Inferno (2016)

inferno_posterPartnerskapet mellan Hollywood och Dan Brown ger sig inte. Dags för ännu en bok att visualiseras. In med rävarna Ron Howard som regissör och Tom Hanks i the lead. Förstås. Hur skulle det se ut om denna del 3 hade en helt annan professor Langdon?? Galet ju.

Klart är också att rullen (naturligtvis) har fått löpa gatlopp från och med att den hade sin biopremiär hösten 2016. Pöbeln har icke varit nådig om man säger så. Kan vi ana att den mustiga hype som en gång i tiden omgav Dan Browns böcker nu har ersatts av ett sorts förakt för hans hittepåhistorier…? Brown klassas kanske lite som att läsa Hänt i Veckan? Bara yta, absolut inget innehåll.

Här återvänder nu iaf den gode Langdon till Europa och alla mysterier som kan hittas här. Närmare bestämt i vackra Florens, där han plötsligt vaknar upp med jordens huvudvärk och minnet helt bortblåst. Hur hamnade han här? Som tur är finns den driftiga läkaren Dr Brooks (Felicity Jones) till hands (oh yes, Langdon byter tjejer för varje rulle) och kan bistå när det plötsligt skits i det antika blå skåpet igen. Väldigt många tycks vilja ha tag i Langdon, av väldigt oklara orsaker…men som vanligt blir det gåtor att lösa, rebusar och Langdons äckligt smarta slutledningsförmåga. Där en gång i tiden Da Vinci-koden tog sig viss tid att sätta upp spelplanen…struntar Howard den här gången i allt sådant och öser på direkt. Som vanligt handlar det om att ta sig till olika checkpoints innan nästa ledtråd kan avslöjas. Idag är det många inblandade i soppan; bla en mystisk it-miljardär (Ben Foster). Här finns också biljakter, skottlossning och snygga bilder över vackra byggnader i Italien, Turkiet och Ungern. Lägg nu också till detta att ”hela mänsklighetens existens står på spel”. Visst serru!

tom-hanks-felicity-jones-inferno-film-678x381

som vanligt i Langdon-rullar tittas det väldigt mycket upp

Det är bara att inse att kanske professor Langdon haft sina 15 minuter i rampljuset i Hollywood. Där originalfilmen var ganska snärtig, byggde på smart dialog och hade en aura av äventyrslusta över sig…känns det här som ett snabbjobb från det löpande bandet. Som att Howard fått order om att inte lägga ned för mycket tid på produktionen. Standardformulär 1A. No more. No less. Hanks fixar förstås rollen. Easypeasy money för honom. Märks att han går på rutin. Jones är alltid sevärd. Hon funkar här också.

Klart sämsta delen i franchisen. men annat var nog inte att vänta.
Trots det inte helt usel, och som fredagsfilm efter en arbetsvecka duger den gott. Snygg yta och Howard har ju trots allt en rätt hög lägstanivå. Är man dessutom, som jag, lite svag för rullar med mysterie- och gåtlösning…är en sån här rulle ALDRIG fel.

Godkänt med viss ansträngning.

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Scouts Guide to the Zombie Apocalypse (2015)

scouts_posterFrån avdelningen ”inte-så-seriösa-filmer-om-de-gamla-räliga-zombiesarna” hämtar vi idag ovanstående titel.

En lagom flåshurtig och under-bältet-stinn historia med svart humor och lite tokigt goriga effekter. Är det kanske så att rullens titel är bättre än själva filmen? Ja kanske.
Men den som ändå letar efter lite crazy humor att skratta rått åt…kommer inte att bli besviken. Och det var ju trevligt!

Carter (Logan Miller) och Ben (Tye Sheridan) är scouter, precis på gränsen till testosteronstinna tonåringar. Då måste man väl sluta med scouttjafset tycker Carter. Nu finns det ju tjejer, och framför allt det som tjejernas kläder döljer, som lockar de unga sinnena. Vore det inte smutt att då besöka den hemliga fest som de lite äldre partytonåringarna ska hålla nånstans i den lilla staden!? Synd bara att ett zombieoutbreak (det gamla hederliga!) bryter ut i trakten samma kväll, vilket får våra hormonfyllda hjältar att utöva alla de scouttricks de lärt sig för att klara livhanken. Och kanske rädda en och annan på vägen också. Ni hör ju, klass på manuset. Eller inte.

