Eftersläntrare x3; osmakligheter, shamalamadingdång och pappa möter knasig pojkvän (igen)!

Håhå! Året börjar lida mot slut!
När jag tittar på min lista över sedda rullar under året..är den galet knökad. För varje film som dyker upp här på bloggen, kommer minst två in på listan över spanade!
Den här veckan ägnas därför åt en turbocruising genom ett par av titlarna som avnjutits. Vi tar dom i block om 3!


Movie 43 (2013)

Nånstans undrar jag i mitt stilla sinne vem i helvete som godkände detta!??! Fast inte så att jag mår illa direkt! Tvärtom! Roligare stund var länge sedan jag hade med en film! Inget för den kräsmagade eller den som letar efter seriös upplevelse. Osmakligheterna står som spön i backen..och inget, INGET, tycks vara tabu! Uppdelad som en antologi med ett antal små filmer staplade på varandra. Varierande ämnen, gemensamma nämnaren är makaber smaklöshet och helt hysterisk snuskhumor! Roligast? Att det hela utförs av ”normala” och kända skådisar från Holluwoodfabriken. Liksom regissörer. Det är så hysteriskt många som paraderar förbi här att det inte går att nämna alla. Kanske är dock Hugh Jackmans insats av det mer anmärkningsvärda inslaget. Liksom Chris Pratts och Anna Farris. Detta är helt klart icke en rulle för alla. Antingen älskar du  den…eller hatar som pesten. Mina stjärnor garvar än. 

 

 

Split (2016)

Gamle finurlige M. Night Shyamalan börjar visa takter på att han är på väg tillbaka igen, efter ett par år i the doghouse! The Visit 2015 var rejält underhållande, och den här lilla rackarn fortsätter i samma stil. Till och med lite bättre! James McAvoy dominerar hela rullen och spelar den stördaste snubben sedan Buffalo Bill härjade i början på 90-talet. Med 23 olika personligheter i sin kropp är han värsta stalkern som kidnappar tre vanliga tonårstjejer och låser in dem. Tjejerna, med en som vanligt stabil Anya Taylor-Joy (The Witch) i förarsätet, måste nu hitta på ett sätt att fly innan dåren McAvoy släpper lös sin 24:e personlighet..som verkar läbbigare än någonsin. Smart och effektfull obehaglighetstrhriller av Shamalama som håller det precis perfekt creepy. En rulle där man tusan har problem med att se vartåt det lutar. Spänningen mot slutet är perfekt! McAvoy är galet bra! 

 

Why Him? (2016)

Klarar man av mer komedier om pappa som ska möta dotters nye pojkvän för första gången..och kaos och hysteri uppstår? Japp det gör man (jag). Speciellt om det blir så oväntat underhållande som här. Gamle Bryan Cranston (Breaking Bad) gläder sig inte direkt åt att behöva fira jul hos dotterns nye fästman Laird (James Franco). Speciellt inte som Laird är snuskigt rik och lever i en helt annan verklighet än den sparsamme och modeste fadern. Klyschiga kulturkonflikter förstås, men med en sorts skön glimt i ögat, kryddat med lite under-bältet-humor. Eftersom jag också är en Franco-fil njuter jag såklart lite extra av Lairds galna utspel. Cranston gör sin surmulne pappa enligt traditionell manual, men trots det uppstår en sorts märkligt udda kemi mellan honom och galningen Franco. Fast bäst är kanske Lairds assistent Gustav (Keegan-Michael Key)! Inget jättenytt under solen här, men det var å andra sidan inte att vänta. Trivsam rulle! 

 

Annonser

X-Men: Apocalypse (2016)

xmenposterMin poddpartner in crime; Fiffi, beskrev det mycket bra; som att få en overload av Vicks Blå och känna det friska draget i halsen. Det man liksom inte väntade sig! Typ så.

Förra installationen i franchisen var ett segt tuggummi. Så in i bomben. Jaja, jag vet att en  del av er inte håller med nu. Men så är känslan i den här filmbloggen. En storyline som kändes (då alltså) rätt trött och fantasilös. TUR då att dagens kapitel plötsligt snäppar upp sig en bit och bara sådär blev de konflikttyngda X-Männen (och kvinnorna) lite kul underhållning igen!

