Etikettarkiv: Sean Penn

Jul 22 2018

#sommarklubben: State of Grace (1990)

Ändå en fin liten rackare det här. Från precis när 90-talet föddes. Med en ung Sean Penn, en ung Ed Harris, en ung (men lika tokskönt överspelande) Gary Oldman, och en förbaskat ung Robin Wright. Så pass att jag först inte kände igen henne! Jag såg ju filmen när det ”begav sig”, kommer jag ihåg något? Knappt, visar det sig. Att Sean Penn´s figur, Terry, föll för en tjej  (Wright)…det kommer jag ihåg. Var det här de träffades och blev kära på riktigt? En avhuggen hand i ett kylskåp på ett tak i Hell´s Kitchen, DET kommer jag också ihåg.

Terry har varit borta från New York. Nu återvänder han och tar upp kontakten med sin bäste vän Jackie (Oldman), vars bror Frankie (Harris) har tagit över som ledare för en irländsk maffiaklan i New York. Vad ingen vet är att Terry är undercover-snut med uppdrag att infiltrera klanen. Samvetskval för Terry, speciellt när han möter sin gamla flamma tillika systern i familjen, Kathleen, och känslorna vaknar till liv igen.
Regimannen Phil Joanou satsar på drama om svek, misstankar och blodsband. Snyggt filmat som vanligt i tacksamma New York-miljöer. Lite av risigheten och ruffigheten från 70/80-talets big apple anas då och då. Våldet är sporadiskt och när det kommer så blir det våldsamt och hårt.
Detta är inget man inte sett förr, och det har såklart gjorts tyngre och bättre. En gedigen rollista här borgar dock för stabil underhållning hela vägen. Sådana här rullar kommer ju oftast med facit på ganska uppenbar förhand. Istället är det ju kanske intressantare hur resan till upplösningen ska te sig.

Lögner i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Nov 20 2017

Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Jul 6 2015

The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.

Jun 24 2015

Sommarklubben: The Game (1997)

TheGame_posterBiobesöket, när det begav sig, bjöd på intryck som MÄRKLIG, OBEHAGLIG, KONSTIG och ganska SPÄNNANDE.
Återtittar genom åren har mer bjudit in till att lägga märke till detaljer och stämning.
Så även denna senaste återtitt.

Trots att det i grund och botten är en ganska simpel story, lyckas regissören David Fincher verkligen med konststycket att brodera ut det hela till en stunds märkligheter som fortfarande känns lite….obehagliga i sina absolut bästa stunder.

Michael Douglas är ju som klippt och skuren i rollen som den cyniske och ganska bittre affärsmannen Van Orton…vilken strax kommer att få en lurig födelsedagspresent…av sin lillebror (i Sean Penn´s stirriga uppenbarelse). Van Orton blir liksom huvudpunkten i ett märkligt spel, kanske det konstigaste som skådats på år och dag i Hollywood, och den tyngde affärsmannen får lära sig ett och annat om sig själv på kuppen.

Fincher håller det mörkt, mystiskt och ganska oförutsägbart nästan in till finalen.
Bra gjort. Har man en gång sett filmen är den naturligtvis inte lika chockerande som vid första upplevelsen, men det tar rullen å andra sidan igen på att man kan njuta av detaljerna, flowet och den snygga visuella stilen. En säker stilövning av Fincher inför kommande projekt.
Spännande än idag, trots att överraskningsmomentet är borta sedan länge.
Den som ännu inte sett Douglas vedermödor här…är ”in for a treat!!”

Otrevliga överraskningar i sommarnatten.

Apr 7 2015

TV-Landet: Vänner – säsong 8 (2001/2002)

Men oj! Hallå! Vad kul!
Som en väloljad blixt från klar himmel snärtar Vännernas säsong 8 in och fullständigt raderar ut den lite tråkiga eftersmaken som fanns efter förra säsongen! Vad hände!? Fick manusförfattarna ny energi när den kritiska säsongscykeln hade passerats!?
Fick Vännerna själva ny inspiration!?

