Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Annonser

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Battleship (2012)

Det skulle onekligen ha varit rätt kul att  få vara med i det rum i det ögonblick när någon tjomme plötsligt fick för sig att lansera idén om att göra film på det gamla spelet sänka skepp. Hur tänkte man här liksom?

Någonstans i någon sekund måste det ha varit rätt tyst innan förslaget ens hade hittat fäste hos potentiella producenter. Men se, det gjorde det trots allt. Spelföretaget Hasbro ställde sig säkerligen upp med ett jubel och lovade stöd i alla former, och vips så har vi alltså en film. Hur låter man då en handling utspelas som ska bygga på en spelidé? Tja, man tar naturligtvis själva spelets tanke och använder som en liten (pytte) grund för att vräka på med större bombastiska smällkarameller. Således, i sann Independence Day-anda, in på banan med dessa evigt tjuriga aliens som väl mellan raderna får klä skott för skräcken från kommunister/kineser/nordkoreaner eller nåt.

En maffig förtrupp av utomjordingar landar i Stilla Havet, nästan precis i samma sekund som västvärldens alla (nästan iaf) flottor ska hålla superduperövningar i området. Mycket lägligt. De objudna gästerna visar snabbt upp tekniska manicker och en sorts flygande fordon som illerkvickt låter mig dra slutsatsen att de på vägen mot jorden uppenbarligen stannat till och snott ett par av de räliga Transformersrobotarnas hemmabyggen.

För det är ju så det är. Igen. Krut, kulor och rök.
Eller i modern tappning; CGI, explosioner och en jefla bombastisk matta av galen klippteknik, dunkande musik och en patriotism som du kan spy av. Vid rodret står regissören Peter Berg, en lirare jag gillar ordenligt. Hans Hancock hade sina stunder, The Kingdom hade ett par korn av styrka och visst kommer någon ihåg hans mörka komedi i Vegas-bagatellen Very Bad Things…? Berg verkar ha fattat grejen med popcornunderhållning, kanske mer än Bay i sin Transformers-soppa. Varför gillar jag då det här mer än tex den sista delen av Transformers? De är ju för fan lika i sitt utförande!! Jovisst, i mångt och mycket, men där Bay lät maskinerna ta över från och med halva filmen vilket gjorde att Shia LaBeouf och co försvann helt i sina roller….väljer Berg att istället proppa sina skådespelare med kitschig patriotism, lite jävlaranamma och sedvanlig tönthumor som utfyllnad mitt i den kulörta actionfesten. En liten, må vara, skillnad men ändå tydlig när jag ser filmen explodera förbi. Maskinerna manglar, men det är den stolta flottans raska gossar och kvinnor som ändå håller i dirigentpinnen. Även när det ser som mörkast ut. No goddamn machine can control the navy!

it´s hammertime!!

Här mönstrar då tex Alexander Skarsgård, Taylor Kitsch, Rihanna (herregud..Rihanna…) och Liam Neeson på och står för motståndet. Som vanligt i filmer av den här sorten flimrar typ 300 000 birollsinnehavare förbi och det är naturligtvis omöjligt att hålla ordning på dem. Skit samma, det är väl heller aldrig meningen. Kitsch ska på traditionellt manér gå från odåga till hjälte och är filmens fokalkille numero uno med väntande kärleksintresse i hemmahamn. Men vad i herrans namn vill då badassen från rymden? Jo märkligt nog använda en sändarstation på Hawaii för att ringa hem efter backup! (vilket gör att man i sitt stilla sinne undrar varför de liksom inte kom med hela armadan direkt..)

Det är naturligtvis helt galet förutsägbart och sprängfyllt med action så synnerven får lida ordentligt. Filmens manus är inget att orda om, fienden måste slås tillbaka och till slut får man också vända sig till gamla beprövade stridskrafter för att visa var skåpet ska stå. Idiotisk men också stundtals rätt popcornskul att glo på. Liksom TF3 är filmen dock alldeles för lång och har en final som aldrig verkar ta slut och när den väl gör det är det som att man liksom vill sitta och pusta lite. Yta, yta, yta och sjuhelvetes fånig patriotism. Den som skrattar mest torde vara gamle Neeson som än en gång kan casha in lite betald semester och säkert förundras över att någon vill betala honom så mycket för så få minuter  och att han ska stå och pladdra lite klyschor.