Rullen rör sig mestadels i ett 80-tal idag, och filmmakarna försitter såklart inte chansen att ge oss en del sköna tidsdetaljer vad gäller både mode och musik. Visst ja, en avstickare till forntida Egypten hinns med också! Dagens badass är en sorts urmutant som härstammar från just pyramidnissarnas epok. Nu vill den megalomaniske Apocalypse (Oscar Isaac med svår kroppsmålning) utplåna hela jorden as we know it och skapa en ny världsordning. Ack ja, dessa lirare alltså.

Som tur är finns hjälte-mutanterna som the last line of defense. Och tur är väl det! Vi möter dom alltså i yngre upplaga igen. Vilket betyder bla Jennifer Lawrence (Mystique), James McAvoy (Professor Xavier), Michael Fassbender (Magneto), Nicholas Hoult (Beast), Sophie Turner (Jean Grey), Tye Sheridan (Cyclops). The good old gang alltså. Plus ett gäng filurer till, där tex Olivia Munn får briljera som asskickande Psylock några minuter.

Bästa scenen i rullen? De fem minuter med Quicksilver (Evan Peters) till tonerna av Eurythmics när han får briljera, och bjuder på stor humor! Härlig scen. Nästan värt hela avgiften bara det! (nästan alltså).
Annars är det såklart floskeldialog, högtravande moral och…tja ”det vanliga”. DOCK med en viktig skillnad mot tex vårens övriga superhjältenedslag som tenderade att tidvis bli både onödigt svår och för allvarlig. Här är mer känslan tjo och tjim. Likväl krossas dock byggnader och mark jämnas, not to worry (man kan undra vad ministern Ross i Civil War har att säga om dessa mutanters battlande i 80-talets Kairo…).

still-of-kodi-smit-mcphee,-sophie-turner-and-tye-sheridan-in-x-men--apocalypse-(2016)-large-picture

nya tider, yngre versioner

Ändock, flöjtigt frejdigt och jag gillar att alla mutanterna får sin beskärda del av minutrarna i rampljuset. Det rullar på, som det heter. Jag sitter nöjd och ganska mycket otippat underhållen. Väldigt mycket underhållen faktiskt! Regissör Bryan Singer spelar med kort han känner väldigt väl. Stabilt. Låt vara sen att Jennifer Lawrences Mystique fortfarande känns rätt tråkig som figur och att Rose Byrne kanske har fått 2016 års mest intetsägande och onödiga roll. Men…Logan då??? Jorå, han spurtar förbi..så att säga.

Men nån expert i ämnet får gärna förklara X-Mens tidslinje för mig nu.
Som det utvecklas här verkar ju inget stämma med de första originalrullarna! (Filmitch-Johan…har du några svar??)

#38_logoVi snickesnackar dessutom upp rullen rätt rejält i avsnitt 38 av SoF-podden! Bara att klicka in och lyssna!

Årets hotellvistelse (?) + slitna mutanter

The Grand Budapest Hotel (2014)

Ja det har gått så långt att du utan problem kan kasta på mig en rulle av Wes Anderson, och jag bara sväljer den. Med hull och hår. Det är nåt med den där lätt torra berättarstilen, de visuellt överdådiga, nästan dockhusliknande, detaljerna. Och humorn. Denna lätt anti-humor som plötsligt blir både så förtjusande och märkligt konstig på samma gång.

Ingen Anderson-film utan sina skådisar dock. Som att varje inhyrd aktör plötsligt lägger i en växel man inte trodde fanns. Eller blir alla konstigt påverkade i denne märklige filmregissörs närvaro, och börjar visa upp sidor av sig själva de inte trodde fanns? Jag får väl bli svaret skyldig där, men maken till underhållande skådespeleri har man inte sett på länge. Och den digra rollistan går inte av för hackor. (tex Adrien Brody, Bill Murray, F Murray Abraham, Jude Law, Saoirse Ronan, Jeff Goldblum, Edward Norton, Harvey Keitel, Tilda Swinton…FÖR ATT NÄMNA NÅGRA!)

