Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)

The Rock igen! Han är i smöret nu!
Dwayne Johnson fortsätter att charmspela sig igenom en perfekt upplagd familjepopcornsrulle! Gamla på gatan tänker förstås på originalet från -95 med Robin Williams. Är det här en fortsättning? Nix, inte direkt. Mer en sorts upphottad ny version. Det gamla brädspelet där man sögs in har nu blivit tv-spel. Låt vara en gammal variant som påminner om 80-talets glada dagar. Och det är just i detta som fyra nördiga high school-elever sugs in (!) en helt vanlig eftermiddag när de får order om att städa ett gammalt förråd på skolan. På plats i spelvärlden, en djungel som är proppfull med faror och gåtor, har de dessutom blivit förvandlade till fyra avatarer. Det är här The Rock, Kevin Hart, Jack Black och stentuffa Karen Gillan dyker upp. Popcornsaction och putslustiga kommentarer följer. Dessutom en sorts otvungenhet och charm som gör att det är jäkligt svårt att värja sig mot den här rullen. Man blir glad av den helt enkelt. Oerhört bra kemi mellan skådisarna. Dwayne driver som vanligt med sig själv, och Jack Black får visa sin feminina sida, då han egentligen är en ung tjej utanför spelet (det här med avatar rembember…?). Kevin H och The Rock fortsätter att gnabbas på samma sköna sätt som i Central Intelligence från 2016, och Gillan är charmtuff och spelevinkig på samma gång. Vad stjärnskådisarna framförallt lyckas med är att ”matcha” sina tonårsförlagor utanför spelet. En träffsäker detalj!

Bakom rullen regissören Jake Kasdan som har hittat helt rätt nivå på rullen. Rolig, fartfylld och med en feelgood som man banne mig sällan hittar i rullar från den här kategorin. Lätt att förstå varför filmen parkerade nästan hela vintern 2017/18 på förstaplatsen i box office-kassorna. Mumsigt underhållande!
Helt enkelt en rulle för alla! Typ. Om man har det sinnet förstås, där inte logik är sådär jätteprio.

 

Såklart att vi pytsar filmkärlek över den här rullen i SoF-podden också. Lyssna bara i #141!

 

 

 

 

Just idag har också SofiaRörliga bilder och ord ett och annat att förtälja om den här rullen. Känner hon också charmen??  Hoppa över dit och kolla!
Spänningen!

Rampage (2018)

I rymden försiggår skumma experiment. Strax har substanser av dessa försök kraschat mot jorden och tyvärr kom tre djur i vägen. Som nu har växt till galen storlek, och är med full fart på väg till Chicago av någon anledning. Se där, vem kan låta bli att bli intresserad av denna galna filmpicth?? Släng in Dwayne ”The Rock” Johnson också av bara farten. Vad kan gå fel?
Såklart måste du vara på ditt bästa skojhumör för att finna njutningen här. Film som bygger på det gamla klassiska tv-spelet från the 80´s. Hahaha. Bara en sån sak. De flesta tv-spel som ska föras över till film blir ju bara bonkers. Det är sen gammalt.
Men…här finns något för den som inte förväntar sig stordåd. Lökigt manus, en godhjärtad The Rock i rollen som viltvårdaren Davis, och en samling hysteriskt överdrivna specialeffekter. Men kom igen, att se en enorm varg klättra uppför en skyskrapa…hur kan man inte gilla det?? Eller en albinogorilla som är King Kongs lillebrorsa och slänger iväg stridsvagnar som om de vore leksaker hos ett uttråkat barn. Så toppas det hela med en gigantus krokodilus som simmar som blixten.

Tredje samarbetet mellan Dwayne J och regissören Brad Peyton. Peyton vet hur hålla det lagom ostigt, överdrivet och ändå sådär löjligt trivsamt under drygt 100 minuter. Dessutom gillar jag Dwayne, han har en sorts skön självdistans som ofta kommer fram i de här filmerna. Malin Åkerman som skurkbitch, Naomie Harris som hjältinna och gamle Neegan, Jeffrey Dean Morgan, som regeringsgubbe gör rollistan komplett. Och alla verkar ha haft det ganska så gött när de gjorde den här rullen. Chicago manglas sönder och samman (givetvis efter nödvändig evakuering), vilken smashfest!