Javisst, här finns alla klyschor med. Den tjocke nördige scoutkompisen, den tuffa främmande (lite äldre) tjejen (Sarah Dumont) som kickar zombieass så det smäller om det, den ”upptagna” söta tjejen som Ben trånar efter i hemlighet, den hemska grannfrun som blir…hemskare. Och lite mer av allt det där som ”ska” finnas i ett manus av den här sorten.

scoutsguidetothezombie-mv-17

ännu en variant av oväntat besök

Inga nyheter under solen. Mer ett frossande i kladdig humor, det finns en och annan scen som verkligen gör skäl för det epitet kan jag säga. MEN, det finns också ett par riktigt roliga scener här och där då det drivs friskt med konceptet zombier och levande döda. För en lagom zombieskadad filmtittare som en annan…blir förstås det lite extra kul. Lägg därtill viss metahumor, vilket ju inte skadar såklart.

Överlag en lättglömd bagatell som inte kommer saknas av den som hoppar över den här. Väljer man att ändå kolla in den finns det utrymme för lite lagom flinande…om man har den sortens humor förstås.

Oerhört lättglömt efter viss underhållning.

In the Heart of the Sea (2015)

MV5BMjA5NzUwODExM15BMl5BanBnXkFtZTgwNjM0MzE4NjE@__V1_SX214_AL_Flashback: året  är kanske runt 1979.
På Norrköpings Konstmuseum finns en liten biograf inklämd som brukar visa gamla klassiker från förr. Den här kvällen står John Hustons Moby Dick från -56 på programmet. Själv har jag och min kompis Johan tagit oss dit…en sällsam berättelse om en galen vit val och en lika galen sjökapten…lockar. Vad vi vet om filmen annars? Inte ett dyft, kanske att den bygger på en bok…men that´s it.

Dessa gamla minnen dyker för nån sekund upp i skallen precis innan jag börjar skåda dagens alster. Lika lite som vi visste då att författaren Herman Melvilles story faktiskt har verklig (sort of) bakgrund..lika lite visste jag nu om detta faktum.

Men, rutinerade regissören Ron Howard har bestämt sig för att ge publiken en rejäl genomgång av hur det gick till när valfångstfartyget Essex sänktes av en stor val mitt ute i Stilla Havet 1820…och hur denna minst sagt otrevliga historia med sina påfrestande efterföljder…inspirerade Melville att författa sin roman. Således dyker en ung Melville i Ben Wishaws skepnad upp i filmens början för ett möte med den åldrade sjömannen Brendan Gleeson. Det finns en berättelse som behöver komma ut.

Howard, alltid en man i min bok, har satsat på stabilt dramaäventyr…eller som min poddkollega Fiffi uttrycker det; män som gör saker i grupp. Det är murrigt fartygsliv, salta stänk, stormar, konflikter och valfångst medelst CGI-effekter. I sina bästa stunder påminner dagens rulle om just de gamla matinéäventyren från 50- och 60-talet. Studiokänslan är ibland riktigt svår ute på det öppna havet. Nästan som om Howard gör det medvetet. En sorts homage till en svunnen stil?

en förbannad val (med rätta) tar ingen skit

Dagens man i rollistan är Chris Hemsworth som lite kaxig och självsäker sjöbuse, respekterad av sina skeppskamrater och ständigt i konflikt med sin paragrafryttande kapten. När det skits i det blå skåpet får dock alla anledning att börja samarbeta om överlevnad överhuvudtaget ska kunna fullföljas. Vad är detta då? Sagan om en ilsken val? Nix. Den som väntar sig en flashig take på Moby Dick-varianten blir troligen besviken. Howard har istället visualiserat händelserna som alltså inspirerade Melville att skriva sin roman. Vilket betyder inslag av valar, katastrof till sjöss och ett överlevnadsdrama helt enligt Hollywoods standardformulär.

En mustig historia, sånt som Howard är bra på att leverera. Inget större djup (!) i filmen, men snygg yta och smutt tillverkade scener. Låt vara tungt CGI:ade ibland, men ok det får man väl ta (svårt att hyra in 10 dresserade valar). Har jag tråkigt? Nej, det kan jag ändå inte påstå. Många kommer dock säkert att klassa rullen som…meningslös.

Inte en av regissörens bästa, men hans lägstanivå är ändå rätt stabil.
Ok för stunden.

Hur det gick för oss den där kvällen på konstmuseet?
Tyckte vi filmen var bra?
Fattade vi andemeningen med historien och Gregory Peck som den galne kapten Ahab?

Jag minns att vi tyckte det var för lite….och för töntig…val-action.

Spooks: The Greater Good (2015)

Kommer ni ihåg tv-serien Spooks?
Bastant brittisk tv-spänning. Handlade om MI5-folket och gick 2002-2011. Lysande avsnitt (nästan alla) som behandlade allt från terrorister till ”vanliga”! brottslingar.
Och de agenter i rikets tjänst, spooks, som tvingades leva lite dubbelliv i vardagen.

