Etikettarkiv: Katherine Waterston

Nov 29 2017

Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Maj 20 2017

Alien: Covenant (2017)

Jag kan direkt erkänna att jag nog icke var superpepp på den här rullen. Förra nedslaget i detta universum, Prometheus (2012), blev ju ändå en liiten besvikelse. Det var mycket flumflum och mest visuell grannlåt för ögonen. Storyn var helt enkelt inte mycket att yvas över, liksom den något inknöade actionbiten.

Därför då kanske denna lite inbyggda oro när nu del 6 sjösätts i den enorma svarta rymden. Hur skakar man fram ett nytt (helst bra) manus? Hur kommer sir Ridley Scott, för det är ju han igen, att agera den här gången? Har han tappat tron på ”sin” skapelse och gör som kostymnissarna i Hollywood vill? Cashen måste ju som bekant in, oavsett filmens inriktning. Som väl är, ett STORT puuhh här., tycks Scott fått sig en liten vitamininjektion och slänger fram något som känns igen från äldre dar! Bra eller dåligt? Bakåtsträvare? I en tid när väldigt många kända och älskade franchiser mer och mer gör blinkningar tillbaka till originalen…vill inte Scotten vara sämre. I ärlighetens namn kanske detta är just en upphottad original-Alien-rulle??

Och inte för att det stör mig. Inte alls. Jag gillar när en sorts ”realistisk vardag” (hrm) framhävs i rymdrullar…här är det lätt att ta till sig en besättning som vet hur man för sig bland kontroller och blippande skärmar på rymdskeppet. Det känns naturligt. Som att de faktiskt vet vad de pysslar med. Storyn då? Jo, ett rymdskepp på väg till en avlägsen planet. En ny koloni ska grundas. Lasten består av nedsövda kolonisatörer. En plötslig händelse gör att besättningen måste akutvakna ur sin rymdsömn. Dessutom; en konstig signal, från en okänd planet påkallar uppmärksamhet. Kan man rentav tänka sig att en koloni kan byggas där istället? Om miljön visar sig vänlig? Aj, bad mistake. Vi som hängt med Xenomorpherna genom åren…vet ju vad som väntar.

Så vad är nytt då? I ärlighetens namn inget. Samma misstag görs som vanligt, samma dumma beslut och möjligen ologiska luckor i manus. Same same all over again. Scott frångår icke en väl beprövad idé! Fantasilöst eller tryggt? Välj själv.
Så, varför gillar jag den här rullen bättre än förra då? För det gör jag. Jäkligt mycket mer! Kanske för att dagens utflykt känns mer rak, pang-på. Effektivare berättad och en mer linjär story. Tajtare. Scott struntar i att stanna till för länge i det filosofiska träsket (tack för det). Även om han låter Michael Fassbender, som är tillbaka i dubbelroll som ”nye” androiden Walter…OCH..som ”gamle” David, stå för lite djupsinnigheter runt människan, skapelseprocessen och det gudalika förhållningssättet från framför allt 1800-talets litteraturhistoria (Hej Byron…eller var det nu Shelley…?  😉 ).
10 år har gått sedan förra rullen, vilket dock inte hindrar att vissa gamla bekantskaper, som just David, således dyker upp.

”ryggont sa du?? ta två tabletter och titta förbi i morrn…”

Rullen känns inte som ett steg närmare svaret på Alien-ursprunget, däremot som en frisk brygga in mot nästa del av historien. Inte många svar ges här. Mer action, snabba effekter. Nu känns det som herr regissör använt båda sina händer, och inte bara vänstern, när han pekat ut stegen. Dessutom känns rullen mer följsamt klippt och editerad. Något som jag hade stora problem med i Prometheus. ”Nya Ripley”, Katherine Waterston, fyller kanske inte Sigourney Weavers kläder (även om Waterston också får sporta linne i finalen). Men det känns stabilt. Liksom hos de andra skådisarna, av vilka jag tjusas lite extra av Danny McBride (!). Att Fassbender är säker är ju sen gammalt.

