Etikettarkiv: Marvel!

Jul 11 2017

Spider-Man: Homecoming (2017)

122Jamen så kom han då hem till slut.
Efter sju resor rättighetshinder hittade den pigge spindelklättraren hem till MCU. Vi fick ju se en liiten glimt av honom redan i Cap´s förra rulle Civil War, men nu är det lite mer”på riktigt”.

Mannen som fått uppdraget att pytsa fram dagens hjälte är Jon Watts, som ju slog till med den lilla indie-thrillern Cop Car för två år sen. Och snubben tar direkt den rätta vinkeln! Struntar (tacksamt) i backstoryn om Peter Parker och kör istället på från här och nu. Parker liv som high school-kille (och nu känns han verkligen som en kille i skolan), Parkers liv som hjälte-wannabe, Parkers vardag som vigt tjattrande lustigkurre.

För första gången kanske en film-Spidey faktiskt känns som den serietidningsfigur jag lärde mig uppskatta för länge sedan. Tom Holland som Peter är inget annat än en liten fullträff. Men det kändes ju redan i hans debutinhopp hos Kaptenen förra året.

Vi får också en liten dos Iron Man i dagens äventyr. Smart av manuset att skriva in Robban Downey Jr. Det går ju liksom inte att tröttna på honom och hans oneliners, ytterst subjektiv åsikt såklart. Men likväl.
Dagens Marvel-uppvisning lyckas också med bedriften att hålla sig på den mer lättsamma sidan, sjunker inte ned i för seriös approach. Känns helt enkelt lite skojigare och lekfullare än på länge här inne hos MCU. Michael Keaton (klappertänderna!) får den delikata uppgiften att vara filmens skurk. Han känns sådär lagom ”skurkig” också. Egentligen en vanlig knegare som hittat ett (synnerligen) olagligt sätt att tjäna sina bucks. Keaton känns stabil. Kanske inte det färgstarkaste badasset i MCU, men å andra sidan kan det ibland vara skönt med fula fiskar som inte ska ha världsherravälde hela tiden.

Sjukt snygga effekter förstås när det hettar till med action. Watts tycks ha hittat en smutt liten balans i sin rulle. Manuset är lite småsmart och tar sin början i efterdyningarna av The Avengers (2012), men tar sedan sin egen lilla väg. Med då Robbans Iron-snubbe som sammanhållande länk. Vi får också tillbaka Marisa Tomei som den betydligt yngre versionen av Aunt May, en May med lite skön humor. Bästa sidekicksrollen har dock kanske Jacob Batalon som den nördige Ned (Dödsstjärnan i Lego!). Härlig komisk tajming.

Spidey_Iron

nya bästisar

Se detta var ju riktigt underhållande!
En kul och engagerande väg in i ”familjen” för den tjattrande nätkastaren. Framför allt det faktum att Jon Watts blandar ren serietidningsaction med lite knashumor tilltalar en annan. Nu är jag icke på något sätt ovän med någon av de tidigare rullarna om Spindelmannen, men visst är detta den mest lättillgängliga och skojfriska!

Rejält underhållande för stunden!
Det är sommar och jag är lättflörtad med betyget.

Apr 8 2016

Deadpool (2016)

Deadpool-Poster-Dec1stAck ja, superhjälterullarna fortsätter att rulla in över oss. En genre som i modern form slagit ned sina bopålar på det allra tyngsta sättet. Uppenbarligen.

