Etikettarkiv: Kirsten Dunst

Sep 6 2016

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Jan 20 2016

TV-Landet: Fargo – säsong 2 (2015)

s02_posterÅh vad jag gillade Fargos första säsong! Och, visst undrar man vad Lou Solverson (Keith Carradine) egentligen menade med ”The Sioux Falls incident”?

Svaret kommer i den här andra säsongen! Härligt! Som brukligt numera i tv-världen handlar det om en uppföljare på en s.k. event-serie, dvs. ett begränsat antal avsnitt som inte nödvändigtvis behöver ha alltför mycket med föregångaren att göra…förutom namnet kanske. Här handlar det dock om att vi i ett huj kastas tillbaka i tiden, till vintern 1979 och en yngre upplaga av polisen Lou Solverson i Patrick Wilsons skepnad.

Molly från säsong 1 är här bara 6 år gammal och helt nya intriger kommer att utspelas i de 10 avsnitt som följer. Nu är vi i den lilla staden Luverne i Minnesota, där statetroopern Solverson håller koll på läget, ofta tillsammans med sin svärfar, polischefen Hank (Ted Danson)..som dessutom är Solversons svärfar. Som brukligt i Fargo-universumet kommer snart den lugna ytan att brytas av ett antal händelser, en del slumpaktiga, andra planerade och ingenting kommer bli sig likt i och runt Luverne, Sioux Falls och till med i Fargo.

fargo2 fargo7

Liksom i säsong 1 hämtas inspiration, känsla och stämning i serien från bröderna Coens nu nästan episka film från 90-talet. Här är samma kärva kynnen, samma stötiga dialoger, samma mörka och ibland knasiga humor. Och som vanligt ligger en ödesmättad, inte helt bekväm känsla, över hela tillställningen. I centrum som oftast alltså Lou, som i början mest bekymrar sig över hustrun Betsys (Cristin Milioti) tillstånd, då hon fått en obehaglig sjukdiagnos. Snart dras Lou dock in i det smutsiga spelet runt familjen Gerhardt som styr nordvästra delen av statens skumraskaffärer. När Gerhardts drabbas av problem i familjen ser maffian i Kansas City chansen att utöka sitt territorium, men matriarken Floyd Gerhardt (Jean Smart) tänker inte ge sig utan motstånd, och inte heller hennes minst sagt störda söner. Lägg nu till detta ett ”vanligt” men väldigt kufiskt par i slaktaren Ed Blumquist (Jesse Plemons) och hans minst sagt märkliga fru Peggy (Kristen Dunst) i lilla Luverne…vilka dras in i galenskaperna, både på grund av slumpen men också väldigt dåliga beslut, och vips har vi oss en intrig helt värdig sin succéartade föregångare!

Men, kan det då bli så mycket bättre än vad säsong 1 visade upp? Ja, det kan det!! Så pass att jag efter noga övervägande och en sällsamt trevlig magkänsla dristar mig till att utnämna denna säsong 2 till 2015 års bästa tv-serie! What!? Visst serru. Här hittas på pass mycket snillrika turer, slumpmässiga (fast ändå inte) vändningar i manuset, svart humor samt en obehaglig men nyfiken känsla…som både gör att man vill se mer…och inte kan vara säker på nåt vad gäller utvecklingen i handlingen. Likt många andra moderna serier tycks just grejen att ingen karaktär går säker i manuset, även om det är en större rollkaraktär. Ovisst OCH spännande!

fargo1 fargo4

Patrick Wilson gör mycket bra ifrån sig som den rättrådige Lou, som faktiskt bara vill ta hand om sin fru och dotter. Mycket bra samspel också med gamle Ted Danson som den åldrade polischefen. Deras kärva, ibland lite fientliga dialoger, känns precis på pricken Fargo-stil!