Lite sommartrams att fröjdas åt. Eller under valfri årstid på året.
Jag hade inte tråkigt alls.

Eftersläntrare x3: dom snabba, den rädde styvfarsan och den gamle gubbstrutten!

The Fate of the Furious 8 (2017)

Jajamensan, klart att Gud inte hör bön och lät filmserien stanna vid förra installationen. Den som slutade så fint och gött till Paul Walkers minne. Nähärå, här öser vi på igen. Samma stil, samma galna stunts och heeeeelt osannolika grejer. Som att producenterna sätter igång nån sorts intern tävling i att komma på hur mycket galna grejer som skulle kunna tryckas in i storyn. Ett manus som alltmer känns som en blek ursäkt för att få släppa loss actionmakarna i full frihet. MEN..så kommer det där lilla ”men”…samtidigt går det inte att ha tråkigt här. Det smäller och dundrar och tjoas och svärs…och jag flinar lite förnöjt. Kanske är det hemligheten? Att kika på de här filmerna med en sorts distans, och vetskapen om att det är just lökigt och larvigt..kanske lite på flit av upphovsmännen? Idag sköts regipinnen av F. Gary Gray. Rutinerad snubbe med titlar som Straight Outta Compton och The Italian Job under bältet Vad handlar denna del om då? Gamle Dom (Vin Diesel) verkar plötsligt byta sida! Gå emot sin ”familj”!!! WTF??! Är det månne den mystiska Cipher (Charlize Theron) (med eget flygplan!) som har ett finger med i spelet? Och varför verkar Hobbs (Dwayne Johnson) och Deckad (Jason Statham) plötsligt bli lite kompisar?? Jorå, det s k manuset krumbuktar sig värre här. Det enda du kan lita på är att stuntsen och effekterna flyter på i fin stil. Mycket godis för ögonen såklart, men nånstans i bakhuvudet känns det som att det räcker nu. Alltså…Verkligen. Räcker. Nu.

Little Evil (2017)

Stackars Gary (Adam Scott). Här har han mött sin drömkvinna i Samantha (Evangeline Lilly), men får på köpet hennes osnutne son till hushållet. Dessutom är grabben läskig! Så pass att Gary börjar misstänka att kiddot kanske möjligen är en avkomma från Samanthas eventuella möte med…Antikrist!? (hej Rosemarys Baby!). Dessutom ser grabben riktigt evil ut i sin lilla skoluniform med skärmmössa till (hej The Omen!). Jaja, som ni möjligen fattat nu, det här är en sorts spoof/komedi/skojrysligheter på allt vad övernaturlig skräck och satanshålligång heter. Gary kämpar förtvivlat med att bonda med grabben, och mamma Samantha ser självklart ingenting av sonens märkliga beteenden. Uppställt enligt komediformulär 1A. Gary kämpar på, tar stöd av spåniga sidekicks för att lösa problemet. Frågan är ju bara om det är han som inbillar sig det mesta? Kanske är sonen bara en deprimerad liten kille som behöver omsorg? En Netflixare med skojfriskheter som är lite småroliga ibland. Annars en ganska slätstruken standardkomedi med förväntad utgång. Mest rolig i detaljerna, som inte sällan sprutar referenser åt alla gamla klassiker inom ”genren”. En horrorkomedi som självklart slutar i dur! Trots birollsmedverkan av gamle Kurgan aka Clancy Brown! Småkul, men lättglömt.

Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

Jo men jag gillade ju originalrullen lite! Trots Robert Gustafsson. Där ser man. Finns det hopp ändå? Kanske. Dock inget som förstärks i den här uppföljaren. ”Som vanligt” finns små partier som är rätt underhållande och lite fräcka i humorn, men överlag en rulle som jobbar stenhårt på att rida på framgången och den visuella märklighet som ettan bjöd på. Där den kändes lite ”tuff och nyskapande” för att vara svenskt…känns det här bara som en ansträng upprepning. Visst, fortfarande rätt läckert iscensatt av bröderna Herngren, som delat på regiuppdraget. Men det lyfter aldrig till samma nivå som originalet. Skämten från förra äventyret återanvänds mest hela tiden. Vi vet ju att gubben Allan Karlsson är en finurlig typ som gillar att vara ful i munnen. Och att han omger sig med mer eller mindre idioter. Jens Hulténs ”Geddan” slarvas till exempel bort rejält, varför var han med överhuvudtaget? Grejen med ”Folksodan” är dock lite småputtrig, det ska erkännas. I övrigt…en rätt onödig rulle. Fångar bara glimtar av förra humornivån.