Marvel verkar, trots utmaning, fortfarande stå som ledande part i denna expansion av galna effekter och nördiga oneliners. De tunga flaggskeppen och bestar till filmer (ja jag kikar på er Avengers-gänget) varvas numera också med de där så kallade ”mellanfilmerna”, kanske tänkta som små aptitretare för de stora elefanterna…men se ibland kan faktiskt de små myrorna vara bättre….som tex…eh..Ant-Man! (hahah, sorry)

Och dagens rulle går heller inte av för hackor.
Okej, jag har sett trailern ett antal gånger och tjusats av stilen, replikerna, skämten. Klassiska frågan därmed; håller rullen som helhet då? Damn, vad jag skrattade. Jösses. Det här är som en uppfriskande fläkt i det stundtals lite nördiga universumet där våra superhjältar håller till. Här alltså den lätt skruvade storyn om torpeden Wade som i ett svagt ögonblick går med på att behandlas för dödlig sjukdom medelst lagom obskyrt experiment som inbegriper våld på både kropp och inre organ….jaja….det är ju serietidningsvärld detta…remember.
Resultatet, en snabbsnackande, näst intill osårbar antihjälte som i röd spandex rasar efter hämnd för sitt numera ganska osnygga utseende.

Vissta ja, det finns en flicka med i storyn (Morena Baccarin), en rälig skurk (Ed Skrein), ett par lagom biffiga henchemen och så MMA-fightern Gina Carano förstås! Som astuffa badasset Angel Dust. Lite för vår antihjälte att bita i.

deadpool

lustiga typer mest hela tiden

Spontankänslan efter att ha sett filmen var en vrålskrattande fyra!
Sen sansade jag mig lite och tänkte på vad jag sett. Är storyn bra? Kanske inte så mycket att hänga på broräcket om man ska vara ärlig, en ganska tunn delikatess som istället lyfter en aning tack vare Ryan Reynolds som känns helt perfa som den tokrolige snabbsnackande men dödligt farlige antihjälten (vilken revansch från dikeskörningen Green Lantern!!). Dessutom roar han sig med att i parti och minut slänga referenser mot andra superhjältar. Ofta inte av det positiva slaget. Haha. Gillar man filmisk metahumor är man verkligen in for at treat här.

Klart jag gillade filmen! Klart jag skrattade åt skämten! Klart jag tycker de flesta actionstuntsen är coola. Men bäst är just Reynolds när han tjattrar på i sin rätt knäppa uppenbarelse. Syna rullen lite mer och den är som en god glass en sommardag; lättkonsumerat och lätt förgånget. Ingen upplevelse som du kommer att minnas någon längre tid. MEN, får vi hoppas på att Deadpool dyker upp igen? Någonstans…i någons film? Pow! Smack!

Mer kul än bra.

Sep 9 2015

TV-Landet: Agent Carter – säsong 1 (2015)

MARVEL~1Marvel Cinematic Universe fortsätter att expandera och trycker här ut en lagom underhållande serie. Som för att hålla liv i franchisen även hemma i tv-sofforna.
Och, varför inte!

Var befinner vi oss i timelinen? Jo, Captain America, Steve Rogers, har precis försvunnit över öppet hav (slutet på första filmen om Cap remember?) Redan i den rullen anade vi ju romantiken som flödade mellan Cap och den kvinnliga officeren Peggy Carter (Hayley Atwell). Nu är alltså den sköldförsedde hjälten borta, men kriget är slut och världen håller sakta på att återhämta sig.

Peggy omplaceras till SSR (Strategic Scientific Reserve), en sorts underrättelsetjänst för att hålla koll på främmande vapen..och andra hot mot USA. Peggy som ju är topptränad i lite allt möjligt, får mest dock sköta administrativa göromål och sådana viktiga detaljer som att hämta kaffe till chefen. Inte nog med att hon sörjer Cap, nu får hon passa upp på dryga och sexistiska medarbetare också!

  

Snart dock andra bullar då geniet, casanovan och uppfinnaren Howard Stark (Dominic Cooper) kontaktar Peggy i största lönndom. Någon, eller några, har snott ett antal av Starks märkliga uppfinningar/vapen och dessutom sett till att Stark ”avslöjats” som förrädare genom att sälja sina system till okända och mörka krafter. Stark behöver en förtrogen som kan hjälpa honom att rentvå sitt namn. Och framför allt klura ut VAR hans mojänger har hamnat…och VILKA som ligger bakom. För himla bra att Peggy till slut, efter visst knorrande, går med på dealen. Men det är bråttom, både SSR, FBI och polisen jagar Stark med blåslampa.