Här då, 2015, en slags liten återbekanskap med både serien och byråns verksamhet i form av en längre film.
Inte många är dock kvar sedan seriens glansdagar. Den enda som egentligen återvänder i en större roll (okej, ett par till av de gamla ansiktena dyker upp) är sektionens gamla stenhårda chef, Harry Pearce (Peter Firth), som i början av rullen kör en operation helt i diket och måste betala konsekvenserna. Den misstrodde och nu avskedade bossen misstänker dock att allt inte står rätt till ”in house” i samband med att en fängslad och eftersökt terrorist lyckas rymma medelst fritagning på den brittiska motorvägen på väg till transport ut ur landet mot USA där åtal väntar. Ajaj, bossarna i finrummen är arga och får stå där med skammen över att en tung terrorist precis lyckats övermanna det effektiva MI5!

Pearce har sina misstankar, men kan inte operera i mörkret själv.
Här behövs en ny player, en okänd kraft som kan komma in och assistera. Varför inte Kit ”Jon Snow” Harington från Game of Thrones!? Idag med nästan samma hårsvall, men med namnet Will Holloway. En rookie-agent som först behöver lite övertalning (och yes….Wills pappa och Pearce var förstås kompisar). Så, vad har vi nu då? Förrädare i egna leden….och samtidigt ett nytt förestående terrorhot mot London, javisst det hade ju lika gärna kunnat vara en ny säsong av gamla 24!
Istället är det alltså brittiskt stål som gäller . Till syvende och sist som extra långt avsnitt av just gamla Spooks, men gillade man den serien…finns det saker att uppskatta här också.

Firth som den bistre Pearce är naturligtvis gjuten som privatspanare och fast besluten om att rensa ut råttorna ur systemet hos den brittiska agentbyrån. Och så Kit Harington då. Kan han göra nåt annat än att svinga svärd på en ismur? Ja men det funkar nog, han gör inte alls bort sig här som trulig men effektiv rookie i agentbranschen.
Som vanligt i brittiska dramer/thrillers mycket dialog och snabba ryck. Vilket känns helt okej. Bra tempo och upplösningen låter inte vänta på sig. ”Som vanligt” får vi också följa de presumtiva terroristernas hemliga planer vid sidan om Pearce´s jakt på förrädare mot riket. Naturligtvis kommer allas vägar till slut att korsas.

listig veteran med nye adepten…rikets enda hopp?!

Brittiskt thrillerspänning enligt gammalt adelsmärke kanske?

Ingen rulle som kommer att göra något större väsen av sig. Skapelser som 24 och Bourne-franschisen har redan kramat ur nästan allt som finns i den här genren. men tråkigt har jag dock inte här.
Man vet ungefär vad som bjuds från början. Och ibland kan det också kännas lite tryggt.

Okej för stunden.
Det finns betydligt sämre rullar att råka ut för.

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.

Don’t Blink (2014)

blink_posterOjoj, förbered er på klyschor som står som spön i backen!
Tio personer (of course) kommer fram till ett isolerat (of course) beläget mountain resort för att ha den där goniga weekenden som bara tycks finnas i amerikansk film av den här sorten.
Fest, party, hångel, kärlek, fylla och allmänt softande. Javisst, ni kan det ju alltför väl.

Bensinen räcker preciiis fram till stället (of course)…och dessutom tycks något vara fel på bygget. Varför är det tomt? Varför finns ingen i receptionen? Varför står det halvätna måltider på borden? Varför är kaffet kallt i kopparna? Och framför allt; varför tycks ALLA fåglar och djur ha lämnat området och gjort det till tystare än i graven!? Kan gruppens informelle ledare Jack (Brian Austin Green) möjligen ha nån plan…?

VÄNTA NU..Brian Austin Green!!??! Går det överhuvudtaget att titta på en rulle med BAG!? Bara sådär!?
Svaret på frågan blir…ja det gör ändå det. Storyn lirar förstås i de nedre regionerna av kvalitétslistan, men påminner i sina bästa stunder om en ganska ok Stephen King-novell eller nåt.
Givetvis kan inte regissören, en Travis Oates, hålla sig från att ösa in lite tröttsamma slitna scenlösningar och effektsökeri…men jag, den gnällige filmgubben, dristar mig ändå till att förkunna att filmen har…nåt.
Nåt som gör den ganska okej och ger ett skäl till att sitta kvar ända tills eftertexterna. Som just gnällig, garvad. filmgloare kan man ju till slut lägga ihop ett och annat och se ungefär vart storyn håller på att ta vägen. Men återigen, det är ändå inte heeelt uselt och meningslöst på vägen till finalen.

dont-blink1

”Brian!!! Det DÄR har jag inte beställt…!!!!”

