Deadpool 2 (2018)

Klart det var hemma på förhand.
Hur skulle det kunna misslyckas? Förhandsrapporter har talat om samma stil som förra gången, kanske till och med lite värre. Och javisst, banne mig om man inte skruvar lite till på galenskaperna. Originalet bröt ju mot alla ”regler” vad gäller tuff superhjälteaction, där huvudmålet var att häckla genren och driva med allt och alla. Och visst fortsätter det här. Det finns en handling, en rätt rackig handling egentligen…men det viktiga i Deadpools värld är INTE vad det handlar om…mer om HUR det utförs.
Som vanligt är det 4:e väggar som bryts, ett allmänt häcklande av superhjältar och filmer (Logan får sig en rejäl känga). Ryan Reynolds ÄR Deadpool ut i fingerspetsarna. Josh Brolin är stenhård snubbe från framtiden som ställer till det. Kul också att se unge Julian Dennison från favoritpärlan Hunt for the Wilderpeople ta för sig och ge Reynolds en match i dialogerna (”the good old ass-wallet…!!”)

David Leitch (Atomic Blonde/John Wick) har tagit över regipinnen och låter Reynolds hålla låda mest hela tiden. Klart bäst i den här skrattfesten med ganska råa våldsinslag är dels det egentligen helt ologiska inslaget med Deadpools värvningskampanj för ett nytt superhjältegäng (galet roligt faktiskt)…och bonusscenerna under eftertexterna! DÄR kan du snacka om att man får valuta för att sitta kvar! (självklart fanns det stollar på bion som omedelbart reste sig och försvann iväg ut..dumbasses!)

Deadpool 2 är ”belöningen” för alla oss som tjusades av den första rullen, och har längtat efter lite mer sarkasm och häcklande från en snabbsnackande knasboll i röd spandex. Och vi har nog icke sett det sista av honom än. Hysteriskt roligt detta.

Atomic Blonde (2017)

Aningens hajpad rulle gör entré på hemmafronten.
Charlize Theron som stenhård brittisk agent i ett 80-talets Berlin som sakta håller på att falla isär. Charlize är på jakt efter en försvunnen (SÅKLART) lista på alla agenter i hemlig tjänst. Man kan ju i sitt stilla sinne undra lite vad det är för dårar som envisas med att sätta ihop agentlistor i film efter film. Hur många rullar har inte haft samma tema…!?

Jakten går via döingar, skummisar, neonfärger och tidstypisk plinkeplonk-synth-musik från en era som framkallar minnen hos mig som glor. Vilket ju är jäkligt schysst förstås. I övrigt försöker sig rullen på att vara lite John le Carré på stereoider…bistra dialoger och svek varvas med stenhård shootoutaction. Bakom rullen finns David Leitch, som ju var med och skapade underhållande John Wick. Här är det plastigt snyggt, men icke lika underhållande. Storyn tar på sig att bli onödigt lång och rörig, och ibland känns Therons scener staplade på varandra i brist på bättre. Theron sitter och röker, Theron går på en gata i Berlin, Theron beställer en drink på en bar, Theron sitter och röker igen. Släng sen in lite kallhamrad action (vilken är jäkligt snygg ska sägas)…och där har du rullen…typ.

Lite för lång, lite för mycket jaha-känsla. Att flirta med den unga manliga testosteronpubliken genom att slänga in en helt omotiverad ”kärlekshistoria” mellan Therons karaktär Lorraine och en mystisk kvinna…känns helt off track. Simpelt och rentav larvigt. Theron gör förstås vad hon kan i det fyrkantiga manuset. James McAvoy får spela knasboll igen. John Goodman får spela CIA-gubbe, Eddie Marsan får spela tjallare. Och sen är det lite skjutglada ryssar också. Som sagt, standardutförande 1A. Bygger på seriealbum, eller ”graphic novel” som det så pretto heter.

Inget att yvas över. Rullen levererar snygga förtexter, snygg musik och snygga bilder på ett Berlin på upphällningen. Det mesta är dock yta utan större djup eller mening. Vilket John Wick också i högsta grad var. Ändå gillar jag den bättre.
Godkänt här för stunden. Men inget att lägga på minnet.