Etikettarkiv: …stabilt bra!

Apr 5 2019

The Highwaymen (2019)

Hur många storysar om Bonnie & Clyde finns det i filmvärlden? Ett antal såklart. Alltifrån den nästan ikoniska Bonnie & Clyde från -67, till ett antal tv-filmer och senast en serie (2013). Gemensamma nämnaren för de flesta? Majoriteten väldigt romantiserande och sportar ofta fram den brottsliga duon som några sorts hjältar. Här nu en omvänd version av hela historien om jakten på Barrow-ligan som härjade i depressionens USA runt 30-talets mitt. Ännu en BOATS således.

Vi får gamle Kevin Costner som den tuffe och kliniske fd Texas Rangern Frank Hamer, vilken kallas in för att leda jakten till ett slut en gång för alla. Hamer har en enkel lösning, det håller icke att gripa illbattingarna. De måste avlägsnas från jordens yta. Motvilligt ges mandat för planen, och Hamer ger sig ut på vägarna. Snart har han dessutom sällskap av gamle radarpartnern från Ranger-tiden, Maney Gault, i Woody Harrelsons skepnad. För jäkla stabilt ändå med Harrelson och Costner. De bjuckar på bra kemi och skön (?) stämning mellan sig. Lagom gnabb. Av själva Bonnie och Clyde ser vi inte så mycket. De flipprar mest förbi i olika scener, ofta ganska suddiga i bilden. Deras ansikten syns aldrig ordentligt förrän i filmens absoluta slut. Ett grepp som känns naturligt eftersom filmens fokus ligger på poliserna och deras jakt. Frank Hamers änka Gladys hade nog varit nöjd med filmen om hon levt idag (1968 stämde hon filmbolaget Warner efter premiären på Bonnie & Clyde eftersom hon ansåg att Hamer och Gault mer eller mindre framställdes som hatiska fanatiker. Målet gjordes upp i godo). Filmen är lång. Kanske för lång. Möjligen hade regissören, stabile John Lee Hancock, lite svårt att killa sina darlingar. Men visst är det snyggt hantverk. Tidstypiska detaljer, markörer, som gör att jag tror på att jag är i sydstaterna 1934. Mer drama än action. Kanske försöker ändå rullen hålla sig så nära den möjliga (?) verkligheten den kan. Extra bonus är dessutom att slutscenerna är inspelade på exakt den plats där den verkliga historien fick sitt våldsamma slut.

Känns som en riktig biofilm, trots att det är Netflix som lagt rabarber på distributionsrätten. En sittning som ger bra återbäring i form av rutinerat skådespeleri och gött produktionsvärde.

Jan 11 2019

Green Book (2018)

Okej, ibland kanske det ändå inte behövs så mycket för att att det ska flyga. Trots att man ser igenom hela konceptet ganska omedelbart och konstaterar att rullen inte direkt slår in några nya dörrar. Och är superklyschig. Om man TROTS det sitter där i två timmar och kommer på sig själv med att…tja…liksom mysa ihop med det som sker i filmen, och fastän det som sker i filmen inte alltid är av det positiva slaget, då är det ju ändå rätt på det. Typ.
I 1962-års New York får den bullrige och rättframme Tony ”Lip” Vallelonga extraknäck som chaffis och bodyguard-ish åt den lite stiffe svarte pianisten Don ”Doc” Shirley. Shirley ska på turné djupt nere i amerikanska södern, och det är ju självklart ett ställe där en svart snubbe inte kommer att få det speciellt lätt. Sorgligt men sant i vår relativa nutidshistoria. Tony the Lip är förstås mannen att fixa biffen, om inte annat kan ju hans knytnävar få lösa eventuella problem. GIVETVIS är de två superduperolika från början, men börjar hitta varandra (och lär varandra) ju längre filmen och bilen rullar på därnere i the old south.

Jaja, garanterat inget nytt under solen här. Men vad gör väl det egentligen? Är det underhållande så är det underhållande. Filosofiska funderingar ställs mot vardagliga problem där plötsligt hudfärg spelar en stor roll. Både Viggo Mortensen som Tony och Mahersala Ali som Doc Shirley gör ett jädrans gött dagsverke. Jag väljer att rulla med den feelgood som hamras fram mellan alla moraliska klyschor som vräks ut under de två timmarna. Finalen sker givetvis vid juletid, och den som inte är ägd då….
Regisserat av Peter Farrelly….ja HAN! Smutt!!
Ligger troligen bra till för diverse prisregn runt jordbollen.

Nov 7 2018

Ocean’s Eight (2018)

Ahh, detta är ett kristallklart exempel på när handlingen i en rulle inte är så jäkla viktig. När känslan i magen får sitta i förarsätet och skicka signalerna ut i kroppen. Att bara hänga en stund med det här tuffa tjejgänget är underhållning nog. Om det sedan vävs in lite lurig och lagom tramsflamsig dialog, lite småspännande ögonblick när det hettar till, lite finurliga svängar i manuset….ja då är jag nöjd. Stabilt nöjd.