Kristen Dunst gör kanske sin bästa rollprestation EVER som den lätt vrickade hårfrisörskan Peggy! Maken till märklig kvinna var länge sedan man såg på film och tv. Slaktaren Ed har det inte lätt då han bara vill ha ett ”vanligt” liv med vardag och en framtida familj. Nu kanske han inte heller skulle ha valt att ta ett par idiotiska beslut i tillvaron, men som alltid sträcker sig visheten ibland bara så långt näsan räcker. Hur som helst är Jesse Plemons (vilken påminner om både en yngre PSH och en otrimmad Matt Damon) mycket underhållande i sin roll också.

fargo5 fargo3

Som vanligt jäkligt säkra detaljer i det visuella från upphovsmakarna och tv-seriens kreatör Noah Hawley lyckas återigen att med Coen-brödernas goda minne återskapa samma känsla som man både kan och vill förvänta sig av händelser som utspelas i den här märkliga delen av USA. Tidshoppet tillbaka till sent 70-tal känns förvånansvärt uppfriskande och ger dessutom serien en sorts ”råhet” i sitt utförande. Våldet är förstås, liksom sina föregångare, både oväntat och rått men aldrig smaklöst eller felplacerat. Mer som ett ”märkligt naturligt inslag” i den redan luriga utveckling som säsongens resa tar oss med på. Den som dessutom väntar på ett sorts visuellt hopknytande av säcken mot första säsongen får också lön för mödan för ett ögonblick. Snyggt gjort!

fargo6 fargo8

Får alla frågor svar? Som sig bör här kan man aldrig vara säker på nåt. Räkna dock med udda inslag, humor på konstiga ställen, en utpekad hjälte, en klassisk uppgörelse i undre världen, ett mycket märkligt par samt en fåordig men dödligt effektiv familjetorped vilken man absolut bör akta sig för att komma för nära.

Jag är helt fast i det här galna universumet och kan bara otåligt vänta på att en säsong 3 börjar lura hörnet.
För det gör det väl? Väl??

   

 

fargo-paley-02

Sep 5 2013

Upside Down (2012)

Tänk…om…?
Kolla där, ett begrepp som på två ord kanske beskriver vad film handlar om. Fantasi. Möjligheterna att saker sker på ett sätt som vi kanske inte alltid ser som logiska, troliga eller ens möjliga. Att förutsättningen är på ett speciellt sätt. Handlar inte merparten av filmens värld om detta? Den där känslan som kittlar att man som tittare upplever något som egentligen är ganska omöjligt.

Sedan finns det ju dom som absolut inte kan se en film som är så långt från vår verklighet det bara är möjligt. Är man inskränkt i sitt sinne då? Eller är man bara helt enkelt pragmatisk? Jag är ju en tvättäkta filmisk nörd, vilket också betyder att jag sväljer de flesta världar och förutsättningar som presenteras. Märk väl att bara för att man då och då totalsågar en rulle med allt vad det innebär, betyder ju inte det att man inte tar in filmens förutsättningar och vilken miljö det handlar om. Tricket är ju på något sätt att först köpa premissen och sedan kika på det som sker inom dessa ramar.
Inte alltid lätt kanske överallt.

NÅVÄL. Dagens jeppe bakom kameran heter Juan Solanas, en argentinare som mig veterligen här slår till med sin första film för den breda publiken. Solanas har också plitat på manus och dyker verkligen in i det här med nya grepp, udda förutsättningar och en visuell saga. Kanske är den vid eftertanke inte så bred ändå? Kanske kräver den sin sinnligt öppna åskådare för att till fullo komma till rätta?

