Ted 2 (2015)

ted_2Såklart att den fräcke, levande, nallen skulle komma tillbaka!
Nu hoppar vi framåt i tiden och det har hänt saker hos The Thunder Buddies!

Ted har gift sig med Tammy-Lynn (Jessica Barth) och John har blivit dumpad av Lori. Ingen tomtebolycka dock hos den frispråkige nallen och hans långbenta fru…kan lösningen vara ett barn!? Lite problematiskt då Ted dels saknar ”reproduktionsverktyg” och dels att han ju är en….leksak.
Får leksaker adoptera tex? Klart den dynamiska duon måste undersöka detta!

Tjohopp! Dags för nya galenskaper och utsvävningar med Marky-Mark Wahlberg och knäppskallen Seth McFarlane. Första rullen var ju galet rolig med BÅDE en underhållande story samt de hysteriska scenerna med skämten som mestadels håller sig under byxlinningen. I loved it!

I uppföljaren är nästan det mesta sig likt.
Går man inte in till den här rullen medveten om att det kommer att hagla sex-kiss-och-bajsskämt….då blir det förstås problematiskt. Att McFarlane egentligen inte är den bästa av historieberättare kan vi nog vara ganska överens om. Istället är det med just den hysteriska och totalt orädda humorn han räddar sig.
Tycker jag. Otaliga är de gånger jag skrattar som en uppeldad hyena åt det som sker i filmen.

Kanske är det regissörens förmåga att väva in blinkningar och små hyllningar till andra rullar på ett synnerligen underhållande sätt som gör filmen så pass rolig som jag tycker den är..? (”They move in heards.….!”)

Första rullen om Ted hade förutom den galna humorn också en story som kändes lite småmysig. Här är det egentligen mer av roliga scener staplade på varandra, ihopnitade av humorn. Men ok, vad gör väl det när ändå samma mysighetskänsla infinner sig!?

t1

talande kramdjur och en slacker i dykardräkt. helt rimligt.

Lite av tacket för det får förstås gå till Mark Wahlberg som i mina ögon återigen bjuder på sig själv på ett perfekt flabbigt sätt! Den här gången lämnar vi söta Mila Kunis utanför och istället tar Amanda Seyfried plats som Wahlbergs love interest. Och visst funkar det finfint! Seyfried besitter också en förmåga att vara vasst underhållande i sin humor. Hon gör sig i gänget! Som vanligt firar CGI:n stora triumfer med Ted själv, men godsakerna finns förstås i det verbala samspelet mellan Wahlberg och McFarlane. Som ett väl sammansvetsat team, ett par riktiga thunderbuddies!

Filmens onödigaste roll spelas av Giovanni Ribisi som återkommer som dåren Donny. Naturligtvis bara för publikens skull. Ribisi är såklart inte dålig, men han är verkligen skohornad in i manuset. Liksom veteranen Morgan Freeman.

Således, ”nyhetens behag” med den snuskige nallebjörnen är ju borta, istället kan man som jag skratta både enfaldigt dumt och taffligt åt alla de sunkiga men asroliga skämt om både det ena och det andra! Ibland räcker det ju för att man ändå ska fulälska en rulle fullt ut.
Räkna med att det här inte är det sista vi sett av slackern John och hans pratande björn!
Och jag hänger gärna med ett varv till! Tjo!

Idag blir det skrattbetyg!

A Million Ways to Die in the West (2014)

För en westerndåre som en annan (jaså det visste du inte!? Kolla här!) måste ju det här vara nästan som lilla julafton. En komedi, en sanslös komedi också om man ska döma av den jättejättejätteroliga trailern, som utspelas i westernmiljö!

Dessvärre, DESSVÄRRE, är detta möjligen ett klassiskt exempel på när trailern faktiskt slår själva filmen på fingrarna. Riktigt ordentligt också, så det torde svida på upphovsmannen Seth MacFarlane´s nävar. Ok, Det våras för sheriffen lirar i ungefär samma liga här…western och tokrolig humor, nästan absurd på sina ställen. Likheterna är många, I´ll give you that, men där Mel Brooks höll ända vägen…famlar McFarlane på tomma ångor mot slutet.

Vad är då problemet i en knäpp rulle fylld med skådisar som Charlize Theron, Liam Neeson, Sarah Silverman, Giovanni Ribisi, Amanda Seyfred och underbare Neil Patrick Harris? Well, ingen skugga ska falla över dem, hm kanske Seyfred ändå. Henne har jag lite svårt för. Problemet som jag ser det ligger hos regissören och huvudrollsinnehavaren själv, Seth MacFarlane. Han är helt enkelt inte tillräckligt rolig eller bra som skådis.