Jamen BAG då? Jo men han sköter sig väl ändå. Lite sparring från de andra medskådisarna så går det ju att dölja de värsta skavankerna. Har vi nån annan att nämna i sällskapet? Tja, jag tycker mig se Mena Suvari, visst var väl hon med i American Pie-franschisen? I övrigt? Unga nya nunor som jag iaf inte kan komma ihåg att sett förut, eller har de helt enkelt aldrig gjort något större intryck tidigare.

Detta är inget du skriver hem om, inget du går och funderar på nästa dag. Det är lättmjölk med en släng av kasserade King-ideér. Typ.
Men återigen…den har det lilla som räddar från helt underkänt (okej jag är fredagssnäll). Och inte kan det väl vara BAG med tatueringarna!??!

Dark Was the Night (2014)

Dark_posterNär ord som ”night” och ”dark” dyker upp i titlar på rullar som kanske inte direkt lirar i gräddfilen…har man ju den hårda och beprövade vägen lärt sig att kika med smala ögon och åtdragna öron.

Så, vad ska man tro här?
Titeln är larvigt intetsägande och kan betyda vad fan som helst. Hm, bara att ge sig in i mörkret alltså och ta reda på vad det är. Och kom ihåg, här tas inga fångar om det är så.

Jahopp, den lilla staden. Den bistre och problemtyngde polischefen i form av gamle veteranen Kevin Durand (enligt vissa källor världens sämste birollsskådis). Som sidekick och ung assistent har han Lukas Haas minsann! Vart har han varit!? Anywho, den här ganska icke-dynamiska duon får lite att fundera på då plötsligt märkliga fotspår hittas genom staden i vintertid. Som att någon, eller något, traskat runt…och dessutom kikat in i väl valda fönster. Att spåren dessutom inte är mänskliga behöver jag väl inte upplysa om här va? Tänkte väl det.

Andra abnormaliteter rapporteras också in från gårdar runt om staden. Kan det hela bottna i de kusliga händelser som sker i prologen till rullen, då ett gäng skogsarbetare verkar vara på fel ställe?
Seeing is believing, eller hur var det?

Polischefen Paul får för ett ögonblick lägga sina privata problem han har med sin separerade fru åt sidan och fokusera på mysteriet som plötsligt hotar hela trakten. Att sedan en badassbrutal snöstorm är på väg in i grannskapet är liksom bara logiskt i filmen manus.
Men..tja..det var ändå inte kattskit detta. Rullens regissör, en Jack Heller, verkar ha fattat grejen med less is more. I alla fall under större  delen av filmen. Det är pluspoäng på det, helt klart. På minussidan kan möjligen bokföras att Durand och gänget runt honom inte direkt gör så mycket. De liksom bara..är. Låt vara att Durand inte alls gör bort sig som lagens man. Kul att se Haas igen ändå. Han tycks ha den otacksamma uppgiften att lätta upp stämningen i staden. Inte helt lätt.

dark-was-the-night-still-1

och nej…det är inte ol´Bigfoot som hälsar på igen

Gamla myter blandas med småspännande moment och klyschiga scener. Fram till finalen finns det något ändå med rullen som gör den lite bättre än andra alster i samma genre. När finalen kommer kan den dock inte hålla sig och regissören vräker på med allt han har…som att han tänkt…”äntligen!”. Finalen drar faktiskt ned betyget ett snäpp, trots en rätt snygg tvist.

Jag säger inte att filmen är bra. Men den har något som höjer den lite ur dussinmängden.
Och som sagt, less is more. Även hela vägen ut. Tänk på det nästa gång herr regissör.

Godkänt trots allt.

Rapture-Palooza (2013)

Rapture_posterMöt apokalypsen i hysterisk under-bältet-humor-form.

Ännu en av alla dessa rullar som blandar ganska mediokra moment med skämmigt småroliga sekvenser. Full fart från början.
Små tecken på att den bibliska undergången närmar sig inträffar plötsligt i förorten där Lindsey (Anna Kendrick) och Ben (John Francis Daley) är dagens lovers och hjältepar.

Vi får blodregn, störtande meteorer och insektsinvasion. Alla tecken på att undergången är nära och att kanske till och med ondskans krafter är på väg att besitta jorden. Idag i form av munlädret (och rätt påfrestande) Craig Robinson, som här kallar sig The Beast. Ständigt vitsande och ständigt på jakt efter sex huserar komikern i ett mansion och behandlas snart av sina ”undersåtar” som värsta Gudfadern. Våra hjältar har dock en plan för att lösa problemet med apokalypsen och dåren som ger Antikrist en…eh….udda framtoning.

rapture

Kendrick kollar om det verkligen kan stämma med Skriften!