För….här syns direkt en vässad ensemble! Härligt!
Säsongen fokuserar i huvudsak på en grej och det är naturligtvis Rachels graviditet (javisst det var ju HON som var med barn i finalen i förra säsongen!), och hur hon i början tänker förhålla sig till faktumet. Och förstås ”jakten” på fadern…som ju självklart visar sig finnas närmare är närmast i form av…Ross, den spjuvern! Både Rachel och Ross bestämmer sig för att få barnet tillsammans..men hur ska det bli med deras relation…? Bara att hänga med genom säsongen då både Jennifer Aniston och David Schwimmer får gott om tillfälle att glänsa mot varandra i ett härligt samspel. Deras tajming med varandra sitter som en smäck!
Mycket njutbart! pic_2

Chandler och Monica, nygifta som de är, anpassar sig till en ny vardag som äkta makar. Och banne mig om det inte är den ”gamle” Matthew Perry som tar tillbaka förlorad mark! Han ser bättre ut fysiskt och börjar avlossa lite sköna oneliners igen….precis som förr! Har han kommit ut ur tunneln vad gäller privatlivet!? Rehaben har hjälpt? Det verkar så, för plötsligt lyser inspirationen lite igen i ögonen på Perry! Som dessutom nu får ta lite mer plats i avsnitten igen, i alla fall om man jämför med förra säsongen. Courtney Cox sparrar honom stabilt som den nya fru Bing! Givetvis fortsatt upplagt för lite sköna krockar när det gäller Monicas besatthet för pedanteri och besserwisseri..mot Chandlers lite mer hejsanhoppsan-stil. Men de känns trygga. Och roliga!

I kölvattnet på storylinen om Rachels graviditet kommer också plötsligt det som dessvärre tillfälligt drar ned betyget på säsongen….och det är Joeys plötsliga och rätt ansträngda crush på Rachel! Återigen, när manuset börjar vända på FÖR många stenar inom Vänner-sfären blir det bara fånigt! Här ansåg man sig av någon anledning tvungen utveckla tanken om att sorglöse Joey plötsligt börjar bli smygkär i den nu gravida Rachel så till den grad att han inte kan tänka på något annat under ett par avsnitt! Larvigt och icke underhållande på något sätt om du frågar mig. Kanske insåg manusstaben också detta efter ett tag och styrde upp det innan skadan blev för stor. Men…återigen…en av de största farorna med storyn runt hela Vänner-gänget är när för mycket ska avhandlas inom sällskapet.

pic_11 pic_1

Serien har precis med nöd och näppe lyckats krångla sig ur det akwarda i att Chandler och Monica hookat upp..och deras äktenskap med lite möda införlivats i sällskapet. Känns inte alls som det är läge för en ny romans bara för att. Glöm inte att vi hela tiden har den pågående historien mellan Rachel och Ross…som nu varit så ihållande att bara det faktumet har blivit ett stående inslag under säsongerna! Nu försökte man uppenbarligen rida lite på en möjlig konflikt mellan Rachel, Ross och Joey…men det funkar inte speciellt bra. Tack för att den tråden slätas ut (någotsånär) innan säsongen avslutas.

Seriens klarast lysande stjärna i mina ögon i den här delen av serien, åtta säsonger in, är ändå Phoebe! Lisa Kudrow tar henne till galet sköna nya nivåer! Igen! Som att hon tackade för att den vassa humorstafettpinnen lämnades över från Chandler. Vilka repliker hon har! Vilket minspel! Vilken utstrålning! Phoebe går INTE att INTE älska! Hon har en sorts naturlighet i allt hon gör! Och lyckas vara både bitsk förolämpade och godhjärtad gullig på samma gång. Kanske de här säsongerna mot slutet av serien är Kudrows bästa insatser någonsin!?

pic_4 pic_6

Mellan storyarcen med Rachels graviditet och Chandlers och Monicas vardag som äkta makar, lyckas manusstaben trycka in lite sköna tramsavsnitt som återigen ger en frisk smak av Vänner när det är som bäst! Jag räknar till 15 avsnitt av 24 som stannar kvar lite extra i minnet och är värda att premieras, vilket ger höga 62 procent bra avsnitt för säsongen! Hade inte Matt LeBlancs Joey irrat runt som en trånsjuk efter Rachel hade det kanske blivit ännu högre siffra där!