Baywatch (2017)

Hahahahahahahaha…och lite mer hahaha!
Jag veeeet, ni superseriösa filmgloare och konnässörer hatar självklart detta som pesten. Vi andra, som gärna smilar på munnen åt ett och annat under-bältet-skämt, flinar åt en Dwayne Johnson som mer eller mindre drattar på ändan i tid och otid, finner pubertalt nöje i att se en vuxen mans erektion ”fastna” i en solstol…ja vi har ändå lite att gotta åt oss här.

Det är förstås en take på den gamla kultiga, nästan ikoniska, tv-serien…som en gång i tiden sportade David Hasselhoff i frontlinjen (not to worry..han dyker upp här också). Dagens Mitch på skutan (Johnson) leder sina livräddare med gott humör och effektivt snygga metoder. Skummisar med knarkaffärer hotar den idylliska stranden och nu är det upp till gänget att ta tag i problemet. Dessutom är det dags för den årliga tryouten…då hugade framtida livräddare får chansen att komma med i gemenskapen. Bland dem finns fd OS-simmaren Brody (Zac Efron). Odräglig, självgod men nästan omöjligt att inte börja gilla. En ny triumf för komediesset Efron! Lägg till detta kvinnlig fägring i form av Alexandra Daddario och en hoper andra modellsnygga livrädderskor…och vi har oss en nästan oförskämt kul provocerande laguppställning. Och just det, självklart den halvtjocke nörden som i slutänden ändå charmar alla och blir lite hjälte. The Rock, Johnson, fortsätter att bjuda på sig själv och sin personlighet. Han räds inte att förlöjliga sin egen uppenbarelse, vilket än en gång ger honom cred i komedisammanhang. Efron är som vanligt askul. Det går icke att ha tråkigt i hans sällskap.

Hela cirkusen på stranden är rattad av regissören Seth Gordon, som bla har den skrattiga Horrible Bosses och den hysteriskt roliga tv-serien The Goldbergs på sitt samvete.
Detta är självklart en av de mer jönsiga rullarna från 2017, men otroligt nog är den mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Lövtunt manus fylls istället med knasigheter, sexskämt, slapstick, klyschor och stötande (?) humor. Precis som det ska vara ibland.

En larvigt kul rulle helt enkelt.

 

Central Intelligence (2016)

central_intelligence_ver2Besvara vän-förfrågningar på fejjan. Oftast ofarligt och inga större obehagligheter som följer.Kanske så kontorsnissen Calvin (Kevin Hart) tänker där han sitter framför datorn och plötsligt får en invit från en gammal high-school-kamrat. Eller kamrat och kamrat…Calvin var en av de få som försökte vara hygglig mot den olycklige Bob Stone (Dwayne Johnson) i plugget en gång i tiden.
Och vad kan nu Stone vilja honom så här många år efteråt tro…?

Jaja..jag jag vet nog vad du kanske tänker nu. Ännu en tramsig buddy-movie. Med flåshurtig humor. MEN, funkar kemin mellan de två protagonisterna kan ett manus komma undan med mycket. Och det är precis vad som sker här. Calvin är lite lagom småtrött på sitt inrutade liv som kontorsavlönad och när den udda Stone dyker upp och påstår att han jobbar för självaste CIA…och dessutom behöver Calvins hjälp…ja då kanske det ändå är lite äventyrslusta som brinner igång där hos Calvin…? För att i samma ögonblick ersättas av tvivel och förfäran när Stone uppvisar tendenser på att vara en väääldigt konstig person…kanske rentav en galning med tvångsföreställningar.

