Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Daddy’s Home (2015)

Daddys-Home-Aus-PosterSåhär inför Mors Dag passar det väl ypperligt med en film om…papporna.

Brad (Will Ferrell) har ett problem. Visst, han är gift med en snygg fru (Linda Cardellini), har ett gött jobb, en snygg kåk och två kids. Grejen är bara att det inte är hans egna barn, och kidsen har lite svårt (minst sagt) att se Brad som en ny fadersfigur. Snälle Brad gör förstås ALLT för att finna nåd i barnens ögon.

Än värre blir det när barnens pappa kommer hem till stan, den ascoole och stentuffe Dusty (Mark Wahlberg). Dessutom en slarver och oansvarig hårding. Allt som Brad inte är. Barnen jublar, ex-frun Sara undrar misstänksamt VARFÖR Dusty dyker upp nu…och Brad..ja han vill bara bli superduperkompis med Dusty. Ojoj.

Lättsmält och lättkonsumerat igen från firma Ferrell och Wahlberg.
Inga djupsinnigheter. Bara skojfriskt och lite smådumt om att vara pappa och vad en fadersroll egentligen innebär i form av ansvar och förebild. Förutom det obligatoriska varmhjärtade budskapet som alltid bakas in i rullar av det här slaget, bjuds det också på standardskämt PLUS en par helt underbara galna scener som gör att jag återigen nästan ramlar ur soffan i skrattattacker. Javisst, du måste ju gilla Ferrell förstås. Det är liksom förutsättning nr 1.

mark-wahlberg-daddys-home-will-ferrell

Vem ska läsa sagan?

Den som söker djupsinnigheter i manuset bör titta på något annat. Kan du din Ferrell vet du ju hur mannen agerar och reagerar. Stabilt. Wahlberg är kanske ändå den som ska ha störst cred i sammanhanget, då han återigen visar att han faktiskt kan hoppa från seriösa roller, till popcornsroller, till tramsiga komedier…och hålla stilen.

Jaja, det är ingen rocketscience till film detta.
God underhållning för stunden och perfekt nivå på tramserierna. Lite under bältet. Lite lagom smetig. Aningens snällare i Ferrell-sammanhang. Kanske för att det är barn med?

Trivsamt.

Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

The Gambler (2014)

001_gambler_posterLitteraturprofessorn Jim Bennett lever värsta dubbellivet.
På dagarna föreläser han på ganska cyniska manér inför förundrade universitetsklasser och på nätterna hänger han runt spelborden i Los Angeles mindre kända spelvärld. Där man kan typ förlora en halv miljon dollars på ett par felaktiga sekundbeslut.

Okej, alla ni som avskyr Mark Wahlberg å det grövsta har möjligen inte så mycket mer nöje av den här texten. För det är ju nämligen han som steppar upp i huvudrollen i detta mörka drama. Som dessutom är en nyinspelning av en James Caan-rulle från -74. Enligt uppgift lobbade Wahlberg stenhårt för att landa rollen som den spelmissbrukande tjommen Bennett. Kanske lite oklart varför först, om man ska vara ärlig.

För vad gör snubben? Jo han spelar som en dåre på nätterna, satsar hysteriskt så till och med pitbossarna på de olika spelhålorna (härligt gammalt ord det där var då!) höjer på ögonbrynen för en sekund, föreläser om livets hårda skola (typ) på dagarna och verkar mest ingjuta pessimism i sina åhörare. Naturligtvis är ekonomin åt helvete för denne själdestruktive lirare, han hookar upp sig hos en lånehaj…och tvingas dessutom tigga pengar hos rika mamman (Jessica Lange i miniroll). Inte det bästa livet alltså.

Och kanske inte de bästa förutsättningarna för en rulle. Det här är ju typ huvudspåret. That´s it.
Men så händer det märkliga. Okej, kanske man måste gilla Marky Mark, men storyn blir plötsligt intressant. Jag vill veta hur den gode Bennet ska krångla sig ur all jävelskap han satt sig i. Har han någon plan? Ger han fan i allt och hoppas på ödet? Vad gör han åt de lånehajar och torpeder som jagar livet ur honom? Hur känns det att vara skyldig multum med skuld som ska betalas inom någon vecka?