Jahopp. Är detta kul då?
Tja, det finns en del sekvenser som riktigt roliga. Annars är det over the top mest hela tiden. Det flyger inte riktigt hela vägen, om man säger så. Kanske är det mest anmärkningsvärt att duktiga Kendrick hoppar med i en rulle som den här, å andra sidan kanske hon hade skitkul när de spelade in den…vad vet väl jag?

När det vankas lite plumpare och grisiga komedier brukar man ju kalla in Rob Corddry, som här. Han är lika flippad och påfrestande som vanligt. Men okejrå, lite underhållande ibland också.

Här varvas plump humor med ren slapstick och…tja..det funkar då och då. Annars ganska mycket vi-har-sett-det-förut.
I övrigt mest en stunds kavalkad i hur man driver med den bibliska versionen av jordens undergång och alla de fasor som ska följa på detta.
Till och med ett gäng zombies!

Inte jättekul. Inte genomuselt.

 

Recension: Splinter (2008)

splinter_posterVeckans försök till mysrysligheter hämtas från lågbudgetlagret.
Och via ett tips från bloggen film4fucksake.

Vi ska ut i naturen igen. Tjohopp.
Den unge mannen och hans lika unga flickvän. Camping på programmet…men se, det föll inte nån av dem på läppen (cityfolks!). På väg tillbaka till bebyggda trakter och ett motell bär det sig dock inte bättre än att de plockar upp helt fel liftare. Förrymd brottsling (Shea Whigham) och hans stonade käresta.
Ajaj. Och det blir värre.

Ett stopp på den märkligt öde bensinstationen blir rena galenskapen när sällskapet attackeras av nåt som ser ut som….tja…vet i fan vad man kan skriva. Bättre du tittar själv.
Men det är en märklig skapelse med taggar, ihopväxta kroppsdelar och fan och allt. Detta NÅGONTING tänker heller inte släppa de strandsatta stackars jäklarna, som nu barrikaderat sig på macken, ur sikte.

Jahapp, vi får rätt ordinärt storyupplägg, som det brukar när det handlar om rullar med mindre budget; liten spelyta, ett fåtal personer, lätt över- och underspel på folket, lagom ologik och kletig gore.
Men ok, det funkar ganska bra för stunden. Man vill veta hur det ska sluta. Och inte minst vad det är som stalkar dem! Rullen spakad (som så många gånger i sammanhang som dessa) av en snubbe med bakgrunden i visuella-effekter-avdelningen (Toby Wilkins) och det är ju inte helt otippat där största delen av filmens budget hamnat.

splinter_2008_2

”oh deer..körde vi på nåt eller..?!”

Minus dock för hysterisk klippning i sekvenserna när action-goret växlar upp.
Och jag menar verkligen HYSTERISK! Grattis till dig om du hinner med att se allt som sker.
Men det kanske är meningen? För att dölja skavankerna?
Godkänt för stunden blir det dock till slut.

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Flypaper (2011)

I ett sorts märkligt sammanträffande konstaterar jag att samma vecka jag såg den här rullen ”från den där högen därhemma som aldrig tycks krympa”, vevades den på en av tv-kanalerna! Så kan det gå!

Blev den bättre för det då?
Inte direkt.
Patrick Dempsey tar hand om leaden som en minst sagt stissig bankbesökare en helt vanlig dag. Synd bara att han valde just den dag då TVÅ bankrån mot samma bank inträffar! Upplagt för trassel, kaos och allehanda lurigheter då det NATURLIGTVIS visar sig att det pågår mer rävspel än man först ser. Dempsey blir nån slags fattigmansvariant av ”The Batch” i sin paradroll som Sherlock, och löser gåtor på löpande band till bankpersonalens stora förvåning. Och skurkligorna är inte de smartaste i stan om man säger så. Här sticker Tim Blake Nelson speciellt ut som riktigt skön men lite korkad lantis på rånarstråt. Den tjommen har jag alltid gillat sedan pärlan ”Oh Brother, Where Art Thou”!

Övriga skådisar som flämtar runt är bla rätt pålitlige, och för en gångs skull i en lättsammare roll, Pruitt Taylor Vince, en desperat Mekhi Phifer och slutligen rutinerade Ashley Judd som bankkassörska och Dempseys lilla flirt.
Aningens ansträngd, men då och då ganska smårolig, humor. Lite klantskallar, lite gåtfullhet och lite vanlig småvåldsam underhållningsaction.
Inte bra. Inte jättedåligt. Nånstans känns det som om regissören, en Rob Minkoff, väääldigt gärna ville göra filmen i närheten av Tarantinos gata.
Funkar sådär. Dempsey sköter sig helt ok dock, svårt ända att tycka illa om honom.