Det bästa med rullen? Att den bland all komedi och småputtrig action ändå hela tiden dras med ett visst mått av ovisshet. Man vet liksom aldrig var rullen ska ta vägen. Och detta nu alltså menat i positiv mening. En annan stor (!) fördel med rullen är såklart The Rock. Dwyne Johnson. Mannen är som gjord för komedi. Har ett sorts flow som banne mig är galet snyggt. Speciellt här, i par med Kevin Hart. Som också får glänsa lite. Kanske liite mer nedtonad från sin gapighet han visat upp i andra alster…?

CENTRAL INTELLIGENCE

the Rock erbjuder kompisgåva

En njutbar buddy-movie bör ju såklart innehålla en sorts bubblande aura mellan de två kompisar det ska handla om, och det gör verkligen det här. Låt vara sen att själva storyn är fladdrig som ett bakplåtspapper. Man liksom bara sitter där ändå och flinar stort åt knasigheterna som bjuds.  Bra där herr regissör Rawson Marshall Thurber (Dodgeball). Återigen, inget för den som absolut måste ha logik, mening och djup i manuset.

Vi andra skrattar gott åt snubbarna och konstaterar att detta var en sjusärdeles rolig komedi anno 2016. Ännu en detta år!
Bra komediår rentav??

Sommarklubben: Race to Witch Mountain (2009)

race_to_witch_mountainVad sägs om lite Dwayne ”The Rock” Johnson att förgylla sommarkvällen med?
Här i en rätt tidig roll som taxichaffisen Jack i Las Vegas. Ett par år innan han biffat till sig alldeles, så han ser ganska normal ut också.

Två kids hoppar en morgon i hans taxi och mer eller mindre kapar den. Mystiska krafter tycks besittas, och hans passagerare kräver att få bli körda till en adress långt ute i ökenspenaten i Nevada. The Rock protesterar förstås, men en rejäl sedelbunt kan ju få den mest stoiske att ändra sig. Hack i häl i sällskapet dock svarta regeringsbilar med tonade rutor. Kan det vara samma stela och hotfulla suits som febrilt letar efter ”det” som något dygn tidigare kraschat i öknen utanför Sin City…?

Och japp. Detta är Disney gott folk. En nyinspelning på rulle från 70-talet. Mystiska ”barn” med förmågor. Jo jag tackar jag. Kan ju vara hur smetigt som helst. Med lagom intryckt moral. Men se, det blir istället rätt underhållande anno 2016. Kanske främst pga att det finns ett koppel snygga och rätt påkostade effekter som mer än väl platsar i vilken Michael Bay-produktion som helst.The Rock sköter sig, blir aldrig ostig (well, mer än normalt iaf) i sitt agerande. Kidsen har man lite överseende med…och när Carla Gugino dyker upp som förvirrad astronom blir det förstås lite lagom tossigt romantiskt också. Men det går att svälja ned med lite gott humör och sommarfeeling. Extra småkul när sällskapet måste förpassa sig in tillbaka till Vegas och hamnar mitt i en sci-fi-comic-con!

Förvänta er inget blod eller brutala scener på något sätt.
Mer en rätt trevlig underhållningsnivå.
Lökigt, men småputtrigt. Kanske lite…semestrigt sådär…?
En sommarklubbare helt enkelt.

 

summer-movie-fun-logo

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

Pain & Gain (2013)

Vad fasen..är det ens möjligt?
Att regi- Michael Bay, av alla tjommar, för en stund lämnar sitt stiffa, hårda, hardcore-actionträsk och kör lite laidback trams?! Men jorå, för- och eftertexter ljuger väl inte. Antar jag.
Och visst, varför inte?

Ett avstamp i en sorts bisarr verklig händelse har alltså förvandlats till en story med ett gäng dumhuvuden i frontlinjen. Daniel Lugo (Mark Wahlberg), kroppsbyggare/instruktör och rätt linjär i hjärnan vill ha ut mer av livet i sunny Florida. Framför allt det goda livet. Det som innebär stålars och att aldrig mer behöva vara beroende av någon annan.

Kanske man skulle begå ett litet brott? Varför inte en liten kidnappning av en av de där otaligt odrägliga rikingarna som envisas med att dyka upp på det gym där Daniel jobbar..

Sagt och gjort. Medhjälpare behövs dock, så snart är smartskallarna Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) anlitade, ett offer (Tony Shalhoub) utsedd och den minst sagt udda ”operationen” kan börja. För att genast gå fullständigt åt helvete. Härifrån blir det så att säga istället bara huvudvärksframkallande problem att lösa för den hårt prövade Daniel.

