Furry Vengeance (2010)

…eller varför inte med den lite mer lusiga svenska titeln Varning för vilda djur!

En icke helt slimmad Brendan Fraser har fått i uppdrag av lömsk chef (Ken Jeong) att skapa ett villaområde i den grönskande naturen.
Följande händer:

  • Fraser får (mest hela tiden) stryk av en listig tvättbjörn
  • Fraser blir nedskiten av fåglar
  • Fraser blir jagad av en björn in på en portabel toa som välter
  • Fraser blir ”skunkad” av en…skunk
  • Fraser uppför sig allmänt puckat och alla tror han tappat det helt. Inte minst frugan (en knäppt felcastad Brooke Shields!)

Alltså, en rulle som på papperet inte har någon, NÅGON, förutsättning att lyckas (enligt skvallret den enda rulle som Fraser ångrat att han ställt upp i).

Så….varför sitter jag då där framför burken och skrattar sådär fredagshjärtligt åt det här!??! Varför känns som att det är veckans höjdpunkt när Fraser får spö av en tvättbjörn??! Är det för att det är just fredag? Ät det för att ölen var extra god denna kväll? Är det kanske rentav för att ibland blir det ju så att en usel rulle blir så over the top att den blir underhållande….???
Klassad som en familjefilm…visst. Men den som letar mellan filmrutorna kan också hitta sköna jokes som banne mig är mer anpassade till en vuxen publik. Ett snilledrag mitt i all dikeskörning?

möter sin överman…eh…djur

Klart att du som vill hittar skit och pannkaka här.
CGI:n är inte speciellt bra. Handlingen får plats på en post-it-lapp. Skådisarna är genrellt kackiga (utom Jeong från underbara Community, vilken är lika härligt dryg och sarkastisk som vanligt). Och missa för fanken inte etertexterna! Hahaha.

Men jävlars vad kul det kan vara att se en vuxen man åka på spö av en tvättbjörn.

Annonser

War on Everyone (2016)

Egentligen är det så mycket galenskaper med den här rullen så det sannerligen borde gå käpprätt åt helvete. Vilket en del tycker att det gör. Andra, vars lag jag hör hemma i, sitter snarare och klipper lite förundrat med ögonen samtidigt som vi njuter en stund av dessa galenskaper.

Och visst….vi har sett det förut; två genomkorrumperade snutar i Albuquerque (hej Breaking Bad) lever rövare hej vilt. Terry (Alexander Skarsgård) och Bob (Michael Peña) i sina mörka kostymer (hej Reservoir Dogs) som tolkar lagen precis som de vill. Kör över skurkar de förföljer, klår upp misstänkta lite extra, tar emot mutor och delar gärna ut en och annan. Filmen är så galet klyschig så det borde verkligen inte funka. Ibland undrar jag om regissören/manusmannen John Michael McDonagh (Calvary, The Guard) helt enkelt skojar lite med oss. Storyn är nämligen så over the top att det inte finns något mellanläge. Antingen hatar man troligen rullen, eller finner den högst förnöjsam. Skarsgård kan göra sin BÄSTA roll här! Javisst, nu satte du nästan kaffe eller ölen i halsen va!? ”Är han inte klok!??!”, tänker vissa av er. Må så vara. Men Skarsgårspöjken tycks ha otroligt roligt här då han liksom får släppa alla hämningar. Varenda moralisk regel som kan brytas…bryts! Och Peña har jag alltid haft ett gott öga till. Han får också chansen att vrida till sin figur.

GIVETVIS är dessa bad boys ganska goda innerst inne, och när en ny badass i form av den dryge brittiske (of course) storskurken Lord James Mangan (Theo James) hotar balansen i staden…är det upp till the boys in black att stå upp och möta motståndet. Så pass långt in i handlingen givetvis redan bannlysta hos sin arbetsgivare. Som om det skulle stoppa dem! Hahaha.
Jaja, fullt med ös, lusig humor, svart humor, icke-PK-humor, kiss-humor. knark-humor, filmvåld och ösig mix av country-musik och mexikanska tunes!
What´s not to like!?? Kanske måste man vara medlem i ”bizzaro-klubben” för att gilla rullen?? Jag söker medlemskap direkt.

trust them!

Låt vara att engelsmannen McDonagh kanske tittat lite väl mycket på en viss herr Tarantinos tidiga stil…men what the heck…det kommer han undan med. Sen kan man ju också konstatera att detta är väääldigt långt från det som McDonagh visade upp i tex Calvary. Å andra sidan; visst är det lite kul ändå med kontraster??
Finns någon sens och moral här? Vetefan. Men skit i det. Dessutom; en rulle som sportar ”I fought the law” med The Clash…får givetvis pluspoäng!

