Ja nu är det gjort.
Att ta sig igenom 10 års filmsaga på ungefär två veckor har både sina fördelar och nackdelar. Positivt i den bemärkelsen att historien hela tiden sitter färskt i minnet och att man aldrig riktigt lämnar den uppdiktade världen med alla figurer. Jobbigt i den meningen att det rätt snabbt kan bli för mycket av just den ovanstående varan. Naturligtvis är DET ett argument som säkerligen inte delas av de fans till HP-sagan världen över.

Själv hade jag en känsla någonstans där i början på 00-talet att det här inte var något för mig. Trots mitt (enligt många onormala) filmintresse. Trots min egenunderstödda teori om att jag är öppen för nästan alla genrer. Jag kunde bara inte förstå hypen som drogs igång runt den brillförsedda lillgamle ungen med konstigt förflutet. I mina ögon en ren sagoberättelse för ungar och jag var absolut inte i den berömda målgruppen. Mina kids började nog läsa en och annan del sådär, men fastnade aldrig i historierna och rätt snabbt hamnade de julklappsinhandlade delarna som dammsamlare i bokhyllorna. No Harry Potter i da house sas för någon av oss.

Trots då alla filmiska framgångar och stadigt inspelade miljoner i kassan ratade jag konsekvent filmerna som ju dök upp med jämna mellanrum. Fortfarande övertygad om att jag var rätt många kilometer utanför målgruppen för att kunna uppskatta detta. Naturligtvis läser man och hör om filmerna under detta årtionde, lite svårt att undvika om man säger så. Men likt fan blir präst när han blir gammal, kan även en filmtok som yours truly tänka om en aning. Och så någon gång under tidigt hösten 2011 började tanken på ett experiment snurra runt i skallen på allvar; om man skulle ta och utsätta sig för alla HP-filmerna under en kortare tid, ta igen 10 år på rekordtid och verkligen utröna huruvida Hogwarts trollerivärld egentligen har något att erbjuda en medelålders filmgubbe eller är Barntimmen för de yngre i lyxförpackning.

Naturligtvis behöver jag inte dra handlingarna i de olika filmerna för er, då majoriteten säkerligen redan har synat dem vid olika tillfällen. Förutom mina generella åsikter om sagan som helhet har jag dock valt att spalta upp dem med varsitt betyg och en liten kommentar runt varje i slutet.

Jaha, är jag då nöjd med att ha kikat på HP-sagan? Eller har det varit total waste of time? Svaret på det måste faktiskt bli att det har varit intressant och kanske till och med lite underhållande vid olika tillfällen. Inte minst har det varit en njutning att få skåda stora delar av gräddan av den brittiska skådiseliten dyka upp i roller av varierande dignitet.
Filmerna har ju använt sig av olika regissörer, en del med kanske med sin vision om hur historien ska berättas, men summa summarum verkar de alla från början ha fått klart för sig hur det förväntade resultatet bör se ut. Hur det ska stöpas i den föga varierande mallen.

Historierna då? Har Rowling verkligen träffat rätt på alla strängar så till den grad att alla som läser böckerna och ser på filmerna trollbinds av de fantasifulla historierna? Tja, synar man den här sagan lite i sömmarna så känns det naturligtvis som den gamla hederliga kampen mellan ont och gott är ute och dansar ett par varv igen. Lite snyggt inlindat i en kostym som ska tilltala den yngre läsekretsen, den konsumentstarka och fantasitörstande. Flera gånger roade jag mig att försöka föra över den här berättelsen på tex Star Wars-sagan och se det lyckades rätt väl! Här finns både Luke Skywalker, Darth Vader, den onde kejsaren, Obi Wan och många andra…fast i andra kostymer!

Naturligtvis har Rowling gjort en supersmart grej som knåpat ihop denna värld, ta från existerande sagor, vrid ett par varv och stoppa in lite egenpåhittade detaljer så är det hela ju fix sedan!

Ok, filmserien som helhet då?
Ja utan tvekan hade ett par av filmerna kunnat strukits helt, och vissa andra manus tajtats till. Det mest irriterande med varje film (förutom den sista) är de odrägligt långa transportsträckorna! Stunder då handlingen verkligen går på tomgång och mer eller mindre ointressanta företeelser ska avhandlas. Effektmakare får tillfälle att leka med tekniken och putslustiga grejer ska hända, kul för kids möjligen men ack så uttråkande för en annan.

Just den barnsliga känslan satt länge som en tagg i mitt sinne när jag såg på filmerna, och det kändes och andades i varje filmruta att det hela var anpassat till tittare modell yngre. Och varför inte? Klart att det blir så med tanke på förlagorna i den litterära världen. Till Rowlings fördel får man ju säga att hennes strategi har varit listig. Nu vet jag också mycket att böckerna även fångat en och annan vuxen läsare, och det är väl bra så då. Min känsla är dock att man aldrig kan komma ifrån att HP-konceptet är skapat för yngre läsare, och naturligtvis måste då filmversionerna också anpassa sig till detta.

Till min positiva förvåning vänds dock denna känsla halvvägs in i filmserien och plötsligt känns allt lite mörkare, lite dystrare och därmed också lite mer intressantare. Lite vuxnare kanske någon också skulle ha sagt. Kan detta ha något med att HP själv blir äldre, växer och börjar fundera som en tvivlande tonåring? De onda krafterna visar sig allt oftare och tycks (äntligen) bli tuffare i sin gestaltning. Med ens försvinner en del av det barnsliga i framtoningen både hos karaktärer och i filmens manus.