Vilka avsnitt har vi att minnas då?
Låt oss se; vi har Monica som ska hyra en strippa åt Chandler men av misstag hyr in en prostituerad! Vi har Thanksgiving-avsnittet där Brad Pitt dyker upp som gäst och ogillas av Rachel (extra kul då Aniston och Pitt var ett par vid den här tidpunkten), vi har Phoebe som våldgästar Stings fru Trudie Styler i jakten på Sting-biljetter! Vidare Chandler som blir besatt av att veta vad som finns bakom en låst dörr….eller Phoebe som lånar ut en video på barnafödande till Rachel…ett band som hamnar hos Chandler som i sin tur tror att det är lite hederlig videoporr! Mycket roligt! När Rachel och Ross i ett avsnitt tvingas låtsas att de är gifta, och drar den ena lögnen efter den andra, är det både roligt och småmysigt på samma gång. Hög nivå på många avsnitt således! Serien spänner musklerna igen!

pic_3 pic_10

På gästskådisfronten får vi således ovan nämnde Brad Pitt, plus Sean Penn (!) som kärleksintresse hos Phoebe…vilken också hinner med att dejta en synnerligen irriterande men tokrolig Alec Baldwin som kanske världens mest positiva människa! ”Som vanligt” får vi också ett inhopp av Maggie Wheeler som Janice-med-rösten! Fattas bara annat.

Den kraftfulla säsongen rullar på med bra fart och finalen utspelas på sjukhuset då det är dags för Rachel att föda. Ett dubbelavsnitt där naturligtvis alla Vännerna är på plats, OCH hinner styra och ställa på sedvanligt galet sätt. Finalen avslutas med en liiten cliffhanger…då bäringen återigen hamnar på Joey och hans crush på Rachel.

pic_7 pic_5

När tv-säsongen skulle summeras i USA var denna åttonde säsong återigen med i snacket. Nominerad till 5 TV-Emmys, och den tog hem 2….För ”outstanding comedy series” och Jennifer Aniston för avsnittet ”The one where Rachel has a baby”…där hon för övrigt är helt magnifik som förstföderska på sjukhuset! På Golden Globe-fronten blev det 2 nomineringar i form av ”Bästa Komedi eller Musikal” och Jennifer Aniston (igen) för ”Bästa Kvinnliga Biroll i komediserie.”

pic_9 

Säsong 8 av Vänner är en jäkligt bra säsong!

Man har fått tillbaka glöden och friskheten. Matthew Perry är också tillbaka i så gott som gammal god form! Härligt! Betyget dras stundtals ned av misstaget i manuset att låta Joey bli kär…men som tur är glider man undan detta blindskär ändå till slut. Tack för det! Den höga underhållningsprocenten och det faktum att mysfaktorn återigen dundrar in och tar för sig…gör att den här säsongen blir en av de allra bästa i hela Vänner-serien!
Tjohoo!

Kan detta matchas i den näst sista säsongen!?

   

Friends

still got it!

Mar 17 2015

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 

 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Jan 27 2014

The Secret Life of Walter Mitty (2013)

Walter Mitty´s (Ben Stiller) specialitet är att drömma sig bort lite sådär. Mest hela tiden. Zona ut ibland och sätta sig själv i rollen som våghalsad hjälte, den smarte filuren med de dräpande kommentarerna, den som får den undersköna kvinnan i en våg av dramatiska repliker. Kort sagt, han kanske är lite som vi alla är till mans…och kvinns?

I verkliga livet har ju nu inte Walter så mycket att hurra åt kanske. Bor ensam, jobbar med hantering av fotografier på det ansedda  Life Magazine..och försöker förtvivlat få till det socialt genom en kontaktsajt. Kruxet är att Walter har ett så otroligt händelselöst liv att det till och med är stora problem att fylla i rutorna om saker man gjort i livet. Dessutom smygkär i  Cheryl (Kristen Wiig) på jobbet.