Nog för att hans förra, Ted,var hysteriskt rolig på sina ställen, men då slapp man se MacFarlane. Då var det bara hans röst som fick agera. Nu ska han liksom bära upp en hel rulle i bild, och det går inte helt klockrent. Visst, vissa delar av filmen är skämmigt roliga. Nästan asflabbsroliga på sina ställen. Men förvånande nog också fylld med gamla slitna klyschiga slapsticks och skämt man liksom inte ser längre på den här nivån. Mixen tenderar då istället att bli lite vattnigt.

MacFarlane är alltså fårfarmare med kärleksproblem i the Old West. Hans drömkvinna har lämnat honom för en spattig mustaschvaxare (!) och hur ska han vinna kärleken tillbaka? Kan den nyanlända men mystiska Charlize Theron möjligen hjälpa honom?

Lite trams, flåt..MYCKET trams, en del galet roliga scener, en del slätstruket, ett tempo som inte håller hela vägen. Det blir en sorts mixad kombo av högt och lågt. Där det låga är överraskande blekt, iaf om man ser till MacFarlane´s föregångare.
Nu är inte dagens rulle sådär jättedålig, bara lite mindre bra än jag trott på förhand.

…och ingen bedövning heller!

Glada kommentarer: Sarah Silvermans charmiga (!?!) sätt att spela prostituerad med gott hjärta och öm bak, Liam Neesons irländska dialekt, musiken som är precis som westernmusik SKA vara.

Gnälliga kommentarer: Seth MacFarlane borde hållit sig till regin, filmen är lite för lång, en del skämt har garanterat passerat bäst-före-datum.

A Million Ways….. gör jobbet stundtals. Inget fel på idén och en komedi i westernmiljö kan naturligtvis aldrig vara helt fel. Dock, ska du bara se EN rulle i den här udda genren föreslår jag att du väljer Mel Brooks mustiga förlaga från 70-talet. Fortfarande oomstridd etta på DEN tronen.
Här blev det godkänt. Inte mer.

 

Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.

Ted (2012)

Ibland får man ändå vara glad att tidsrymden mellan biopremiär och släppet på DVD/Bluray har minskat betydligt. Det fanns ju en tid folks, när det gick eoner av månader innan en populär film dök upp på det då gamla blytunga VHS. Men åhh vilken lycka å andra sidan det väl skedde.

Här nu dårå en film som missades på bio, men som jäklar i min låda har tagits igen i tv-soffan. En vuxen man och hans livs levande teddybjörn. Really? Komedi? Kul?Svaret på detta är enkelt hos Flmr: Ja, Ja och Ja!!!

Kanske är det för att jag gillar Marky-Mark Wahlberg, kanske är det för att en egentligen simpel och banal historia vävs in i en sorts gränsöverskridande humor…? Eller är dagens historia bara en avart från vågade komedier som Den där Mary och Mina jag och Irene…? Under-bältet-komik som kapslas in via en gullig teddybjörn och humor som absolut tangerar moralens och lättviktighetens gränser. Kanske beror det på Seth MacFarlane´s egenknåpade manus och regi. Har aldrig gillat serien Family Guy speciellt mycket, men här känns det som MacFarlane´s humor smuttar in sig snyggt och han liksom till och med kommer undan med riktigt låga skämt på ett nästan…familjärt sätt.

Wahlberg är losern John med snyggsnygg flickvän (Mila Kunis) och en livs levande (!) teddybjörn (MacFarlane´s röst). Den lurige björnen har synnerligen dåligt inflytande på John, och duon mår som bäst när de sitter i soffan, röker på och drar sexskämt framför något obskyrt tv-program. Verkligheten kallar dock på förändring och ska John inte förlora både tjej och en framtid gäller det att ta sig i kragen ordentligt och styra upp sin vardag. Lättare sagt än gjort då man har en gammal barndomsvän i form av en problemskapande nallebjörn. Eller kan det helt enkelt vara så att John är lite rädd för att bli vuxen på riktigt..?

välklädd björn med slackig Marky

Avskalat handlar manuset naturligtvis om ansvar, tro hopp och kärlek och allt det där ni vet. Vad MacFarlane, Wahlberg, Kunis och övriga casten lyckas med är att faktiskt föra den rätt smetiga storyn framåt med lite nya friska skamgrepp. Dussintals med referenser och passningar till både filmhistoria och andra figurer höjer underhållningsvärdet enormt. Ämnet Blixt Gordon behandlas ju bara för härligt, och det är galet kul att självaste Sam J. Jones (ja vi som växte upp på 80-talet med skön sci-fi får anledning att gnugga händerna här!) dyker upp som sig själv. Glöm heller inte Giovanni Ribisi i en sådan där skum biroll som bara han tycks kunna göra. Plus en hoper andra som jag väljer att inte spoila här.