Battleship är en sjukt snygg orgie i specialeffekter och filmtrolleri med ett kalkonmanus. Det går dock inte att hata filmen då den gör precis vad som förväntas, och till skillnad mot TF3 har en sorts röjig skojardistans mitt i all eländig jänkarpatriotism. Vill man ha action får man fanimej valuta för sina cravings här. Idiotisk film, men mer underhållande än usel. Och nog tusan sänks det skepp!

John Carter (2012)

Å det har väl snackats, skrivits och på allehanda sätt raljerats om den här filmen till näst intill förbannelse. Rapporter om filmbolaget som losar miljoners miljoner. En regissör som borde hållit sig till dataanimerat, en historia som innehåller så mycket konstig namndroppning att man blir yr i mössan.

Men, jag vet inte jag.
Så jäkla mycket annorlunda från senare tids slå-på-trumman-alster från Hollywood är det väl fanken inte. Mer som att titta på en sörjig blandning av Avatar, Prince of Persia, valfri Star Wars-del och kryddat med ett rejält mått från gamla flumsagan Dune.
Lite av allt liksom.

Vet att jag i yngre tonåren försökte mig på att läsa om denne John Carters äventyr på Mars. Men det liksom funkade aldrig….en westernkille som går in i en grotta på prärien i USA och vaknar i en annan grotta på Mars…nä…

Läser också att man velat göra film av Carters äventyr hur länge som helst, historien dök första gången upp redan 1912 och runt -31 funderades det på hur göra spelfilm på ämnet. Lite svårt idag att fatta varför, men å andra ser både riktiga världen och filmvärlden helt annorlunda ut nu och vi sväljer historier som dessa till lunch utan att blinka och kanske känna efter hur de smakar. Då var det väl superexotiskt värre.

Nåväl, till slut fick Hollywood äntligen arslet ur, Disney av alla bolag signalerade grönt ljus och gav Pixarpillaren  Andrew Stanton uppdraget att fixa till en smash hit. Vilket ju enligt siffrorna har gått sådär. På plussidan är att historien ändå känns rätt enkel och inte lika kvasifilosofiskt proppad som jag kommer ihåg att det lilla jag läste av boken var. Bakom alla skitnödiga och högtravande namn och överdriven dialog finns en lättkonsumerad story om kampen mellan ont och gott (inget nytt här inte) utan större nyanser där det mesta är svart och vitt, även om badassens främsta orsak till taskspelet känns….lite smålöjlig.

Carter himself poppar alltså upp som en gubbe i lådan på Mars, lierar sig med Avtar-lookalikes, flirtar med snygg fighterprinsessa och är en jäkel på att hoppa högt och långt tack vare annorlunda benstomme i kombo med Mars gravitation och…jaja..jag går inte in på detaljerna…

Taylor Kitsch toppar fysikformen och hoppar runt i bar överkropp vilket alltså tilltalar en prinsessa med det exotiska namnet Dejah Thoris (Lynn Collins) som visar upp både skönhet och fighting spirit. Mark Strong är listig skitstövel som hittar på jävligheter och i övrigt är väl det mesta som i de historier jag refererat till ovan. Lite kända skådisröster bistår de konstgjorda filurerna och så är det väl bra så då.

”me tarzan you jane…nä vad fan… fel film…”

Filmens största nackdel tror jag är att det är just Disney som ligger bakom, och därmed känns det som att order utgått om att produktionen ska vara näst intill familjevänlig, och således mer städad vad gäller filmvåld, dialoger och annat hittepå runtom. Mer soffvänligt äventyrlig än råbarkad.

Full fart är det i alla fall med effekter som inte behöver skämmas för sig, även om Carters sjumilaskuttande ser rätt kackigt ut.

John Carter är varken jättebra eller jättedålig. Stanton stoppar helt enkelt in lite allt möjligt i denna kamp mellan onda och goda och snaskar på med lite vardagliga Hollywoodeffekter som knappast får oss att höja på ögonbrynen speciellt mycket. Snygg produktion men lite själlös. Dock inte det magplask som många vill göra gällande. Mer som mellanmjölk.