 

Jahapp, vi får alltså 10 snyggt retroanpassade och smäckert utformade avsnitt om Peggy som nu tvingas spela lite dubbelspel mot sin arbetsgivare när hon försöker klura ut vem som vill Stark ont…och vad konsekvenserna kan bli av att de försvunna vapnen när som helst kan dyka upp och ställa till katastrof. Till sin hjälp får Peggy också Starks stiffe men ganska smårolige butler Jarvis (James D’Arcy) som dras med på både det ena och andra till sin stora förskräckelse! Marvelfans inser ju direkt varifrån Tony ”Iron Man” Starks egen ”Jarvis” har sitt ursprung ifrån!

Och det är precist sådana detaljer som höjer värdet på dagens serieåskådning. Just att man även i den här skapelsen har bemödat sig om att verkligen satsa på de små men viktiga ingredienserna. Förutom att det är snyggt och tidsenligt förstås. 40-talsandan är perfekt visualiserad, och trots att SHIELD ännu inte sett dagens ljus…kan man ana att detta är en sorts föregångare. SSR tillhör såklart den goda sidan också, men jagar allt som oftast i blindo då Peggy tycks ligga ett steg före. Dessutom måste hon hela tiden hävda sig inför sin chef, den buttre Dooley (Shea Whigham). Ska hon hinna lösa mysteriet innan hon själv avslöjas som allierad till Stark..?

 

Hayley Atwell var ju med i första filmen om Captain America, och det känns såklart naturligt att hon här får sin chans att lysa lite som huvudpersonen. Extra kul också att man tagit in Dominic Cooper att reprisera sin lilla roll från filmen. Under avsnitten får vi också möta andra figurer som var med i filmen. Kul! Och bra gjort av MCU överlag att ge hela serien lite tyngd i Marvel-världen. Med en touch som gör att man gärna tar del av Peggys vedermödor. För jobbigt blir det ju längre serien håller på. Paniken och hotet växer ständigt, inte minst när en minst sagt skrämmande organisation plötsligt tycks skymta genom det gåtfulla diset. Peggy och Jarvis utsätts för rejält tuffa prövningar mest hela tiden, och den som är lite uppmärksam kan till och med få en hum om Black Widow´s, Natasha Romanoff´s, bakgrund och ursprung. Men nej, HON är inte med just här….asch..bara att titta så kommer du att fatta.

 

Naturligtvis har Marvel fått skruva ned det värsta och mest avancerade actionröjet, det är ju trots allt tv som ska passa sig i stugorna. Trots det är fightscenerna ganska snygga, om än ”snabba” och ”flyktiga” i sina utföranden…men Peggy får gott om tillfällen att visa skills i både det ena andra.

Agent Carter är precis lagom underhållande och serietidningsaktig. Inte lika mörk som till exempel Daredevil, som ju också hittat in i tv-formatet under det här året. Det här är mer en underhållande retrotripp med inslag av humor med lite hederlig knytnävsaction. Plus den fina smaken att serien vårdar Marvelkänslan och dess signum att hela tiden väva ihop detaljer från hela detta märkliga universum. Och mer av varan lär följa, då serien tar höjd för en säsong 2!

Trivsamt var ordet!

  

 

 

Aug 6 2015

Ant-Man (2015)

Ant Man_posterMen titta vad kul det här blev då!
Vi vet ju redan att Marvel (nästan alltid) borgar för säker underhållning i superhjälte-action-träsket. Oftast medelst bombastiska scener, over-the-top-visuella fräckheter och ett sprutande förråd av oneliners. Det är liksom grejen. Men vad händer om man tar ned allt ett snäpp? Jo, det blir ju kalasbra ändå!

