The Founder (2016)

Hur många gånger i sitt liv har man ätit på McDonalds?
Antagligen mer tillfällen än vad som vill kännas vid. Låt oss inte gå den vägen kanske.
Istället kan man, jag, vi, fundera på just konceptet McDonalds. Den amerikanska hamburgerjätten, idag ett så solklart inslag i vår vardag. Eller lunchplaner. Eller vägstopp på resan. Eller inkörsporten när ens barn tar sina första steg i arbetslivet. Att Donken är en gammal inrättning med anor från ett annat USA och en annan tid, det visste vi ju säkert. Men kanske inte HUR fenomenet uppstod och sparkades igång.

Detta råder nu den stilfulle regissören John Lee Hancock bot på med denna BOATS om just The McDonalds as we know it. Well sort of i alla fall. Med manus efter en bok som sägs vara historien sann. Det första man slås av är ju att hamburgerimperiet föds i skallen på en driftig visionär vid namn Ray Kroc! Kroc?? Var är McDonald?? Lugn, de dyker upp så småningom.
Året är 1954 och den gode Kroc (Michael Keaton) flänger USA runt och försöker sälja hushållsmaskiner i blänkande stål. Affärerna går långt ifrån strålande, kanske är det ett USA som fortfarande håller på att vakna och repa sig efter krigsåren? Lite lagom skeptiska mot ”nya grejer”. Nåväl, ett tips leder honom till Kalifornien och ett litet hak där det enligt uppgift säljs ”landets godaste burgare”. Kroc beställer, smakar och chockas av dels hur gott det verkligen är och dels hur SNABBT han fick sin mat från det att han beställde. Försäljare som han är har han strax snackat in sig hos ställets ägare…tralala…Dick och Mac McDonald! En tanke föds i Rays skalle om hur man skulle kunna ta detta koncept vidare och större. Och ja..på den vägen är det ju. Lång historia kort.

här jävlar ska tjänas flis!

Men vänta, det finns förstås också en story bakom storyn. Om hur Ray med sina visioner ”växer förbi” bröderna McDonald som egentligen bara är ganska nöjda med att langa burgare på sitt lilla hak. Konflikter och interna stridigheter. Varumärket växer och Ray firar stora framgångar. Äntligen något han är bra på. Till priset av att hans äktenskap med hustrun (Laura Dern) blir lidande. Hans kontakter och samarbete med Dick och Mac (Nick Offerman och John Carroll Lynch) blir allt annat än kamratligt. Ray tänker inte låta något stå i hans väg mot den ultimata drömmen och framgången.

Regissör Hancock öser på med tidstypiska markörer i detaljer och färger. Hela filmen andas verkligen 50-tal i sin visuella stil. Keaton (med sina numera inte helt klädsamma  ”klapprande” tänder när han pratar) gör en bra jobb som den ambitiöse och snart ganska hänsynslöse Ray. Ju längre filmen rullar på, ju mer framstår han som en rejäl skitstövel, beredd att hugga sina vänner i ryggen. Sympatierna ligger helt klart hos de mer timida, men kanske rätt naiva, bröderna McDonald.

Summa summarum ett rejält snyggt alster om tillkomsten av denna gigant i amerikansk företagshistoria. Hancock verkar inte vara ute efter att försköna eller skruva på historien, och berättar den till synes som det hände. Såklart är säkert vissa detaljer justerade för att passa dramaturgin, i gammal god Hollywood-anda. Det intressantaste är kanske ändå hur man som tittare är med Ray i början på hans (då) smått galna idéer…för att sedan sakta men säkert börja känna ett mer eller mindre förakt för honom. Bra jobbat med manus, och bra jobbat Keaton (som hade hoppats på en Oscar-nominering men fick tji)

Kanske man skulle klippa en burgare hos Max nästa gång…?

 

 

Annonser

John Wick: Chapter 2 (2017)

Jäklar vad Keanu Reeves har vaknat till igen!
Ok, han har ju alltid funnits där, lite under radarn. Typ samma årgång som Tompa C, men ändå liite bakom i kulisserna sådär. Fel val av filmer? Fel val av manus överlag?

Kanske kommer nu Keanus Karriär 2.0? Tuffare och hårdare än någonsin!? Jag gillade första rullen. En simpel skjut-hämnar-rulle där badassen stöp som eländiga myggor en klibbig sommarkväll. John Wick gjorde processen kort. Det var fullt ös utan att stanna upp en endaste sekund. Dessutom var det jävligt snyggt! Serietidningsvåld i sin bästa form.

Och, nu är han tillbaka. Fast besluten om att äntligen få leva det där lugna livet han egentligen vill. Givetvis med en hund vid sin sida. Och givetvis efter att han i ett sorts brutalt Bond-intro-homage (?) återtagit sin bil från förra filmen…som nu hamnat hos ex-skurken Micke Nyqvists (film nr 1 alltså) bror Peter Stormare (!) Ännu en svensk som spelar skum ryss! Funkar! Eller också är det bara för att jag är svensk som jag tycker det.

However, ett par manussidor senare vill kriminell hot shot att Wick återbetalar en gammal skuld. Påtryckningsmedlet är minst sagt jobbigt för Wick. Han åtar sig detta sista (ha!) uppdrag, en liten lönnmördar-resa till Rom. Sen ska väl allt vara frid och fröjd. Eller? Joråsåatt.

Alltså, jag gillar den här världen som regissören och stuntmannen Chad Stahelski trollar fram. En värld där lönnmördare stryker omkring mitt ibland oss vanliga dödliga. Med sina olika hederskodex, sina safehouse (hotellen där inget gruff får förekomma), de oskrivna lagar som alla hitmen måste följa. Idag vill John Wick inget hellre än att lämna den världen en gång för alla, men för att göra det måste han ta i så han storknar när det gäller våldsamheter.

lika stentuff. ny hund.