Själva nallen, Ted, är naturligtvis katalysatorn som står för de mesta galenskaperna. Men någonstans under den fräcka humorn, de låga skämten och den ibland banala slapsticken anas konturerna av den där killen som vägrade släppa taget om det förflutna. Kanske den där kompisen som aldrig kom någonvart. Den som alla tyckte lite synd om i gänget från förr. Här har regissör MacFarlane klätt denna karaktär i ett ovanligt yttre men andemeningen känns densamma. Vad menar jag nu? Fanns det en ton av drama här också…? Hmm..

Ted är också vansinnigt rolig i sina detaljer, i allt från de filmiska passningarna, plumpa skämten och till Patrick Stewart som voiceover med lagom bitska kommentarer. En humor som inte passar alla, men jag hugger direkt. Wahlberg känns som gjuten, Kunis kan komedi och kan säkerligen förvänta sig en lång karriär i Hollywood. Filmen skulle lika gärna kunna ha varit ett verk av bröderna Farrelly på inspiration, men är nu MacFarlane´s skötebjörn och jag tycker han fixar det synnerligen fräsigt. En skitkul film helt enkelt som jag skrattar gott åt bara genom att tänka på den. Jaja…ni får väl kalla mig banal om ni vill…

Columbus Circle (2012)

En bra spänningsfilm ska väl hålla på sin tvistade intrig i det längsta. Eller?
Å andra sidan kan en bra spänningsfilm redan i början avslöja det mesta för mig som tittare och sedan ägna resten av speltiden åt att luras med hjälten/hjältinnan i filmen. Tänk Hitchcocks alla luriga manusvändor. Kan också funka helt okej, eller hur?

Här blir det en sorts lustig mischmasch av ovanstående. Kanske därför också lite väntat och mindre uppseendeväckande. (eller kan det möjligen vara för att jag inbillar mig att jag vill stämpla mig själv som en garvad filmgluttare och därför har aningens lättare att se vart en story tar vägen…? Tja..man vill ju gärna tro det…)

Den skygga och försiktiga Abigail (Selma Blair) lever eremitliv i fräsig våning i lyxigt hus vid just Columbus Circle i New York. Rykten säger att flickebarnet inte gått utanför dörren på nästan tjugo år! Lagom diffus bakgrund låter mig ana att hon varit med om hemskheter i barndomen, och kontakten med omvärlden sköts medelst dator, en hygglig portvakt och en gammal sliten faderlig doktorstyp i form av Beau Bridges.

När granntanten hastigt och olustigt uppenbarligen tas av daga medelst ojusta medel en natt och poliser börjar stryka runt på våningen skapar det extra oro i Abigail´s värld. Och inte blir det bättre av att våningen strax efter hyrs ut till ett ungt par i karriären. Och ÄN värre blir det faktiskt när vår huvudperson upptäcker att de otäcka ljuden från grannlägenheten tyder på att det handlar om hustrumisshandel in progress. Summa summarum störs hela Abigail´s snäva värld av allt som händer. Hur ska hon göra? Och vad gör hon den kvällen den misshandlade kvinnan desperat bankar på dörren…?

Selma är tveksam till det mesta

Här måste erkännas att upplägget i dagens thriller är rejält lovande, med utvecklingar som kastar ut lite trådar både hit och dit. Selma Blair (varför förväxlar jag hela tiden henne här med Liv Tyler !?) är lagom rådjursrädd och verkar i vissa lägen inte kapabel att klara av något själv. De nya grannarna i form av Amy Smart och Jason Lee (kul att se honom i något annat än komedifacket!) klyschar sig fram i berättelsen som det unga karriärparet. Giovanni Ribisi hoppar in i en biroll som polis, vilken kikar lite extra noga på det plötsliga och osunda dödsfallet med granntanten i början. Och så den jovialiske portvakten (Kevin Pollack). En diger samling individer alltså.

Och så någonstans mot mitten av filmen vänder liksom allt. Från att ha varit lite lagom kufisk börjar det rulla på enligt den gamla nötta mallen 1A. Inte dåligt, men inte heller speciellt nervkittlande. Sträckan in mot finalen blir just ett sorts race där historien ska hinna med att ta ett par tre (vid det här laget förväntade vändningar) till.