Marky kör det klassiska ”stirra-ned-honom”-trixet

Du kan säga vad du vill om Wahlberg, men klart är att grabben trots allt har talang….och dessutom är det lite kul att se att han vågar ta sig an en story som kanske inte är av popcornskaraktär då och då. Bakom kameran styr Rupert Wyatt upp det hela, och klingar hans namn liiite bekant så beror ju det på att han trollade fram den underhållande Apornas Planet – (r)Evolution för ett par år sedan. Här har han bytt stil helt, men kommer undan med det rätt snyggt.

Kanske krävs det en ung kvinna för att väcka Bennett ur hans destruktiva tillvaro? Här kommer hon i form av Brie Larson, som dessvärre får vara med för lite i filmen. Hon gör dock det hon ska stabilt och trovärdigt  under de minuter hon syns. Behöver man dessutom fylla storyn med en bister garvad tungviktare som får representera den undre världens klyschor…ja då kallar man såklart in John Goodman. Han fixar ju det mesta. Som här.

Personligen tycker jag, trots det mindre upplyftande ämnet för dagen, att det känns friskt att Marky tar en sån här roll. Och i min bok lyckas med det. Han gör Jim Bennett till en lirare som man i början mest tycker är en irriterande jävel…för att sedan känna lite sympati med. Bra fixat säger jag.

Wahlberg slår banken och belönas med tre stjärnor!

Transformers: Age of Extinction (2014)

Ja jag vet.
Jag skällde, gapade, hånade och hade mig över förra rullen. Verkligen dissade och spydde okvädningsord över dåren Michael Bay och hans storhetsvansinne med de titaniska robotarna (eller vad tusan de nu är).

MEN VADÅ, man kan väl ändra sig!? Göra en liten pudel. Bli positivt överraskad. För det var sannerligen inte med några större förhoppningar jag dök in i denna galna saga igen. Men hey, har man sett tre vill man väl se fyra…eller? Nu vill jag ju bestämt ta till protokollet att jag inte på något sätt föraktar smäll-pellen Bay och hans idéer. Tvärtom har jag alltid gillat softade kameralinser i motljus, den amerikanska flaggan som vajar i slowmotion, bombastisk musik till grälla färger och effekter som får dig att gnugga ögonen. Problemet var bara att med del 3 i robotsagan kändes det som att det blev för mycket. Utdraget. Eller också var man bara trött på karaktärerna.

Kan man då kalla dagens rulle för en omstart?
Kanske inte, men den goda nyheten är att man faktiskt inte behöver ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen. Så pass ”fristående” är ändå storyn. Ok, en liten backstory om att man minsann ska akta sig för robotar, oavsett om de heter Autobots eller Deceptions, finns. Ett sorts förbud mot all ”Transformersverksamhet” råder, och myndigheterna uppmanar till angiveri mot belöning om en vanlig svennebanan skulle springa på en gammal robot.

Vilket NATURLIGTVIS sker när en Average-Joe misslyckad uppfinnare plötsligt får sitt livs äventyr. Och hej och hå, det är samma fulla fart som i de andra filmerna. Bombastiska sekvenser, sjukt snygga effekter och givetvis med skyskrapebetong som ska ramla ned i gatan. Men märk väl här, plötsligt känns det lite….roligare! Mer lustfyllt och överraskande piggt! Vem kan vi ”skylla” på? En likeable Marky Mark Wahlberg som hoppar in i huvudrollen? Kelsey Grammer (han ligger i!) som svinigt badass från the goverment? De manglande titanerna som förvandlar sig i parti och minut? Nä, jag sätter nog Stanley Tucci i första rummet. Som en sorts knasig variant på Steve Jobs (?) drar han hem favoritskapet med sina sköna oneliners och nördiga sätt.

Marky gillar läget med tuff puffra

Här får också Hong Kong våldsam påhälsning av filmvåldet…vilket enligt uppgift miljoner kineser jublat över och vallfärdat till biograferna. Vilket i sin tur gjort dagens rulle till en av de mest inkomstbringande i hela serien. Inte nog med det, det är den längsta också, 165 minuter! PUH!

Såklart egentligen en alldeles för lång skräpsaga där man gör bäst i att stänga av hjärnan, men vem törs å andra sidan säga åt despoten Bay att han måste killa lite av sina darlings…? Överraskande pigg i sinnet efter den här titten må jag ändå säga! Vilken högoddsare om man ser till känslan efter förra rullen.
Hoppsan.