Provocerande underhållande!

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Would You Rather (2012)

Iris (Brittany Snow) har det lite tufft i tillvaron.
All hennes lediga tid går åt till att ta hand om en sjuk bror och att söka jobb som hon aldrig får.

Kanske kan då den märklige rikingen Shepard Lambrick´s (Jeffrey Combs) förslag vara av intresse? Skulle Iris kunna tänka sig att delta i en elegant supé tillsammans med ett antal andra utvalda..och sedan avsluta kvällen med att spela ett litet spel…där vinnaren får alla sin önskningar uppfyllda! I Iris´fall betalda sjukhusräkningar, medicin och gå före i transplantationskön för den sjuke brodern!
Hur kan hon inte tacka ja till chansen!?

Så mycket mer går ju förstås inte att skriva om rullen här utan att spoila för mycket.
Låt oss bara konstatera att den käcka tävlingen efter middagen inte är av det direkt vanligare slaget..och innebär dessutom en ganska stor chans att lära sig ett och annat om både sig själv och sin nästa…

Jag var lite kluven till rullen efter titten. Spontant lade jag mig direkt på ett betyg, baserat på vad min omedelbara känsla sa. Men, efter en natts sömn på saken…och dessutom ett par ord om filmen med en annan filmspanarkollega som också sett alstret…blev betyget ett annat. Så kan det gå!

spänningen tycks olidlig!

Brittany Snow är riktigt trovärdig som den bekymrade och lågmälda Iris. Alla inblandade gör förresten helt okej ifrån sig. Till och med gamle veteranen och kultmannen Jeffrey ”Re-Animator” Combs! Teatralisk gubbe visst, men här passar det verkligen in i handlingen. Efter en snabb ovetenskaplig undersökning på nätet visar det sig att rullen dissats av de flesta diehard-horror-fans…men jag misstänker att de väntat sig något helt annat än vad som serveras under dessa märkliga (och olustiga) 90 minuter.

En form av rysligheter som serveras med en portion svart humor i vissa lägen, och en hoper intressanta frågeställningar i andra. Absolut underhållande.
Trots obehagligheterna.

Paddington (2014)

paddington_posterLäste du Paddington när du var liten?
Inte?
Såg du barnprogrammen om den lille björnen med marmeladmackan då?!
Inte det heller!?

Kanske har du då inte alls samma sätt att se på den här rullen som jag.
Paddington är ju annars en ganska nostalgisk liten figur, från otaliga böcker och halvkackigt tecknade barnprogram….till en massa pryar av olika slag där hans oskyldiga nuna pryder.
Självklart skulle det väl komma en CGI-version också!? Absolut!

Och…OJOJOJ vad kul! Herregud! Lattjolajban-timme!
Ge britterna pengar, medel och en hoper superdupermysiga skådisar och de fixar det hela på det bästa sätt man kan tänka sig!
Så, från ”The Darkest of Peru” kommer alltså den talande björnen Paddington (eller..han får ju snart det namnet…) till England, där han snabbt hamnar hos familjen Brown. Trots att pappa Brown (Hugh Bonneville) muttrar om ”faran med att ha en björn lös i huset” kan förstås ingen stå emot charmen från den lille krabaten med den röda hatten. Speciellt inte fru Brown (en härlig Sally Hawkins…är inte hon sååå underskattad!?) som öppnar upp huset Brown för allehanda galenskaper att inträffa.
Vilket det SÅKLART gör! Dock hela tiden med charm och glimten i ögat! Och lagom knäpp humor!

Ingen familjeanpassad story är komplett utan en luguber eländig skurk och här får vi HÄRLIGA Nicole Kidman som bonus! Hon är en sorts elak kusin till Cruella De Ville, som inget hellre vill än att lägga beslag på Paddington och stoppa upp honom (!) på museet där hon jobbar som konservator! Hu! Även om vi snackar familjeunderhållning enligt beprövade mallar så lyckas ändå vissa filmer av den här sorten att tjusa även vuxna åskådare. Denna är naturligtvis inget undantag och det flirtas finurligt med både Indiana Jones och Mission:Impossible 4. Mycket roligt.

paddington_pic

en björn på helt fel ställe i badrummet…

En av filmens stora plus är förstås också att alla skådisar släpper loss och bjuder på sig själva. Annars så stiffe Hugh Bonneville från Downton Abbey visar att komedi minsann inte är några problem, Sally Hawkins ser alltid så söt och snäll ut i vad hon än dyker upp i! Precis som här! Perfa som lite vimsig mamma! Plus då Nicole dårå! Och icke att förglömma namn som Jim Broadbent, Julie Walters och dåren Matt Lucas från Little Britain! Och Paddington själv då!? Jo det är ju rösten från Ben Wishaw (Parfymen) som underhåller där.