Columbus Circle har lagom stuk av tv-deckare över sig. 82 minuters speltid avslöjar möjligen att det har varit svårt att krama hur mycket som helst ur den här storyn. Inget bomskott till film dock. Men den engagerar inte så pass mycket att jag bryr mig speciellt mycket om karaktärernas utveckling. Och det hade onekligen varit kul att se vad Hitchcock hade gjort med storyn i en annan tidsålder…

Contraband (2012)

Det känns som att Mark Wahlberg verkligen har jobbat hårt för att skapa sig en bild som en rätt vanlig tjomme. The average guy next door liksom. Kanske är det genom smarta avväganden inför rollval. Kanske är det bara ren jäkla tur. Kanske beror det på att han mer än något vill tvätta bort det gamla ryktet som ungdomsvärsting med skandalrubriker  som var standard med hans namn en gång i tiden. Och på något sätt känns det som att dagens insats sker i en roll som har lite stabil, om än slätstruken, Marky-stämpel på sig.

Det är (naturligtvis) en remake vi snackar om igen. Nu hämtar man historiens ramar från den isländska Reykjavik Rotterdam från 2008. Har jag inte sett alls och kan därför inte uttala mig om detta originals eventuella förträfflighet. Någonstans i Hollywood har man uppenbarligen dock fått för sig att den nog borde göra sig i amerikansk version också, givetvis med lite hyvlande i manuset för att passa den amerikanska streamlinefåran och lite färska miljondollars att lägga på ett snyggt visuellt resultat. Och passar inte just en kille som Wahlberg där som leading man..?

Dessutom hyr man in islänningen Baltasar Kormákur till att regissera, samme person som spelade huvudrollen i originalet! Så kan det gå. Möjligen vill man lita till (professor) Baltasars känsla för historien..eller vad vet jag.

Nåväl, Chris (Wahlberg) är son till någon sorts smugglarkung i New Orleans och har nog själv njutits livets goda frukter som mästersmugglare. Nu har han dock lagt brottets bana på hyllan och skaffat sig hederligt jobb, fru och två barn (oh what a surprise!). Livet är väl helt enkelt rätt stabilt alltså, men kanske lite tråkigt dårå. Tack vare en sällsamt korkad och irriterande svågers klumpighet måste dock Chris åta sig ett sista jobb för att rädda både familjehedern i allmänhet och idiotsvågerns liv i synnerhet. Grisige Giovanni Ribisi slemmar runt som smågangster med puckonasal röst och hotar allt och alla om han inte får en skuld reglerad från The House of Chris.

Dags för Fixar-Frasse alltså. En sista tripp med utvalt lastfartyg till Panama där en enorm hög med funny-money väntar på att smugglas tillbaka. Chris inviger sina betrodda medhjälpare där bla Lukas Haas ingår (gör han film längre!?) och det mesta är upplagt för en rutinoperation med hemliga stash i fartygets innandömen.

här vare falskstålar i multum!!

Naturligtvis kärvar det till och som vanligt i filmer av den här sorten handlar det mest om en kamp mot tiden som illustreras med stinna och fartiga scener vilka klipps ihop med sedvanlig bravur. Oklart om filmen egentligen vill vara tungt kriminaldrama eller actionröjig. Den gode Baltasar försöker nog sig på att väva in lite både och, med resultatet att det blir just lite både och vad gäller upplevelsen av filmen. Aldrig tråkigt men aldrig sådär riktigt spännande. På hemmaplan håller hustrun Kate (Kate Beckinsale) ställningarna i en roll som måste vara bland de blekaste hon gjort på länge. Som att håva in de berömda kaffepengarna. Men ok då, när det verkligen börjar slira hotas plötsligt hon och barnen, och även snygg-Kate får agera ut under ett par minuter.

Om man nu ska gnälla om något angående Mark Wahlberg är det väl möjligen att han är som mellanmjölk. Sticker inte ut direkt och man vet precis vad man får. Å andra sidan kan det också vara lite av hans grej. På så sätt blir han lättare killen du kan identifiera dig med. Svensson-grannen bredvid kanske. Jag gillar dock Wahlberg och gillar just att han aldrig tycks försöka spela över med den ökända machostilen. Notera dock att när det väl hettar till räds inte Marky att ta i med nyporna i bästa hårding-stil. Ben Foster dyker också upp som sidekick till Chris här, är dock ovanligt blek i sin roll och utklassas lätt av Ribisi´s badassfigur Briggs som lätt är mest minnesvärd från dagens övningar.

Contraband blir en sorts mischmasch av action, thriller och drama. Föga överraskande manus som naturligtvis inbegriper att Chris har ett par ess i leken han spelar ut mot både motståndare och oss som tittar. Stabilt isländskt-turned-american som kanske inte engagerar sådär jättemycket men underhåller för stunden.

BONUS: Henke borta på Fripps filmrevyer har också studerat smugglaresset Wahlberg och tyckte såhär.

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.