Lone Survivor (2013)

BOATS:erna väller in över oss.
Som en sällan sinande ström av öden att ösa ur. Bakom varje hörn tycks en verklig historia finnas att berättas. Ett öde som någon dollardriven producent snabbt i sitt huvud omsätter i sköna pluringar rakt in på bankkontot när den bearbetade storyn så småningom prånglas ut till massorna. Till dig och mig alltså.

Marcus Luttrell heter en alldeles verklig USA-tjomme som tjänstgjorde i Afghanistan runt 2005. En stenhård Navy Seal. En kille man troligen aldrig hade fått höra talas om ifall inte hans livsöde tagit en rätt olustig och dramatisk vändning där och då. NATURLIGTVIS var han sedan tvungen att skriva en bok om eländet, och ännu mer NATURLIGTVIS har vi här nu filmversionen. Låter jag bitter? Det tänker jag dock inte vara, ingen fara. Det är väl inga problem. Man får väl skriva böcker om vad man vill. Filmer om vad man vill också. Luttrad dock av en och annan BOATS, där kvalitén minst sagt har varierat, är man kanske lite reserverad inför den stundande upplevelsen.

Just idag visar det sig dock vara onödigt.
I händerna på regissören Peter Berg hanteras Luttrells berättelse både habilt och utan att varken försköna eller förhärliga…eller för den delen fördöma. Ett skeende, en händelse som gick fullständigt åt pipan för the good old yanks. Liksom bara så. Luttrell med SEAL-kompisar får en dag 2005 order om att ge sig upp i de Afghanska bergen, lokalisera en by där den synnerligen efterlyste talibanvärstingen Ahmad Shah lär finnas. Capture or kill är ordern. Rakt av bara. Odramatiskt och kliniskt uttryckt. Ett 4-mansjobb i camouflage och utrustade med snipervapen. Borde inte, med lite tur, vara någon större grej. Luttrell och hans kompisar är garvade typer, erfarna tjommar som inte lägger tid på att ifrågasätta motiv eller anledning. Ett jobb helt enkelt. Sen kan man alltid återvända till basen och bli lite som vanligt igen.

Och självklart skiter det sig ganska snart. Bra spanläge ovanför byn förvandlas snabbt till en moralisk fråga om liv och död när ett gäng fåraherdar stövlar in och förstör upplägget. Och när valet som SEAL-gruppens ledare Murphy (Taylor Kitsch) gör visar sig vara kanske dagens sämsta beslut, handlar det istället om att överleva, de jagande blir de jagade. Plötsligt är tryggheten ganska långt borta..även för en SEAL.

Som sagt, regi-Berg satsar sin tid på att ganska rakt upp och ned visa vad som händer, hur det händer. När det väl skits i det blå skåpet rullar tempot upp lite. Aldrig ro, aldrig vila. De annars rappa och driftiga amerikanerna drivs som djur. Var finns räddningen? Var finns backupen?
Vad är det här då? Drama eller action? Tja, kanske ett sorts drama med rätt intensiva actioninslag. Det blir dock aldrig sådär skjutgladsactionbetonat som risken alltid är. Våldsamt visst, men mer ur ett desperat synsätt hos våra protagonister. Dessutom naturligtvis lite obehagligt ledsamt då vi redan från början vet att den ende som kommer ur det här debaclet med livet i behåll är ju Luttrell. Frågan är bara HUR hans kamrater kommer att bita i gräset. Och HUR Luttrell själv lyckas med det nästan omöjliga att live to tell.

Är filmen trovärdig då? Ja hur ska man veta det? Den ende som verkligen var där och kan berätta är ju Luttrell…och inte ens han kan väl ha sett allt som hände där och då? Det får såklart säkert bli lite filmisk spekulation, fast Berg gör det på ett bra sätt. Rätt trovärdigt. Inget flams och Rambo-trams. Jag kan köpa att det nog SKULLE kunna ha gått till såhär. Såklart
spelar filmen på känslor. Både våra och de som råkar illa ut i filmen. Killarna har ett band till varandra, polare. Krigsbröder, som annars ligger hemma på luckan och snackar flickvänner, framtid och familj. Klart Berg ser till att väva in lite sådant för att förstärka effekten av historien. Inget att säga om det.

