Etikettarkiv: Russell Crowe

Jun 23 2017

The Mummy (2017)

Vad har Du för krav på en tvättäkta sommar-popcornsrulle? Egentligen?
Måste du ha genomarbetad story, logik som håller ihop? Måste det finnas ens uns av allvar? Går det att koppla bort hjärnan och det ”seriösa” sättet att se på film?

Klart det går! Kom igen, själen mår då och då bra av att släppa sargkanten och liksom bara strunta i logiken och meningsfullheten. Hänga med på resan en stund och sedan gå vidare i livet.
Filmbolaget Universal har fått för sig att man vill ”reboota” (i brist på bättre ord) hela sin gamla filmserie med monster från 30-talet. Det nya flashiga namnet på koncepet är Dark Universe. Coolt namn.En gång i tiden var ju faktiskt studion lite känd för att vara ”monsterstudion no 1” i Hollywood. Okej det var länge sen. Men ändå. Nu ska nya grepp tas. Gamla ikoniska figurer ska väckas till liv igen. En liten franchise helt enkelt. Extra kryddan tycks vara att engagera minst en superstjärna till varje rulle.

Först ut nu då Mumien, eller så som varelsen ter sig anno 2017. Originalet från 1932 sportade en bister Boris Karloff i gasbindor, stapplandes runt lite sävligt. Det var inte heller så skrämmande (fast mitt yngre jag…ca 8 år gammal kunde självklart inte sova på flera dagar när jag sett den på tv en sommarkväll på 70-talet). Dagens version innebär Sofia Boutella (Kingsman) i diverse olustiga kroppsformationer, väsande och med fyra par ögon…nej inte ögon…iris…ar? Hur som helst, hon funkar kanoners i rollen! Lite obehaglig mest hela tiden.

Vår man för dagen är ju annars Tompa C. Inhyrd för sin stjärnstatus och sin stenhårda slimmade kropp! Karln är över 50 men ser ut som 20!! Kudos! Många retar (förstås) ihjäl sig på att ”pensionären” Cruise ställs mot betydligt yngre motspelare och menar att hans karaktär här, soldaten Nick med tvivelaktig moral, borde ha spelats av en yngre person. Jag säger BULLSHIT! Om Tompa ser ut som han gör i 20 år till kan han fan spela leading man hur mycket han vill! Grabben levererar! Basta!

Den gode Nick hittar alltså i filmens början en gammal Egyptisk grav. I Irak (!). Sedvanlig (och inte alls så irriterande) backstory förklarar. Asch, ni som njöt av Mumien (1999) fattar upplägget. Ett par actionsekvenser senare har handlingen hoppat till England. In på banan med Russell Crowe (!) som en viss Dr Jekyll! Jaha ja! Här flörtas det vilt med legenderna. Inte mig emot. Kvinnliga hjältinnan för dagen heter Jenny (Annabelle Wallis) och är arkeolog-ess, givetvis med viss dragning till Tompa..och såklart med en och annan hemlighet. Som sedvanlig sidekick i det sommarlökiga manuset hittas Jake Johnson (Jurassic World). Han får också äran att stå för finfin referens till 80-talspärlan En amerikansk varulv i London. Kul!

försmådd och hämndlysten

Jaja, det travas på helt enkelt. Så värst mycket skräck blir det såklart inte. Mer en actionhistoria. En äventyr som lika gärna skulle kunna vara storyn i ett Indy-äventyr. Snyggt som tusan är det dock. Alla som gnäller på effekterna får väl kolla på konst-pretto-film istället. Har sett tjogtals med värre alster i den här genren. Den globala hatkampanjen mot dagens Mumie-raffel är enastående märkligt. Och helt obefogat. Herr regissören Alex Kurtzman, till vardags stabil manusförfattare av just typiska sommarblockbusters, tar inte på sig att leverera något nytt i genren. Vilket känns helt okej här.

Klart detta inte är en djup film. Leta inte efter mening och sans. Fastna inte på storyns brist på detaljer och flöde. Som ytligt och somrigt äventyr funkar den precis som den ska. Kompetent CGI, tramsdialog och en Tom Cruise på lite betald semester…där han går in för det så mycket som behövs.
Många förutspår att Dark Universe kommer att få svårt att hävda sig i filmdjungeln, och olyckskorparna har kraxat sig ännu hesare efter att ha sett den här rullen. Trist för er säger jag,…som gärna ser mer av de gamla monstergodingarna i upphottade versioner.