Flypaper lullar på, med några små överraskningar (och tillhörande ologiska luckor).
Men annat var ju såklart inte att vänta.
Ok till kvällsmackan, sedan glömt.

The Monuments Men (2014)

En rulle av och med George Clooney är väl alltid en rulle av och med George Clooney. Och med tillhörande mys. Eller?

Nja, man ska inte alltid hålla just denna moderna myt för sanning. Även om den gode Clooney i min bok är ett sådant där exempel på en snubbe som sällan går bort sig i korridorerna eller träskmarkerna, vare sig han regisserar eller agerar….blir dagens alster ett litet bevis på att man inte får bli för bekväm när man vet sin storhet och lyskraft.

Nu tror ju inte jag att Clooney bara höftat till dagens rulle på en kaffekvart och sedan skitit i hur det blev, idén var nog att göra en film om en orolig tidpunkt i historien, ett ganska ovanligt ämne i sammanhanget (icke desto mindre SANT)…och dessutom på ett lite småroande sätt. En sorts…allvarlig komedi?

Clooney själv leder alltså ett gäng gubbs i dagens film där uppdraget är att glida runt i andra världskrigets Europa och försöka hitta försvunna konstskatter som de illvilliga nazisterna antingen förstörde eller gömde undan på lugubra platser. Clooneys karaktär Frank Stokes står i början inför presidenten och argumenterar över det VIKTIGA i att hitta dessa skatter och reliker för att bevara för kommande generationer. Att inte låta ett gäng uniformerade skurkar decimera bevisen på mänsklighetens största bedrifter inom kultur och konst. Il Presidente köper Stokes brandtal och han får order om att sätta ihop en specialenhet och ta sig an detta märkliga uppdrag.

Uttrycket ”The Monuments Men” myntades verkligen under andra världskriget om en grupp män (och kvinnor!) som pysslade med just detta uppdrag. Clooney och hans manusmedarbetare har dock tagit sig rejäla friheter då vi matas med intrycket att gruppen består av endast 7 smartingar på området. I verkligheten bestod gruppen av runt 300 personer som kuskade runt i det mer och mer befriade och sönderskjutna Europa. Bevisligen gjordes otaliga fynd som kunde räddas till eftervärlden. Clooney och co väljer att fokusera på ett par speciella alster som filmen igenom blir de stora prisen att jaga efter.

Som regissör tar sig Clooney den här gången an en ganska trixig uppgift, att blanda viss verklighet med det hårt påfrestande världskriget i ett blödande Europa…med lite komedi. Eller kanske det inte ska vara någon komedi? Svårt att avgöra kanske, men nog tusan vävs lättsammare stråk in i manuset mest hela tiden. Kanske den svåra balansen av ämnena gör just lite att filmen aldrig lyfter. Håller sig på stabil kurs, visst…men det hettar sällan till och man sitter istället mest och tycker att det är lite småtrevligt kul att Clooney skrämt upp Bill Murray och gamle Bob Balaban i varsina roller som konstexperter med näsa för oneliners. Eller att John Goodman får står för det jovialiska ihop med fransosen Jean Dujardin (The Artist) och Downton Abbey´s Hugh Bonneville. För det är lite så det är, mest trevligt att kolla in skådisarna. Cate Blanchett får tappert bära den enda kvinnorollen på sina axlar, något hon givetvis gör exemplariskt med tillhörande fransk dialekt. Kom igen, skulle CATE vara dålig på film!??! Så värst mycket har hon dock inte att jobba med, genus-o-metern gråter sin beskärda del…och kanske rollen istället blir en sånt där litet kompisjobb för Clooney. Georgie-boy själv glider såklart runt i snygg uniform och inte sällan i sällskap med Matt Damon som också tar ett par minuter för polaren Clooney. Att de två har viss karisma tillsammans är dock uppenbart, och tråkigt i deras sällskap har jag då absolut inte.

hetsar upp sig över kulturellt ögongodis

Nej, då är det väl mer av sorten händelsefattiga moment som avhandlas. Hur gör man en jakt på konstverk i ett sönderskjutet Europa sådär vrålspännande? Det kräver sitt manus. Möjligen biter spänningsnerven till några minuter mot slutet när det i vissa scener handlar om kampen mot tiden och annalkande ryska invasionsstyrkor som också vill lägga beslag på de kulturella godsakerna.