Valet av skådisar känns helt rätt. Mark Wahlberg. Igen. Nu som Luttrell. Han gör ett stabilt jobb, får fram både desperationen och handlingskraften. Efter halva filmen ser jag honom inte alls som Marky Mark. Bara en soldat på flykt. I övrigt är det mycket bra spelat av Taylor Kitsch, Emile Hirsch och så Ben Foster. Han är alltid bra. Ni hör, skådisar som ni har sett i andra, minst sagt annorlunda, filmer. Här smälter alla in som rätt mänskliga stridisar i den röra som uppstår. På hemmabasen försöker Eric Bana i en biroll göra vad han kan. Det är ju trots allt han som skickat ut gubbarna på det här lömska uppdraget.

lone_survivor

hårda snubbar i….fiskehattar!??!

Peter Berg kör lite samma visuella blingbling vad gäller bilder på helikoptrar, flygplan, HQ-scener som man sett i Black Hawk Down och Zero Dark Thirty. Lite grovkornigt. Lite lagom färgmättat.
Han gör det ganska bra tycker jag. Överlag gillar jag Berg. Han har testat på en del olika genrer (Friday Night Lights, Hancock). Senast Battleship, ljusår från det här såklart. Kanske påminner den här filmen mest om hans The Kingdom från 2007?
I dagens rulle blir det svårt och jävligt och känslosamt, men det blir aldrig larvigt. Missa inte eftertexterna där bilder på de verkliga huvudpersonerna rullar förbi. Effektfullt.

Lone Survivor klarar av balansakten och håller sig på rätt sida om strecket. Tycker jag. Bitvis våldsamt drama som ändå faktiskt får de här figurerna att fästa sig på näthinnan.
Man känner för dem. Med dem. Utan att Hollywoodslisket är den största ingrediensen.

Henke har också sett Marky Mark i trubbel. Vad tyckte han? Liksom Jojjenito.

2 Guns (2013)

Skulle nog lika gärna ha kunnat heta 2 Snubbar Löser ett Omständigt Mysterium. En typisk dimridåstory med klyschiga berättargrepp och våldsamma actioninslag.
No more, no less. Men å andra sidan, hade man väntat sig nåt annat?

Ibland tycks Marky Mark Wahlberg välja sina roller med omsorg. Ibland kanske för de lättförtjänta stålarna på lönechecken. Om Wahlberg är en kvalificerad skådis eller ej tvistas det ju om nästan jämt, och i de flesta läger. Hos Flmr står dock denne spjuver i ganska god gunst, och jag hävdar att Wahlis ändå har ett trivsamt sätt i sin stil. Inte så att han inte sportar den rätt uppsluppna looken även här, men dagens manus och flow tillhör kanske det lite svårare. Det onödigt svårare skulle man väl till och med kunna påstå .

In i detta stundtals krångligt författade stycke glider också Denzel Washington in på något sorts bananskal. Också han en tjomme jag verkligen gillar lite sådär bara. Han om någon kan ju också skryta med att ha figurerat i ett par rejäla tunga grejer under sin karriär. Så pass mycket att han borde kunna välja och vraka i anbuden hemma på köksbordet. Kanske lite märkligt då att han väljer denna film.
Eller tyckte han kanske att det var dags att skoja sig igenom en betald insats?
Eller bara träffa Wahlberg och ha lite kul? Hur dessa kamrater verkligen tänkte inför den här filmen lär vi ju aldrig få veta, däremot kan man som vanligt få kosta på sig att raljera lite över resultatet.

En ovanligt svår film när det gäller att hålla ihop en röd tråd. Eller..lite rörigt…ointressant?
Annars börjar det lovande med de två tjommarna Bobby (Denzel) och Stig (Marky) käbblandes med varandra sådär lagom lojt att man tror att manusförfattaren maratontittat på Tarantinos alla caféscener. Man fattar direkt att de är på gång med nåt fuffens, men inte riktigt vad. Dialogen sitter rätt skönt i början, snärtigt och lite lagom självgoda skådisar med glimten i ögat. Och så brakar det igång. För att direkt hoppa tillbaka i tiden lite. Ok, inget fel med det. Det handlar givetvis om knarkskurkar och andra drogtyper på fel sida lagen. Denzel är såklart undercoversnubbe från den goda sidan. Nu är Marky det OCKSÅ, men inte från SAMMA  goda sida. Ok?
Och igen av dem vet om den andres hemliga agenda. Typ.
Ingen spoiler, står till och med på omslaget. Så det så.

