Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Horns (2013)

Daniel Radcliffe fortsätter att visa att han inte behöver glasögonormen Harry Potter för att skaffa sig ett bra genmäle till eftervärlden. Snubben har helt enkelt en förmåga att hoppa på de mest märkliga och udda roller (kolla här bara!), vilket gör honom till en ytterst intressant skådis.

Idag i rollen som Ig, ”a troubled young man”. Den lilla staden där Ig huserar skakas av ett grymt mord och det är Ig;s älskade flickvän Merrin (Juno Temple) som blivit bragt om livet på ett synnerligen otrevligt sätt. Problemet för Ig är att han inte kan minnas vad han gjorde vid tidpunkten för mordet och således är huvudmisstänkt numero uno. I den lilla staden, som ibland osar av Twin Peaks-vibbar, är han självklart redan dömd på förhand. Och hatad av alla. Förtvivlat läge och Ig ser hopplösheten grina honom i ansiktet. Till och med hans föräldrar och äldre bror tycks inse hans skuld.

Eftersom nu dagens regi-man Alexandre Aja (Piraya 3D) ändå vill göra detta till något mer än tungt drama, vaknar således Ig helt sonika en morgon med horn i pannan! Yep, tvättäkta djävulshorn. Hp goes Hellboy! Förutom att se minst sagt bisarr ut upptäcker den förtvivlade Ig också att människor han pratar med plötsligt börjar avslöja sina innersta tankar och hemligheter för honom! Som att hornen besitter en märklig kraft. Han knallar runt som värsta biktfadern! Jobbigt läge. Ig vill ju bara rentvå sin egen person och övertyga alla om att han är oskyldig. En extra liten bieffekt är att han också tycks kunna styra människors handlingar.

att sporta keps blev plötsligt problematiskt

Snacka om märklig rulle! Rätt länge med så galna infall och kombomixar att den rusar upp i betyg bara för att den är så..konstig. Officiellt klassad som drama, fantasy och horror. Asch, ta bort horror och släng in ”svart humor” istället. För det är precis vad det är. En film som tycks ha försvunnit helt under radarn sedan den dök upp första gången. För Radcliff:s skull är det lite synd att att filmen inte fick mer genomslag. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför. Den liknar inget annat. Står i liten genre för sig själv. Regi-Aja mixar lite allt möjligt i sin strävan efter att få filmen att sticka ut. Och på den punkten lyckas han ju får man säga. Manuset bygger på en roman av Joe Hill (fö Stephen Kings son), och jag har ingen erfarenhet av denne författare. Men att han försetts med farsgubbens fantasi råder det ingen tvekan om. Vissa retar sig möjligen på religionstemat som smyger sig in lite från höger, själv har jag inga problem med det då det snarare tillför en extra krydda i manus.

Börjar konstigt, blir frejdigt underhållande, sedan lite obehaglig, sedan lite romantisk och sen kan inte Aja hålla sig utan slänger in en final som tar filmen liiite för mycket over the top för att jag ska fortsätta låta den hållas uppe på finbetygen.
Radcliffe gör det dock finemangs hela rullen igenom. Han fortsätter imponera! Och den rulle som låter gamle David Morse komma till tals ett par minuter…förtjänar naturligtvis inte underbetyg.

Udda film som börjar galet frejdigt, för att sedan snudda lite för mycket vid det utflippade. Men jag blir underhållen! Inget snack om den saken.

 

I Snacka om Film #90 filurar vi vidare på denna högst märkliga skapelse.

 

The Invitation (2015)

_the_invitation_posterEn av vårens mer obehagliga upplevelser?
Tja, kanske. Det finns inte mycket som sätter sig på det glada kontot i skallen efter att man sett den här rullen. Fast på ett bra sätt alltså.

Drama goes bad..sort of.
En sån där rulle där du från början känner att nåt är fel. Likt en obehagligt våt och tät filt som ligger över hela anrättningen. Men lik förbannat går det inte till en början att sätta fingret på exakt VAD det är som stör. Bara att det gör det. Bra fixat av regissörskan Karyn Kusama.