Tankarna går lite till den rätt roliga Burn After Reading. Samma svarta form av humor. Samma rätt grova underhållningsvåld och samma utflippade karaktärer. Fast lite råare ändå. Bay jackar möjligen ned en aning i det bombastiska, men han drar sig sannerligen inte för att låta historien svänga runt i precis alla hörn han kan tänka sig. Vill man ha djup i det man tittar på… kan man hoppa över dagens utsvävningar. Här handlar det om att skratta åt ett gäng idioter av rang. Se dem begå den ena klantigheten efter den andra. Tro dock inte att det handlar om någon direkt slapstickstory här. Humorn är nattsvart och våldsamheter blandat med blod och lösa kroppsdelar dyker upp titt som tätt.

Saker att roas av: Dwayne ”The Rock” har sannerligen en karriär som komiker om han skulle tröttna på actionstuket. Han kan vara den roligaste bängskallen av dem alla här. Mark Wahlberg känns som vanligt gjutet hemtam i min bok och klarar sig finfint som lätt stollig kroppsbyggare. I övrigt är det 129 minuter (kanske liite långt) proppade med hel- och halvidioter…där möjligen Ed Harris får stå för filmens sällsynta inslag av förnuft.

visa nyllet för sitt offer. ingen bra start på projektet.

Klarar alltså regissör Bay av att göra något annat än att spränga saker i luften och fylla sin film med så hysteriskt många effekter att man blir lomhörd?
Jodå, men förvänta er inga stordåd eller nymodigheter från snubben. Här är det snarare en galen karusell av traditionell actionsoppa, rätt obehaglig (våldsam) humor som det ändå inte går att låta bli skratta åt…och en sorts tvistad moral om att idioter ändå till slut alltid är idioter.
Hur sann och justerad originalhistorien än må vara.

Det börjar rätt illa för Daniel och hans kumpaner, och det blir sannerligen inte bättre ju längre den galna historien rullar på. Säkert en rulle som kommer att dela upp sina tittare i olika läger.

Pain & Gain är alltså Bay när han drar ned på miljonerna en aning. Inga problem hos mig. Det vore bara ljug att påstå att jag inte satt och flabbade som en annan retarded när det kärvade som mest för dårarna i filmen. Knappast en rulle för the books..men löjligt underhållande trots sitt lövtunna bakplåtspapper till story.. om ni frågar mig.

G.I. Joe: Retaliation (2013)

Fredagsröj. Eller en rejäl fredagssåpbubbla.
Välj själv.
Att pumpa in stålar i projekt är inte alltid en garanti för att resultatet skulle vara bättre än ett 500-dollars-hopkok från de mörkaste delarna av det filmiska C-träsket.

Hollywood-miljonerna ser visserligen till att det smäller mer, större och snyggare. Att specialeffekterna ger mer visuell grannlåt till soppan. Utan känsla och avvägning är det ju dock rätt troligt att även det mest påkostade spektakel får problem i maskineriet.
Men vad vet jag? Många kanske gillar det fernissade ytan. Bara ytan och inget annat. Fyll två timmar med effekter, pumpade skådisar och vapenskrammel och fan vad det var gött till fredagsölen!

Riktigt så funkar inte jag. Klart jag uppskattar en fräsig effektstinn teknikrulle med noll djup…men oftast då i kombination med att det finns ett litet korn av lockelse på något sätt. Det här är inte en sådan film. Jag gillade första filmen. En galen hittepåhistoria med snygga effekter och framför allt lite pajig (läs: behaglig) humor som drog referenser till valfria tecknade actionserier…eller en James Bond på steroider. Ett bevis på att ett nonsensmanus kunde fungera ihop med fyrverkerierna för ögat.