Våra heroes går från undercover till efterlysta till wanted dead, ungefär.
Vad historien är rätt glassig på är att skapa en och annan underhållande scen, lite lagom trivsamma klyschiga miljöer och ett ganska ok birollsgalleri med lirare som Edward James Olmos, James Marsden, Bill Paxton och gamlingen Fred Ward. Och så in med Paula Patton för the looks.
Bakom kameran styr islänningen Baltasar Kormákur som lät Wahlberg leka smugglare i Contraband häromåret. Islänningen har såklart inga problem med att lyda producenterna med stålarna och gör som manus och deadlines bestämmer. Ett hantverk från A till C via B utan större gnissel. Och utan större själ.

Denz som vanligt i fräsig skjorta

Det smäller och brakar på rätt sätt och det är inget fel på det visuella. Både Denzel och Marky har en rätt skön stil och verkar trivas lite sådär smålagom med att jönsa runt i största allmänhet. Som helhet känns dock filmen lite onödigt svår i sitt berättande. Ingen rulle direkt där du sitter och undrar hur det ska sluta.
Kallas kanske också brist på engagemang.

2 Guns fyrar av en sorts buddyhistoria som verkligen vill vara snårig och lurig in i det sista. Den dynamiska duon Denzel och Marky kör en lagom ytlig allians, litar på sin rutin som skådisar och bär upp sina puffror enligt mallen…som tar en och annan senväg in till finalen.
Nonsensunderhållning för stunden.

Enhanced by Zemanta

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

Broken City (2013)

Regisserande Allen Hughes verkar tillfälligt ha dumpat likaledes regisserande brorsan Albert, och satsar här på lite hårdkokt noir från dagens New York. Eller, ett försök i alla fall. Noir i sin finaste form är bara det lurigt att få till, och dessutom väva in det i en nutida historia känns på förhand mer än lovligt vanskligt.

Det skrivna ordet i form av skvaller berättar om att Marky Mark Wahlberg egentligen bara ville vara producent på det här projektet, men alla tilltänkta huvudrollsinnehavare tackade nej, så till slut var det bara för Wahlberg att själv hoppa in framför kameran. Dock har Wahlberg då och då förmågan att glida runt i ett tillstånd där han ser lite….ointresserad ut.
Kanske är det lite så här? Men hallå…tro nu inte att jag tycker illa vara om gossen för det, icke då. Han är trots allt en skön typ. En sån där tjomme som är lätt att gilla och hålla på. En Average Joe liksom.

Efter en tvivelaktig dödsskjutning blir polisen Billy Taggart (Wahlberg) åtalad men frikänd i rätten… på inte helt rena grunder. Priset är att han får kicken och New Yorks hårdföre borgmästare Hostetler (Russell Crowe) får en liten hållhake på Billy. Sju år senare är vår ”hjälte” privatdeckare med ruffiga fotouppdrag, ett slitet kontor och en skitsnygg assistent. Panka tider ska snart ersättas av pluringar på kontot då herr Borgmästare plötsligt hör av sig och vill casha in en tjänst mot lockande ersättning. Det är valtider i stan och borgmästarn är en pressad man. Kan Billy vara så vänlig att lite diskret kolla upp fru borgmästarinnan (Catherine Zeta-Jones)? Här misstänks otrohet, och några skandaler vill Hostetler absolut inte dras med såhär dagarna före valet. Själv har han fullt upp med att smutskasta sin politiske motståndare.

Billy accepterar och dras därmed in i en lustiger dans som bottnar i dagens manus, vilket naturligtvis vill göra sitt bästa för att kollra bort oss som skådar verket. Det går sådär. Tydligen, tjatar extramaterialet på skivan om, låg manuset länge på Hollywoods Black List..vilket tydligen är skitbra då där hamnar endast historier som anses vara de bästa som inte blivit film…än.
Märkligt namn på listan det där.