Detta är oförargligt lökigt sommaraction som  gör jobbet.

 

SoF-poddens avsnitt 94 intar också en lite mer friande attityd till Tompa och Mumie-bruttan. Lyssna bara!

Sep 9 2016

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

Jun 18 2015

Sommarklubben: L.A. Confidential (1997)

LA_Confidential_posterJösses, vad bra den här rullen är!

Har den rentav mått bra av att få ha legat till sig lite ett par år, sedan jag såg den sist?
Kanske!
Helt plötsligt är filmen bättre än jag någonsin tyckt!

Författaren James Ellroys mörka romanskröna från 50-talets Los Angeles har fångats i ett filmiskt noirigt glitter. Hemligheter, korruption, svek, mystik och attraktion.
Allt finns med här. Ett smart skrivet manus på boken. En finurlig och obehaglig röd tråd genom hela rullen.

Russell Crowe mycket bra som den oborstade snuten Bud White. Ärlig men våldsam. Frågan är dock om inte Guy Pearce är bäst (och mest fanatisk) som den nitiske och karriärkåte snuten Exley!? Och så har vi ju Kevin Spacey som partajsnuten Jack. Alla tre männens liv kommer att förändras i takt med att den mörka storyn broderas ut och avslöjas. Det är en lika snygg kriminalhistoria som det är ett stilsäkert grepp på 50-talets era och detaljer, i allt från kläder till musik och till den plastiga fasad som man byggde hela drömmen om USA på.

Kim Basinger fick en birolls-Oscar för sin återhållsamma prostituerade Lynn…fastän hon inte gör så mycket mer än att se olycklig ut de minutrar hon syns i bild. En guldgubbe skulle såklart kanske ha gått till James Cromwell istället….för insatsen som luguber polischef i en minst lika luguber stad.

Stilfullt och jävligt snyggt av regissören Curtis Hanson!
Håller än…och blir ta mig tusan bättre med åren!

Fulspel i sommarnatten!

 

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Jan 29 2014

Filmspanarna: Sport!

Årets första tema i Filmspanarna är alltså Sport!
Snacka om tacksamt ämne! Kan det möjligen vara så att sportteman KAN vara ett av filmvärldens mest berättade? Och undra på det! Egentligen, ur dramaturgisk och känslosam synvinkel; finns det något bättre att skildra på film är ögonblick ur sportens galna värld..?

Kom igen, du behöver inte vara sportälskare för att hålla med om det. Eller hur? Bara att vandra tillbaka lite i filmhistorien. Det dröser av sportrullar därute. Och bäst av alla kanske ändå just flottiga Hollywood är på att visualisera alla de där berättelserna? Att fånga upp sekunderna på film som är de där avgörande, sätta igång känslomaskineriet, få sina åskådare att känna adernalinpumpet.

Herregud, man kan ju göra listan aslång över produktioner och filmer som alla tar mer eller mindre grepp på sportens värld.
Här några exempel som av en eller annan anledning fångat mig genom åren;

1986 styrde Gene Hackman upp ett mediokert basketlag i 50-talets USA till triumfens ögonblick i Hoosiers (eller Best Shot som den också fick heta). Känslosamt och spännande, Hackman galen som vanligt. På tal om triumferande ögonblick, ingen har väl undgått (?) just Triumfens ögonblick från -81! Om två löparnissar kämpades mot OS 1924. Brittiskt välgjort drama…som i ärlighetens namn kanske ändå är mest känd för sin filmmusik av Vangelis (Chariots of fire…ni vet).

Hockeydramat Miracle on Ice kom också -81 och drog den legendariska händelsen från OS -80 i Lake Placid, när Team USA besegrade den ryska björnen i hockeyn, ett varv till. Trots att dramat följdes live i tv-burken (yes, redan då var man med!) infinner sig spänningen varje gång. Smörigt, sliskigt, spännande och en uppspelt Karl Malden som coachen Herb Brooks. Sevärt om du frågar mig (se även Miracle från 2004).