Men möt framför allt M Gustave (Ralph Fiennes), concierge på det formidabla hotellet Grand Budapest i hittepårepubliken Zubrowka nånstans i östeuropa i skarven mellan första och andra världskriget. Gustave får mycket märkliga saker att stå i när han råkar ut för både ditten och datten, vilken inbegriper ett rejält paraderande av birollsstjärnor på löpande band. Ingen kan dock förstås mäta sig med Fiennes i huvudrollen. Hans Gustave ÄR hela underhållningen och Anderson fyller sitt egenkomponerade manus med galet effektfullt stilistiska detaljer, knasiga grepp i berättartekniken (SKIDJAKTEN!) (vilket ju är lite Anderson-signum gubevars) som gör att 100 minuter färgpalett liksom bara drar förbi i ett förtjusande tempo.

Kanske kan man likna detta senaste bidrag i Wes-universumet vid en kartong med utsökt delikata bakelser i allsköns färger.
Oerhört svåra att värja sig mot, lämnar en god gräddig eftersmak. Möjligen kan vissa skådare av rambrytande verk som just detta behöva akta sig för att äta för mycket av godsakerna. Speciellt om man har lite svårt för att fantasin ibland tar sig nya och oväntade uttryck i både ord och bild. För en annan är det mumma hela vägen!
Bättre än Anderson-pärlan Moonrise Kingdom? Tja, minst MINST LIKA BRA är det allt!


X-Men: Days of Future Past (2014)

Jaha, klart att X-Men-manusbossarna också skulle börja skicka folk fram och tillbaka i tiden. Fattas bara annat. Här är det förstås mest gamle slitne Wolverine (Hugh Jackman) som får göra skitjobbet när framtiden bokstavligen håller på att gå under för våra mutanter. Återstår bara att försöka ändra i det förflutna för att rädda framtiden (har vi hört det förut!?), men det är också såklart ett sätt för filmfolket att få in skådisar från både ”original-uppsättningen” (Patrick Stewart, Ian McKellen, Halle Berry osv) och de yngre alter egona (James McAvoy, Michael Fassbender, Nicholas Hoult och Jennifer Lawrence).

Plus gamle Hugh med klorna då förstås.
Får dra huvudlasset här i en story som dock inte imponerar så värst mycket (på mig i alla fall). Trots att man hyr in sköningen Peter Dinklage från GoT som bad ass från det murkiga 70-talet. Som vanligt (1) handlar det om mystiska krafter som både hotar släktet och måste tämjas och kontrolleras. Som vanligt (2) står mutanternas heder på spel. Och som vanligt (3) är det snyggt gjort med effekter och väldans massa CGI.

Bryan Singer är tillbaka bakom kameran och lotsar framför allt Jackmans Järv genom action och rök och galenskaper. Dessvärre i en story som känns direkt blek om du frågar mig. Bäst är förstås rullen när det är det glada (?) 70-talet. Minst engagerande när det handlar om år 2023 och märkliga mördarrobotar som heter Sentinels. Då känner jag att jag zonar ut.
Godkänt för stunden möjligen, men en liten besvikelse.
Eller är det…mättnad?

Trance (2013)

Börjar som en heistrulle. Slutar som något helt annat.
Och däremellan är det inte helt raka rör ändå, även om det kramas underhållning ur rullen till slut.

Rätt länge är det här också en upplevelse jag har lite svårt att förhålla mig till. Som att sinnet inte riktigt vet på vilken sida det ska ta in det som sker. Eller är det möjligen hjärnan som har lite problem med att förhålla sig till magkänslan?

Upplägget känns annars löjligt enkelt; kostymnissen Simon (James McAvoy) jobbar på snorfina Auktionshuset i London där det prånglas ut dyrgripar till höger och vänster. Han vet precis hur man förhåller sig till inövade rutiner om ett rånförsök görs mot stället. Precis vad som sker också när Franck (Vincent Cassel) med kumpaner slår till och under stort rabalder snor en Goya-målning som precis ska under klubban. Handgemäng mellan Franck och Simon slutar med ett slag i skallen på den motvillige tavelbeskyddaren och dessutom sjukhusvistelse. Franck blir inte heller speciellt glad då han upptäcker att det ligger nada tavla i det paket han just tvingade till sig. Simon den filuren!