Så! Apsnygg rulle med bra rymdaction, pålitliga facehugs och chestbursts. Och proppad med blinkningar till framför allt de två första filmerna i serien. Måhända finns en och annan detalj att störa sig på här, men filmens stora fördel är att den aldrig stannar upp och blir sådär pretto-filosofisk som den omedelbara föregångaren blev. Scott kör nu en mer publikfriande, måhända ytlig, stil. Och, den som nu trodde att detta var det sista vi sett av de räliga rymdmonstren….(finns väl ingen!??!)…kan fetglömma just det.
Och det är banne mig ingen spoiler.

En film med vissa brister, men ändå en klart coolare, mer gritty och bättre film än sin föregångare. Jag måste belöna med ett bättre betyg såklart.

I SoF-poddens avsnitt #89 snackar vi vidare om besöket hos de räliga Alien-typerna…

Apr 14 2017

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!

 

 

Apr 29 2015

Inherent Vice (2014)

Jahapp. Jorå. Det här är ännu en Paul Thomas Anderson. Denne säregne regissör och storymakare som aldrig tycks vilja foga in sig i det ”vanliga” ledet när det gäller visuell underhållning.

Jag gillade hans There Will Be Blood och The Master. Når denna upp till samma nivå? Vi kollar.
Året är 1971 och den ständigt pårökte Larry ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) jobbar som privatdeckare i hippiesoliga södra Kalifornien. När exet Shasta (Katherine Waterston) ber Doc undersöka misstankarna om att hennes nya älskare, affärsmannen Wolfmann, är utsatt för fulspel och möjligen är på väg att bli kidnappad….accepterar den godmodige och lite lullige privatsnoken.
Trots att han nog både låtit bli. Inte blir det bättre av att även Shasta plötsligt försvinner kort därefter.

Vilken galen film!
Som drygt två timmars kladdig salongsberusning mixat med någon av Docs otaliga jointar han suger på mest hela tiden. Vad är det egentligen som händer? Vad är det han ramlar in i? Som tittare vet jag inte alltid vad som är fram och bak på den här murriga skrönan. Och kanske ska det vara så! Bättre att bara luta sig tillbaka och titta…eller njuta om man så vill…av Andersons hittepåhistoria som tar Doc från det ena osannolika mötet till det andra. Ett koppel av de mest märkliga figurer man kan skåda under en 70-talssol i södra drogindränkta Kalifornien dyker upp i hans väg.

Mysteriet tätnar när Doc följer sina knäppa ledtrådar samtidigt som han måste se upp med snuten ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin) som tycks vara ute efter att göra livet surt för vår trötte hjälte. Och vad är ”Golden Fang” för nåt?

IV08

inget är som lite mysterielösning i dimman!

Ojoj, har PTA gjort sin ”lättsammaste” film so far?
Som att han tryckt undan ångest, inre smärta och prestationskrav och satsar på …tja…vaddå? Liten galen drogromantik med mörka undertoner? Ibland påminner storyn om nåt som den lugubre Hunter S. Thompson mycket väl skulle ha kunnat plitat ihop, men istället bygger det hela på en roman av en lirare som heter Thomas Pynchon…och man undrar vad HAN gick på när han författade…

Känns som en sån här typisk film där man inte behöver ha så mycket koll på vad som egentligen händer, mest bara kul att luta sig tillbaka och se alla galna grejer som Doc och hans knasiga sidekicks råkar ut för. Och visst är det lite kul att se gårdagens gamla filmsnubbar dyka upp i form av gästspel från både Eric Roberts och Martin Short. För att nämna några.
Dessutom har Reese Witherspoon, Owen Wilson och Benicio Del Toro den goda smaken att checka in hos Anderson för lite tjänstgöring framför kameran.

Det är knäppt, murrigt, knasigt och ganska flytande handling mest hela tiden.
Men som den filmknarkande sälle jag nu är…..tycker jag det här var underhållande hela vägen. Men som sagt, man gör nog bäst i att inte analysera för mycket vad det är man glor på.