Ja, vad har vi mer då? Jo, boxning förstås!
Man kan ju knappast passera denna the noble art of self-defense utan att nämna en viss herr Balboa! Kanske INGEN filmserie har haft den förmågan att spela på våra känslor som just Rocky-serien. Låt vara att det är på tok för overkliga rallarsvingar som utdelas där (och sättet att använda sin gard ska vi inte prata om…eller vänta…vilken gard!??!), men effektfullt och engagerande till bristningsgränsen har det alltid varit. Mer seriösa boxningsfilmer kanske man då hittar i Tjuren från Bronx (1980), i många läger utsedd till den BÄSTA boxningsrullen ever! Kan dock diskuteras. Tung rulle likväl. I det här facket bör man heller inte missa Cinderella Man från 2005 (läs min recension här) med en slimmad Russell Crowe on fire i depressionens USA på 30-talet…jaja en BOATS jag vet…men en bra sån!

OCH så, kanske den genre där de flesta av sportfilmerna från Hollywood hamrat in framgång; baseball-världen. Denna mystiska och mytiska och helt galet statistikälskande avart av gamla hederliga brännbollen. Baseball anses ju vara jänkarnas nationalsport, och kanske är det också därför de flesta och mesta (?) sportrullarna görs här. Och mången är de skådisar som harvat en stund i det här träsket; Tom Hanks och Geena Davis i den underskattade (?) A Leauge of Their Own 1992, Brad Pitt som engagerad GM i den fantastiskt underhållande Moneyball (recension här), Clintan som ärrad scout i Trouble with the Curve (2012). Vänta…skrev jag nyss Clint!? Herregud, glöm då för bövelen inte den FANTASTISKA och SUVERÄNA Million Dollar Baby (2004) från ovan nämnda boxningsträsk! Missa inte säger jag bara till dig som möjligen inte sett denna kanonrulle! Å så allas vår Kevin Costner dårå. Bull Durham, Drömmarnas Fält (recension här)….och For Love of the Game (1999) där Kevan är en avdankad veteran med värkande kastarm som mobiliserar de sista krafterna för ett kraftprov. Mest udda här; regisserat av Sam Raimi! Floppade i kassorna, men SÅ dålig är faktiskt inte rullen.

Dags kanske då att sluta cirkeln med en sportrecension, från en nyligen sedd rulle just för ändamålet.
Och se på tusan…det blev en baseballrulle det också:

**********

Vinter-OS står snart för dörren när det här skrivs, och rätt många försöker i tid och otid hävda att sport och politik inte hör hemma på samma scen. Ha-ha..var har de dårarna vart de sista åren!?! Klart att det hör ihop! Hur mycket du än inte vill det. Sport och politik har ALLTID haft ett par stadiga och ofta ganska smutsiga nävar i varandra.

Just sporten baseball fick ett otroligt uppsving i USA efter andra världskrigets slut. Soldaterna återvände hem, stjärnorna tog upp sin favoritsport igen och publiken vallfärdade till de olika arenorna. Dock icke för de färgade. Det gick ju inte an att ha färgade spelade i samma lag som vita! De fick inte ens spela i samma liga! I kriget hade USA stått för frihet och alla människors lika värde. På hemmaplan ville man inte blanda den svarta och vita rasen i landets mest älskade sport.

Om just detta handlar filmen 42.
Om det stora problem som uppstod när den modige (och ganska rike) ägaren till legendariska Brooklyn Dodgers, Branch Rickey (mycket bra porträtterad av Harrison Ford) bara sådär bestämde sig för att den färgade supertalangen Jackie Robinson skulle testspela med laget för att möjligen erbjudas kontrakt.

Kontroversiellt värre och ingen lätt resa för någon av de inblandade. Allra minst Robinson själv. Det krävdes troligen ett enorm stort mått av mod och kärlek till sporten för att orka stå ut med de hysteriska och skamlösa förolämpningar som följde under åren 1946 och omedelbart framåt. Idag lätt surrealistiskt när man läser att Jackie Robinson är ansedd som en av de största baseballstjärnorna någonsin i USA. Älskad av miljoner människor för sin insats i sporten. Ingen får t.ex. bära hans legendariska nummer 42 på sin matchtröja. Den är för alltid pensionerad! (kuriosa: en gång om året på en speciell dag spelar ALLA lags spelare i ligan med just nr 42 för att hylla Robinsons minne!)

dags att visa var skåpet ska stå!

