Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald (2018)

Lika förtjusad som jag var av första filmen, lika uttråkad blir jag av den uppföljaren.
På tok för lång, spretig och yvig på ett obra sätt. Första filmen fokuserade på Newt (Eddie Redmayne) och hans äventyr i 20-talets New York. Det var trivsamt, snyggt och lite lagom glädjefyllt engagerande. I alla för en annan som aldrig tagit till sig barnfilmerna om glasögonormen Harry Potter. Såklart att man någonstans ändå såg fram emot lite att åter hoppa in i Newts värld. Men ack vilken dikeskörning. Snyggt hantverk förvisso, effekterna är top notch och glider sömlöst in i backdropen framför Paris, som är dagens skådeplats. Grindewald (Deppen) har rymt och vill starta uppror. De ”goda” trollisarna vill ha skurken infångad till varje pris. Dessutom ska dolda släktförhållanden avslöjas och avhandlas. Rörigt och föga intressant säger jag. Bara ett stort ”jaha”. Varför är manuset så spretigt? Så ”överväldigande”? Som att det försöker ta stora tuggor åt alla håll…utan att lyckas. Vem kan vi skylla på? JAG skyller på J.K. Rowling som uppenbarligen fått hybris efter framgången med första filmen, och plötsligt trodde sig vara filmmanusförfattare av rang. För mycket som trycks in på på 134 minuter.

Stackars Eddie Redmaynes Newt blir förpassad till en bifigur, utan något vettigt att göra. Judd Law har försetts med stiligt helskägg och får vara en ung Dumbledore. Och Depp, tja han cashar in en av karriärens lättaste lönecheckar. Nix, detta tog plötsligt en synnerligen ointressant vändning. Kunde de inte bara ha låtit Newt få hållas med sina Nifflar…?
Helt klart bara för den mest inbitne av Rowlings världar. Booooring.

Fantastic Beasts and Where to Find Them (2016)

fantastic_beasts_posterJamen det här var ju lite överraskande.

Jag tillhör ju dem som inte alls charmats av J.K. Rowling och hennes Harry Potter-värld. Inte för fem öre. Och då har jag ändå sett alla filmerna (litet HP-tema hittar du här). På tok för mycket ”barnprogram” för mig.

Hur skulle det här gå nu då?
Och framför allt; varför ger jag mig på att titta på ännu en filmstory sprungen ur detta HP-universum? Kanske för Eddie Redmayne´s skull. Kanske för att jag skulle kunna sitta där sedan och säga ”haha, titta…vad var det jag sa…”.
MEN, skam kommer upp på torra land, fan blir präst när han blir gammal…och allt det där…för detta var ju rackarns trevligt! Trodde jag väl aldrig! Häpp!

Vi får oss alltså en storyline som tar sin början i New York 1926. Rääätt mycket tidigare än HP-världen kan man lugnt säga. Vi rör oss trots allt i samma universum så vissa referenser till magin (och personer) går att hitta. Newt Scamander (Redmayne) anländer till NY med en väldigt märklig resväska. En resväska som kommer att tappas bort, förväxlas, öppnas, stängas och öppnas igen. Innehållet är förstås icke att leka med, då den innehåller några av de mer…eh…udda existenser man kan hitta i den här ”normala” världen. Fantastiska (små och stora) vidunder helt enkelt. Vår man Newt får fullt upp med att jaga stan runt för att få koll på sin väskas invånare. Under äventyret träffar han bl.a. på USA-magins företrädare i form av ”magipolisen” Tina (Katherine Waterston) och hennes mystiske boss Graves (Colin Farrell). Plus en sedvanlig hoper andra individer i detta märkliga magiska nätverk. Frågan är dock om inte ”den helt vanlige” Jakob (Dan Fogler) är mest underhållande av dem alla. En helt normal svennebanan som bara råkar komma i vägen för Newt och hans gäng…och sedan liksom bara hänger med på resan. Underhållande gubbe!

Visst ja, en ”mörk kraft” hotar New York också. Och kanske hela trollis-communityt. Hoppsan. Detta känns dock inte lika kul och trivsamt och engagerande som när Newt och hans nyfunna kompisar rusar runt i The Big Apple för att hitta lustiga djur. Filmen är som bäst i dessa lägen. Apsnyggt gjort förstås med sömlösa effekter av ett New York a la 20-talet. Gör sig bra i den här äventyrsstoryn. Någon personlighetsutveckling i karaktärerna är inte att prata om här. Tonvikten ligger på äventyr och olika checkpoints som ska klaras av.

niffler fantastic beasts

rullens kanske charmigaste filur

Redmayne får briljera som den avige kufen Newt med gott hjärta. Han pratar lite kantigt, och ser lite pojkaktigt underfundig ut mest hela tiden. Trots denna look känns den här rullen mer ”vuxen” än HP-filmerna. Är det miljöerna? Personerna? Detaljerna? Fanken vet, men så är det. Dagens regiman, David Yates, har ju också en gedigen erfarenhet av just Harry Potter-filmer och har förstås koll på hur man förvaltar sitt pund på bästa sätt vad gäller dramaturgin och nivån av action/humor. För övrigt också J.K. Rowlings debut som ”riktig” manusförfattare, och det funkar väl hur smutt som helst tycker jag. Enligt uppgift är detta första rullen av ett gäng i en ny franchise. Återstå att se. Biljettkassornas siffror måste väl få säga sitt också, men i runda slängar 230 miljoner inspelade dollars (april -17) på en budget på 180 millar hintar väl om att det finns även en framtid för de här vidunderliga bestarna.

Trivsamt värre alltså i en precis lagom underhållande rulle som engagerar ända till eftertexterna. Och det var väl kul!