återtitten: Chicago (2002)

chicago_ver4_xlgEfter att ha skådat det musikaliska trivselpillret Into the Woods härförleden, kändes det plötsligt lite lockande att återse Rob Marshall´s första stora jobb som filmmusikalregissör.

Dagens färgsprakande rulle tar såklart avstamp i Broadwaymusikalen med samma namn, och visst..den har ju spelats i Sverige också minsann! I 20-talets Chicago drömmer Roxie Hart (Renée Zellweger) om att bli stjärna inom vaudeville-scenen, gärna genom att ligga sig till chanser och möjligheter. En festnatt går dock allt galet och Roxie hamnar bakom galler, anklagad för mord på sin senaste älskare. Där sitter också hennes stora idol Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), åtalad för ett liknande brott.

Det blir liksom lite Kvinnofängelset-light när stjärnorna tar till dans och sång för att beskriva allt som händer. Dessutom, in på banan strax med kändisadvokaten Bill Flynn i Richard Gere´s muntra uppenbarelse. Kan nån fixa ut de två mörderskorna ur finkan så är det han!
Ah, detta är snyggt! Jäkligt snyggt! Regissören Marshall, koreograf i grunden, har sån örnblick för vad som funkar visuellt ihop med sången och dansen! Hans oerhört snygga scenlösningar i vissa lägen, och sättet att berätta storyn i ett speciellt flow…är ren njutning för en musikalnörd som en annan.

Många har svårt för Zellweger som person, men här gör hon ett jättejobb som Roxie. Hon går från den naiva och lite söt-charmiga girl-next-door….till en kallt beräknande och slug femme fatale. Att hon gör alla sina sång-och dansnummer själv är förstås bara hedervärd bonus! Likadant måste sägas om Zeta-Jones som har en mystisk och lockande utstrålning genom hela filmen. De två spelar perfekt mot varandra och det slår gnistor om kemin där…..speciellt i vissa musikaliska nummer!

chicago2

hålligång i finkan!

Richard Gere då? Jodå! Häng i hela storyn så får du se honom steppa! Jovars! Länge en snackis om det verkligen var Gere själv som bjöd på stepp..eller en stand in…men det VAR faktiskt Gere har det visat sig! Ett jävlaranamma från stjärnan plus ett stort tålamod och tillit från regissör Marshall fixade ett par snygga minuter!

Färgsprakande, humoristisk och lite skön svart ironi om berömmelsens pris. Där har du grundstenarna i den här sprittande underhållande filmversionen. Plus en jäkla massa snygg dans och listiga scenlösningar!

Det här är en riktigt vass musikalupplevelse!
Och framför allt snygg!
Läcker!

Annonser

Sommarklubben: Betty tur och retur (2000)

Fin liten komedipärla från början av det nya seklet.
Speciellt om man gillar Renée Zellweger. Vilket jag gör. Här är hon hunsad servitris på ett fik i en liten skitstad i Kansas. Hon drömmer sig bort från sluskmake och grå vardag med hjälp av en såpopera på tv, där speciellt tv-doktorn David (Greg Kinnear) står på önskelistan.

En våldsam traumatisk händelse får det att slå slint i skallen på Betty och hon tror att hon och såpadoktorn har varit ett par…och kan bli det igen! Off till Kalifornien och L.A!!
I hasorna dessutom de två lönnmördarna (!) Charlie och Wesley…aka coole Morgan Freeman och gapige Chris Rock. Regisssören Neil LaBute rör ihop en rätt konstig mix av thriller, komedi och drama. Man vet aldrig riktigt vart det ska barka åt, men det finns ett sorts behagligt underhållningsvärde i den här rullen.

Zellweger är härligt lost, Rock gapar och skriker men har kanske de roligaste replikerna, Freeman kör en cool kaffekvart och Kinnear är rätt skön som egotrippad såpaskådis. Största chocken: en hockeyfrillad Aaron Eckhart modell yngre som Bettys taskige och otrogne make!