Här är det dock alltså början på en era och Robinson (Chadwick Boseman) kämpar på. Hur mycket man än spottar och hånar honom kan hans talang inte döljas, och ute på plan är det läge för spännande ögonblick mest hela tiden. Sakta men säkert börjar också de nya, nyss så hatiska, lagkompisarna att inse att den där nummer 42 kanske inte är så dum iaf. Rätt trevlig verkar han ju vara också …

Bakom rullen hittar vi Brian Helgeland. Möjligen mest känd för filmer som Payback och En Riddares Historia, men här har han på egen hand plitat ned ett manus som tar ett traditionellt grepp på sporten och politiken från en svunnen tid. Bäst är just balansen mellan sportscenerna och den vardag som Robinson upplevde i sin nya omgivning. Harrison Fords gemytlige boss blir Robinsons stöttepelare när det mesta går tungt. Visst, det är en BOATS, säkert lite lagom tillrättalagd och vinklad. Men den blundar inte för det okunniga hat som större delen av den upplysta befolkningen i efterkrigstidens USA spydde ur sig. På de mest oväntade ställen!

42 tar inte på något sätt helhetsgrepp på Robinsons liv och leverne. Gör mer ett nedslag i en händelse som uppenbarligen var rätt kaotisk när det begav sig. Förutom de socialpolitiska svårigheterna som skildras, finns NATURLIGTVIS en hoper fräcka sportscener med. Och just i baseball (som ändå är svårt nog att fatta fullt ut!) blir det nervigt spännande i parti minut! Sportfilm när den är som angenämast att ta till sig! Inte flabbergasting, men engagerande underhållande.

**********

Jaha hörni, om man vågar sig på en sorts sammanfattning och en teori om ett mönster här…så skulle väl det vara att de flesta av ALLA ovanstående uppräknade sportrullar…just blandat sport med drama. En sorts mix av allvar och nöje.
Och…är det möjligen så att det är just då sportfilmer är som bäst..?
Kommentera gärna dina åsikter och teorier.

Efter detta GALET långa Spanarinlägg kan nu ni som orkat läsa ända hit med fördel ta del nedan av vad andra bloggisar skrivit i ämnet SPORT…!

Play ball!

Enhanced by Zemanta
Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Sep 2 2013

Broken City (2013)

Regisserande Allen Hughes verkar tillfälligt ha dumpat likaledes regisserande brorsan Albert, och satsar här på lite hårdkokt noir från dagens New York. Eller, ett försök i alla fall. Noir i sin finaste form är bara det lurigt att få till, och dessutom väva in det i en nutida historia känns på förhand mer än lovligt vanskligt.

Det skrivna ordet i form av skvaller berättar om att Marky Mark Wahlberg egentligen bara ville vara producent på det här projektet, men alla tilltänkta huvudrollsinnehavare tackade nej, så till slut var det bara för Wahlberg att själv hoppa in framför kameran. Dock har Wahlberg då och då förmågan att glida runt i ett tillstånd där han ser lite….ointresserad ut.
Kanske är det lite så här? Men hallå…tro nu inte att jag tycker illa vara om gossen för det, icke då. Han är trots allt en skön typ. En sån där tjomme som är lätt att gilla och hålla på. En Average Joe liksom.

Efter en tvivelaktig dödsskjutning blir polisen Billy Taggart (Wahlberg) åtalad men frikänd i rätten… på inte helt rena grunder. Priset är att han får kicken och New Yorks hårdföre borgmästare Hostetler (Russell Crowe) får en liten hållhake på Billy. Sju år senare är vår ”hjälte” privatdeckare med ruffiga fotouppdrag, ett slitet kontor och en skitsnygg assistent. Panka tider ska snart ersättas av pluringar på kontot då herr Borgmästare plötsligt hör av sig och vill casha in en tjänst mot lockande ersättning. Det är valtider i stan och borgmästarn är en pressad man. Kan Billy vara så vänlig att lite diskret kolla upp fru borgmästarinnan (Catherine Zeta-Jones)? Här misstänks otrohet, och några skandaler vill Hostetler absolut inte dras med såhär dagarna före valet. Själv har han fullt upp med att smutskasta sin politiske motståndare.

