Etikettarkiv: Ben Foster

Mar 24 2017

Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Nov 25 2016

Hell or High Water (2016)

hell_or_high_waterOmständigheterna gör tjuven. Eller de dåliga tiderna i kombo med desperationen över en till synes hopplös situation.

Frånskilde pappan Toby (Chris Pine) känner just hopplösheten flåsa i nacken. Tiderna i det ödsliga västra Texas visar sig sannerligen inte från den bästa sidan. Hans mamma har gått bort, kontakten med sönerna och ex-frun är inte de bästa och nu hotar dessutom banken att utmäta den gamla familjeranchen. Cashen måste in. The Man måste ha betalt. Ett praktexempel på kärva tider i ett land som inte alls framstår som speciellt förlovat.

Hårda tider kräver hårda beslut. Toby har en plan. Han åker runt i trakten och rånar (!) små lokala bankkontor. Till sin hjälp tar han brodern Tanner (Ben Foster), strulputte, vildhjärna och ex-fånge. Knasbollen verkar rentav tycka det är lite kul! Toby ser bara nyttan och målet. Och försöker vara smart genom att hela tiden råna till sig små summor. Inga överdådigheter. Ett par stötar till och skulden till Banken kan betalas. Och varför då inte med bankens egna pengar! Ironin!

Upprepar man ett mönster tillräckligt många gånger kommer dock någon att reagera. I det här fallet statens stolta polisstyrka Texas Rangers, som skickar ut veteranen Marcus (Jeff Bridges) på fallet. Den gamle stetsonprydde gubben är förstås en riktig räv och är snart bröderna på spåren.

Se där ja! En rejält sevärd rulle! Kanske rentav en modern western om man så vill. Men också en resa genom en landsbygd som präglas av depression, arbetslöshet och uppgivenhet. Små hålor som sakta håller på att duka under. Ideliga reklamskyltar som utlovar hopp ifall du bara lånar pengar hos just det och det företaget. Vad spelar det sedan för roll att himlen är förföriskt blå och horisonten en oändlig skönhet. De stora vidderna kan liksom inte nöta bort hopplösheten, hur mycket man än vill. Toby försöker på sitt sätt. Tanner hänger liksom bara på för spänningen och adrenalinets skull. Marcus står inför pensioneringen och dras med en vånda för vad han ska ta sig till i ett landskap och tidsålder där ingen känner riktig ro.

hell-or-high-water_pic

de fria viddernas män

Utmärkt regisserat av engelsmannen David Mackenzie, som fångar (?) nutidens baksida av den amerikanska landsbygden i förfall. Speciellt på ett sådant kargt ställe som Texas. Manus av Tyler Sheridan som ju skrev den blytunga Sicario häromåret. Stora plus kanten även här! Finfina betyg delas dessutom ut till posterboyen Chris Pine som visar att han faktiskt kan på riktigt. Ben Foster känns kanske lite mallad in i sin roll, men å andra sidan…är han så bra på att spela knasbollar får han skylla sig själv. Oldtimern Jeff B gör något av en paradroll. Utrustad med en skrävlig texasdialekt och ett synnerligen konservativt, faktiskt rejält rasistiskt, sätt att förhålla sig till verkligheten…sätter han rollen helt perfekt.

Ett hantverk som heter duga! Ett nutidsdrama som innehåller både våldsamheter, viss spänning och faktiskt lite svart humor på sina ställen. Plus ett makalöst snyggt foto! Gritty bilder, nästan lite sepia i vissa lägen. Texas har sällan sett så förföriskt och hopplöst ut på samma gång.

En av årets stora rullar när säsongen ska summeras!

avsnitt-64Vill du höra mer lovord om den här rullen så tunar du in SoF-poddens avsnitt #64 där vi forstätter sweettalka upplevelsen.

Apr 25 2016

The Finest Hours (2016)

Finest-Hours-posterLägg ihop konceptet katastrofrulle med Musse Pigg-folket på Disney som huvudfinansiärer. Hoppsan. Låter det riskabelt…sliskigt? Kanske.
Men du, låt dig inte luras av det reptilhjärnan direkt föreslår som reaktion.

Det är 1952 och en rejäl vinterstorm rasar ute på Atlanten utanför Cape Cod på den amerikanska östkusten. En oljetanker befinner sig förstås mitt i stormen…och det givna händer…tankern bryts av på mitten, fören försvinner rakt ned i djupet med kapten och allt, medans den andra delen nu driver hjälplöst omkring i det piskande havet.
Ett solklart fall för kustbevakningen som lägligt nog har en bas vid Cape Cod. Och där finns minsann självaste Chris Pine redo att göra en insats för att rädda liv. Liksom Ben Foster, om än något trubbig och motvillig till en början. Basen på bygget, en stiff Eric Bana, lyckas sådär med att peppa sina anställda. De flesta hukar bakom bord när frågan om frivilliga till att hänga på Pine kastas ut. Men som sagt, med driftige Pine är man ju nästan halvvägs. Finns det dessutom en cool sjöman ute på det havererade skeppet som ser ut som Casey Affleck..ja då kan man vara lugn.