Betty tur och retur är precis lagom skön underhållning efter en finfin sommardag. Inget för historieböckerna. Mer en stunds småputtrigt engagemang. Bonus: alltid sevärde Crispin Glover i miniroll!
Förvirring i sommarnatten.

 

 

Tema Western: Appaloosa (2008)

Höstens tema satsar vidare och växlar upp. Idag med ett alster av lite modernare snitt, men där samma tidsanda har försökts fångats på bästa sätt för en traditionell, om än något annorlunda iscensatt, upplevelse.

New Mexico 1880-talet. I den lilla gruvstaden Appaloosa har ranchägaren och skitstöveln Randall Bragg (Jeremy Irons) tagit sig lite för stora friheter. Bragg vill åt traktens koppargruva och har anställt en hoper råskinn som under hans ledning gör tillvaron i den lilla tidstypiska staden rätt odräglig. Bragg drar sig inte ens för att skjuta stadens sheriff i filmens inledning och de mörka molnen verkar hopa sig ordentligt.

Ropet om hjälp når dock den hårdföre och lagupphållande revolvermannen Virgil Cole (Ed Harris) som tillsammans med bäste vännen och kamraten Everett Hitch (Viggo Mortensen) gör sig ett leverne på att resa runt i nationen som en sorts ambulerande poliser och rycka in (mot saftig betalning givetvis) där det finns problem att lösa. Som i Appaloosa. Cole och Hitch tar snart över sheriffsysslan och visar bryskt direkt ett par av Braggs hantlangare var skåpet från och med nu ska stå. Det bästa vore ju också om man kunde sätta dit Bragg för sheriffmordet, men hur ska det gå till? Ganska snart visar sig en öppning, men det blir också bland det tuffaste Cole och Hitch kommer att ta sig an..

mer westernstyle kan det knappast bli

Bakom dagens bidrag i genren står Ed Harris själv som regissör. Vad han presenterar är en historia som tar sig den tid den behöver. Harris låter varken kamera eller historien skynda framåt i några toksprång, utan levererar lite djup i form av utveckling av vänskapen mellan de två kumpanerna Cole och Hitch. Vi förstår att de känt varandra länge och att ett sorts tyst samförstånd utvecklats mellan dem under åren. Något som också kommer under prövning när änkan Allison French (Renée Zellweger) stiger av tåget en blåsig förmiddag. Hon charmar dem alla från första början, men det visar sig också snart att hennes agenda är något grumlig och hennes sweetness inte alls så vän som man skulle kunna tro.

Appaloosa blev möjligen ingen supersuccé vid premiären, kanske actiontörstarna blev besvikna, men filmen har ändå till dags dato gått med plus med ett par miljoner med tanke på dess budget. Fokuset ligger helt klart mer på dialogen och spänningen mellan de olika karaktärerna. Ett sorts triangeldrama utspelas mellan Cole, Hitch och French, som hotar att riskera den starka vänskap som råder mellan de två männen. Lägg till detta problemet med Bragg och olagligheterna som måste styras upp.

Som westernfilm levererar historien fint foto över såväl kargt landskap som dammiga gator i den traditionellt byggda lilla staden. Vad jag gillar med filmen är att Harris lagt sig vinn om att vara noga med detaljerna och tidsepoken både i kläder, vapen, sättet att prata och agera. Till exempel satsar filmen på att visa hur eldstrider kanske egentligen gick till, där träffsäkerheten inte alls var så jäkla hundraprocentig alla gånger. Eller hur man förberedde sig för en uppgörelse man mot man.

ställer till problem för gubbsen

Manuset bygger på en roman av den icke helt okände deckarförfattaren Robert B. Parker och satsar sina mesta spelminutrar på att bygga ett stadigt persongalleri som alla kommer att ha med varandra att göra på ett eller annat vis. Trots att man möjligen kan ana historiens fortsatta gång blir det svårt att vara helt säker på hur det ska sluta, och finalen blir både lite annorlunda men ändå logisk om man ser till omständigheterna. Harris och Mortensen funkar finfint som det strävsamma paret som inte tvekar att praktisera lagen med sina skjutvapen om det behövs. Zellweger gör ett bra porträtt av en kvinna som sett sina bästa dagar och ändå gör allt för att sörja för sin egen framtid. Den enda som egentligen får för lite speltid är kanske Jeremy Irons som i sann brittisk dryghetsanda stör ordningen. Skönt och pålitligt skådespel av den rutinerade aktören där. Som bonus hittas också gamle Lance Henriksen i rollistan minsann.