Billy accepterar och dras därmed in i en lustiger dans som bottnar i dagens manus, vilket naturligtvis vill göra sitt bästa för att kollra bort oss som skådar verket. Det går sådär. Tydligen, tjatar extramaterialet på skivan om, låg manuset länge på Hollywoods Black List..vilket tydligen är skitbra då där hamnar endast historier som anses vara de bästa som inte blivit film…än.
Märkligt namn på listan det där.

Ok, det är smyg och lurendrejeri. Svek och tvekan, orsak och verkan och ringar på vattnet och allt vad du vill. Som vanligt är inget som det först ser ut, vilket i början ger en viss skönhet och framför allt ändå sätter fokus på rullen och personernas förehavanden. Problemet smyger sig istället på längs vägen, då samtliga inblandade tycks förvandlas till klassikt stereotypa figurer som anammar precis den stil som förväntas. Crowe kör såklart sin burduse och svinaktige borgmästare ända in i kaklet, enkelt men föga upphetsande. Zeta-Jones ska vara den svala och mystiska First Lady of N.Y. Marky själv är den klassiske losern, sliten men med en god själ. Och en möjligen shady bakgrund. En sorts nykter alkoholist som snart drabbas av flaskans lockelser. En strulpelle både med kärlek och moral. Frågan är; får han med dagens uppdrag chansen att upprätta sin heder?
Vad tror du?

Marky hade inte riktigt koll på det där med skuggningsavstånd..

Visuellt har Hughes dock koll på sina grejer. New York är alltid New York på film, en tacksam spelplats och det här är inget undantag. Dialogdrivet drama passar alltid bra mot en bakgrund av den mörka och farliga storstan. En liten vibb av gamla klassiska Chinatown (även om det var L.A.) tycks dra förbi sekundsnabbt, i alla fall hos mig. Att det är något ruttet med borgmästaren förstår man ju från första början. Som om den känslan nu inte vore nog vill också manuset hjälpa oss på traven och väver in diverse hållpunkter som kommer att påverka de flesta i rollistan. Det som är lite synd är att ju komplexare utvecklingen blir, desto mindre intressant blir historien..och som tittare lägger jag mer krut på att njuta av skådisarnas insatser. Vilka känns rätt fläckfria. Förutom Markys då kanske, är han inte lite såsigt sömnig längs hela speltiden?

Broken City går ut hårt för att vara lockande oförutsägbar, och det lyckas den med ganska bra till en början. Sedan blir det mer bara luddigt. Wahlberg håller ändå ihop historien så gott han kan, ett par inspirerande scener finns och regissör Hughes checkar av viss kvalitet i sitt hantverk. Frågan är dock vad man hade tyckt utan den välbesatta rollistan…?
Välgjort men inte adrenalinframkallande.

full starfull star

Tack till Noble Entertaiment för recensionsexemplaret.

Aug 19 2013

Sommarklubben: Master & Commander – Bortom världens ände (2003)

Det är ändå märkligt att det ibland kan dyka upp filmer som egentligen inte handlar om någonting, som ändå är ganska underhållande…för att inte säga bra i vissa fall.
Som den här.

En film som till 98 procent utspelas på det stolta skeppet H.M.S Surprise, vi befinner oss i västra Atlanten utanför Brasiliens kust och det är år 1805. England är i fullt krig mot Napoleons Frankrike, och det handlar lika mycket om att härska på haven som att vinna på Europas slagfält. Tursamme och populäre kaptenen Jack Aubrey (Russell Crowe) matchar sin besättning till det yttersta för att få bukt med den franska gäckande fregatten Acheron som han fått order om att avpollettera med alla till buds stående medel då det franska skeppet troligen är på väg söderut mot Kap Horn för att ta sig mot Stilla Havet och där utvidga kriget mot britterna.

Nå, måste man nu vara sjöhistoriskt intresserad för att ha utbyte av den här rullen? Måste man överhuvudtaget vara intresserad av havet och segelfartyg?
Nej påstår jag fräckt och finner istället trevligt nöje i att beskåda hur livet ombord på den stolta Surprise ter sig under den rättrådige kaptenens befäl. Han får under resans gång ta itu med både upproriska besättningsmän och oroliga besättningsmän, uppleva eufori och glädje, förtvivlan och vanmakt inför oundvikliga besvärligheter.