Ok, det är smyg och lurendrejeri. Svek och tvekan, orsak och verkan och ringar på vattnet och allt vad du vill. Som vanligt är inget som det först ser ut, vilket i början ger en viss skönhet och framför allt ändå sätter fokus på rullen och personernas förehavanden. Problemet smyger sig istället på längs vägen, då samtliga inblandade tycks förvandlas till klassikt stereotypa figurer som anammar precis den stil som förväntas. Crowe kör såklart sin burduse och svinaktige borgmästare ända in i kaklet, enkelt men föga upphetsande. Zeta-Jones ska vara den svala och mystiska First Lady of N.Y. Marky själv är den klassiske losern, sliten men med en god själ. Och en möjligen shady bakgrund. En sorts nykter alkoholist som snart drabbas av flaskans lockelser. En strulpelle både med kärlek och moral. Frågan är; får han med dagens uppdrag chansen att upprätta sin heder?
Vad tror du?

Marky hade inte riktigt koll på det där med skuggningsavstånd..

Visuellt har Hughes dock koll på sina grejer. New York är alltid New York på film, en tacksam spelplats och det här är inget undantag. Dialogdrivet drama passar alltid bra mot en bakgrund av den mörka och farliga storstan. En liten vibb av gamla klassiska Chinatown (även om det var L.A.) tycks dra förbi sekundsnabbt, i alla fall hos mig. Att det är något ruttet med borgmästaren förstår man ju från första början. Som om den känslan nu inte vore nog vill också manuset hjälpa oss på traven och väver in diverse hållpunkter som kommer att påverka de flesta i rollistan. Det som är lite synd är att ju komplexare utvecklingen blir, desto mindre intressant blir historien..och som tittare lägger jag mer krut på att njuta av skådisarnas insatser. Vilka känns rätt fläckfria. Förutom Markys då kanske, är han inte lite såsigt sömnig längs hela speltiden?

Broken City går ut hårt för att vara lockande oförutsägbar, och det lyckas den med ganska bra till en början. Sedan blir det mer bara luddigt. Wahlberg håller ändå ihop historien så gott han kan, ett par inspirerande scener finns och regissör Hughes checkar av viss kvalitet i sitt hantverk. Frågan är dock vad man hade tyckt utan den välbesatta rollistan…?
Välgjort men inte adrenalinframkallande.

full starfull star

Tack till Noble Entertaiment för recensionsexemplaret.

Max Payne (2008)

Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.

Ted (2012)

Ibland får man ändå vara glad att tidsrymden mellan biopremiär och släppet på DVD/Bluray har minskat betydligt. Det fanns ju en tid folks, när det gick eoner av månader innan en populär film dök upp på det då gamla blytunga VHS. Men åhh vilken lycka å andra sidan det väl skedde.

Här nu dårå en film som missades på bio, men som jäklar i min låda har tagits igen i tv-soffan. En vuxen man och hans livs levande teddybjörn. Really? Komedi? Kul?Svaret på detta är enkelt hos Flmr: Ja, Ja och Ja!!!

Kanske är det för att jag gillar Marky-Mark Wahlberg, kanske är det för att en egentligen simpel och banal historia vävs in i en sorts gränsöverskridande humor…? Eller är dagens historia bara en avart från vågade komedier som Den där Mary och Mina jag och Irene…? Under-bältet-komik som kapslas in via en gullig teddybjörn och humor som absolut tangerar moralens och lättviktighetens gränser. Kanske beror det på Seth MacFarlane´s egenknåpade manus och regi. Har aldrig gillat serien Family Guy speciellt mycket, men här känns det som MacFarlane´s humor smuttar in sig snyggt och han liksom till och med kommer undan med riktigt låga skämt på ett nästan…familjärt sätt.

