Etikettarkiv: Robin Williams

Dec 22 2014

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

Maj 5 2014

Flmr vs ALIM – del 2

..och så var man tillbaka efter lite skön långweekend!

80-talet! Vad har vi på det?
Gick ut grundskolan, avverkade gymnasiet, gjorde lumpen på Gotland. VM i fotboll gick i Spanien 1982 (underbara Brasselaget med Sokrates, Falcao, Eder och de andra!) och Mexico 1986 (”Guds hand”, remember…)
Tågluffade mig genom ett Europa som höll på att öppna upp i öst. Besökte ”over there” och har kort på mig själv lutandes mot de ENORMA glasrutorna på översta våningen av World Trade Center i New York. Nästan lite bisarrt att glo på bilden idag.

I filmvärlden verkade Hollywood ha tagit dussintalet gigantiska vitaminsprutor för ökad fantasifullhet, för plötsligt EXPLODERADE filmerna in på biograferna big budget-style..och vi i gamla Svedala kunde bara hoppa på tåget och njuta.
Här har ni mitt åttiotal:

1980 – The Blues Brothers

John Landis har alltid gått hem i huset, och när han kombade upp sig med Dan Aykroyd och John Belushi blev det FÖRTJUSANDE underhållande. Tokrolig story om bröderna ”on a mission from God!” Galna biljakter med tillhörande plåtskrammel och asmycket bluesmusik! Topp! Sketch från gamla SNL som höll för en hel film ju!
Bubblare: Rymdimperiet slår tillbaka, Titta vi flyger.

 

 

1981 – Jakten på den försvunna skatten

Klart att Spielberg skulle skriva om filmhistorien på 80-talet också. Mer än en gång. Här slog skäggubbsen Spielberg och George Lucas sina påsar ihop…och sällan har man väl skådat maken till film! Tog tillbaka den gamla äventyrsfilmen till biograferna och våra sinnen. Harrison HELT PERFEKT i rollen som Indy. Klassiskt spännande…som det ofta blir när man också väver in lite religionsmystik i soppan! Tidlös!
Bubblare: The Road Warrior, Flykten från New York (Vilket år det här var!!!!)

 

 

1982 – Blade Runner

Ett MÄSTERVERK. En särdeles fantastisk film som har precis allt för att snärja mitt sinne varje gång jag sett den. Älskar det filsofiska och nästan religiösa temat om oss människor som individer och vilka ”regler” och ”lagar” vi anser oss ha rätt att leva efter. Underbar scenografi och murrig miljö genom hela rullen. Har kanske en av de bästa slutmonologer som någonsin uttalats på film när Rutger Hauer ikläder sig rollen av en sorts Messiasfigur. Mäktigt. Och så en ganska tjurig Harrison igen. Men det passar!
Bubblare: First Blood, E.T.

 

1983 – Wargames

Som jag FASCINERADES av spänningen! Av att den unge, UNGE, Matthew Broderick var en sån wiz-kid att han kunde sitta hemma på pojkrummet och kuckelimura sig in i det amerikanska försvarets mest avancerade dator och nästan starta tredje världskriget! Idag har den en sorts nostalgisk charm över sig och den hopplösa tekniken som var top notch då! Men budskapet känns lika oroande aktuellt idag….
Bubblare: Scarface, Ett päron till farsa

 

 

1984 – Ghostbusters

December -84. Hemma på permis från lumpen. Fredagskväll med kompisar i GALEN KÖ utanför biografen för att komma över biljett till kvällens premiär. Det lyckades och herregud vad vi skrattade och TJUSADES av kombinationen komik och lite lagom skrämmande effekter. Bill Murray var coolast, Harold Ramis (RIP) var skönt nördig och Aykroyd var bara…lite knasig. Vilket team! Vilken film!
Bubblare: Terminator, Indiana Jones och de fördömdas tempel

 

 

1985 – Tillbaka till Framtiden

Robert Zemeckis var mannen man lärde sig namnet på från och med nu. Fast vi visste ju också att herr Spielberg minsann stod bakom med övervakande hand. Å så en hystersikt flängande Michael J. Fox! Härliga tider! Roligt, fartfyllt och den läckra känslan av äventyrsfilm med hightech (nåja)-kostym. Här finns inget att klaga på. Mitten av 80-talet kunde sina storys!
Bubblare: Kairos röda ros, The Breakfast Club

 


