Vid tiden för första världskrigets utbrott 1914 verkade det mer eller mindre handla om ett vidbrättat äventyr hos de yngre, en chans att komma ut i världen och få åstadkomma något att skriva hem om.

Kanske föreställningar om modiga äventyr för att visa sig på styva linan. Knappt ett halvår senare hade de flesta säkerligen fått anledning att ändra uppfattning när skyttegravskriget genom Europa blev något av det värsta världen dittills hade skådat.

Men även i destruktiva tider som dessa förekom naturligtvis händelser som trots allt befäste tron på människan. Som Julfriden 1914. Den franske regissören Christian Carion skrev 2005 ihop denna historia som baserar sig på händelserna kring just julen 1914 på västfronten. Tyska, skotska och franska trupper bedriver ett förödande utnötningskrig i skyttegravarna. Hundratals liv går till spillo varje dag i fruktlösa attacker från varje sida, utan att en meter vinns i terräng. På julaftonskvällen börjar plötsligt de tyska soldaterna sjunga julsånger och sätta upp dekorerade granar på kanten till skyttegravarna. Skottarna svarar med att hala fram säckpiporna och dra av ett par jullåtar även de. Snart har tonerna förbytts till verbala julhälsningar, och plötsligt kommer soldater upp ur skyttegravarna från alla håll, även fransmännen som nyfiket undrar vad som står på. När så julaftonsnatten faller på samlas alla i en gemensam bön ledd av den godhjärtade skotske prästen/sjukvårdaren Palmer (Gary Lewis). Tyskarna bidrar med en känd operasångare-turned-soldier, Sprink (Benno Fürmann), och dennes fästmö Anna (Diane Kruger) som för tillfället besökt fronten för att sjunga för soldaterna.

Den stora frågan är dock vad som kommer hända när natten blir morgon? Kommer kriget och hatet att uppstå? Naturligtvis kommer inte soldaternas och de närmaste officerarnas tilltag att gillas hos generalerna på respektive sida.

Carion har skapat en lågmäld och märkbart känslosam historia av denna omskrivna händelse från det förgångna. Även om mycket säkerligen är fritt fabulerat, så läggs huvudvikten på det som faktiskt hände. Män som för ett ögonblick fick nog av att vara soldater, som bara ville känna en stunds frid i det helvete de befann sig i. Det som verkligen lyfts fram i historien är just det faktum att i skyttegravarna, i frontlinjen, var alla människor. Ingen galen idiologi som överskuggade de mänskliga tankarna. Det här var helt vanliga män från Skottland, Tyskland och Frankrike som inte på något sätt hade några somhelst aversioner mot varandra egentligen. De befann sig bara där för att de blivit beordrade. Naturligtvis gäller detta säkerligen för alla krig i den moderna historien, men just under detta mytomspunna första världskrig känns det som att det aldrig varit lättare att åskådliggöra just detta.

Fiendeland låter oss ta del av historien med dessa soldater och deras högst mänskliga officerare som för ett kort ögonblick visade upp en stor humanism mitt i kaoset. Lågmält tempo i manuset och förtjänstfullt utnyttjande av den historiska miljön. Filmen går aldrig överstyr, kan inte kallas krigsfilm även om sådana scener förekommer. Snarare ett drama med oväntade turer i en miljö där man minst väntade sig detta. Gediget skådespeleri hos alla inblandade och sevärd, inte minst för att påminnas om en svunnen tid och att det faktiskt finns hopp för människan trots alla galenskaper som inträffar varje dag i denna röriga värld.