Lite då och nu är det som att Hollywood tar ett nappatag och gräver djupt i säcken för hitta en kategori, en bransch, ett skrå att skriva upp lite extra och framhålla vikten av dess existens. Förutom själva auran ska det också helst kryddas med ett personöde, en veteran som ser slutet på karriären men naturligtvis ändå är den som får sista ordet.

Militären har sina filmer, brandkåren sina, snutfilmer finns det i massor och nu finns också den amerikanska kustbevakningen förevigad på Drömfabrikens himmel. Inga konstigheter här inte. Miljön är tacksam, vem kan undgå att imponeras av de s.k. ”ytbärgarna” som räddar liv lite sådär när tillfälle och dåligt väder ges? Utbildade med militärisk disciplin och stenhårda (nåja) i psyket ska de utan tvekan kasta sig ut i okända hav för att undsätta nödställda till havs.

Vad en sådan här historia behöver för att platsa som känslofilm är en gammal veteran, snart en föredetting som känner att kroppen säger ifrån men som vägrar inse fakta. Helst ska han också ha några mörka traumatiska minnen om misslyckade räddningsoperationer som han kan hemfalla åt i tid och otid. Om han dessutom har ett äktenskap på upphällningen mest beroende på att han känslomässigt är gift med jobbet är det också ett plus. Om han dessutom spelas av en riktig hjälteikon, typ…. Kevin Costner…är man ju nästan hemma i budgetböckerna.

Och se! Är det inte självaste Kevin som just här knallar runt med hjältehjärta och dystert anlete!

Ben Randall (Costner) borde nog lägga livräddaryrket på hyllan. Åren är ifatt honom och även om han är den bäste av de bästa och har alla möjliga rekord, så är tiden emot honom. Hans boss förstår ju dock att Ben är ytbärgare mer än vanlig människa och ser till att han hamnar som instruktör på kustbevakningens superhotta och attraktiva skola där morgondagens ess ska sållas fram. Klassen han får hand om innehåller naturligtvis alla de nödvändiga personligheter som krävs för att detta ska bli ännu en förklädd känslohistoria i samma anda som En officer och gentleman eller varför inte Heartbreak Ridge.

Och visst gott folk. Här snålas inte med klyschor, plattityder och sliskig förutsägbarhet i legio. Men det kryddas också rätt behagligt med stabila skådisinsatser, fullt dugliga effekter och en rejäl portion spänning. Huvudingrediensen för dagen är dock ihopklumpade små fyrkantiga känslotärningar som likt buljong puttrar runt i grytan och smaksätter lite här och lite där enligt receptets alla regler. Lite kärlek, lite tjafs, lite trevande kompissnack, lite spänning-i-livräddarskolan och så lite spänning-i-verkligheten för att avsluta det hela

Costner är alltid Costner, och spelar sin roll rutinerat som anstår gubbs i hans generation. Som vanligt fortsätter jag att hävda Costners trygga stabilitet när han inte ska in och peta i filmers manus eller regi. När han enbart ägnar sig åt att skådespela känns det rätt behagligt att ha honom där i huvudrollen. Att jag dessutom tycker att Ashton Kutcher gör ett gediget jobb som ung hotshot, antagonist till Costners grå panter, får väl anses som ren otippad extrabonus. Likaså att gamle Clancy Brown sidekickar i några få korta sekvenser!

The Guardian är en stabil rätt som serveras med behaglig rumstemperatur. Obefintligt oberäknelig, men regissör Andrew Davis vet precis vilka känslosträngar det spelas bäst på och hur han ska ta historien i mål på ett classy sätt. En icke på något sätt utmanande film för hjärnan, men den lurar upp hjärta och känslor på ett skamligt snyggt sätt vilket gör den lätt att tycka om för både herrar och damer. Att ansökningarna till U.S Coastguard möjligen peakade efter detta torde inte vara någon omöjlighet.

“How do you choose who to save?”
“I swim as fast and as hard as I can, for as long as I can. And the sea takes the rest.”