Snart blir det dock ändring på torpet! Life Magazine ska läggas ned och bli ett nätmagasin. Det sista paradnumrets omslag ska prydas av mästerfotografen och globetrottern Sean O´Connell´s (Sean Penn) bästa bild någonsin som han skickat till Walter för sedvanlig behandling. Grejen är bara att plötsligt tycks negativet vara borta. Kanske inte ens med i det paket fotografen skickat. Goda råd dyra, och plötsligt befinner sig Walter på något av sitt livs största utmaning då han försöker spåra upp den äventyrlige fotografen på plats på Grönland! Och därifrån…tja..därifrån går det som det brukar i de flesta rullar av den här kalibern.

Jag gillar Ben Stiller. Även i de mest tramsiga av rullar han varit med i. Nånstans utstrålar han ofta bilden av en vanlig svennebanan som liksom bara råkar befinna sig på fel ställe. Här har Stiller dessutom tagit hand om regipinnen själv. Tydligen inte helt självklart då rullen varit i produktionsomlopp under bra många år med både Ron Howard och Steven Spielberg som påtänkta bossar på bygget. Det är också som ni säkert redan känner till en rätt rejält friserad nyinspelning av den gamla Danny Kaye-filmen Här Kommer En Annan från 1947.

Den nya rullen är naturligtvis snyggt tillverkad, försedd med viss underfundig humor och mjukt ihopvävda specialeffekter som stundtals ger en och annan adrenalinhöjande sekvens. Det kan dock inte dölja faktumet att det i grund och botten är ännu en av de här fånga-dagen-och-gör-något-av-ditt-liv-rullarna
Och ärligt; jag kan bli lite trött på just dem.
Även om Stillers film har ett rätt ok flow över sig, känner jag att det är svårt att ta till sig den här rullen. Den spretar oerhört mycket. För mycket för att det ska kännas helgjutet. Problemet är också att det inte engagerar fullt ut. Stillers figur hoppar hit och dit, men det spelar liksom ingen roll. Jag känner inte med honom till hundra procent. Som jag gjorde med tex Tom Hanks i Forrest Gump.

mammabakat fikabröd med på jobbet…bilden av en loser?

Jämförelser med ovan nämnda Hanks-rulle har ju dessutom gjorts i vissa läger runt vår jordboll, och det känns ganska ofattbart om ni frågar mig. Walter Mitty är inte i närheten av Gumps charm och brokiga manus.

Det här blir istället en stunds oförarglig skröna om en tjomme som till slut får chansen till lite hejsanhoppsan i vardagen. De logiska luckorna gör man bäst i bara strunta i. Stiller hanterar sin rulle som sig bör efter budgeten. Kristen Wiig är naturligtvis med för lite, Sean Penn gör en kaffekvarts-roll som väderbiten fotograf och kanske behagliga Shirley MacLaine inte kunde motstå när Stiller bad henne ställa upp som Walters mamma i ett par scener.

The Secret Life of Walter Mitty blir lite blaha blaha till slut. Rejäl mellanmjök. Förväntad utgång efter sedvanliga vedermödor. De godhjärtade belönas furstligt i manuset och de elaka får skämmas en stund. En snällisskröna med lite lustiga inslag, men ingen story som har något att berätta. Den kör sitt lilla race och sen är det bra med det.Viss underhållning för stunden, men sen har man glömt den.

Maj 16 2013

Gangster Squad (2013)

Om dagens Los Angeles är en smältdegel av etniska kulturer, hälsofreaks, modeller, slackers, wannabes, folk med pengar och annat löst folk, så verkade samma stad i slutet på 40-talet vara rent laglöst land skrudad i dekadent glitter och neon.

I alla fall om man ska tro populärkulturen samt en och annan historiebok. Sant är ju i alla fall att den hetlevrade gangstern Mickey Cohen styrde och ställde lite som han ville, mutade poliser, domare och utövade terror mot klientelet som inte ville införliva sig i leden.

Här blandas väääldigt lösa BOATS-inslag  med rejält mycket fiction när regissören Ruben Fleischer tar sig an historien om hur Cohen (Sean Penn) får det hett om öronen då den hederlige polischefen Parker (en skönt raspig Nick Nolte) sätter ihop sin gangster squad, en grupp hederliga snutar vars enda uppdrag är att sabba för fulgangstern så mycket som möjligt.