Debbie Ocean (Sandra Bullock), syster till inte helt okände Danny (nej, han är icke med här), släpps ur finkan efter typ fem år som inlåst. Genast börjar en ny plan ta form i skallen på Debbie. Stora flotta Metropolitan Musueum of Art i New York ska hålla flott bal och visa upp dyrgripar, bla en badass-dyr juvel värd sisådär 150 miljoner dollars. Perfekt att lägga beslag på! En plan behövs. Och ett crew som kan hjälpa Debbie. Hennes högra hand Lou (Cate Blanchett) ser strax till att svänga ihop ett skönt gäng. The heist kan ta sin början! Javisst, ni som glott er igenom alla Oceans-rullarna vet ju precis hur upplägget ser ut. Mer eller mindre osannolika situationer varvas med lagom lökigt underhållande dialog. I like it! Dagens regiman, Gary Ross, har koll på hur Oceans-stötar ska handhas. Alla tjejer är kanontuffa och smarta. Till och med Rihanna är bra! Bland de andra i crewet finns också Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och den underbart roliga Akwafina. Håll ögonen på den sistnämnda framöver! Sandra B är förstås stabil värre. Den självklara ledaren. Sandra levererar. OCH, vi får också Anne Hathaway som långbent modellbimbo med oanade talanger! Smutt! Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska sluta. Det intressanta är vägen fram till finalen. Som vanligt med andra ord.

En riktigt go fredagsrulle detta!

 

Aug 27 2018

Calibre (2018)

Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.

 

Aug 8 2018

Skyscraper (2018)

Sommarn är perfekt för dumaction ändå. Det är sen gammalt.
Enter Dwayne Johnson, den goe gamängen vars filmer numera ständigt slår sig upp i toppen på varje box-office. Till vissas förtret, och andras förnöjsamhet. Jag gillar snubben så för mig är det finfina grejer detta. Stoiske Will (Johnson), ex-militär och numera försedd med en benprotes jobbar med att kolla säkerheten i skyskrapor. Senaste jobbet har tagit både honom och familjen (fru och två barn) till Hong Kong, där de bott i världens nya underverk till skyskrapa; ”The Pearl”, 200+ våningar någonting med värstingtillbehör såsom en lodrätt trädgård innehållandes vattenfall mitt i! Extra smutt såklart att familjen har kunnat bo i kåken också under Wills jobb. Nu är det dags för Will att avlägga rapport och avsluta sitt uppdrag. Snabbare är man kan säga ”Steve McQueen var badassbra i Skyskrapan Brinner på 70-talet!”…skiter det sig såklart ordentligt när skurkliga intar skrapan och startar eldsvådor! Luguber agenda anas, och banne mig om inte byggherren själv, Wills uppdragsgivare, sitter inne med murrigt bagage. Will, som för tillfället befinner sig utanför (!) skrapan, måste nu ta sig tillbaka för att rädda familjen undan lågorna…och skurksen.

Japp, ingen raketforskning här direkt. Hjärndöd men skönt underhållande, precis som det ska vara. Allt har kanske en gräns när det handlar om logiska luckor och realism…men vaddå….den är ändå ganska långt borta här. Detta SKA vara over the top, galet overkligt och hysteriskt orealistiskt. Sommarpopcorn när det är som bäst. Jag vet precis vad som väntar runt hörnet i varje scen, och kan istället bara njuta av lite sköna effekter och en laddad The Rock. Såklart han är perfa i rollen. Liksom Neve Campbell som stentuffa frun Sarah. Regimannen Rawson Marshall Thurber (namnet!) kokar en finfin sommarsoppa på en glänsande spik. Detta har lite frikostigt kallats ”Skyskrapan Brinner möter Die Hard”. Rätt bra liknelse ändå.

Bara att släppa hjärnaktiviteten och hänga med på knasaction och fräcka effekter!
Stabilt.

Mar 19 2018

Detroit (2017)

USA 1967. Tuffa tider. Hårda tider. Ett Vietnamkrig som skapar åsikter. Politiken är brännhet. Liksom rasmotsättningarna. Man kan ju säga att det jäser i hettan. En sommarnatt -67 i Detroit urartar det totalt med upplopp på gatorna. Plundring och kravaller som följd. Plus ett par synnerligen otrevliga mord. Som kanske fram till dags dato har blivit nästan lite mytiska på grund av alla oklarheter runt vad som egentligen hände. Kathryn Bigelow är nu kvinnan som ger oss en take på natten. Tillsammans med sin manusgubbe Mark Boal (de gjorde ju Zero Dark Thirty ihop) presenteras en sorts teori om vad som troligen (?) hände på ett numera rivet hotell som gick under det lite lugubra namnet Algeirs Motel.

