Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

A.k.a. Salazar’s Revenge.
Precis när man trodde att piratskeppen seglat sin sista rutt…så kommer de tillbaka!
Nu med norskarna Joakim Rönning/Espen Sandberg (Kon-Tiki) bakom rodret. Och DET var kanske ett litet lyckodrag. Regissörerna verkar nämligen ha fattat det här med att ta svulstigheter och äventyr lite på skoj sådär. Pirates-serien körde ju mer eller mindre in på grunt vatten ju fler uppföljare som dök upp…för att till slut stranda helt. Och vi var väl kanske inte alltför många som grät för det.

Är detta nu en sorts revival? Äsch nej, bara ett nytt litet försök att underhålla i piraternas tecken. I och för sig går det ju att ställa sig frågan VARFÖR denna femte del dyker upp. Men skit i det, en frejdig skröna är aldrig fel. Vad får vi här då? Ah, ni vet ju hur uppläggen brukar vara; den olycksalige Kapten Jack Sparrow (javisst, Deppen är tillbaka i sin patenterade jönsiga roll!) får en nemesis efter sig, och så måste det letas efter lite övernaturliga artefakter. I dagens fall är det Spök-Kaptenen Salazar (Javier Bardem med..eh…”böljande” hår) som har svurit på att hemsöka Sparrow en gång för alla. Så pass att han rymmer med sina gastar från ”Devils Triangle” (typ där alla gastar är fast för evigt) för att röja runt på haven. Det enda som kan tygla spökerierna är om man har tillgång och kontroll över ”the Trident of Poseidon”..och var finns nu detta märkliga föremål? Ja, se det är ju upp till alla inblandade att klura ut.  Jo, just det, ni kommer väl ihåg Will Turner? Enter i detta avsnitt hans grabb Henry! Plus en kvinnlig astronom som får vara dagens Keira-Knightley-kärleksintresse.

Vi får lite äventyr, lite CGI-action, mustig musik, en Johnny Depp som fortfarande springer  lika larvigt, solen skiner också fortfarande lika förföriskt över Söderhavet (eller stand-in-Australien). Med den lilla skillnaden….faktiskt…att det inte alls känns så tråkigt den här gången. Upprepande och larvigt, javisst, men inte alls lika trist och pompöst mättat. Regi-norskarna håller det ganska stramt, effektivt och framför allt snabbt. Precis som att de vet på pricken hur de andra rullarna varit uppbyggda, men aktar sig för att gå i samma fälla. Ett antal miljoner är som vanligt inskyfflat i projektet av herr Bruckheimer, vilket  gör att det ser snyggt ut. Fattas bara annat.

Du kan inte räkna med nåt nytt på piratfronten. Och jag kan inte påstå att jag saknat genren direkt. Å andra sidan har jag inga som helst problem att hitta nöje och munterhet här. Men vi rör oss självklart fortfarande i oerhört ytliga vatten. Men det finns väl ingen på den runda jordboll som hade räknat med något annat…?
Slår ganska lätt sina två omedelbara föregångare på fingrarna.

Överraskande underhållande.

The Gunman (2015)

001_gunman_posterFörsta ”officiella” dagen på årets semester 2015 bjuder förstås på ösregn och svikande temperaturer.
Men vad gör väl det när man har ett (nästan) sjukligt intresse för film!
Då klarar man sig alltid!

Precis som Sean Penn, den gamle bävern, gör i början på dagens rulle! Eller vaddå klarar sig…lönnmördartypen Terrier (Penn) är i Afrika, genomför ett tvivelaktigt jobb och lämnar sen landet.
Ett antal år senare brinner det minsann till då någon eller några uppenbarligen försöker ta den nu självrannsakande Terrier av daga medelst våld…den ärrade snipern klarar sig förstås…men måste nu dyka ned i gamla synder för att få klarhet i vem eller vilka som vill se honom stendöd.

Lagom mörkt thrillerdrama regisserat av Luc Besson-skyddslingen och Taken-mannen Pierre Morel. Underlaget är en (såklart) en lagom gåtfull roman, som här omvandlats till knappt två timmars dramadialog med väl avvägda inslag av tung action.

Det mest förvånande med dagens rulle är ändå att Sean Penn tar hand om huvudrollen. Jag trodde annars att Penn blivit nästan lite tråkseriös på äldre dar och mer satsade på regisserande och allvarliga filmer. MEN vaddå, det är ju kul att han bevisar motsatsen här! Dessutom är Penn en sådan pass kompetent skådis att han ger lite tyngd åt rullen bara därför.
Dessutom får man ett par andra rutinerade rävar med på köpet i form av Javier Bardem, Ray Winstone och Idris Elba (i en sån pytteliten roll att det naturligtvis bara är löjligt att ha med hans namn i marknadsföringen).

Annars är det mycket av den typiska europeiska standardformulan för action som bjuds. Och det är förstås rätt man att ratta skutan i form av Morel som har gått i Bessons skola och lärt sig de flesta tricksen.

Veteranen kör gangsta-style på pickadollen!

Det är inte direkt så att jag höjer på ögonbrynen eller klappar händer av förtjusning, men jag har heller aldrig direkt tråkigt. Storyn är lagom intressant, filmen är tillräckligt snyggt gjord, och Penn bär upp sin huvudroll på ett stabilt sätt, för att jag denna första sommarledighetsdag ska vara lite givmild med betyget.
Penn själv håvar in den tredje stjärnan.

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!