The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.

Taken (2008)

Möjligen kan dagens tyckande vara lite extra subjektivt.
Och fan vore det väl annars.

Som varande trebarnsfar oroar man sig ju lite vardagligt sådär att något ska hända ens kids. Vare sig det handlar om fysisk åkomma, olyckor eller bara ren jädra otur. Man vill inget hellre än att de egentligen ska vara lyckliga och tillfreds med livet 24-7. Vilket naturligtvis är rätt omöjligt.

Min yngsta, dottern, är 12 år och på väg in i de truliga tonåren (och det märks minsann kan jag tala om). Jag vet inte jag, med mina två äldre grabbar kändes det aningens enklare, som om det fanns andra saker att oroa sig för. Nu svävar allt oftare mina tankar iväg om vad som väntar henne som ung tjej därute i den hemska världen…

…och på så sätt har jag antagligen alldeles ovanligt lätt att förhålla mig till dagens man Bryan (Liam Neeson) och dennes sätt att hantera sin dotters väg mot vuxenlivet. Bryan är förvisso gammalt ess inom CIA, ett jobb som kostat honom både äktenskap och att vara närvarande vid dotterns uppväxt. Nu har han dock pensionerat sig för att kunna ta igen alla de förlorade åren med dottern Kim (Maggie Grace). Inte helt lätt då mamman (Famke Janssen) gift om sig med en synnerligen tät snubbe som låter Kim få det mesta hon önskar i livet. Bryan sitter mest och glor i gamla fotoalbum, drömmer sig tillbaka till en Kim i småbarnsformat och framstår som synnerligen ömklig och näst intill patetisk.

Vilket kommer att förändras drastiskt i samma sekund som Kim, på föräldrafri tonårsresa till Paris på ett synnerligen obehagligt sätt blir kidnappad in i sexslavhandelns mörka verklighet. Bryan går förstås bananas men inte mer än att hans slumrande agentnatur vaknar till liv igen, och inom två dygn är han i Paris för att hitta sin dotter till varje pris.

det sista den svinpälsen ser i livet!

I grund och botten är detta förstås en ren och skär actionstänkare signerad fransmannen Pierre Morel, men någonstans lyckas han också hitta en annan lite mer dramavinkel på det hela, en sorts fader-dotter-ton som sätter spets på hela historien. Snyggt komponerat manus (Luc Besson och Robert Mark Kamen) går ut i lagom svenne-tempo för att sedan likt en lavin växa i intensitet i takt med att Neeson´s enmansarmé rullar fram genom Paris.

Om man nu ska hitta några spännande punkter att stanna upp vid här så är det kanske att Morel rätt snyggt styr sin film så att den börjar med att visa upp en nördig Neeson som mest påminner om en tjatig gammeldags farsa utan någon koll på det moderna livet, till en häpnadsväckande extremt dödligt effektiv maskin som till synes helt utan samvete går genom alla helvetets eldar för att få tillbaka sitt barn. Det kanske mest förbjudna som drabbar mig som åskådare är att Bryan inte bara faktiskt hittar bad guys längs vägen, han har inga tankar på att låta dem leva en sekund längre i tillvaron och tar dem av daga rakt upp och ned…och som varande förälder och åskådare har inga som helst problem med det!

Taken är en snabb och effektiv film. Bygger upp känsloförhållandet på minimal tid och låter sedan mayham drabba Paris och scumbagsen som håller på med denna, dessvärre ganska verkliga, verksamhet. Välgjord, snygg och stinn action som inte låter dig hämta andan förrän gamlingen Neeson gjort sitt. Jisses vad jag gillar den karln!
Inte första gången jag såg dagens alster, och inte sista heller.

From Paris with Love (2010)

Kombinationen fransk actionregissör, inhyrd Hollywoodstjärna och galet mycket effekter visade sig vara ett framgångsrikt koncept i Taken 2008, så varför inte upprepa konceptet ännu en gång? Liam Neeson är utbytt mot John Travolta som under några dagar får förvandla den franska huvudstaden till sitt eget lilla slagfält och leva efter devisen ”skjuta först och aldrig fråga”.

Det börjar förstås lugnt, James Reece (Jonathan Rhys Meyers) lever ett inrutat liv i Paris som anställd på den amerikanska ambassaden. I lönndom är han också anställd av CIA men får mest pyssla med enahanda och tråkig informationsinsamling. Annat blir det när han plötsligt en kväll får order om att bege sig ut till flygplatsen för att hämta och bistå en nyanländ kollega från CIA. Denne någon är ingen mindre än Charlie Wax (Travolta), kollegan från helvetet med ett väloljat munläder som på bara ett par minuter lyckas förolämpa hela franska befolkningen och smuggla in sitt skjutvapen i läskburkar!
James order är att hänga på Wax i Parisnatten, vilken förklarar sin närvaro med att han är där för att spana på en internationell narkotikaliga med förgreningar ända bort till USA.
Ganska snart märker James att Charlies uppfattning om att begreppet ”spana” markant skiljer sig från hans egen, och det dröjer inte länge förrän en vilt skjutande actioncirkus tar sin början där de båda herrarna får tillfälle att göra Paris på allehanda sätt. Sakta börjar James förstå att Charlies närvaro i själva verket handlar om något mycket djupare och allvarligare än jakten på en knarkliga, och dessutom verkar hans eget privatliv dras in i karusellen.

Att försöka ta den här filmen på det minsta lilla uns av allvar går naturligtvis inte. Om man står ut är det bara att koppla på popcornsinställningen och hänga med på den totalt galna actionfärden. Travolta, med rakat huvud och illasittande skägg, spelar över så han blir yr i mössan och blir en skön parodi på allt vad godhjärtade knäppgökar heter. Rhys Meyers figur får finna sig i att spela andrafiolen och stå för tvivlen och tveksamheten i den här lövtunna storyn. Noll hjärna men desto mer franskt actionhjärta när Luc Bessons skyddsling Pierre Morel slår med taktpinnen och låter den franska stuntindsutrin leverera i parti och minut.

From Paris With Love har inget att berätta, vill bara underhålla under sin korta speltid, och kan man svälja logiska luckor och dumheter i allmänhet funkar filmen helt ok. Taken var bättre, spännande och oviss in i slutet. Den här filmen vill bara lägga en bredsida fläskig action mitt i ansiktet på oss. Förlåt dumheten i filmen och njut av lite äkta actionporr utan substans. Ibland räcker det så.

Betyget: 2+