Bigelow håller det nästan dokumentärt och kliniskt. Ett sorts faktabaserat drama utan att faktan är 100 procent verifierad. Och samtidigt ett obehagligt dokument över hur vidriga människor kan vara mot varandra under fel sorts omständigheter. Ibland känns det som 30-talets inskränkthet och så kommer man på i nästa sekund att det faktiskt ”bara” är drygt 50 år sedan. Skrämmande.
Bra spelat av alla inblandade i rollistan, där Will Poulter sticker ut lite extra som rasistisk polis med hotfull agenda. Bra spelat såklart, och Poulter skapar en sorts otäck aura runt sin figur. Vi får också John Boyega (Star Wars) som säkerhetsvakt, vilken försöker överleva natten och förhindra att totalt blodbad inträffar. Boyega blir lite av filmens betraktare.

Jag gillar Bigelows filmer. De utstrålar ofta en hårdhet, ett kliniskt betraktande som inte väjer för obehagligheter. Och samtidigt försedda med ett berättande som skapar en sorts bisarr nyfikenhet. Iaf hos mig. Här är det också stabila tidsmarkörer i musik, kläder och detaljer. Det känns verkligen som att vara på plats i Detroit sommaren -67.
Blev denna rulle möjligen lite förbisedd på Oscarsgalan 2018….?

Jäkligt stabil film. En lågmäld rulle som hörs och märks.
Med bister eftersmak.

 

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet om vad som (kanske) hände den där sommarnatten i Detroit, kan med fördel göra det här.

Aug 11 2017

The Founder (2016)

Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?

 

 

Jun 16 2017

John Wick: Chapter 2 (2017)

Jäklar vad Keanu Reeves har vaknat till igen!
Ok, han har ju alltid funnits där, lite under radarn. Typ samma årgång som Tompa C, men ändå liite bakom i kulisserna sådär. Fel val av filmer? Fel val av manus överlag?

Kanske kommer nu Keanus Karriär 2.0? Tuffare och hårdare än någonsin!? Jag gillade första rullen. En simpel skjut-hämnar-rulle där badassen stöp som eländiga myggor en klibbig sommarkväll. John Wick gjorde processen kort. Det var fullt ös utan att stanna upp en endaste sekund. Dessutom var det jävligt snyggt! Serietidningsvåld i sin bästa form.

Och, nu är han tillbaka. Fast besluten om att äntligen få leva det där lugna livet han egentligen vill. Givetvis med en hund vid sin sida. Och givetvis efter att han i ett sorts brutalt Bond-intro-homage (?) återtagit sin bil från förra filmen…som nu hamnat hos ex-skurken Micke Nyqvists (film nr 1 alltså) bror Peter Stormare (!) Ännu en svensk som spelar skum ryss! Funkar! Eller också är det bara för att jag är svensk som jag tycker det.

However, ett par manussidor senare vill kriminell hot shot att Wick återbetalar en gammal skuld. Påtryckningsmedlet är minst sagt jobbigt för Wick. Han åtar sig detta sista (ha!) uppdrag, en liten lönnmördar-resa till Rom. Sen ska väl allt vara frid och fröjd. Eller? Joråsåatt.

Alltså, jag gillar den här världen som regissören och stuntmannen Chad Stahelski trollar fram. En värld där lönnmördare stryker omkring mitt ibland oss vanliga dödliga. Med sina olika hederskodex, sina safehouse (hotellen där inget gruff får förekomma), de oskrivna lagar som alla hitmen måste följa. Idag vill John Wick inget hellre än att lämna den världen en gång för alla, men för att göra det måste han ta i så han storknar när det gäller våldsamheter.

lika stentuff. ny hund.

Badassen faller som flugor och Wick rör sig som en stenhård mördarmaskin genom leden av motståndare. Bodycounten måste lätt överstiga förra filmen. Det slår mig att detta är uppbyggt som ett typiskt tv-spel-. Några cut-scenes instoppade här och där, för att sedan hjälten ska slå sig fram genom en bana för att ta sig till nästa nivå. Ganska löjligt egentligen, när man tänker på det från lite från-perspektiv sådär. MEN, satans underhållande. Filmen är minst lika bra som sin föregångare sett till underhållningsvärdet.
Keanu sviker icke! Efter Rom väntar showdown och uppgörelse hemma i New York. Full fart och sådär skönt gamla hederliga actionstunts där, inbillar jag mig iaf, inga större CGI-åthävor används. Lite old school-filmvåld! Tufft och fartig som tusan.

Förutom gamle Keanu ses idag Ruby Rose, Common och Laurence Fishburne i rollistan. Den sistnämnde betyder ju också att Reeves och han möts för första gången på film sedan Matrix-dagarna! Referenserna står givetvis som spön i backen i manuset! Kul! Ian McShane återvänder också. Liksom Bosch-favoriten Lance Reddick. Vi nostalgiker hinner också njuta några minuter av Franco Nero i Rom .

Andra delen av en planerad trilogi, och den levererar samma härliga adrenalinstinna bagatell- popcornskänsla som sin föregångare. Smutt! Superstabil lönnmördar-betygs-trea detta.
Nu väntar vi på del 3!

 

SoF-podden gillar också Keanus stenhårde fighter. Lyssna bara i avsnitt 93!

 

 

 

Okt 28 2016

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!