Dagens regissör Peter Weir tycks ha lagt sig vinn om att göra en, om inte helt sanningsenlig film, så i alla fall en till synes ganska realistisk rulle om hur det skulle kunna ha gått till på de sju haven när britterna var som snärtigast. Och så det faktum att filmens manus egentligen aldrig har något jättedramatiskt att förtälja. Jägarna ska jaga, för att ibland själva bli jagade. Typ.

Med jämna mellanrum lyckas också Weir klämma in upplevelser från ett litet samhälle i miniatyr ombord. Kapten Jacks största bollplank och verbala motståndare ombord är skeppsläkaren Stephen (behagligt spelad av Paul Bettany) och den som vågar utmana Jack i fråga om beslut och framför allt motiven. Jacks kanske rätt banala, militäriskt formade, skäl mot läkarens filosofiskt utmanande argument.

Den som vill klassar kanske in filmen som en möjligen tidvis seg sjöactionrulle. Själv tycker jag mer det känns som ett intressant drama i en ovanlig miljö. Med ett manus som inte borde gå att sträcka ut så långt som det ändå görs. Snyggt filmad och engagerande effektfull i sina bästa stunder. Samt lite svart humor på sina ställen.

Master & Commander…. har alltid varit en ganska bra rulle i mina ögon. Sommarens omtitt utgör heller inget skäl till att jag får anledning att ompröva mina känslor. Ett udda äventyr som trots avsaknad av ett jättemanus gör precis vad den ska. Underhåller.
Salta stänk i sommarnatten.

full starfull starfull star

Jul 30 2013

Sommarklubben: Gladiator (2000)

”At my signal, unleash hell….!”

Jamen det är väl klart att det är en maffig line, även 13 år senare!
Framför allt är Ridley ”tjurgubben” Scott´s epos en magnifikt engagerande berättelse om en mans kamp för upprättelse och egen rättvisa. Fortfarande går det alldeles utmärkt att tjusas av den imponerande cgi-scenografin, den bombastiska musiken och det oerhört färgrika persongalleriet. Dessutom är fotot uppe där bland de snyggare alstren på en top notch-lista. Givetvis än bättre blir det i dagens Blu Ray-upplevelse.

Bryt ned historien i bitar, och visst är det egentligen en simpel story som berättas. Men som vanligt kan Scott konsten att klä sina alster i oerhört snygga kostymer, och dessutom göra dem synnerligen sevärda. Ibland med mer eller mindre engagemang kan jag förstås tycka. Här känns regissören dock på tårna fullt ut med historien om den romerske generalen som förlorar både familj, ära och jobbet…för att snart som slav bli den mest framgångsrika gladiator det ståtliga Rom skådat på eoner av tid.

Russell Crowe känns såklart klockren som hämnaren Maximus…men showen stjäls ändå alltid vid varje tillfälle man ser rullen av Joaquin Phoenix som dåren Commodus, den nytillträdde kejsaren över imperiet. Nästan en njutning faktiskt att se hans hittepågalenskaper.

Gladiator håller fortfarande stenhårt som maffigt äventyrsdrama. Långt, imponerande och med en setting i hela tonen som känns länge efter att eftertexterna gått i mål.
Hämnd och Heder i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Nov 15 2012

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Okt 18 2012

Tema Western: The Quick and the Dead (1995)

För första gången i detta tema får nu genus-o-metern tillfälle att gotta sig lite extra och lagom förnöjd ge lite utslag. Detta då Sharon Stone rider in från prärien iklädd stilenlig hatt, långrock och chaps. Och målet är som vanligt hämnd, paybacktime av den kallaste och mest gångbara sorten i westernkulturen.

Regisserande Sam Raimi verkar vara en ok figur, ofta sinne för humor i samspel med lite lagom effekter. Evil Dead-serien kan väl om något gå i god för detta. Raimis versioner av Spiderman-världen känns ju också rätt genomarbetade och i alla fall hos mig sevärda. Lite otippat (kanske) fick han då också uppdraget i mitten på 90-talet att ta sig an denna historia. Sharon Stone satt i producentstolen och ombads göra upp en lista på tänkbara regissörer hon kunde tänkas arbeta med då det skulle spelas upp en westernhistoria. Raimi´s namn var det enda hon skrev, så man kan bara anta att erbjudandet måste ha spetsats med en förmånlig ekonomisk ersättning….
Nåväl, Raimi hoppade på skutan och såg kanske sin chans att också göra en liten…tja..hyllning till de berömda spaghettiwesternfilmerna från förr.

