Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Jack-Reacher-Never-Go-Back-2016-posterJapp, jag gillar Jack Reacher.
Denne mystiske, nästan mytiske, figur från otaliga böcker av författaren Lee Child. Och japp, jag är förstås en ivrig läsare av dennes romaner. Nu 22 st till antalet i skrivande stund. Jag gillade också första filmen om Reacher, i Tom Cruise´s gestalt. En del ojade sig över att ”Reacher minsann i böckerna är nästan 2 meter lång”…men ähh…Tompas tuffhet kompenserar. Han lyckas med sin gubbe. Det känns också som han ”växt in” i rollen i och med denna andra film.

Nu är alltså ”uppföljarfilmen” här, och idag skiter det sig ordentligt när den gode Reacher tänker sig en liten tripp till nationens huvudstad för att bjuda den nyvunna bekantskapen major Turner (Cobie Smulders) på middag och lite snack..gamla militärer emellan (Reacher är ju gammal militärpolis…men det visste du väl redan va…?). Saker går dock rätt snabbt sideways när det visar sig att Turner är gripen för landsförräderi! Wtf?? Varför?? Undrar såklart vår man Reacher också..och inleder omedelbums en egen privatspaning i ärendet. Och då vet man ju hur det brukar gå.

Precis som förra rullen, bygger dagens alster på att Reacher är en handlingens man och tar tag i saker. Som en hårdför vigilant rör han sig obehindrat i skuggzonen mellan lagen och den icke helt rumsrena verkligheten. Ingen sticker upp mot Reacher. Och det är ju så det ska vara. Där förra rullen möjligen var lite mer av en pusseldeckare, är det betydligt rakare rör här. Pang på liksom. Kortare väg till buset om du så vill. Gott om tuffa actionscener förstås. Filmen känns också betydligt mer ”oldschool-action” än vad dagens cgi-stinna actionpärlor ofta visar upp. Typ Mission:Impossible-filmerna. Du gör dig dock en rejäl otjänst om du börjar jämföra Tompas roll där mot här. Som Reacher SKA han ju vara betydligt mer otillgänglig i sin natur. Med andra ord; smutta grejer här. Smulders sparrar med sin Turner så gott hon kan, och på resan mot rullens upplösning får Reacher också ta hand om ett kanske/kanske inte möjligt faderskap med den unga Samantha (Danika Yarosh).

reacher_pic

vår man i underläge?? not to worry..

Bakom spakarna idag gamle Edward Zwick, som därmed återförenas med Cruise från Den Siste Samujaren 2003. Zwick är alldeles för rutinerad för att slarva bort den här rullen, som kanske inte bjuder på vrålspänning…mer en stabil tuff actionthriller av beprövat märke.

Kan vi hoppas på mer från den stenhårde Reacher i filmsammanhang?

Annonser

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!