Natt på museet 2 (2009)

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys ”skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen ”så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Betyget: 2/5

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.