Jag går tillbaka i minnet och recapar allt jag läste om dagens rulle under våren. Det var banne mig inte en överdriven tro på filmen; ”Varför göra film om en myrgubbe?” ”Tänker Marvel slarva ut en produkt bara för att de kan?” Vem bestämde att Paul Rudd skulle vara hjälten!? Han är ju komedisnubbe!”
Typ så.

Well, right back at ya!
Den här är ju jäklar i min låda en av sommarens stora favoriter! Var hittade Marvel-producenten Kevin Feige den synska förmågan att förutse att det här skulle bli en jädrans rolig och underhållande tillställning!? Filmen var länge ett skötebarn hos erkänt duktige regissören Edgar Wright, men det sket sig i samarbetet och Wright lämnade produktionen. In med Peyton Reed, vars enda meriter jag kan komma på är Yes Man och Bring it On. Nåja, det behöver ju inte bli sämre för det. Eller?
Nä, det blir ju inte det!

Full fart med en glimt i ögat som jag har stora problem att värja mig emot. Som att jag skulle vilja det då!?
Dagens superhjälterulle må spela i det mindre formatet och inte alls vara så stor (hahaha!) som sina bastanta kusiner i Marvel-stallet..men det är fasen minst lika bra! Inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) får ingen ordning på livet…då är det lätt att återfalla i brottets bana efter avtjänat fängelsestraff. Men den här gången blir allt lite annorlunda när han ”råkar” bryta sig in hos snillet och rättvisans man Hank Plym (Michael Douglas), en gång i tiden original Ant-Man! Dags för Lang att axla den (lilla) manteln tycker den ärrade veteranen. Lite lagom handy sådär då dåren och badasset Darren Cross (Corey Stoll) står i begrepp att både sno Hanks idéer och sälja hemligheter vidare till betalande makter. Ajaj.
Ska Lang hoppa i dräkten? Ska han lära sig tala med myror? Ska han ställa upp för rättvisan och dessutom bli en bra pappa på köpet? Kommer han att charma brallorna av Hanks dotter Hope (Evangeline Lilly)?

am4

funnyman Rudd strax i Marvels tjänst!

Vad Reed framför allt lyckas med är den perfekta balansen mellan humor och action. Trots att det mesta är både snitslad och krattad bana fram till finalen, finns ingen risk att bli uttråkad. Rudd passar som motvillig hjälte och får till och med trycka in ett par oneliners på passande ställen. Det är inga överjordiska effekter, mer en sorts blinkning till….gamla tiders sci-fi kanske?
Dessutom är det sådär lagom fånigt underhållande hela tiden. Mycket tack vare Langs trogna medhjälpare med sidekicken Michael Peña i spetsen.

Marvel goes summer-leisure-style!
Eller nåt.

Stor underhållning i det mindre formatet! (sorry, kunde inte låta bli)

Sep 15 2014

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!

X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Sep 12 2014

2014 x 3

exThe Expendables 3 (2014)

Precis innan jag plitar ned de här raderna sitter jag och studerar sommarens box-office-siffror från ”over there”, och konstaterar att Stallones tredje besök i macholand tydligen inte alls tilltalat den inhemska publiken något nämnvärt. Sent sommarpremiärdatum visst, men det verkar som kostymnissarna hade räknat med mer skrammel i skattkistan.

Och det kan jag förstå. Första rullen sög nåt hemskt, andra var betydligt käckare. Kanske för att Sly lämnat regin till utomstående? Liksom här (till Patrick Hughes). Och banne mig om inte det här är den bästa av dem alla. Man kan liksom inte värjs sig mot alla de gamla rävarna när de snor åt sig lite speltid med väl valda repliker. Och hur snyggt är det inte att casta gamla Wesley Snipes?! Liksom en GAMMAL Harrison Ford! Att Arnie ser härjad ut visste man ju redan. Lägg till det sedan Stallones mumlande och Statham´s muttrande. Ahh, såklart det är mumma för en gammal filmsjäl som en annan. Priset för BÄSTA insats går dock naturligtvis till Melan Gibson som förrädare och totalt samvetslös vapenhandlare! Fy helvete vad svinigt skön han är här! Har han bränt sina broar som good guy med sitt knasiga privatliv? Skit samma, då kan han ju satsa på evil dudes resten av sin nedåtgående (?) karriär.