Appaloosa är kanske inget för den som vill ha fart och fläkt i sin westernupplevelse filmen igenom. Istället erbjuder den dock ett djup, en tålmodig historia, snygga scenarion och äkthet i sin framtoning. Gammalt hederligt pangpangvåld finns naturligtvis med och när det dyker upp då och då sker det i god stil som det anstår en western. Ett relationsdrama med westernmiljö som bakgrund kanske…? Stabilt bra.

Cinderella Man (2005)

Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.

Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.

Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.

Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.

Betyget: 4/5

Åter till Cold Mountain (2003)

Drygt två timmars drama, stundtals våldsamt, om längtan och drömmen om en bättre framtid. Förpackad i bedövande vackra bilder av den amerikanska södern på 1800-talet.Kan det verkligen hålla? Svaret blir ett tveklöst ja.

I 1860-talets USA står inbördeskriget för dörren när den vackra prästdottern Ada kommer till den lilla bergsbyn Cold Mountain i NordCarolina.Nästan genast förälskar hon sig i den tystlåtne Inman, men de hinner knappt utdela filmens första kyss förrän kriget bryter ut och den stilige unge mannen försvinner iväg för att göra sin plikt på slagfälten i federationens tjänst. Men en episk film vore inte just episk om det inte är nu som själva storyn tar fart, utmaningarna börjar.Inman såras och bestämmer sig för att desertera för att ta sig hem till Ada som i sin tur inget hellre önskar än att han ska dyka upp igen. Dessutom behövs en man i huset efter att hennes far prästen plötsligt gått bort. Regissören Anthony Minghella (Den engelske patienten) har satsat allt på snygga miljöer, bedårande filmfoto, våldsamheter och hinkvis med kärlek.Kanske tanken är att närma sig Borta med vinden-känslan.
Dit kan det vara svårt nog att ta sig, men faktum är att Cold Mountain håller mig i ett fast grepp under sina drygt 140 minuter. Nicole Kidman gör ännu ett snyggt porträtt av en till början hjälplös kvinna som växer med den förestående uppgiften och till slut lär sig både hur man nackar höns och lagar gårdsstaket, Jude Law´s rättrådige Inman gör allt för att ta sig hem till Ada.

På vägen hinner han träffa underliga, trasiga, illvilliga och ibland behövande figurer.Inman gör sitt bästa för att behålla livhanken eller göra en avstickare för en god gärning om så behövs, dock aldrig utan att tappa fokus på sin uppgift, att återse sin hemby och kärleken som han hoppas väntar där.Halvvägs in i filmen dyker filmens stora behållning, Ruby, upp.En bonddotter, uppväxt i bergen och med en svada värt namnet. Hon tar plats på Adas nu förfallna gård och hjälper henne att komma på fötter igen. Ruby är på något sätt filmens comic relief, som skyddar den från att bli alltför tung och överpretto. Reneé Zellweger som Ruby har aldrig varit mer klockren, och här satt oscarsstatyetten som gjuten.

Lägg till allt detta en grymt bra uppställning på birolls-listan (kolla in Philip Seymor Hoffman!) och framför allt ett makalöst bra soundtrack och man är liksom hemma.
Åter till Cold Mountain torde vara en historia som tilltalar både män och kvinnor. Här finns hinkvis med episk kärlek och längtan varvat med rejäla western-tilltag.

Din nästa lördagsfilm?

Betyget: 4/5