och istället ger honom återhållsam speltid. Trist.

pic9 pic6

Men men…Vänner sviker inte vad gäller underhållningsvärdet, och än mer framstår hela serien som en av tidernas bästa rom-coms någonsin!
Säsongen blev såklart inte lottlös vad gäller nomineringar till Emmy-priser. Hela 6 nomineringar (bl.a. Aniston och Kudrow) där det dock ju ”bara” blev jackpott för gästskådisen Willis.

 

  

Så kan det gå! Nu…mot säsong 7!

friends_1994_245_poster

 

 

 

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Battle Royale (2000)

Filmen som sägs vara föregångaren till TheHunger Games, och från vilken författaren Suzanne Collins snodde (?) merparten av sin story.
Och visst, likheterna är besvärande. Kanske mest för Hunger Games dårå, eftersom den här rullen ändå skiter i all Hollywoodkosmetik och romantiskt trams.
Här är det pang på rödbetan från minut 1.

Japanskt bananas-överspel så det blir rentav underhållande dessutom.
Skolorna i det framtida Japan är överfulla, eleverna har tappat respekten för lärare och äldre. De måste tuktas. Basta. Nya greppet är att en hel kull med elever från utvald avgångsklass skeppas ut till en ö, kidsen får ett survivalkit och ett lämpligt vapen i näven och order om att sprida sig över ön. Den enda regeln är enkel; alla mot alla på liv och död och den sista överlevande vinner ”tävlingen”!

Det är galet, lite tramsigt, våldsamt och färgsprakande av det slag som brukar förekomma just i asiatiska actionrullar. Lägg till detta den speciella form av humor i den här delen av världen, och det hela blir eh….märkligt underhållande.
Och nånstans kanske en sorts japansk samhällssatir/kritik.

The Hunger Games ser kanske snyggare ut, men Battle Royale vinner på sin uppkäftighet och den punkiga känslan att den skiter i all politisk korrekthet.

full starfull starfull star

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star

Sommarklubben: Gladiator (2000)

”At my signal, unleash hell….!”

Jamen det är väl klart att det är en maffig line, även 13 år senare!
Framför allt är Ridley ”tjurgubben” Scott´s epos en magnifikt engagerande berättelse om en mans kamp för upprättelse och egen rättvisa. Fortfarande går det alldeles utmärkt att tjusas av den imponerande cgi-scenografin, den bombastiska musiken och det oerhört färgrika persongalleriet. Dessutom är fotot uppe där bland de snyggare alstren på en top notch-lista. Givetvis än bättre blir det i dagens Blu Ray-upplevelse.

Bryt ned historien i bitar, och visst är det egentligen en simpel story som berättas. Men som vanligt kan Scott konsten att klä sina alster i oerhört snygga kostymer, och dessutom göra dem synnerligen sevärda. Ibland med mer eller mindre engagemang kan jag förstås tycka. Här känns regissören dock på tårna fullt ut med historien om den romerske generalen som förlorar både familj, ära och jobbet…för att snart som slav bli den mest framgångsrika gladiator det ståtliga Rom skådat på eoner av tid.

Russell Crowe känns såklart klockren som hämnaren Maximus…men showen stjäls ändå alltid vid varje tillfälle man ser rullen av Joaquin Phoenix som dåren Commodus, den nytillträdde kejsaren över imperiet. Nästan en njutning faktiskt att se hans hittepågalenskaper.

Gladiator håller fortfarande stenhårt som maffigt äventyrsdrama. Långt, imponerande och med en setting i hela tonen som känns länge efter att eftertexterna gått i mål.
Hämnd och Heder i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star