Här är bristerna värre. En story som sitter ihop med den tunnaste tråd man kan tänka sig. Återigen en känsla av att man beställt actionscenerna först, och sedan värkt fram ett manus runt dessa. Inte för att det var några större karaktärer i första filmen, men här är det om än ännu värre. Dwayne Johnson, The Rock,  (som jag ändå gillar) är dagens man med vapen i handen. Dessvärre springer han mest runt som den osannolike supersoldaten Roadblock och ska piska upp de uslingar som i början av rullen gett G.I. Joe-styrkan så på skallen att de inte är vatten värda längre. The Rock ser bara en utväg: hämnd på det mest våldsamma sätt en actionfilm kan åstadkomma. Den skurkiga organisationen Cobra är förstås kvar från förra rullen, och likaså den lömske presidentlookaliken som nu tagit över styret av nationen. Bistra tider väntar…om inte spillrorna av supersoldaterna under Johnsons ledning kan ändra på läget.

som förvuxna plastgubbar

För mycket action och explosioner tar ofta bort intresset trots att rullen ändå är i en sådan genre. Precis detta inträffar i dagens alster. Man bryr sig liksom inte vad som händer. Sitter mest och funderar på hur scener är uppbyggda och hur manusplitarna fick för sig att välja si och så mellan alternativen. The Rock hojtar på, Bruce Willis tackar inte nej till kaffepengar och dyker upp i kanske 15 minuter, Channing Tatum ska fungera som någon sorts brobyggare mellan första filmen och den här. Tveksamma reaktioner på testpublik fick enligt rykten filmmakarna att kalla in Tatum i elfte timmen för att fylla på med några fler scener för att smörja publiken ordentligt. What?!

G.I. Joe: Retaliation är nog en av de onödigaste filmerna som gjorts i modern tid.
Och tja…det räcker väl så ungefär.

full star

Fast & Furious 6 (2013)

Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

full starfull star

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.

Journey 2: The Mysterious Island (2012)

I dessa tider när Oscarssnacket börjar ta ordentligt med fart kan det kanske ibland vara lite lagom skönt att rikta blickarna mot den aningens mer oseriösa delen av filmens Hollywood. De där gatorna lite vid sidan om de stora premiärfilmernas avenyer, som bebos av alstren som möjligen är glada om de spelar in sin produktionsbudget.

Nu behöver det ju inte alls vara så att dessa filmer på något sätt per automatik skulle innebära lägre underhållningsvärde. Det finns ju synnerligen trevliga exempel på underdogs som blastat lite otippat. Dagens åskådning är nog dock inte ett sådant exempel. Men inte heller ett bidrag från den allra mörkaste gatan.

Här snackar vi alltså en sorts fristående fortsättning på filmen Journey to the Center of the Earth från 2008 (som jag inte sett) där Brendan Fraser var killen med musklerna och hjälteblicken, En sorts upphottad version av gamle hippe Jules Verne´s alster således. Viss framgång röntes enligt statistiken, och lika väntat som en bensinräkning på posten har nu då en uppföljare vaskats fram ur producenternas fickor. Bort med Fraser dock och in med The Rock! Yes, Dwayne Johnson himself, komplett med spelande bröstmuskler! Synd att lämna den gode Verne´s universum dock så därför handlar det idag om den mystiska ön från romanen The Mysterious Island. Unge Sean (Josh Hutcherson), som fanns med i första filmen, är övertygad om att den mystiska ön finns på riktigt någonstans därute i Stilla Havet, och att hans sedan länge försvunne farfar Alexander finns på denna ö. Ett gåtfullt krypterat meddelande talar också om att det är så, vilket får trulige Sean att dra med sig sin styvfarsa Hank (The Rock) på en impulsiv resa. Naturligtvis avskyr Sean den store Hank i början, men runt 67 minuter (or so) senare i filmen kan ni gissa vad som hänt…håhåjaja.

Ok, en mystisk ö, effekter gjorda för 3D-visning, två hjältefigurer, en klyschigt nördig helikopterpilot och hans söta dotter…samt en semesterskådespelande Michael Caine. That´s it. Bara att låta det synnerligen förutsägbara manuset lite lagom lojt och töntbehagligt rulla på in i mål, och då har man av farten hunnit avhandla legenden om Atlantis, Kapten Nemo och hans Nautilus, lite kärlek, ansträngda skämt samt konstaterat att det nog är bra i alla fall med en fadersfigur att se upp till. Regissören till dagens äventyr, Brad Peyton, håller sig med andra ord slaviskt till ordern om att filmen på intet sätt får gå över några känsliga gränser.

flabbergasted x4?