fager och förbannad på samma gång

Stone nu då som leading woman i rullen, hon är mystiska Ellen som rider in i den gudsförgätna staden Redemption. Här verkar alla vara mer eller mindre olyckliga, sanden på huvudgatan lite torrare, spriten mer utspädd och kyrkogården både dystrare och trängre än på andra ställen. Kan detta möjligen bero på att ärkesvinet och stadens starke man Herod( men se där…är det inte Gene Hackman med pistolhölster igen!) håller trakten i järngrepp med hjälp av lejda henchmen i fladdrande rockar. Ett av Herod´s mer lustiga upptåg är att varje år anordna en tävling i duellerande, en turnering där vem som helst kan ställa upp och på självaste huvudgatan dra mot en framlottad motståndare..? En stoor summa pengar väntar på the last man standing, och ännu är det ingen som (naturligtvis) har kunnat rå på kobrasnabbe Herod. Frivilliga finns dock och strax är stadens saloon full med diverse hel- och halvfigurer som tänker skjuta sig till framgång.

Och så då Ellen, som har tänkt sig lite sweet hämnd under de kommande dagarna. Även om det innebär att hon måste ställa upp i den högst dödliga tävlingen och avverka lömska revolverpsykos på vägen.

Raimi håller det både stramt och strikt. Av hans svarta humor märks inte jättemycket, även om en och annan liten detalj smyger sig in. Desto roligare att han då vid olika tillfällen slänger in udda bildvinklar, klassisk klippning the spaghetti-style och dramatisk musik med sköna crescendon som det anstår en Vilda Västern. Miljön är lika enkel och stram, huvuddelen av handlingen utspelas på den dammiga huvudgatan, saloonen och i Herods buffligt maffiga hus. Den vindpinade miljön och de bleka färgerna som då och då tycks övergå i en sorts sepiavariant förstärker stämningen och visar att Raimi nog kan sin westernkultur.

Dagens hämnare är alltså kvinnlig, vilket innebär att manuset dessvärre måste kasta in ett par partier då hon såklart måste förvandlas till en tvekande, gråtande och osäker huvudperson. Om detta möjligen var Stone´s egen önskan om att Ellen skulle göras mer mänsklig med någon sorts djup vet man ju inte, men lite klyschigt blir det allt. Speciellt eftersom hon givetvis till slut blir den badassbrutta och stenhårda hjältinna man liksom ville ha henne som i hela filmen. Genus-o-metern lär möjligen kanske också grymta lite då Stone naturligtvis också får anledning att krypa i en salongsklänning med förföriskt snitt på både slits och byst, allt för att leka med skurkige Hackman´s sinnen.

rulle med helt rätt ljussättning..

Förutom den hårt kämpande Stone, som för all del inte gör bort sig här, är det annars sagde Hackman som traditionsenligt stjäl showen som den ondskefulla skitstöveln i sällskapet. Uppenbarligen spelade han svin så bra i Unforgiven att det liksom bara var att komma tillbaka och upprepa det i dagens alster. Återigen måste man charmas av det sluga leendet och det elaka sinnet som denne skådis verkar kunna uppbåda bara sådär. I övrigt gör självaste Russell Crowe här sin debut i Hollywoodsammanhang, något Stone som producent enligt uppgift fick kämpa för då filmbolagsgubbarna tyckte att Nya Zeeländaren Crowe var alldeles för okänd i USA. En yngre version av Leonardo DiCaprio finns också med som den skrävlige The Kid, vars ambitioner att utmana Herod bottnar i både det ena och andra.. Snabbögda hinner dessutom se några minuter av Gary Sinise som dyker upp likt en gubbe i lådan…

The Quick and the Dead, Snabbare än döden (tack och lov för att man överlag slutat med svenska översättningar på filmtitlar…) är 107 minuters western rakt upp och ned där det fokuseras rejält på konsten att duellera. Ingen historia utan ett rättvist slut dock där hjältinna och den snutfagre medhjälparen får visa sina färdigheter. En film som absolut inte tillför något nytt i genren men har en regissör som vet hur att mjölka det viktigaste ur alla klyschor. Sergio Leone hade nog inte varit helt missnöjd om han sett spektaklet…

Aug 7 2012

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Mar 2 2011

The Next Three Days (2010)

I samband med titten på den franska nagelbitaren Allt för henne kommer möjligen minnesgoda ihåg att yours truly i kommentarerna ondgjorde sig över det faktum att en amerikansk version var under insegling. Nå, naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig borta från att nu glo även på detta plagiat. Kalla det en bisarr nyfikenhet om du vill, men liksom man dras mot kanten vid utkiksplatser så dras man dessvärre då och då  mot de nya filmversionerna trots att man egentligen inte vill. Om inte annat än för att se hur pass nära eller långt ifrån originalet de lägger sig.