The Monuments Men travar på i nästan samma tempo genom hela filmen. Utan att så väldigt mycket speciellt händer. Som att Clooney förvissat sig om att varenda gästskådis ska få ha sin lilla del av uppmärksamheten, oavsett om det passar in i storyn eller inte. Inte dåligt gjord, Clooney känns rutinerad som regissör, men ändå lite blek som film. Man lider inte i sällskap med Clooneys muntra gubbar…men känner inte nån adrenalinkick heller.
Lite smånätt för stunden. Lättglömt dock.

3 Days to Kill (2014)

När medelålders amerikanska skådisar blir ännu lite äldre åker de till Frankrike, tas omhand av Luc Besson och vips blir det några minuter i rampljuset igen.
Typ.

Vi har Robban De Niro, vi har Liam Neeson….och nu har vi Kevin Costner.
När karriären går in i elfte timmen och man sedan länge är förbisprungen i rollistorna av yngre hunks med andra looks och utstrålning, gäller det att slå en signal till spindoktorn Besson som genast gräver fram nåt gammalt manus han haft i byrålådan. Och finns inte det så skriver han väl ett på en kafferast. Oftast om slitna, äldre, män. Pappor som på nåt sätt missat sina barns uppväxt. Eller nåt. Jag raljerar, jag vet. Men håll med om att likheterna med de ovan nämnda gubbsen och deras senare filmer är slående. Och värt att påpeka, nu behöver ju inte det per automatik innebära att rullarna skulle vara urusla bara för det (även om risken är större…).

I denna senaste skapelse av Besson hittas nu Costner i början av filmen som sliten hitman åt CIA. Uppdragen känns inte lika lätta och smidiga som förr. Kanske till och med samvetet börjar sätta käppar i hjulet? Dessutom är Ethan Renner (Costner) dödligt sjuk och det är bara en fråga om tid innan det är dags att lämna in pistolen och livspasset för gott. Renner beslutar sig för att sluta, ta sig till Paris och försöka bonda lite med den snart vuxna dotter (Hailee Steinfeld) han har tillsammans med exet Connie Nielsen. Att bara dyka upp sådär är dock naturligtvis inget man gör hur som helst, och Renner får jobba på relationen. Både med dotter och exfru.

Turligt då både för honom och oss som glor på storyn att mystiska CIA-donnan Vivi (Amber Heard) dyker upp i Paris som på beställning och ber att Renner ska utföra ett sista jobb, att ta hand om den ökände men mystiske vapenhandlaren The Wolf som sägs hålla till i just den franska huvudstaden. Renner är ju trots allt den bäste, oavsett hans inställning till både CIA och Vivi. Som tack för hans sista insats erbjuder också den minst sagt iögonfallande femme fatalen Vivi en drog (på experimentstadiet men ändå…) som kan hejda Renners sjukdom och kanske rentav köpa honom längre livstid än vad han hade räknat med när han kom till Paris.

ständigt detta Eiffeltorn!!!

Det är som det är med Bessons alla storys, man kan ta vilken gammal avdankad skådis som helst och trycka in honom titelrollen. I slutänden gör det ingen skillnad. Är skådisen någotsånär rutinerad och har lagom mycket stjärnstatus kvar, kommer han undan med insatsen..så länge storyn inte tar sig ut på alltför galna stigar förstås. Nu är det ju så, måste jag hävda, att Besson´s manus sällan blir sådär HELT uppåt väggarna. Karln tycks besitta en förmåga att blanda både action, lite ansträngd humor och viss föräldrakärlek till ganska njutbara cocktails ändå. NATURLIGTVIS kan man inte börja syna detaljer eller logiska loopar här. Men det liksom inbjuder inte storyn till heller.

Besson överlåter (som vanligt oftast numera?) regisserandet till andra, och här är det icke helt okände McG som basar över agerandet. Kanske han också behöver nåt att studsa tillbaka på? Usla This Means War vill man ju inte gärna nämna vid namn. Regissören med det rätt larviga artistnamnet undviker dock att misslyckas här, kanske främst beroende på att man inte direkt behöver satsa på nåt nytänkande eller visuellt utmanande. Manusmallen som storyn är stöpt i garanterar en rätt riskfri resa från A till B. Dessutom är Costner en alldeles för rutinerad skådis för att misslyckas här. En liten lagom betald tripp till Frankrike och några veckors jobb. Inget konstigt med det. DESSUTOM, när Costner bara ägnar sig åt att agera och inte lägger sig i filmproduktionen i övrigt, är han till sin fördel. Nielsen och Steinfeld får vara bollplank så gott de kan här, det klickar inte direkt mellan exmakarna i storyn även om Besson gärna vill det. Förhållandet far/dotter avhandlas så klyschigt som krävs och man behöver aldrig oroa sig för utgången direkt.
Däremot kan man undra lite över varför Amber Heards karaktär trycks in i filmen med skohorn. Helt onödigt och pointless.

