Jamen alltså, det ju oerhört goda förutsättningar för den här filmen. Två huvudrollsskådisar med minst sagt väldokumenterade meriter och en murrig historia som tar avstamp i ett märkligt fall ur renaste verkligheten.

Den inåtvände och märklige David (Ryan Gosling) från rika familjen träffar den levnadsglada och sympatiska Katie (Kirsten Dunst) från betydligt enklare förhållanden i 70-talets USA. Davids far ser med ogillande på förestående äktenskap, och det krävs inte vansinnigt mycket slutledningsförmåga för att inse att det är lite fishy med tillståndet inom den rika familjen. Som tittare blir jag snart också varse att David själv alltmer faller in i konstiga beteenden och har uppenbarliga problem med sin person. Kan det vara så att orsaken står att finna i det förflutna?

Den glada Katie bryts sakta ned och fångas in i familjära konflikter och insikter om att David nog inte bara är lite…udda…utan kanske har större problem än så. Problem som dessvärre innebär att det liv hon trodde väntade runt hörnet raskt förvandlas till något helt annat.

Vad jag har problem med är att filmen inte riktigt verkar veta åt vilket håll den vill dra. Ska det vara ett mörkt drama, ett kammarspel om skuld och ångest eller rentav en kriminalhistoria att klura på? Handlingen är alltså inspirerad av en verklig historia där bara namnen kastats om lite pliktskyldigt och där regissören Andrew Jarecki uppenbarligen tagit sig vissa friheter i att spekulera en aning på vissa ställen. Detaljerna i filmen är snyggt uppradade liksom den förtätade stämningen, ändå känns det som att filmen aldrig berör så mycket som den borde. Kanske för att jag kommer på mig med att sitta och muttra över vissa val den stackars Katie gör. Och att David i all sin wackiness mest framstår som patetiskt vek.

Ryan Gosling och Kirsten Dunst levererar mer än stabilt i sina roller och är också de två största skälen till att se denna film. Ett annat kan vara Frank Langella som den patriarkiske fadern och byggherren Sanford vilken med kall inställning förväntar sig att David ska uppfylla förpliktelserna gentemot familjens imperium. Lite synd att Langella nu mest för tiden förpassas till att spela biroller med uteslutande osympatiska drag. Å andra sidan gör han det mästerligt, så varför klaga egentligen..?

All Good Things har bättre skådisar än vad den har innehåll. Mer tragiskt drama än kriminalhistoria, där dessa händelseförlopp känns lite konstruerade och med en slutfinish på historien som känns otillfredsställande, låt vara att det ju faktiskt är så i verkligheten. Dunst och Gosling är det bästa här, i en film som inte är speciellt dålig men inte direkt bra heller. Som mellanmjölk helt enkelt.

“Why couldn’t you have just given her what she wanted? You’re a very weak man, David”