Världen i dagens alster är inte en värld utan två!
Så pass nära varandra i världsrymden så att kloten tycks dela på samma atmosfär, men har varsin gravitation som drar åt respektive håll! Krångligt? Visst, som tusan. Men om man skiter i att fundera på logiska och fysiska OM och MEN får man betydligt roligare när man skådar detta. Således kan unge Adam (Jim Sturgess) stå på sin stadiga plats i tillvaron och kika uppåt. Där himlen borde vara ser han istället berg och skog från den andra världen som hänger över honom som ett tak. En visuell grannlåt som faktiskt bara den är värd några extra minuter att glo på. Olyckligtvis för Adam är han fast i den värld där tillvaron inte är en dans på rosor, städerna är lite mer slitna och människorna betydligt mer desillusionerade. B-världen kanske?
I A-världen, den glittrande motpolen ovanför hans huvud och naturligtvis upp och ned, verkar allt mycket roligare dessutom. Kanske man borde ta sig dit ändå? App-app-app. Det går ju inte alls. Respektive världars gravitation och den ”finare” tillvarons lagar tillåter inte alls kreti och pleti och försöka sig på några utflykter. Då blir det kaos i tillvaron.

Som om det skulle stoppa Adam.
Speciellt när han nu av en slump fått span på den flicka han i yngre upplaga för 10 år sedan kysste på en bergstopp (eller var det nu hon som satt på en topp..?), och dessutom upptäcker att hon har blivit den vackraste kvinna han någonsin sett. Men så bodde hon ju i ”fel” värld! Aj!

Solanas flitiga penna tycks alltså ha såsat ihop en ganska enkel liten kärlekshistoria med personer på varsin sida i tillvaron. Den fattige och den lite bättre bemedlade. Kärleken vet ju som bekant dock inga gränser eller hinder. Till detta lägger regissören otroligt snygga scenlösningar som vrider det tittande sinnet lite ut och in vid mer än ett tillfälle, och faktiskt då och då för tankarna till en sådan visuell vackerhet som Blade Runner. Otippat!

och här börjar det bli riktigt konstigt…

Men vinner filmen några poäng i långa loppet då? Har storyn tillräckligt mycket pondus för att ta hem det hela vägen? Kanske inte för att det ska bli den där magiska upplevelsen med fyra glimrande stjärnor ändå. Förutsättningar finns mellan dagens stjärnor Sturgess som Adam och snyggsöta Kirsten Dunst som flickan med det finfina filmnamnet Eden, men det är som att Solanas ändå inte riktigt ändå lyckas få det att tända till mellan dem. Jag ser på deras strävan och envishet (mest Adams kanske), men jag känner inte med dem fullt ut. Kanske är meningen att romantiken ska ta större plats ju längre filmen håller på, men hos mig blir istället detaljerna och det visuella roligare att glo på.

Klart dock att jag håller stenhårt på dagens lovers. Det blir inte lätt under de fysiska förutsättningar som råder, och förutom att trotsa tyngdlagar måste Adam också deala med misstänksamma myndigheter, luriga möjliga bundsförvanter och framför allt att övertyga Eden om att han är The Guy.

Upside Down är märklig film. En sorts hybrid av en gammeldags kärleksstory och ett sorts alternativt universum där de yttre förutsättningarna inte direkt är som de vi är vana att skåda. Det är galet snyggt gjort dock och Solanas behöver inte skämmas för sitt tilltag. Filmens…eh..vackra..feeling får mig att hellre fria än fälla. Och dessutom strunta i all logik.
Kanske blir upplevelsen lite bättre då?

full starfull starfull star

Sep 28 2011

All Good Things (2010)

Jamen alltså, det ju oerhört goda förutsättningar för den här filmen. Två huvudrollsskådisar med minst sagt väldokumenterade meriter och en murrig historia som tar avstamp i ett märkligt fall ur renaste verkligheten.

Den inåtvände och märklige David (Ryan Gosling) från rika familjen träffar den levnadsglada och sympatiska Katie (Kirsten Dunst) från betydligt enklare förhållanden i 70-talets USA. Davids far ser med ogillande på förestående äktenskap, och det krävs inte vansinnigt mycket slutledningsförmåga för att inse att det är lite fishy med tillståndet inom den rika familjen. Som tittare blir jag snart också varse att David själv alltmer faller in i konstiga beteenden och har uppenbarliga problem med sin person. Kan det vara så att orsaken står att finna i det förflutna?