Jahapp. Om denna rulle har det sagts, och skrivits, en del. Ofta inte av godo. Såklart hatar de flesta hjältefasonerna som spelas upp. Att sjöräddarna lyckas hålla sig kvar i den lilla båten, att motorn hela tiden (nästan) tycks fungera, att navigationen lyckas trots att kompassen går åt fanders efter några minuter ute till havs och att deras hår inte blir (synligt) blött i 7 meter höga vågor. Jag säger…so what? Detta är en sorts saga, en tillverkad visuell produkt som är till för att engagera. Den kommer från ett land som vet precis vilka strängar som ska spelas. Från ett bolag som har årtionden av erfarenhet av att skapa hjältar på film. Och så lägger vi till det märkligaste av allt; hela storyn är sann!
På den synnerligen underhållande sajten Hollywood vs History kan du läsa det mesta om denna verkliga räddningsaktion….och förundras en aning (kanske) att de flesta delar av den här storyn faktiskt utspelades som de visas i rullen.

the_finest_hours1-620x278

”skit i kompassen…jag kör på känn!”

Självklart i vissa lägen spetsad med Hollywood-dramatik för att förstärka det hela.

Dagens regiman är Craig Gillespe, som ju bla har den märkligt udda (men bra) Lars and the real Girl innanför västen. Här har han så att säga bytt genre riktigt ordentligt.
Är det förutsägbart? Ja.
Är det sockerkantat i dramascenerna? Ja.
Är det en djup (!) rulle? Nej.
Är det en snygg rulle? Ja

Är du som jag lite svag för välkomponerad hjältegloria från drömfabriken är detta en stunds trevlig underhållning. Inget snack om den saken.
Vill du se svåra filmer, passera denna utan att ens kasta en blick.

 

Feb 13 2014

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Nov 15 2012

Tema Western: 3:10 to Yuma (2007)

Här nu ytterligare en i raden av nyare filmer som tar ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare. En originalrulle som bla såg Glenn Ford i huvudrollen när det begav sig. Runt 30 år senare fick regissören James Mangold (Walk the line) chansen att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om i denna flora av westernrullar som paraderar förbi här på löpande band eller om det känns som ett helt onödigt projekt..?

Till min stora westernnördlycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som tar originalets ramar men skapar en egen identitet, den riktigt andas westernmyten när den är som bäst, med detaljer och inslag av det som verkligen tar fäste i denna genre. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

tuff uppgift ahead

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset där en förmodad galge väntar på uslingen. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt fången. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj. Naturligtvis snuddas också vid en far-son-konflikt som mynnar ut i att grabben William (Logan Lerman) mer eller mindre hänger på tjurige farsan Bale och det övriga ressällskapet på den osäkra färden.

Crowe och Bale framstår rätt snart som faktiskt helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon och synnerligen opålitliga sinnelag. Under präriedammet hittas också veteranen Peter Fonda som råbarkad representant för de berömda Pinkertons, och han har ett antal synnerligen oplockade gåsar med Wade.

hästar, gubbs..och en tjyv

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på actionbiten, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen torde tillfredsställa även den mest pangpangtörstande tittaren. Dessutom måste extra plus delas ut för det faktum att regissör Mangold verkligen lagt sig vinn om att musiken också låter så där som den ska i en rejäl westernrulle.

Länge, länge låg filmen i en sorts inaktiv produktionsloop där bla Tom Cruise var påtänkt som huvudrollsinnehavare, men när han lämnade projektet  och plötsligt Russel Crowe visade intresse gjorde regissör Mangold snabbt helt om och erbjöd Crowe rollen som bandit på stående fot, vilket också fick produktionen att hoppa igång igen. Strax efter kom också Bale ombord på inrådan av bla just Crowe.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över bra moderna westernfilmer, Mangold håller finfint på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombatanter i en sorts  mental kraftmätning som är minst lika spännande. Ovisst och dramatiskt värre in i det sista…och bara så ni vet så avgår faktiskt tåget till slut mot Yuma exakt 3:10 oavsett handlingens utgång.

Aug 15 2012

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska ”Reykjavik Rotterdam” från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.