1986 – Aliens – återkomsten

Klart det läbbiga rymdmonstret kom tillbaka. I flera upplagor. James Cameron gick liksom bara in och tog upp stafettpinnen som Ridley Scott slängt på marken. Och det blev en rasande grann resa här kan man lugn säga. Framför allt med en bra story! Första delen av rullen är assnygg med alla mackapärer, mojänger och effekter. The Marines är så klyschigt härliga att man storskrattar sig hela vägen till finalen! Och så en kvinnlig hjältinna i Sigourney som kickar ass så det står härliga till! Ripley äger hela rullen!
Bubblare: Fira med Ferris, Best Shot

 

1987 – De Omutbara

Kostymerna! Stilen! Scenerna! Ripoffen på Pansarkryssaren Potemkin! Brian de Palma i en sällsynt bra stund, innan han försvann ned i källaren. Vilken cast; Costner, Connery, Garcia, De Niro! Drama och gangsterfasoner. Sånt går ALLTID hem! Stilfull rulle!
Bubblare: Rovdjuret, Robocop

 

 

1988 – Die Hard

Ni vet ju redan vad jag brukar kalla Brucans första stora popcornshit; ”the mother of all tung actionfilm”. John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza lika mycket som Sigourney ägde rymden två år tidigare. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).
Bubblare: Mississippi brinner!,Beetlejuice, Rain Man

 

 

1989 – Döda Poeters Sällskap

Året då alla kutade runt och hojtade ”Carpe Diem”! Sen kördes uttrycket i fördärvet och kanske är ett av de mest hatade idag..? Nåväl, rullen här var dock en riktigt fin upplevelse om modet att våga följa sina inre överytgelser. Peter Weir har alltid varit en intressant regissör, och här gav han knasbollen Robin Williams chansen att få spela lite allvar för en stund. Givetvis med ett par små avstickare där Williams framgångsrikt demontrerar sin förmåga att locka till skratt i de mest udda situationer. Allvarsamt med en sorts märklig feelgood.
Bubblare: Batman, Indiana Jones och det sista korståget

 

****

Så var 80-talet hos Flmr!
Nu snart mot det ”nya moderna” 90-talet! Vad kunde dölja sig där tro…som kunde förtrolla ögonen och sinnena hos yours truly…?

fortsättning följer….!

Sep 18 2010

Jumanji (1995)

En gammal VHS-upplevelse som nu får en ny chans på det platta mediet i min spelare. Tillrättalagd fantasifullhet om ett mystiskt spel med oanade magiska krafter, som om det vill sig illa kan dra in spelaren i en sorts limbovärld varifrån man endast kan komma ut om någon annan hittar spelet och börjar spela.

Detta är precis vad som händer unge Alan på 60-talet när han hittar det gamla spelet av en slump och oförsiktigt nog börjar spela. Det går naturligtvis som det går och Alan fångas i spelet. Snabbt klipp till mitten av 90-talet och de två unga syskonen Sheperd som hittar spelet och nyfiket börjar spela med diverse galna konsekvenser som följd. Månne kan man se detta som en förövning för regissören Joe Johnston i tekniska fantasiäventyr, ett par år senare skulle han ju komma att göra Jurassic Park III.
Vissa filmer lider ganska snabbt av ett bäst-före-datum, och här har vi tekniskt sett tyvärr ett exempel på det. Gott om kackiga specialeffekter som säkerligen var topline när det begav sig. Idag har vi sett att man kan tillverka det mesta av nästan ingenting, och CGI idag är inte som igår. Således kantiga, ryckiga och stela figurer. Manuset ska dock ha en eloge för sin, stundtals, lekfullhet och ambition att underhålla på bred front, även om helheten känns styckad och saknar naturlig kontinuitet. Eller beror det möjligen på den halvkassa klippningen?

Lagom stor dos av den alltid halvpåfrestande Robin Williams som den vuxne Alan, vilken hoppar ut ur spelet och får fullt upp med specialeffekterna och syskonen Sheperd, där förresten en ung Kirsten Dunst kan skådas som storasyster innan hon växte upp och blev bildskönt lockande i Peter ”Spiderman” Parkers värld.

Jumanji är lite lagom kaotiskt barntillåtet äventyr, spetsat med ambitiösa men förlegade effekter. Antydan till finurlig vuxenhumor och vissa förnöjsamma scener kan dock med förstoringsglas vaskas fram ur det annars enkla och magra manuset. Oförargligt.

Betyget: 2

Nov 21 2009

Natt på museet 2 (2009)

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys ”skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen ”så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Betyget: 2/5