Den glada Katie bryts sakta ned och fångas in i familjära konflikter och insikter om att David nog inte bara är lite…udda…utan kanske har större problem än så. Problem som dessvärre innebär att det liv hon trodde väntade runt hörnet raskt förvandlas till något helt annat.

Vad jag har problem med är att filmen inte riktigt verkar veta åt vilket håll den vill dra. Ska det vara ett mörkt drama, ett kammarspel om skuld och ångest eller rentav en kriminalhistoria att klura på? Handlingen är alltså inspirerad av en verklig historia där bara namnen kastats om lite pliktskyldigt och där regissören Andrew Jarecki uppenbarligen tagit sig vissa friheter i att spekulera en aning på vissa ställen. Detaljerna i filmen är snyggt uppradade liksom den förtätade stämningen, ändå känns det som att filmen aldrig berör så mycket som den borde. Kanske för att jag kommer på mig med att sitta och muttra över vissa val den stackars Katie gör. Och att David i all sin wackiness mest framstår som patetiskt vek.

Ryan Gosling och Kirsten Dunst levererar mer än stabilt i sina roller och är också de två största skälen till att se denna film. Ett annat kan vara Frank Langella som den patriarkiske fadern och byggherren Sanford vilken med kall inställning förväntar sig att David ska uppfylla förpliktelserna gentemot familjens imperium. Lite synd att Langella nu mest för tiden förpassas till att spela biroller med uteslutande osympatiska drag. Å andra sidan gör han det mästerligt, så varför klaga egentligen..?

All Good Things har bättre skådisar än vad den har innehåll. Mer tragiskt drama än kriminalhistoria, där dessa händelseförlopp känns lite konstruerade och med en slutfinish på historien som känns otillfredsställande, låt vara att det ju faktiskt är så i verkligheten. Dunst och Gosling är det bästa här, i en film som inte är speciellt dålig men inte direkt bra heller. Som mellanmjölk helt enkelt.

“Why couldn’t you have just given her what she wanted? You’re a very weak man, David”

Feb 23 2011

Marie Antoinette (2006)

Franska revolutionen var ingen munter historia, det har man ju fått lära sig i skolan. Bistra tider i nationen, svält och elände födde hat och upprorskänslor som i riktades mot överklassen, adeln och framför allt den franska kungafamiljen. Mitt i allt detta fanns den franska drottningen Marie Antoinette, känd till namnet, men vad vet vi egentligen om henne?

Talangfulla Sofia Coppola baserar ett egenhändigt manus på en av alla dessa böcker som finns om den mytomspunna kvinnan. Här, invävt i färger och storstilade kulisser i harmoni med klädkreationer tillhörandes denna svunna tid, får vi ta del av den unga österrikiskans första trevande år vid det franska hovet, och sedermera liv som drottning. Hon får rätt omgående veta att hon valts ut som hustru och barnavlare (vilket var ett krav som inte var helt lätt att uppfylla) åt den något bortkomne Louis/Ludvig som i sinom tid kommer att bli ny kung i det överdådiga Frankrike.

Coppola tar till myspenseln och målar med mjuka färger upp ett liv i lyx och överdåd, något som skärmade den unga Marie Antoinette (Kirsten Dunst) från allt vad verkligheten innebar. Likt en dåtidens superstar var inget omöjligt för henne och hennes gelikar. Maffiga maskeradbaler i Paris varvades med orgier i kläder, bakverk och andra lyxkonsumeringar som antagligen hade förpassat en stackars bonde bortom galenskap i förtid om denne fått se allt som skedde på det mäktiga Versailles. (Nu kom ju detta så småningom fram ju längre åren gick.)

Där många har problem med Kirsten Dunst som skådis lägger jag in ett gott ord för henne här och menar att hon är perfekt i rollen som den oskuldsfulla queen-to-be. Hon ger sin drottning trovärdiga drag av elegans, men ändå en sorts oskyldig nyfikenhet under de unga åren. Kanske visste Marie Antoinette vad som hände i övriga världen utanför Versailles, kanske inte. Kanske var hon så uppfostrad i den kungliga atmosfären, både i hemlandet Österrike och i Frankrike, att något alternativ till att göra sin röst hörd inte fanns. Hennes ställning vid hovet och vid Louis XVI sida var ju dessutom ganska koncentrerad till att producera arvingar för framtiden och helt enkelt bara se vacker ut.