Naturligtvis har ni väl redan fattat att Simon är gängets inside man och nu uppenbarligen har ändrat lite i planerna för hur ”stölden” skulle gå till. Kom igen, det är väl ingen spoiler! Grejen är bara att Franck nu klippte till Simon lite FÖR hårt i skallen så olycklig minnesförlust uppstått! Inte bra om man ska minnas VAR tavlan nu kan hittas. Stor vånda hos Simon och det otåliga skurkgänget. In från vänster då plötsligt den kvinnliga hypnotisören (!) Elisabeth (Rosario Dawson) som Franck sätter sin tillit till. Och också Simon får man hoppas. Kan möjligen hennes terapi få minnet och tavlan tillbaka?

Jaha ja, Danny Boyle bakom dagens verk. Också en tjomme som uppenbarligen gillar att kasta sig mellan genrerna lite hipp som happ. Här är det fräsiga London-miljöer, snygga växlingar i klippning och ett soundtrack som utnyttjas rätt behagligt. Om filmen börjar i en sorts lövtunn noir-känsla…övergår den snabbt i ren thrillerstil uppmixad med mer drama efterhand Elisabeth blir mer och mer inblandad i taveltjuvarnas problem. Och hur är läget med Simon egentligen?

Någonstans mot mitten av filmen sitter jag allt och vrider lite på mig. Fokuset ligger där dallrande och hotar att liksom lämna upplevelsen. Som att Boyle koncentrar sig för mycket på att väva intriger mellan personerna till höger och vänster. Viss klippning och hopp i rullen kan man också ha lite synpunkter såhär dags i speltiden. Stilen är förvisso snygg och regissören tycks sträva efter den eleganta linjen. På bekostnad av manus och kanske totalupplevelsen?

”- fy f-n för opålitliga skurkpolare alltså.”

Men se, plötsligt händer det grejer! Storyn tar ett par steg tillbaka, Boyle knyter upp ett par frågetecken. Vissa oklara skeenden blir plötsligt fullt synliga..och bara sådär tar storyn ett spänstigt hopp framåt! Say no more. Heist blir drama, blir thriller, blir frågetecken…blir utropstecken och våldsam thriller igen. Vägen dit kräver dock lite tålamod. Mark my word.

McAvoy är bra med sitt neutrala ansiktsuttryck vilket gradvis kommer att förändras under resans gång, Dawson är bra men känns stundtals lite malplacerad…och Cassel känns som vanligt pålitlig som den något mystiske Franck. Kanske har man gett denne skådis för lite uppmärksamhet?

Trance är en rulle som vill leka lite med allas sinnen. Både hos oss som tittar och karaktärernas. Danny Boyle har kokat ihop det till en överlag snygg skapelse, lite spretande i sin stil..men det rättar upp sig rätt smart ändå. Jag faller inte omedelbart för känslan, men betyget letar sig så småningom (med lite möda) upp på en ganska tunn trea. Omedelbart efter filmen var det en tvåa, men efter lite kontemplation kan jag nog köpa storyns upplägg lite mer.
Underhållande med vissa reservationer.

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!

 

 

X-Men: First Class (2011)

Numera standardiserat tillvägagångssätt i Hollywood är att följa upp framgångsrik film med en ny del. Och gärna ännu en om det vill sig riktigt väl. Risken är naturligtvis, och det finns det galet många bevis på, att det hela blir urvattnat och tappar all sin charm/spänning/vitalitet. Kanske den enda franchise som lyckats fullt ut är Bond-äventyren?

Nåväl, annars kan man alltid trixa till det med historien och plötsligt kalla det hela för en reboot. En återgång i historien, visa hur allt började osv. Verkar också vara den hetaste trenden för tillfället och det dräller ursprungshistorier till höger och vänster. Klart det skulle komma en för X-Men-världen också.

Nu är det dock rätt behagligt här, turerna om hur Xavier, Magneto, Mystique och alla de andra blev som de blev, och framför allt, varför de valde de sidor de gjort känns snyggt inarbetad i den generella legenden om alla mutanter. Det flyter på bra med andra ord. Dessvärre också utan rejäla överraskningar, vilket gör att jag sällan lyfter på ögonbrynet eller ens får anledning att låtsas se förvånad ut. Det blir helt enkelt lite…tja..avslaget kanske.