Badassen faller som flugor och Wick rör sig som en stenhård mördarmaskin genom leden av motståndare. Bodycounten måste lätt överstiga förra filmen. Det slår mig att detta är uppbyggt som ett typiskt tv-spel-. Några cut-scenes instoppade här och där, för att sedan hjälten ska slå sig fram genom en bana för att ta sig till nästa nivå. Ganska löjligt egentligen, när man tänker på det från lite från-perspektiv sådär. MEN, satans underhållande. Filmen är minst lika bra som sin föregångare sett till underhållningsvärdet.
Keanu sviker icke! Efter Rom väntar showdown och uppgörelse hemma i New York. Full fart och sådär skönt gamla hederliga actionstunts där, inbillar jag mig iaf, inga större CGI-åthävor används. Lite old school-filmvåld! Tufft och fartig som tusan.

Förutom gamle Keanu ses idag Ruby Rose, Common och Laurence Fishburne i rollistan. Den sistnämnde betyder ju också att Reeves och han möts för första gången på film sedan Matrix-dagarna! Referenserna står givetvis som spön i backen i manuset! Kul! Ian McShane återvänder också. Liksom Bosch-favoriten Lance Reddick. Vi nostalgiker hinner också njuta några minuter av Franco Nero i Rom .

Andra delen av en planerad trilogi, och den levererar samma härliga adrenalinstinna bagatell- popcornskänsla som sin föregångare. Smutt! Superstabil lönnmördar-betygs-trea detta.
Nu väntar vi på del 3!

 

SoF-podden gillar också Keanus stenhårde fighter. Lyssna bara i avsnitt 93!

 

 

 

#rysligaoktober: Don’t Breathe (2016)

dont-breathe-posterUtstakade planer, låt vara av det mer skumraskiga slaget, som går helt åt skogen. Ibland blir det fånigt. Ibland blir det synnerligen underhållande. Som här. Så pass också så att rullen med lätthet kvalar in i månadens lag.

Sensommarrysligheter som faktiskt håller sig kvar på biorepertoaren as I write (oktober 2016). Och visst är det ändå lätt att förstå varför. Om man är på det humöret alltså.Trots att rullen kanske innehåller en manusmall som inte är av den mer avancerade sorten.

Unga Rocky (Jane Levy) har det inte så kul i ett alltmer slitet Detroit. En försupen morsa med trashig pojkvän och en lillasyster som är värd en bättre uppväxt än den nuvarande situationen. Rocky jobbar dock på en plan, Tillsammans med kompanjonerna Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovatto) ägnar hon sig i lönndom åt att göra små inbrott i villor här och där. En lönande verksamhet, som förstås har sina risker.
När så Money hävdar att en ny liten homeinvasion borde ske hos en ensamboende gubbe i de mer slitna och ödsliga kvarteren av staden, där ryktet säger att att the old man har en rejäl stash med pluringar gömda i kåken…ser Rocky en chans att via denna sista stöt kunna ta sin syster och dra till Kaliforniens stränder och skapa ett nytt liv.
Ack ja..om hon bara visste vad som väntar.

Efter sedvanlig stakeout är det så dags att slå till. Den gamle gubben, en sargad krigsveteran….är enligt det där gamla ryktet är förtärd av sorg efter att hans dotter blivit överkörd och dödad. Vad kan väl vara enklare än att råna en sådan vek figur…?
Well, låt oss säga att gubben i kåken inte alls sover så djupt som de trott. Sort of.

Mer ska inte skrivas om handlingen. den mår bättre av att helt enkelt upplevas. Bara drabbas av som åskådare. En thrillerliknande inledning som snart byts till rena ruskigheter. En adrenalinkick på upplevelsekontot. Är det en ren skräckis? Nix, det kan jag inte tycka. Nånstans hade jag möjligen väntat mig nåt helt annat..vad vet jag inte riktigt. men det som bjuds är icke på nåt sätt dåligt! Kanske mer att jag inte blir lika rädd som jag hade trott (hoppats?) på att bli. Rocky och co bjuds upp till en dans av synnerligen otrevligt slag, och trots att manus kanske följer den där klassiska manusmallen..går det inte riktigt att läsa av filmen och förutse dess upplösning.

jane-levy-as-rocky-in-dont-breathe

gömma sig i källaren. klassiker.

Bakom spakarna idag regissören Fede Alvarez (Evil Dead-nyinspelningen). Även här har han Sam Raimi med sig i producentledet. Alvarez kan sina rysligheter, sitt tempo och sitt sätt att bygga en, låta vara simpel men effektiv, spänning.
Att heja på Rocky från ruta ett känns ganska naturligt. Trots hennes och hennes kumpaners omoraliska avsikter. Filmen ägs dock fullständigt den gamle senige gubben, som spelas med bravur av Stephen Lang, badasset från Avatar. Not your average victim.

En tempofylld rulle, ger rejält med bang för bucksen. Obehaglig. Ger kanske inte den skrämselkänsla man (jag) hoppats på…men istället blir det svettig spänning i mixen, och det räcker för att filmen ska kännas stabilt otrevlig och bra.
En liten joyride i adrenalinracet.

ev. Halloween-faktor:
Obefintlig. Ödsligt (?) och spöklikt hus på lika ödslig gata. Möjligen det.

 

avsnitt-60Undertecknad och kollega Fiffi lägger ut texten ytterligare lite lagom nördigt om rullen i SoF-poddens Halloween-special som du hittar här!