Här, i Paul Haggis egenhändigt ihopknåpade copycat-manus, är handlingen förlagan rejält trogen förutom en liten utsvävning framemot när det drar ihop sig till final. Handlingen är flyttad till Pittsburgh och Russell Crowe träder in i rollen som familjefar med snygg fru som plötsligt blir arresterad som troligen skyldig till mord på sin chef (som hon visserligen bråkat med men …ja ni vet ju vid det här laget…). Inga överklaganden i världen hjälper, bevisningen anses vattentät och frugan Lara (Elizabeth Banks) kan se fram mot de kommande tjugo åren i fängsligt förvar. Crowe ser ingen annan lösning än att anta den ultimata utmaningen och fundera ut det bästa sättet att helt enkelt frita sin fru från finkan.

Liksom sitt franska original fokuserar filmen på just Crowes figur, John, i dennes strävan att samla modet, hitta den  perfekta planen och dessutom under tiden låtsas som inget är på gång i hans vardagligt tråkiga liv. Hans föräldrar (här utnyttjas gamle räven Brian Dennehy skamligt lite!) undrar säkerligen då och då varför John ränner runt ute på kvällar och behöver barnvakt åt sin son Luke. Hur skulle han kunna säga att han rör sig i allsköns skumkvarter där han shoppar falska pass, gör räder mot penningstinna knarklangare och beter sig allmänt som en stalker…?

Crowe flyter runt, fixar naturligtvis det mesta men känns liiite som han ändå går på halvfart. Han försöker med alla sina skådespelartalanger att få oss tro på den frustration och desperation han som make och pappa känner i den galna situation som uppstått. Paul Haggis är ett vattentätt namn när det gäller historier av skaplig tyngd (Crash !) och han lyckas väl egentligen ganska ok med den här också, trots att grunden inte är hans egen. Den röda tråden håller sig lojal mot originalet och det är först mot slutet som Haggis låter sin egen historia ta över en aning, vilket bla resulterar i att filmen faktiskt blir lite otippat småspännande. I övrigt är det väldigt lojalt mot förlagan, vilket också gör att man undrar varför den här filmen egentligen har något berättigat värde (förutom att tillfredsställa slöa amerikaner som inte orkar läsa undertexter…).

The Next Tree Days är dramathriller enligt Hollywoods rutinskola 1 A. Haggis vet hur hantera storysar av det här slaget. Linjen är rak, otwistad och överraskningsfri. Credit dock till finalen som bjuder upp till lite mer fokus än den övriga filmen. Man är dock liksom aldrig orolig över slutet, och detta gäller naturligtvis även om man inte sett det fräsiga originalet. Fast det här med amerikanska versioner av europeiska filmer är ett otyg. Banne mig.

Okt 2 2010

3:10 to Yuma (2007)

Dags att kasta blickarna mot en mustig westernstory igen. Det är inte så ofta numera man får njuta av dessa rejäla klyschor enligt gamla beprövade recept. Här dock ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare som bla såg Glenn Ford i huvudrollen. Runt 30 år efter den succén har nu regissören James Mangold (Walk the line) fått för sig att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om?

Till min stora westernnörd-lycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som riktigt andas westernmyten när den är som bäst. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset och en väntande galge. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt den ökände brottslingen. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj.

Crowe och Bale är helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon.

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet (!) satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på action, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen gör skäl för ammunitionskostnaden i filmbudgeten. Dessutom extra plus för det faktum att musiken lyckas med konststycket att låta så där som den ska i en westernrulle.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över moderna westernfilmer, Mangold håller på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombattanter i en sorts kraftmätning som är minst lika spännande på det intellektuella planet. Spännande och dramatiskt värre.

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i augusti 2008.