Wahlberg är losern John med snyggsnygg flickvän (Mila Kunis) och en livs levande (!) teddybjörn (MacFarlane´s röst). Den lurige björnen har synnerligen dåligt inflytande på John, och duon mår som bäst när de sitter i soffan, röker på och drar sexskämt framför något obskyrt tv-program. Verkligheten kallar dock på förändring och ska John inte förlora både tjej och en framtid gäller det att ta sig i kragen ordentligt och styra upp sin vardag. Lättare sagt än gjort då man har en gammal barndomsvän i form av en problemskapande nallebjörn. Eller kan det helt enkelt vara så att John är lite rädd för att bli vuxen på riktigt..?

välklädd björn med slackig Marky

Avskalat handlar manuset naturligtvis om ansvar, tro hopp och kärlek och allt det där ni vet. Vad MacFarlane, Wahlberg, Kunis och övriga casten lyckas med är att faktiskt föra den rätt smetiga storyn framåt med lite nya friska skamgrepp. Dussintals med referenser och passningar till både filmhistoria och andra figurer höjer underhållningsvärdet enormt. Ämnet Blixt Gordon behandlas ju bara för härligt, och det är galet kul att självaste Sam J. Jones (ja vi som växte upp på 80-talet med skön sci-fi får anledning att gnugga händerna här!) dyker upp som sig själv. Glöm heller inte Giovanni Ribisi i en sådan där skum biroll som bara han tycks kunna göra. Plus en hoper andra som jag väljer att inte spoila här.

Själva nallen, Ted, är naturligtvis katalysatorn som står för de mesta galenskaperna. Men någonstans under den fräcka humorn, de låga skämten och den ibland banala slapsticken anas konturerna av den där killen som vägrade släppa taget om det förflutna. Kanske den där kompisen som aldrig kom någonvart. Den som alla tyckte lite synd om i gänget från förr. Här har regissör MacFarlane klätt denna karaktär i ett ovanligt yttre men andemeningen känns densamma. Vad menar jag nu? Fanns det en ton av drama här också…? Hmm..

Ted är också vansinnigt rolig i sina detaljer, i allt från de filmiska passningarna, plumpa skämten och till Patrick Stewart som voiceover med lagom bitska kommentarer. En humor som inte passar alla, men jag hugger direkt. Wahlberg känns som gjuten, Kunis kan komedi och kan säkerligen förvänta sig en lång karriär i Hollywood. Filmen skulle lika gärna kunna ha varit ett verk av bröderna Farrelly på inspiration, men är nu MacFarlane´s skötebjörn och jag tycker han fixar det synnerligen fräsigt. En skitkul film helt enkelt som jag skrattar gott åt bara genom att tänka på den. Jaja…ni får väl kalla mig banal om ni vill…

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska Reykjavik Rotterdam från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.

The Fighter (2010)

Hollywood och boxning verkar ha en långvarig relation. En neverending story där vi matats med pugilisthistorier av varierande format.

Kanske var boxningsfilmerna mer seriösa på 50- och 60-talet? Ofta en metafor för något annat och inte sällan som en sidoinramning till dramatiska historier om makt, korruption och andra sällsamheter. Först med Rocky-eran känns det som boxningsfilmerna tog steget in i vardagsrummet och blev en blandning av skamaction och ljumma sportberättelser om underdogen som får sin revansch.

Knappt en timme in den här upphaussade historien signerad David O. Russell (Three Kings) är jag beredd att idiotförklara manusförfattarna och de producenter som vill få mig att tycka att det här ska vara så jäkla fantastiskt. Jag menar, behöver vi verkligen ännu en film om sorgliga figurer i white trash-stinkande miljöer? Behöver vi ännu en utmärglad Christian Bale som rullar med ögonen och än en gång visar att han kan VARA sin roll? Behöver vi ännu en ganska trögstartad huvudperson som ska gå den obligatoriska golgatavandringen innan den stora finalen då allt är förlåtet…?

Sådana mindre smickrande tankar upptar mitt fokus istället för det jag ser i rutan; den sanna (nåja) historien om Micky Ward (Mark Whalberg), som med hjälp av en drogberoende bror (Bale) och ett kontrollfreak till morsa (Melissa Leo) tog sig ända fram till den prestigefyllda WBU-titeln i lätt weltervikt i början av 2000-talet. Någonstans har ett manus grävts fram, putsats till ordentligt och ansetts vara moget för att filmas. Inte en av de mer engagerande historierna om du frågar mig runt 50 minuter in i filmen.

Men plötsligt händer något.

Historien liksom äter sig sakta men säkert in i medvetandet och känslokammaren, och jag börjar känna med personerna. När Bales figur Dicky sakta börjar förstå vilken dy han är i (förlåt Håkan H.), när Mickey börjar stå upp för sig själv och sina behov istället för att stanna i skuggan av sin bror, när den kontrollkåta mamman Alice plötsligt inser att hon faktiskt en son till som kan tänka och känna, när den tilltufsade flickvännen Charlene (Amy Adams) får Micky att vakna upp och visar att de alla står över den sunkiga miljö omkring dem.