Visuellt är det dock en snygg och stiligt ihopfixad produkt. Pastelliga färger och en scenografi med detaljer som fler än en gång för tankarna till just gamla Bondäventyr från ”the swingin´sixties”. Tidsåldern, tidigt 60-tal, är tacksam och manusfilurarna väver smidigt, om än lite ansträngt, in fiction med viss fakta. Effekterna är naturligtvis i denna högteknologiska tid av filmindustri helt klanderfria och levererar.

De två stora plusen i min bok är att se Kevin Bacon flina sig igenom filmen i skön skurkroll som det största hotet mot både världsfreden och mutanternas vidare existens. Han  påminner i de bästa stunderna om en hederlig gammal 007-badass med storhetsvansinne . Det andra är att Matthew Vaughn är den som anförtrotts registolen denna gång, och Vaughn gillas i det här lägret framför allt efter alster som Kick Ass men speciellt Stardust som var en riktig godsak och det känns som Vaughn har full koll hur han ska styra historien enligt uppställd formel.

I övrigt gör varken James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence och de andra bort sig utan tillför lagom mycket innehåll till sina karaktärer. Rollistan är diger och känns dessutom rätt komponerad ned till minsta biroll, kännare av mutantlegenden har säkerligen lättare att snappa upp detaljer och figurer som flimrar förbi.

X-Men: First Class är en snygg reboot på alla sätt, och tar sig på sedvanligt sätt genom mutantmyterna, med viss ologik som sig bör. Dock lite för lång och lite för oengagerande, vilket gör att jag har svårt att känna med filmens alla känslolägen. Lättare då att sitta och roas av scenografin som är den stora vinnaren här. Dags att tacka X-männen/kvinnorna för god underhållning och arkivera dem?

”A new species is being born. Help me guide it, shape it, lead it.”

 

 

The Last King of Scotland (2006)

Pålitlige Forest Whitaker gör troligen sitt livs roll som Ugandas avskydde diktator Idi Amin i regissören Kevin Macdonalds version av en bok med samma namn. Filmen tar sitt avstamp precis i början av 70-talet när Amin med sina styrkor gör en statskupp och tar makten. Genom den (påhittade) unge läkaren Nicholas Garrigan (James Mcavoy) får vi följa Amins gradvisa förvandling från fryntlig nationalfader till maktfullkomlig diktator med galen blick.
Trots att någon Garrigan aldrig funnits, väver regissören Macdonald in verkliga händelser i berättelsen runt de två huvudrollsinnehavarna som får sin kulmen i den omtalade flygkapningen på Entebbes flygplats i juni 1976.
Garrigan kan först inte låta bli att imponeras av Amins starka karisma och av hur väl denne behandlar honom från allt vad gäller förmåner till att rådfråga honom i olika ärenden. Ganska snart upptäcker dock Garrigan att Amin döljer en hotfull sida som börjar synas alltmer, och när den unge läkaren till sist kommer till insikt om hur landet egentligen mår kan det vara försent för honom att komma ur den väldige Amins klor.

Starkt skådespel av James McAvoy som den unge, äventyrslystne Garrigan som till en början inte kan se några nackdelar med Amins styre. McAvoy låter sin rollfigur anta en sort nonchalans inför de varningssignaler som först dyker upp. När han senare inser vad det verkligen handlar om, förstår han att han måste ta sig i kragen för att ha en chans att slippa undan med livet i behåll.
Forest Whitaker har aldrig varit bättre, och gör en makalöst bra insats som den galne diktatorn. Whitaker går från varmhjärtad farbror till iskall galning på en sekund och kan som ingen annan genomborra åskådaren med en sådan där total vansinnesblick som gör att man skruvar på sig i tv-soffan.
Whitakers prestation räckte också ända till en oscarsgubbe 2006 och det finns naturligtvis inget att invända mot detta.

The Last King of Scotland varvar färgstarka miljöer från afrikanska landsbygden med storstadshetsen som rådde i Kampala i början på 70-talet.
Bra detaljrikedom och intensivt välspelat drama om ett av Afrikas hemskaste kapitel i historien.

Betyget: 4/5