Aug 7 2012

Sommarklubben: 3:10 to Yuma (2007)

I min något kaotiska filmvärld, där dock en av fördelarna är att man hejdlöst kan kasta sig mellan genrerna, känns det som att en sommar inte är en riktig sommar utan ett inslag av minst en westernfilm innehållandes präriedamm, välsmorda sexskjutare (nej inte dom…) och bistra män med likaledes bistra uppsyner under hattbrättet.

Eftersom jag nu då är rätt såld på westerntemat så kommer lägligt nog ett sådant tema här på bloggen just när hösten dyker upp och tränger sig på. Men, för att uppfylla kvoten om minst en rejäl panpang-historia att avnjuta under sommarstjärnhimlen när kvällarna långsamt blir liiiite kyligare kastar jag nu upp en rulle på bordet med inte alltför många år på nacken.

Det handlar dock återigen om en nyinspelning, här kom originalet 1957 och hade Glenn Ford som leading man. I dagens upphottade version ser vi stället Russell Crowe som den icke helt ocharmige banditen Wade vars härjningar tar abrupt slut när han grips i en mindre håla och förses med både vakter och handfängsel. Nu behöver Wade dock transporteras till en närliggande stad för att där sättas på tåget mot Yuma och ett väntande fängelse. En enkel fångtransport kan tyckas, men då tvingas man också räkna in det faktum att Wades övriga banditbröder, under ledning av superpsykot Charlie (Ben Foster) kommer att göra allt för att frita sin ledare.

Vilken tur då att tjuskallige farmaren, familjemannen och krigsinvaliden Dan Evans (Christian Bale) är villig att tjäna en peng på att ställa upp som beväpnad eskort. Sagt och gjort. Ut på prärien mot kända och okända faror.

En busenkel historia. Två kompetenta skådisar på varsin sida om lagen, inte utan respekt för varandra. Ett inbjudande landskap med tillhörande damm, ödslighet, banditer och till och med en och annan indian. James Mangold som regisserar måste ha haft minst lika kul som jag som åskådare. Han vräker på, medelst finess naturligtvis, med moraliska konflikter, finfina tidstypiska detaljer, familjetrubbel, respekt the-old-western-style, klassisk belägringsshootout och ett koppel birollsskådisar som smutt komplement till Crowe och Bales moraliska envig.

3:10 to Yuma är en snygg förpackad, enkel och underhållande western. Ett nedslag i den stora westernmyten (som faktiskt bara varade i en generation under 1800-talets andra hälft). Det skjuts, springs, duckas och dramatiken är precis så som den ska vara i en film som rör sig i denna kategori. Plus tillhörande rätt stuk på filmmusiken! Krutrök i sommarnatten.

Feb 10 2012

Gisslan (2005)

Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.

Mar 19 2011

The Mechanic (2011)

Jason Statham i en typisk Jason Statham-film.

Alltså, egentligen skulle man kunna sluta skriva här. För precis så är det. Men eftersom en s.k. recension väl ändå borde innehålla några fler rader, så får jag allt skriva lite till.

Med avstamp i en originalhistoria från tidigt 70-tal (med Charles Bronson i huvudrollen) berättas här således historien om Arthur Bishop (Statham), synnerligen effektiv lönnmördare som satt i ära att alltid utföra sina ”uppdrag” så att de ser ut som olyckor. Bishop jobbar åt en namnlös organisation, är deras bäste man och självklart den som får order att rensa ut en misstänkt mullvad ur organisationen, trots att Bishop har synnerligen starka band till den misstänkte.

Situationen kompliceras också något av att sonen till den nyligen omhändertagne mullvaden dyker upp hos Bishop och vill lära sig ”yrket” av den bäste, självklart ovetandes om att Bishop är hans fars baneman.

Ja, vad ska man egentligen tillägga mer? Inte mycket. Filmen rullar på helt enligt receptet lite svag dialog i väntan på de mer explosiva och ganska snyggt komponerade actionsekvenserna som mixas med lite lagom ansträngda story-twistar. Statham kopplar som vanligt på det nollställda ansiktet och behåller det rätt mycket så filmen igenom. Ben Foster gör protegén med viss energi och är väl den i sällskapet som möjligen får stå för skådistalangerna. Även Donald Sutherland och Tony Goldwyn syns i mindre och rätt anonyma roller.

Kvinnliga karaktärer syns inte till i filmen, om man bortser från den kvinna som Bishop besöker för att ”koppla av” då och då (inte utan att lämna en liten sedelbunt på bordet när han går), och på något bisarrt sätt känns det logiskt i en grabbstinn film som den här.