Jag känner mig snopet förvånad.

Från att ha slipat knivarna sitter jag istället och håller varenda muskel för Micky, hans bror och hela den sorgliga familj som rör sig runt huvudpersonerna. Klyschorna må fortsätta hagla, men blir plötsligt mindre irriterande och utmärkande för helheten.

The Fighter tar sig ordentligt efter en rent löjlig start. Det är sunkiga miljöer och fördomar om människor i den lägre inkomstnivån. Men så till slut hittar regissör Russell den rätta nivån, och slänger på köpet in snyggt filmade boxningsfighter och ja jag erkänner att jag är en sucker på sådana. Ofta utskällde Marky-Mark får ordning på jabbarna, håller sig från att hänga på repen och till slut har även jag kapitulerat.

The Other Guys (2010)

Trivseltrams igen. Och vem har sagt att inte sådant ska få finnas? Just det, ingen alls. Flmr fortsätter att framhärda med sitt mantra: ”även trams behövs då och då för att verkligen uppskatta de stora ögonblicken”. Skåda här ett nytt alster från regissören Adam McKay, som oftast färdas i par med ingen mindre än Will Ferell (de båda har ju tex Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby på sina samveten). Och givetvis är Ferell med här också. Tillsammans med Mark Wahlberg bildar han det osedvanligt omaka tönt-polis-paret Terry och Allen som inte tycks kunna göra något rätt. De är stationens hack-kycklingar, där allt ljus är på stjärnsnutarna Danson och  Highsmith (Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson). Allen (Ferell) å sin sida är ganska nöjd med att få sitta bakom sitt skrivbord och fylla i meningslösa rapporter alltmedan Terry sliter sitt hår och vill ut på gatorna som en riktig snut (”jag är en påfågel! Låt mig flyga!!!”)

Chansen kommer när supersnutarna Danson/Highsmith blir …eh..obrukbara och ett till synes glasklart rånfall hamnar i händerna på Terry och Allen, vilka givetvis gör bort sig, får bannor av den godmodige polischefen (en synnerligen åldrad Michael Keaton) och är vips tillbaka vid skrivborden igen. Vid det här laget har de dock lyckats snubbla över ett annat fall som verkar höra ihop med det första och nyfikenheten tar över…

Jag tror man måste uppskatta Will Ferell till fullo för att ha utbyte av den här filmen. Humorn följer ganska precis exakt den stil som har setts förut i skådisens CV, det nördiga, nästan skämmiga, ibland rena skräphumorn…för att i nästa sekund bli genialiskt och bara helt störtskön för skrattgroparna. På den här resan får han med sig Wahlberg, en kille jag är lite svag för, och som inte direkt gör bort sig i komedistuket heller. Hans bistra desperation och lagom luddiga bakgrundshistoria i filmen är rolig värre. Wahlberg är den instabile och otålige alltmedan Ferell får ta rollen som nörden Nr 1 med en sällan skådad godmodighet i var och varannan scen (även om han naturligtvis också har en ”mörk” hemlighet). McKay låter dem hållas i en sorts buddie-film som inte lämnar några större spår bakom sig men samtidigt är helt perfekt att inta en i övrigt trist vardagskväll. De två huvudrollsinnehavarna backas tacksamt upp av ovan nämnde Keaton, Eva Mendes (som het hustru till nörden Allen), Steve Coogan (som alltmer påminner om Martin Short i utseendet) och ”The Rock” Johnson och Sam Jackson som gapiga supersnutar i prologen.

The Other Guys är ganska oförarglig och enkelspårig men blir ändå trivsam att glo på, mest tack vare Will Ferell som med andra ord gillas här i The house of Flmr. Humorn är lätt och anslaget på gränsen till stundtals bara dumt. Handlingen blir lite långsökt och som vanligt i komedier som går ut i högt tempo mattas det hela av eftersom. Ett par rejält roliga scener med tillhörande dialog kan dock räcka ibland för att en vardagskväll plötsligt ska framstå som lite ljusare och lättare.