Will (Logan Marshall-Green) med flickvän är på väg till en middagsbjudning nånstans i Hollywood Hills. För inbjudan står hans exfru (!), nu med ny man men boendes kvar i huset som hon och Will delade en gång i tiden. Tidigt lär vi oss att Will och exfrun Eden (Tammy Blanchard) har en tragisk upplevelse bakom sig, något som fick Eden att lämna Will och försvinna under en lång tid. Nu är hon dock alltså tillbaka med nye mannen David (Michael Huisman) och vill att Will ska komma på middag ihop med ett antal av ex-parets gamla vänner. Varför kan man undra?

Och det gör man kan jag lova.
Amatörteorierna hopar sig under kvällen hos mig som tittar när det nya värdparet visar upp både gemytliga signaler…och lite mer obehagliga tendenser. Will kan inte släppa tanken på att Eden och David egentligen har något illavarslande i tankarna, eller är det kanske så att det är hans eget trauma från tiden med Eden förr i huset som talar…?

invitation

värdparet skålar in kvällen

Isolerat kammarspel med mörka och gåtfulla undertoner. Så vill jag nog bäst beskriva dagens rulle. En sorts illavarslande gåtfullhet, konstiga detaljer. Märkliga skeenden. Will är vår huvudperson, den som som vi tar del av historien ihop med. Men Will känns alltmer långt ifrån stabil ju längre tiden rullar på. Kanske filmen drar ned sitt tempo på gränsen till saggighet ibland…men kontrasten när det snäppar upp i händelsekedjan blir å andra sidan kanske mer effektfull då..?

Ett sorts sakta kvävande drama (i positiv mening) där du i skallen hinner med att gå igenom den tänkbara upplösningen i ett antal olika versioner…innan den faktiska finalen kommer.

Obehagligt bra detta.
Jag belönar med starkt betyg.

 

#35_logoI Snacka om Film´s avsnitt 35 funderar jag och Fiffi mer över filmens krypande illavarsel.

Would You Rather (2012)

Iris (Brittany Snow) har det lite tufft i tillvaron.
All hennes lediga tid går åt till att ta hand om en sjuk bror och att söka jobb som hon aldrig får.

Kanske kan då den märklige rikingen Shepard Lambrick´s (Jeffrey Combs) förslag vara av intresse? Skulle Iris kunna tänka sig att delta i en elegant supé tillsammans med ett antal andra utvalda..och sedan avsluta kvällen med att spela ett litet spel…där vinnaren får alla sin önskningar uppfyllda! I Iris´fall betalda sjukhusräkningar, medicin och gå före i transplantationskön för den sjuke brodern!
Hur kan hon inte tacka ja till chansen!?

Så mycket mer går ju förstås inte att skriva om rullen här utan att spoila för mycket.
Låt oss bara konstatera att den käcka tävlingen efter middagen inte är av det direkt vanligare slaget..och innebär dessutom en ganska stor chans att lära sig ett och annat om både sig själv och sin nästa…

Jag var lite kluven till rullen efter titten. Spontant lade jag mig direkt på ett betyg, baserat på vad min omedelbara känsla sa. Men, efter en natts sömn på saken…och dessutom ett par ord om filmen med en annan filmspanarkollega som också sett alstret…blev betyget ett annat. Så kan det gå!

spänningen tycks olidlig!

Brittany Snow är riktigt trovärdig som den bekymrade och lågmälda Iris. Alla inblandade gör förresten helt okej ifrån sig. Till och med gamle veteranen och kultmannen Jeffrey ”Re-Animator” Combs! Teatralisk gubbe visst, men här passar det verkligen in i handlingen. Efter en snabb ovetenskaplig undersökning på nätet visar det sig att rullen dissats av de flesta diehard-horror-fans…men jag misstänker att de väntat sig något helt annat än vad som serveras under dessa märkliga (och olustiga) 90 minuter.

En form av rysligheter som serveras med en portion svart humor i vissa lägen, och en hoper intressanta frågeställningar i andra. Absolut underhållande.
Trots obehagligheterna.