3 Days to Kill är ännu en överraskningsfri och icke utmanande produkt från Luc Bessons skrivbord.
Stabilt och lagom ytligt presenterad med rutinerad skådis i frontlinjen. Man vet var man har sina gamla gubbs, och skulle här istället tex den gode Neeson varit den som for runt i ett Paris (där Eiffeltornet ALLTID tycks synas i bild) så hade det varit helt okej det med. Inte på långa vägar en jättebra film, men stabilt underhållande bland alla klyschiga sekvenser. Bra så.

Nebraska (2013)

Visst, jag håller med om att det ändå är nåt speciellt med Alexander Paynes filmer.
Något som ibland fångar det där lilla extra, fokar på de små och till synes simpla detaljerna. Oftast lågmält och ganska mycket med knappt styrfart, skulle kanske någon mindre tålmodig utbrista.
Ändå tycks regissören alltid få ihop det på slutet.

I dagens slow-cooking-anrättning är det gamle Woody (Bruce Dern), alkoholiserad och med begynnande alzheimers (?) som tror sig vunnit storkovan i form av en miljon dollar. Bara att åka från hemmet i Montana, över statsgränsen till Nebraska och hämta sitt pris. Det hela är naturligtvis en bluff, vilket sonen David (Will Forte) tålmodigt försöker förklara. Inget biter dock på den gamle envise tjurige gubben och till slut erbjuder sig David att skjutsa honom för att få slut på tjafset. Väl där får väl Woody se med egna ögon…eller nåt..tänker kanske David. En roadtrip som dessutom kommer att ta dem förbi Woodys gamla hemtrakter och släkt. Smutt. Eller inte.

Som sagt, Payne rullar ut sin story i ytterst lågmält tempo, det svartvita fotot (även om DET är väldigt mjukt och fint) hjälper till att symbolisera ett annat USA än det vi kanske ser i filmer och tidningar. De ödsliga landsvägarna, de små slitna städerna på landsbygden. Inte sällan ställen där tiden tycks ha stått stilla. Känslan jag ofta får här är en sorts ordlös studie i en vardag där inte speciellt mycket vare sig händer…eller har hänt på väldigt länge.

Att umgås med Woodys släkt är heller ingen enkel sak. Snart har det läckt ut att Woody är på väg att hämta ”vinstpengar”, trots att David förtvivlat förnekar sanningshalten i detta, och plösligt ser varenda girig släkting och gammal vän i stan en anledning att roffa åt sig av vinsten som inte finns.

Vad filmen gör bra är att fånga stilen, mötet med människor och känslan av minnen från förr. Woody känns som en komplex gammal gubbe, och ändå inte. Svår att komma inpå livet. Bruce Dern gör honom mycket bra, och kanske man kan förstå att Oscarsjuryn gav honom en nominering. Sonen David fungerar lite som filmens motor och katalysator. Will Forte låter oss ana en man som heller inte har det så kul i livet, men är beredd att lägga det åt sidan för att låta farsgubben få sinnesro. Det absolut bästa med hela filmen är dock June Squibb som Woodys minst sagt svärande och osande fru Kate. Alltid med en dräpande eller sylvass kommentar på lager, till synes en kvinna som fått stå ut med både det ena och andra i livet. Kanske mest i form av den opålitlige Woody. Mellan tjafset och skället anar man dock en sorts grundmurad stark kärlek mellan makarna, även om det visar sig på konstiga sätt.

envisheten med ett ansikte

Viljan att förmedla en berättelse där karaktärerna känns viktigare än vad som händer är dock kanske också filmens lilla aber. 115 minuter känns lite för långt för att fokuset ska vara topp hela tiden. Dessutom förlorar storyn mer mot slutet och blir ett sorts blahajaha i finalen. Inte alls oväntat kanske, men ändå. Elakheter och rätt roliga dialoger gör rullen till ett lite märkligt drama med både ironisk humor och viss tragik mitt i allt. En sorts sista chans för David att verkligen dela något med sin pappa..?

Nebraska är rätt behaglig. Inte mer.
Storyn känns aningens för lång och man har lite svårt att följa med figurerna ända in på djupet. Fint spelat dock av alla inblandade. Trots att även detta handlar om en oldtimer som på något sätt gör upp med sitt förflutna är det dock ingen ny Straight Story man ser.
Viss underhållning för stunden, men inget man funderar vidare på efteråt.

 

 

Enhanced by Zemanta