Som alla vet gick det ju rätt mycket åt skogen för både Kungen och hans hustru, med avrättning som följd. Coppola väljer dock att fokusera sin historia på tiden fram till att revolutionen startar, och gör istället nedslag i Marie Antoinette´s liv vad gäller händelser och skeenden. Hennes något stela relation med kungen, det till synes ytliga sällskapslivet där kläder, mat och fester stod på programmet. Även hennes påstådda romans med vår svenske Axel von Fersen får ett litet kapitel i den färgstarka historien, som egentligen bara rullar på i lagom takt. Som tittare vet jag ju att bistrare tider är att vänta för de kungliga, även om ingen av dem tycks ta det på nämnvärt större allvar när rapporterna om upprorsstämning i landet börjar droppa in. ( istället höjs skatterna för att finansiera kriget i den Nya Världen, smart drag verkligen….)

Marie Antoinette är en stunds frosseri i flärd, färger, ståtliga klädkreationer och en för tiden ofattbar lyx. Sofia Coppola regisserar stilsäkert, med viss humor, och använder miljöerna från Versailles på ett träffsäkert sätt. Dunst gör sin huvudperson till både sårbar och äventyrlig på samma gång, vilket gör att det är svårt att inte känna för henne trots hennes stundtals naiva framställning i den galna lyxtillvaron. Vackert fotad och med ett snillrikt musikkoncept där moderna rocktoner blandas med de estetiska intrycken som ögat fångar. En ovanlig kombination, men inte alls opassande. Underhållande skröna, om än med lite bitter eftersmak.

Sep 18 2010

Jumanji (1995)

En gammal VHS-upplevelse som nu får en ny chans på det platta mediet i min spelare. Tillrättalagd fantasifullhet om ett mystiskt spel med oanade magiska krafter, som om det vill sig illa kan dra in spelaren i en sorts limbovärld varifrån man endast kan komma ut om någon annan hittar spelet och börjar spela.

Detta är precis vad som händer unge Alan på 60-talet när han hittar det gamla spelet av en slump och oförsiktigt nog börjar spela. Det går naturligtvis som det går och Alan fångas i spelet. Snabbt klipp till mitten av 90-talet och de två unga syskonen Sheperd som hittar spelet och nyfiket börjar spela med diverse galna konsekvenser som följd. Månne kan man se detta som en förövning för regissören Joe Johnston i tekniska fantasiäventyr, ett par år senare skulle han ju komma att göra Jurassic Park III.
Vissa filmer lider ganska snabbt av ett bäst-före-datum, och här har vi tekniskt sett tyvärr ett exempel på det. Gott om kackiga specialeffekter som säkerligen var topline när det begav sig. Idag har vi sett att man kan tillverka det mesta av nästan ingenting, och CGI idag är inte som igår. Således kantiga, ryckiga och stela figurer. Manuset ska dock ha en eloge för sin, stundtals, lekfullhet och ambition att underhålla på bred front, även om helheten känns styckad och saknar naturlig kontinuitet. Eller beror det möjligen på den halvkassa klippningen?

Lagom stor dos av den alltid halvpåfrestande Robin Williams som den vuxne Alan, vilken hoppar ut ur spelet och får fullt upp med specialeffekterna och syskonen Sheperd, där förresten en ung Kirsten Dunst kan skådas som storasyster innan hon växte upp och blev bildskönt lockande i Peter ”Spiderman” Parkers värld.

Jumanji är lite lagom kaotiskt barntillåtet äventyr, spetsat med ambitiösa men förlegade effekter. Antydan till finurlig vuxenhumor och vissa förnöjsamma scener kan dock med förstoringsglas vaskas fram ur det annars enkla och magra manuset. Oförargligt.

Betyget: 2