Det vilar också en sorts sorglös hejsanhoppsan-stämning över hela rullen, vilket gör att det naturligtvis inte går att ta den så speciellt mycket på allvar. Dwayne Johnson tycks känna likadant och är plötsligt på ett särdeles gott skådishumör, och jag vet inte jag…men jag måste erkänna att karln är rätt kul att kika på allt som oftast. Det han saknar i talang verkar han kunna rädda med en lustig charm som det är svårt att störa sig på. Och Caine…tja…han cashar mest in kaffepengar utan att bry sig om resultatet.

Journey 2… är en harmlös bagatell, lagom familjeanpassad så att ingen ska behöva må dåligt över vad som utspelas på den märkliga ön. Lite konstgjord spänning i kombo med halvdana cgi-effekter enligt standardmodell. Ett ganska bra exempel på en rulle att slötitta på när kraven och förväntningarna är av mindre vikt. Varför inte en sen söndagseftermiddag.
Vilket det faktiskt just var i mitt fall.

Fast Five (2011)

En vår och en sommar har passerat förbi och äntligen har jag tittat mig igenom de olika delarna i denna minst sagt testosteronstinna filmserie the Fast and the Furious. Som för att kröna det hela avhandlades nu då den sista installationen (vad vi vet idag) i sagan om Dom och Brian och allt som tycks hända runt dem.

Och banne mig om det inte var oförskämt underhållande den här gången, simpel men med lite glimten i ögat. Tidigare historier har känts rejält pumpade med en sorts sliskig backstory som ska rättfärdiga alla galna och ”djupsinniga” handhavanden. Här är det mer roliga timmen, och vibbarna till Danny Ocean och hans muntra vapendragare känns faktiskt inte miljoner mil borta.

Som för att understryka den eventuella lättsinnigheten i dagens manus samlar Dom och Brian, nu efterlysta och för närvarande med adress soliga Rio, ihop en samling karaktärer välbekanta från de andra filmerna för en sista stöt. Målet är en dumdryg och kaxig knarkbaron som givetvis underskattar våra grabbars listiga förmåga. Lägg till detta en nitiskt och överstinn federal amerikansk agent på jakt efter de efterlysta, och vips har vi här drygt två timmars adrenalin enligt formstark modell.

Regissör Justin Lin har inga problem med att spotta ur sig actionscener som både ser snygga ut och andas avgaser. Stuntsen är läckra och scenerna (speciellt inledningen) skulle kunna platsa i vilken James Bond-film som helst. Trixet är nog också att inte skåda för djupt i manuset utan att hålla sig på ytan. Historien som serveras är nog så okomplicerad och galet ologisk , med rent skrattretande lösningar i vissa lägen. Den som dröjer för länge vid den eventuella logiken kommer att hamna rejält på efterkälken, och dessutom blir det hela så mycket tråkigare då.

Vin Diesel har en viss sorts utstrålning som alltid gått igenom rutan. Han ÄR Dom i minsta muskel och det finns en sorts märklig trygghet i att ha honom på plats bland de andra vildhjärnorna. Paul Walker står för den obligatoriska romantiken ihop med Jordana Brewster, och det är väl svårt  att ha något emot det, de uppfyller ju den delen av standardinnehållet i manuset. Desto roliga att också Dwayne Johnson kastats in i storyn som överspänd och stissig agent på jakt efter Dom och Brian. Johnson må vara mer kropp än skådis, men nog känns det lite kul när han går i klinch med Vin Diesel om utrymme och revirpinkande. Smart drag av manustillverkarna.

Fast Five tillhandahåller snygga scener över Rio, naturligtvis mycket bilåkande, ansträngd humor och en story som inte direkt lämnar mycket över för något större tänk. Actionscenerna är felfria och den som letar efter tempo mest hela tiden blir inte besviken. Helt klart en av de bättre delarna i filmserien och rentav lite trivsam.

”We talkin’ or we racin’?”
”Just don’t cheat this time.”
”You gotta let that go.”

p.s.: Den som vill fördjupa sig mer i historien om Dom, Brian och alla de andra filmerna gör det med fördel här hos bloggkollegan Sofia som tacklat hela TFATF-serien på ett eminent sätt.