HP-serien bygger upp en sorts förväntan, det måste man ge den credit för. I takt med att filmerna sakta tar sig mot en förväntad slutuppgörelse stegras ett sorts inre begär efter att få veta hur det ska gå, detta oavsett om man gillar dem inte inte. Efter att seriens badass nummer 1, Voldemort, tagit en herrans lång tid på sig att på allvar stiga in i historien och möta HP en gång för alla är det mesta upplagt för the final battle mellan ont och gott, likt en riktig filmsaga.

Och sedan är det slut. Bara sådär.

Men ok, det känns som ett bra slut trots allt. Under den långa tiden som gått i magikervärlden har mystiska karaktärer paraderat förbi, barnkänslor har blivit tonårsförälskelser. Livsfunderingar om att vara utstött och ovanlig har fått sin beskärda del av den politiska korrektheten. Effekter har avlöst varandra i parti och minut, vissa rena rama barnsligheter och andra lite mer lättare att fnissa åt. Dunkla motiv och mörka hemligheter har uppdagats och naturligtvis har en del inte alls varit som det verkat. Fattas bara annat. Gott jobb av Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint som alla hängt med på hela resan och naturligtvis blir skådisar att räkna med i framtiden.

Saker då att reta sig på:
I början av sagan är alla ungar så jävla lillgamla att man blir förbannad, vissa trådar i de olika historierna lämnas därhän utan vidare uppföljning, filmerna är för långa och den formidable Alan Rickman används alldeles för lite!

Saker att premiera:
Helheten finns trots allt där. Man vill veta hur det ska sluta.
Maggie Smith, Robbie Coltrane, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Gary Oldman och resten av skådiseliten från de brittiska öarna.
Humorn är i vissa fall rätt underfundig.
Slutet känns värdigt.

Jaha, å så betygen då;

Harry Potter och De Vises Sten (2001)

Lill-Potter kommer för första gången till Hogwarts, allt är nytt och udda. Även för oss som tittare, vilket gör att det blir lite festligt att ta del av allt som händer i trollskolan denna första termin. Viss ondska anas också, även om tonvikten på filmen ligger på det familjära planet med en och annan underhållande effekt.

 

Harry Potter och Hemligheternas Kammare (2002)

Lite mer mystisk. HP hör konstiga röster och allt är lite mer höljt i dunkel. Duktighetsgraden på kidsen fortsätter dock att vara på gränsen till irriterande. Inte lika käck som föregångaren men dessvärre lite tråkigare trots rena detektivhistorien.

 

Harry Potter och Fången från Azkaban (2004)

Plötsligt dyker Gary Oldman upp i historien och då blir det aaaningens lite roligare. Samma sävliga tempo dock och det finns gott om dödtid att reta sig på. En transportfilm som borde varit kortare. I övrigt samma effekter som upprepas. Tröttsamt.

 

Harry Potter och Den Flammande Bägaren (2005)

En av de filmer som borde strukits helt. Totalt ointressant när det ska tävlas på Hogwarts. Känslan är att hela filmen består av olika scener där HP ska ”råka ut för något”. Ingen helhetskänsla alls. Återigen upprepande av samma gamla effekter. Barnfilmskänslan ligger fortfarande tjock över hela serien här. På tok för långtråkigt manus.

 

Harry Potter och Fenixorden (2007)

Här händer det plötsligt något med stilen. Det blir oroligare och lite mörkare i trollerivärlden och nu känns det inte som barnfilm längre. HP och gänget lär känna motståndsrörelsen till den hotande ondskan, som nu äntligen börjar röra på sig lite. Mer drag i effekter, men fortfarande alldeles för långt manus.

 

Harry Potter och Halvblodsprinsen (2009)

Den andra filmen som borde ha slopats helt. Lång och ointressant. De viktiga detaljerna för att ta historien vidare kunde man ha bakat in i förra filmen. Irriterande dålig. Behöver jag nämna att effekterna känns upprepande tröttsamma? Lätt att tappa fokus på hela serien tack vare den här filmen.

 

Harry Potter och Dödsrelikerna: del 1 (2010)

Här har vi seriens stora mysterium. Varför ansåg man sig vara tvungen att dela upp denna sista story i två delar?? När äntligen det blir intressant mörkt och oroligt i historien, när huvudrollsinnehavarna äntligen börjar bete sig lite vuxnare…Effekterna känns större och bättre men allt faller ju på att det är så satans ospännande! De gör ju inget annat än knallar runt! Hela den här delen hade förmodligen kunnat dras ihop till 10 minuter och stoppats in i del 2. Irriterade… nu när plötsligt stilen börjar sitta dårå.

 

Harry Potter och Dödsrelikerna: del 2 (2011)

Så äntligen fick filmserien upp tempot! Och det sker i den sista minsann. HP agerar äntligen som en hjälte och ser till och med lite tuff ut. Gamla hemligheter avslöjas, listiga tricks utnyttjas till fullo och historien rullar på bra när den (äntligen) får upp farten. Ralph Fiennes´ Voldemort får glänsa lite med kaxigheten, vilket bara känns trevligt. Bra tryck i effekterna och hela filmen är egentligen en enda lång slutuppgörelse. Den bästa filmen av dem alla.
Dessutom känns epilogen i filmen både värdig och fin som avslutning på hela sagan.

 

******************

Därmed kan jag nu lägga HP till arkivet och konstatera att det trots allt varit intressant och ta sig igenom denna filmserie. Vissa omvärderingar har gjorts och vissa förutfattade känslor har gjutits ännu hårdare i bekräftelsebetong vad gäller HP-världen.

Harry Potter har utan tvekan sin beskärda del av populariteten i filmvärlden, och det är inte jättesvårt att förstå att det funnits ett nöje hos många att följa grabbens öden och äventyr under detta årtionde.

Och det är väl det man kan säga om det hela.