Josh Brolin är hårdingen John O´Mara, superärlig snut med gravid fru. Kaptenen i det nya laget, vilket mönstrar namn som Ryan Gosling, Robert Patrick, Michael Pená och Anthony Mackie. Alla tuffingar som inte räds lite våldsamheter om det skulle krävas. En nörd behövs också i gänget, helst en som kan trixa med avlyssning och elektronikgrunkor, och då kommer Giovanni Ribisi in från vänster som på beställning. Gänget förstör klubbar, demolerar vadslagningsställen, kapar illegala transporter med sådan friskhet att den toksminkade och överspelande Penn först går bananas men sedan börjar grunna på vem som egentligen ligger bakom motgångarna…

Fleischer kör på med serietidningsstilen och trollar fram ett Los Angeles insvept i nostalgi, färgexplosioner, neon och kontraster i fotot. Ytan blir jädrigt snygg, men döljer också den ganska simpla nivån på manuset. Det krävs ingen jätteansträngning för att räkna ut vilka öden som ligger på lut här så att säga. Har man tex sett De Omutbara vet man rätt stadigt vad som väntar. Rena ripoffen när man börjar fundera på det faktiskt. Trots detta faktum fungerar filmen som snyggt dekorerad sockervadd på mig. Jag dras in i storyn och tjusas av det yttre. Det liksom klibbar fast i sinnet trots vetskapen om att det är som att titta på en visuell kioskdeckare man hittat för 5 spänn på en loppis.

Den som saknar oljudet från gamla tommyguns behöver inte bli besviken då det peppras på ordentligt på väl valda platser i manuset. Finalen är såklart en orgie i action, pangande, dramatisk musik och snyggt komponerade bilder. 40-talsstilen går knappast att klaga på när det gäller kläder, frisyrer och backdropen av ett glittrande L.A.

det nya hemmalaget

Förutom gubbsen i hatt som gör upp med både nävar och smattrande metall återfinns även Emma Stone i handlingen som Cohens hålldam Grace, vilken också under resans gång plötsligt får problem med känslorna då hennes blick faller på den smörsnackande snuten Wooters (Gosling), O´Mara´s högra hand i gangsterkriget. Stone gör vad hon ska, men finns såklart i första hand med för att se bra ut och vara ögongodis för alla inblandade.

Gangster Squad är knappa två timmar av nostalgi, färger och som sagt en rejäl dos serietidning. Trots viss verklighetsbakgrund gör man bäst i att inte läsa in för mycket i det som utspelas. Håller man sig från det så blir det istället en underhållande och lagom spännande stund med lite gangsters, granithårda snubbar i coola hattar, fräsiga bilar, neonglitter, storbands-jazz och eldstrider the the good old style.
Nöjsamt, där den tredje stjärnan mest delas ut för de stilsäkra detaljerna.

Aug 15 2011

Tolken (2005)

Politisk thriller som lovar gott inledningsvis, och faktiskt håller ihop hela vägen.

Antagligen mest beroende på Nicole Kidman i huvudrollen som FN-tolken Silvia Broom. Och kanske också för att Sean Penn ännu en gång lyckas ge en på papperet ytlig rollfigur rejält med kött och blod i gestaltningen. Och slutligen troligtvis också på grund av ett tätt manus om ett ständigt aktuellt ämne i dagens oroliga värld.

Silvia jobbar som tolk i FN-högkvarteret i New York, och en kväll råkar hon från sitt lilla bås högt ovan Plenisalen höra något hon inte borde ha hört, en fragmentarisk konversation mellan okända män om ett ( möjligt) förestående attentat mot en avskydd afrikansk diktator som enligt planerna ska besöka FN inom kort och där hålla ett tal. Silvia rapporterar vad hon (möjligen) har hört och som en säkerhetsåtgärd kopplas Secret Service personskyddsavdelning in där Tobin Keller (Penn) får i uppdrag att tillsammans med kollegan Woods (Catherine Keener) hålla ett öga på Silvia under tiden utredningen om det (möjliga) förestående attentatet bedrivs.

