Det här är en riktigt obehaglig liten Netflixare. På ett bra sätt alltså.
Vaughn och Marcus är gamla barndomskompisar som ska tillbringa en weekend ihop nånstans i de skotska högländerna. Jakt står på programmet, trots att den ene av dem knappt hållit i ett gevär förut. Knasig idé direkt detta ju.

På plats i en liten isolerad by nånstans i spenaten börjar det gött med lite fredagsfylla och chittchatt med locals på puben. Nästa dag går allt åt helvete nästan direkt. Vaughn darrar med geväret och plötsligt hann det tänkta bytet att försvinna in i snåren. Precis när han knäpper av skottet. Dessvärre fanns det någon bakom….i skottlinjen. En liten pojke. (ingen spoiler). Chocken! Vad göra??! Tyvärr väljer dagens huvudpersoner det felaktiga valet, och en spiral av noja, skuld och skamsenhet tar sin början. Samtidigt går larmet i byn att en liten grabb har försvunnit i skogen. Har besökarna möjligen sett till honom under sin hajk i skogen…? Ajaj.

Bra fångad sinnesstämning av regi- och manusmannen Matt Palmer. Vaughn och Marcus som är ett snäpp ifrån att bryta ihop. Och samtidigt måste de hela tiden ligga ett steg före för att försöka mörka sin hemlighet för de oroliga invånarna. Och snart kanske de lite misstänksamma invånarna? Jag noterar Tony Curran (Underworld) som headhonchot i byn. Den som bestämmer och alla tycks frukta. Bra miljöer, den avlägsna byn känns verkligen isolerad, skogen känns vild och fientlig. Marcus och Vaughn känns sådär desperata och hopplösa på ett sätt som inte sticker ut sådär speciellt bra…om man nu ska dölja något för en hel by.

En olustig utflykt på alla sätt för dagens duo.
Och en stabilt bra film.