The Mechanic bjuder icke på någon som helst förnyelse i kategorin. Dock har jag sällan tråkigt i Stathams sällskap, han är trots allt en jäkel på att skapa fart omkring sig. Effektiva actionscener av regissören Simon West tillgodoser behovet av tuffa grabbar med smällande skjutvapen helt enligt den vedertagna manualen. I övrigt som historia ordentligt slätstruket.

”I’m going to put a price on your head so big, that when you look in the mirror your reflection’s gonna want to shoot you in the face.”

Okt 2 2010

3:10 to Yuma (2007)

Dags att kasta blickarna mot en mustig westernstory igen. Det är inte så ofta numera man får njuta av dessa rejäla klyschor enligt gamla beprövade recept. Här dock ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare som bla såg Glenn Ford i huvudrollen. Runt 30 år efter den succén har nu regissören James Mangold (Walk the line) fått för sig att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om?

Till min stora westernnörd-lycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som riktigt andas westernmyten när den är som bäst. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset och en väntande galge. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt den ökände brottslingen. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj.

Crowe och Bale är helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon.

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet (!) satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på action, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen gör skäl för ammunitionskostnaden i filmbudgeten. Dessutom extra plus för det faktum att musiken lyckas med konststycket att låta så där som den ska i en westernrulle.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över moderna westernfilmer, Mangold håller på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombattanter i en sorts kraftmätning som är minst lika spännande på det intellektuella planet. Spännande och dramatiskt värre.

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i augusti 2008.

Sep 4 2010

Pandorum (2009)

Här ytterligare ett bevis på att man faktiskt kan bli överraskad av något man inte direkt trodde på från början. Dessutom ytterligare ett konstaterande att man med hjälp av tillräckligt många miljoner dollar i ryggen, driftiga manusförfattare som snor lagom mycket från andra framgångsrika filmer och ett par influgna Hollywoodprofiler, kan klä en rätt simpel sci-fi-historia i en ganska snygg kostym och lyckas underhålla mig som tittare med resultatet. Tyske regissören Christian Alvart gör allt detta och i en studio i Berlin har han skapat historien om vad som händer när två besättningsmän vaknar upp ur en hypersömn, instängda i ett kontrollrum på ett framtida rymdskepp och som först inte fattar vare sig var de är eller vad deras uppdrag består av. Som om det inte vore nog upptäcker de snart att de inte är ensamma ombord på det gigantiska rymdskeppet.

Här är inte frågan om någon direkt finkänslighet från Alvarts sida. Han öser på med raka rör och effekterna står som spön i backen i takt med att de båda besättningsmännen gör fler och fler obehagliga bekantskaper. Storyn drar åt sig ingredienser från både Alien-filmerna, The Descent och gamla godingen Event Horizon utan att skämmas för det. Vilken den gör rätt i, för det är underhållande och ovisst rätt länge. Täta, mörka miljöer och en massa lysande lampor på otaliga kontrollbord och paneler gör sig alltid bra på film. Effekterna känns genomarbetade och sömlöst infogade. På skådisfronten är det Ben Foster (3:10 to Yuma) som står för krypandet, smygandet och upptäckandet av skeppets inte alltför trevliga nya invånare. Foster är riktigt bra, har en närvaro som tilltalar mig och klarar av att ta det hela vägen hem. Och så gamle Dennis Quaid. Igen. Låt vara att han tagit mer skräproller nu än förr, men det går inte att tycka illa denne gamle skådis som med sitt vargleende och finurliga blick ofta kommer undan med det mesta. Här som veteran i rymden med koll på det tekniska i det förseglade kontrollrummet. De övriga skådisarna i filmen finns där som historiens stödfigurer och det är inte så mycket mer att säga om det. Möjligen att Antje Traue som den kvinnliga forskaren Nadia, vilken dyker upp i Fosters väg, besitter förvånansvärt starka kunskaper i att på ett amazonlikt sätt kicka röv å det grövsta i tid och otid. Foster och Quaid är dock filmens drivmotorer, och det klarar de av helt ok.  Alvart rör inte till det i onödan, ger heller inte alla svar direkt vilket som sagt får mig att sitta och fundera lite lagom uppstressad på hur det egentligen ska sluta.

Pandorum lyckas med sitt uppdrag att få historien att tätna, underhålla och skapa viss osäkerhet hos mig som tittare inför upplösningen, vilken för övrigt är det snyggaste med hela filmen. Formatet är tacksamt, rysligheter ute i den stora världsrymden går nästan inte att misslyckas med och kan du bara ha överseende med alla manusmässiga och scenografiska stölder från andra filmer så går det faktiskt att hitta en (må vara) liten identitet hos den här filmen också. Gott så.

Betyget: 3