Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Jupiter Ascending (2015)

jupiter_posterJa herregud.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för om det här kvalar in på listan över de värsta galenskaperna som producerats ever…eller om det är ännu ett genialiskt visuellt stordåd av ett mycket modigt syskonpar.

MatrixLana och Andy Wachowski skäms inte för sig, snor från gamla seg-pillret Dune och den fräsiga Det 5:e Elementet….typ…och bakar ihop sin egen deg till nåt…ja jag vet banne mig inte.

Det är högtravande rymdopera, actiontokigheter och knashumor på löpande band. Vi har en Sean Bean i konstig roll, vi får en HYSTERISKT överspelande Eddie Redmayne i en sorts Gary Oldman-pose och så förstås en avspänd och rätt mysig Mila Kunis.

Plus….en Channing Tatum med kajal i nyllet och raketdojor på fötterna.
Jag vet.

Men vad handlar det om? Ja det veteifan. Det börjar med att Kunis städar toaletter.
Sen dyker frifräsarn Tatum upp. Och sen ett rymdskepp. Och sen…äh…du får titta själv.
Jag vet fan fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det gick ut på!

jupiter11

en tur på stan!

På ett sätt är det modigt, jäkligt modigt, av The Wachowskis att omsätta sin galna fantasi i detta 176 miljonerdollars-projekt.
Och på ett sätt är det fullkomligt sanslöst galet och helt vettlöst!
Ett liknande grepp funkade ju dock helt perfa i den UNDERBARA Cloud Atlas!
Här är det mer tveksamt.

Men…jag kan inte med att underkänna rullen helt.
Bara det är ju jävla märkligt också.

Vårens konstigaste filmupplevelse?

The Theory of Everything (2014)

001_TOE_posterAv en händelse, fast det nästan ser ut som en tanke, går det bara ett antal timmar från det att jag ser Eddie Redmayne briljera som Stephen Hawking till att han kliver upp på scen och tar emot sin Oscarsgubbe i februari 2015. Tajming!

BOATS förpliktar alltid, liksom de rör sig i lömska vatten. Vad ska man ta med, vad ska utelämnas? Hur mycket av verkligheten måste förvanskas av olika orsaker? I det här fallet har naturlig hjälp kommit från Hawkings första fru, Jane, som skrev en bok vilken ligger som grund här.

Vi får följa den lite blyge unge studenten Stephen, hur han träffar Jane i 60-talets Cambridge. Hawking när samtidigt drömmar om att kunna förklara universum och allt. Typ. Helst med en formel. Idéer stöts och blöts och romantiken verkar gå som på räls. Redmayne och Felicity Jones passar smutt som paret. Jag trivs med att titta på dem. Bra kemi. Och så då den där hemska sjukdomen som kommer och lägger sig i. Jane stannar vid Hawkings sida och mycket av berättelsen härifrån utgår från hennes sätt att se på livet. Vardag som fest med en partner fast i sin sjukdom. Och åren som går.

Nätskvallret gör gällande att den verklige Hawking var så nöjd med Redmaynes porträtt att han påstår att det var som att verkligen se sig själv sitta i rullstolen och väsa repliker! Jag gillar Redmayne, han har ett easy sätt till sina roller. Här blir det en utmaning som heter duga, men skådisen fångar mycket bra det positiva lynne som Hawking verkar besitta. Han glänser förstås i rollen och går in för den stenhårt. Vilket betalar sig.

Kanske är det dock Jones i rollen som hustrun Jane som är den verkliga huvudpersonen i filmen? Trots att strålkastarljuset tycks skina mest på geniet som sitter fjättrad i sin stol.
Allt som Jane får ge upp för att kunna finnas vid sin mans sida. Riktig kärlek kan betvinga det mesta, men i parets udda situation är det ofrånkomligt att Jane till slut börjar sakna sådant som känns viktigt för henne. Både mentalt och sinnligt. Filmen går dock aldrig ned sig i någon sorts gritty lömsk lökighet, den håller sig på rätt sida. Känslan och helheten jag får är att filmen känns…värdig. På ett bra och seriöst sätt. Regissören James Marsh (Red Riding 1980) tutar inte i alla basuner. Tack för det.

TOE4

stjärnorna väntar dem…eller nåt jobbigare.

Liksom i The Imitation Game är det mycket dåtid, mycket engelskt och mycket stabilt tillverkat filmgodis. BOATS KAN bli påfrestande och sötsliskiga när DEN sidan får lite för mycket utrymme, men det händer aldrig här. Rullen balanserar hela tiden på en sorts sansad linje och håller sig stadigt i. Inte så att det blir präktigt. Mer som att parets ganska märkliga resa tillsammans faktiskt känns helt igenom trovärdig.

Eddie Redmayne kan gotta sig ett bra tag i glansen från guldskimret som guldgubben avger. Han behöver inte skämmas för sitt pris. Möjligen kan man raljera lite över att Oscarsjuryn KAN ha en tendens att falla för lyten som ska återges på film (kanske politiskt inkorrekt att tycka så…men det är känslan.) Men som sagt, Redmayne behöver inte be om ursäkt för det han åstadkommer. Bästa betyget som sagt då kanske från Hawking själv. Felicity Jones är också mycket bra i sin återhållsamma sorg. Naturligtvis blev hon också Oscarsnominerad.

Det är en högst trivsam film, trots sitt kanske jobbiga ämne, och känns lite som en feelgood-rulle. Inte asbra. Men stabilt trivsam med två mycket passande huvudrollsinnehavare. Vi får väl också tacka manusmannen Anthony McCarten som lyckades övertala Jane Hawking att gå med på en filmversion av boken.

En sevärd film.

 

 

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!

My Week with Marilyn (2011)

Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!