Det skjuts naturligtvis utav helvete här. Stupalös action utan hjärna. Men vaddå, skit samma. Det är ju därför vi glor på spektakel som det här! Stallone försöker sig också på att väva in lite friskt blod i gänget, och stundtals blir det nästan lite Mission Impossible över det hela. Nåja, det går strax tillbaka till den gamla hederliga mallen igen. JÄKLAR! Glömde ju helt för en sekund att Antonio Banderas kan ha gjort sin BÄSTA roll på år och dag! Haha vilken skojare! Hade han kanske roligast av dem alla på inspelningen? Sedan halkade visst Frasier-Kelsey in på ett hörn också. Hur kan jag inte tycka om det!? Ja, här hade iaf jag kul när jag glodde. Men ok då, det kanske räcker med gubbsen nu…?

The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Det roligaste med den nya franschisen är fortfarande att regissören heter Webb i efternamn.
Annars är det förvånansvärt mycket same-same av samma sak här. Inget nytt, inget revolutionerande, inget banbrytande. OsCorp är fortfarande uppenbarligen ett av världens skummaste företag. Spidey ställs nu mot en ny dåre (Jamie Foxx) som naturligtvis från början är en nörd ut i fingerspetsarna.. Innan han blir den elektriske matadoren Electro alltså. Då blir det fart på specialeffekterna kan jag lova.

Annars inte jättemycket att rapportera om egentligen. Jag tillhör ju dom som fortfarande inte riktigt fattar grejen med att boota om filmserien så pass nära inpå Sam Raimi´s filmer.
De här nya tillför absolut inget som inte redan fanns. Den första rullen i rebooten var ändå ganska underhållande på det att den möjligen inte var lika högtravande som kanske en superhjältefilm ”ska” vara. Om ni fattar vad jag menar. Här är det dock dessvärre mer blaha och ganska….saggigt. Andrew Garfield gör förstås vad han kan, Sally Field kan man alltid lita på och Emma Stone är som vanligt asbra i vad hon är dyker upp i.
Slutet är bäst och i alla fall jag kunde inte riktigt se det komma.

 

Noah (2014)

Första dagarna efter att ha skådat verket fick jag gång på gång fråga mig själv om det verkligen var sant.
Att detta var ett verk av Darren Aronofsky, mannen som gav oss den briljanta Black Swan för inte så herrans länge sedan? Har karln tappat det helt!? Fastnat i ny sekt av nåt slag? Jag finner knappt ord.

Och än värre, vem i hela Hollywood gav klartecken för den här filmen!? Sicken dynga säger jag bara! Och vad fan tänkte Russell Crowe på!? Knalla runt i en ödemark så jävla skitnödigt prettodyster så man knappt kan hålla sig för flabb när man ser på filmen. Och sen byggs det skitstor båt medelst hjälp av….levande stenfigurer!? Hahaha. För helvete!

Crowe blir den vresigaste gubben Noak jag någonsin stött på, envis och tjurig och vägrar lyssna på NÅGONTING annat än sin inhamrade uppenbarelse han fått. Jennifer Connelly och Emma Watson undrar förhoppningsvis hur de kunde luras in i det här projektet från första början som motspelare till den koleriske Crowe. Till och med ett badass smygs in på arken, Ray Winstone! Den tjommen måste bibeln ha missat helt! Ha! Nä det här var för jävla dåligt. Skrattretande dåligt faktiskt.
Effektsökeri eller en knepig regissörs sökande efter…vad?

Sep 11 2014

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.

saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.

transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.

capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!