Dagens regissör, den tyvärr alltför tidigt bortgångne, Sydney Pollack vet rutinerat hur handskas med historier som dessa. Med FN och New York som visuell bakgrund skapar han ett stycke underhållande politiskt drama med ett och annat snyggt thrillerinslag. Det visar sig plötsligt att Silvia har diverse kopplingar till det aktuella afrikanska landet och dess diktator som nu alltså kanske nu är föremål för ett attentat. Polisen och Secret Service är måttligt roade av de lösa trådarna som nu plötsligt tycks dyka upp i den kvinnliga tolkens närvaro.

Sean Penn´s Keller dras ofrivilligt till Silvia som person, trots att han i filmens börjar är allt annat än i toppform rent känslomässigt, och manuset låter oss sakta få små ledtrådar till vad som fått Keller i detta tillstånd. Filmen rasar sig inte genom historien, låter manuset ta de nödvändiga svängarna och lyckas hålla de värsta klyschorna borta i samspelet mellan Kidman och Penn. Just Kidman har här en snygg förmåga att nästan hela tiden se trulig och butter ut, utan att det förtar hennes utstrålning i historien.

Tolken blandar ständig aktuell ideologipolitik, dunkla bakgrundshistorier och rena thrillerinslag på ett underhållande sätt. Effektiva actionsekvenser saknas icke, även om de är av underordnad rang. Bra samspel mellan huvudrollsinnehavarna, som aldrig tillåts att falla ned i krystad sirap (förutom möjligen då en kort stund i historiens mitt). Stabil underhållning som inte behöver skämmas för sig.

“I’d rather make the mistake of believing her, than the bigger one of not.”

Mar 10 2011

Fair Game (2010)

Ytterligare en i raden av politiska thrillers/dramer som Drömfabriken spottar ur sig då och då. Fast så värst mycket thriller är det väl i sanning inte här, mer renodlat drama.

Vad som bjuds är den högst verkliga historien om hur det gick till när den kvinnliga CIA-agenten Valerie Plame fick sin identitet uthängd i media som hämnd från Bush-administrationen efter att Plame´s make, ex-ambassadören Joe Wilson skrivit en kritisk debattartikel 2003 om att USA startade kriget mot Irak på lösa grunder och med förfalskade bevis om massförstörelsevapen, en jakt han själv varit inblandad i med noll resultat. Händelsen vållade en mindre skandal i maktens korridorer, kostade ett antal i hemlighet avlönade CIA-människor livet och höll på att sänka makarna Wilsons äktenskap.

Dagens regissör Doug Liman (The Bourne Identity) baserar filmen på dokumentärt material i  bokform, och frågan är hur man gör ett till största delen dialogdrivet manus tillräckligt intressant för att hålla i knappt två timmar? Det går väl sådär kan jag tycka. Liman varvar bilder från kontor och  mötesrum med miljöer från krigets Bagdad och makarna Wilsons hem, sköter fotot själv och låter historien rulla på i sedvanligt mönster vad gäller filmer av den här sorten, men så värst spännande blir det just aldrig.

Naomi Watts är skrämmande lik original-Valerie och har inga problem med vare sig dialogen eller den nödvändiga utstrålning som krävs. Sean Penn är alltid Sean Penn och kan spela trovärdigt om han så skulle ha båda händerna bakbundna. Problemet är nog mer att filmen aldrig blir speciellt intressant, vilket får skyllas på manuset. Lite motsägelsefullt kan tyckas eftersom det är betydligt mer spännande att gå in på nätet och läsa de olika turerna runt hela historien och hur det egentligen slutade. Borde det då inte vara lättare att ta till sig denna komprimerade version…?

Fair Game är dock ett tryggt hantverk. Skådisar som gör vad som krävs av dem och ett manus som ändå ska ha credit för att det inte väjer vad gäller att hänga ut riktiga namn och händelser. Som nutidshistoria intressant, som filmupplevelse dock lite intetsägande och föga upphetsande. Fast en film som har den goda smaken att slänga in gamle ikonen Sam Shepard i en pyttebiroll kan inte vara helt usel..