Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!