Etikettarkiv: Judi Dench

Maj 23 2018

Murder on the Orient Express (2017)

Den gamla klassikern. I ny version, av och med Kenneth Branagh…vilken är utrustad med filmvärldens just nu kanske längsta musche.
Den gamla Agatha Christie-storyn om tågresan via den legendariska tåglinjen, med avbrott för ett lurigt mord som begås. Tur att den divige och egopumpade detektiven Hercule Poirot finns med ombord. Klart mästerhjärnan måste engagera sig i fallet. Jaja, ni vet ju säkert hur det ligger till med storyn. Frågan är kanske snarare om den håller för en ny version? Och hur sköter sig casten som skramlats ihop?

Rätt bra ändå. Branagh har själv regisserat tågresan och han kör på säkra kort, försöker hitta den gamla noirkänslan…och lyckas ganska bra. Den som sett tidigare version i Hollywood, eller läst boken, vet ju vad som väntar runt rälsen. Alla inhyrda skådisar får sina 15 minuter i tågvagnarna, och jag sitter ändå där med en rätt mysig känsla. Att det sällan blir sådär rejält spännande spelar ingen större roll. Miljön, och utförandet, lägger sig på rätt sida av trivselgränsen. Förutom Branagh som stilar runt med tvivelaktig accent får vi även skådisar som Daisy Ridley, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer, Derek Jacobi, Judi Dench, Penélope Cruz och Johnny Depp i väl valda biroller. Kanske en liten aura av de gammaldags matade ensemblerullarna? Känns som att Branagh strävar efter att fånga en fläkt av old school-Hollywood. Och tja…det känns som det är funkis överlag genom de knappa 120 minuterna. Dramatik och överspel och sällsamt otroliga incidenter som förstås får sin lösning mot slutet. Fattas bara annat.
Behövs filmen, egentligen? Svaret är nej, men å andra sidan har jag aldrig tråkigt i den arrogante detektivens sällskap. Och vem vet, kanske får vi hänga med honom till nästa uppdrag…? En planterad förutsättning finns. Vad säger det eventuella klirret i kassan…?

Jan 21 2014

The Chronicles of Riddick (2004)

Hur känner man igen en B-film efter bara ett par minuter?
Hur snygg produktionen än må vara?

Tja, ett säkert tecken hos mig iaf är när manuset direkt känns ohemult mycket längre än vad det har täckning för. När det blir sådär uppenbart att sekvenser och detaljer som i en klassproduktion bara skulle flimra förbi, plötsligt blir flera minuter lång i en B-rulle och tillför inte ett jota till storyn. Oftast bara för att få fylla filmen med några effekter, alternativt en actionstinn uppgörelse av modell handgemäng.

Fem år sedan händelserna i Pitch Black (tankar om den kan läsas här) och den efterspanade Riddick (Vin Diesel) dyker nu upp på planeten Helion Prime (som mest ser ut att bestå av lite halvtaffliga studiokulisser). Illa vald tidpunkt också då detta märkliga universums värstingar, Necromongerna, slår till och erövrar planeten i sin strävan efter att utrota alla som inte assimilerar sig till den rätta läran.

Vår hjälte blir såklart inblandad i både det ena och det andra, men frågar du mig på vilket sätt mer i detalj kan jag faktiskt inte ge något bra svar. Filmen är nämligen på tok för slabbig, tunn och oengagerande och störtdyker tämligen omgående. Ni vet den där känslan när man direkt märker att manuset aldrig får fart eller innehåller det minsta lilla korn av intresse. Och så det som jag skrev ovan, när regissören (OCH manusgubben) David Twohy stannar upp alldeles för mycket vid helt ointressanta detaljer i filmen. Märkligt svagt eftersom Twohy ändå fick in en  mindre fullträff med första rullen.

Här bränner han på med så mycket backstory och sidospår att man bara zonar ut i ren tristess. Som att han snott vilt från Dune-sagan, Borgerna i Star Trek och lite larv från Ringen-spektaklen och inte fått någon som helst ordning på resultatet. Ös sedan på med rymdskepp, CGI-monster, ett underjordiskt fängelse på en stekhet (!) planet som Riddick naturligtvis måste rymma ifrån…och så en Karl Urban som verkar spela sig igenom rullen på valium! Och Judi Dench må rättmätigt hyllas för den superskådis hon är, men här undrar man ju hur hon tänkte när en fullständigt medioker medverkan accepterades på i runda slängar 15 minuter totalt.
Vilket fail. Sudda i cv:t direkt.

coola rymdissolglajjor passar ändock alltid överallt

Om Vin Diesel är det väl inte så mycket att orda. Hans ändå coola gubbe (och med den karismatiska RÖSTEN) är här ett sorts offer för att ha hamnat i ett manus modell uselt och intetsägande. Han förtjänar bättre om man nu ändå ska hålla hans karaktär vid liv.

The Chronicles of Riddick är rena rama skräpet. Hur mycket effekter och CGI man än stoppar in. Framför allt är den riktigt tråkig. Man bryr sig inte ett skvatt om hur det ska gå. En tvättäkta skitrulle i alldeles för fina kläder.
Tyvärr för regissören och hans skapelse kan ytan inte dölja sunkigheten på det som serveras.

Enhanced by Zemanta
Nov 9 2012

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum…
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

Okt 11 2012

My Week with Marilyn (2011)

Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!