Snyggt, snyggt, SNYGGT gjort! Och trivsamt!
Det ser alltid så trivsamt i lättare komedier från centrala London! Varför är det så? Fascinerande.
Återigen en film man blir glad av.

Klart det kommer en uppföljare. Vänta bara.

Birdman (2014)

birdman_posterSkrev mexikanske  Alejandro González Iñárritu dagens rulle med huvudrollsinnehavaren Michael Keaton i tankarna? Ett sammanträffande som nästan ser ut som en avsiktlig händelse om du frågar mig.

Regissören och manusmannen leker fram en story som man kanske inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Komedi eller allvar? Eller tragik med svart humor? Å andra sidan är det väl kanske inte så jäkla viktigt att man har koll på det heller. Så länge storyn och filmen gör vad den ska, underhåller.

Keaton är Riggan, en gammal avdankad Hollywood-skådis som en gång i tiden var supehjälten Birdman (!) på film…och i ett par olyckliga uppföljare. Nu vill Riggan på nåt sätt ta sig tillbaka in i rampljuset igen. Varför inte hyra en teater på Broadway i New York och där sätta upp en gammal pjäs med sig själv i huvudrollen? Smart tänkt, eller bara oerhört dumdristigt? Lite både och kanske.

Problem när det närmar sig premiären och Riggan tvingas hyra in egocentriske skådisen Mike (Edward Norton), en ökänd aktör som anses vara svår att jobba med.
Redan här lite metaroligt då ju just Norton dras med  samma rykte i filmbranschen. Upplagt för konflikter och tjabbel, drama och allmän hysteri. Förutom dåren Mike rör sig skådisen Lesley (Naomi Watts) och Riggans producentpartner, den hårt prövade Jake (Zach Galifianakis), också i de murriga korridorerna i teaterns inre. Lägg till detta Riggans vuxna dotter Sam (Emma Stone) som fungerar som hans assistent…eller nåt.

En av Riggans egenheter är att han ofta pratar med sitt alter ego Birdman i pressade lägen (otroligt underhållande då Birdman-figuren väser precis som Keaton gjorde när han var läderlappen på 90-talet!), och man börjar så smått undra vart regissören vill ta den här mustiga historien? Ser han det bara som en stunds terapeutiskt skojeri om våra självkänslor och tillkortakommanden, eller är meningen att vi ska se igenom tramserierna och skåda allvaret bakom? Är Riggan en tragisk figur som för länge sedan förlorat ”spelet” mot den branschen han jobbat i?

Vill man så går det att se nästan vad som helst i rullen. Vill man bara njuta av knasigheterna som sker i bild så går det också. Iñárritu har dessutom lekt med mediet och fotat rullen så att man får känslan att allt är gjort i en enda oavbruten tagning. Erkänt officiellt fusk, men stilen fungerar finurligt bra och jag ger regissören cred för detta. Liksom jag gör till Keaton. Detta är naturligtvis hans rulle helt och hållet! Svårt att inte se hur Riggan inte skulle vara Keaton i verkliga livet. Kanske Keaton spelar så jädrans bra här…för att han är sig själv?

läderlappen vs kalsippmannen!

De andra skådisarna trummar på i behaglig takt, men fokuset finns hela tiden på Keaton. Många höjer glaset för duktiga Emma Stone här, men jag tycker nog inte att hon sticker ut så speciellt som det gjorts gällande. En stabil insats är det. No more no less. Att Norton är bra som tusan visste man ju redan. Här får han några minuter då och då att visa sin irrationella komiska förmåga. Galifianakis är aningens nedskruvad och framstår kanske som den vettigaste och lugnaste i sällskapet.

Möjligen har en del problem med den här rullen. Aningens svårdefinierad som den är. Med ett galet soundtrack också! Hysterisk vettvillig….jazz (?) som bakgrundsmatta till det övriga ljudet. Själv tycker jag dock att det bara förstärker den märkliga känsla som ligger över hela filmen. Kanske jag väljer att förtjusas av den för att jag inte riktigt förstår den?

Prisad och hyllad, ibland kanske liiite för mycket…den är (såklart) som bäst innan den ska slå an den obligatoriska (synliga) allvarliga strängen mot slutet…men nog är det en friskt berättad rulle som ingen filmälskare bör missa. Extra plus från mig för det märkliga visuella sättet den berättas på.
Bryter ramarna lite på ett störigt….underhållande sätt.

 

TV-Landet: Fargo – säsong 1 (2014)

Fargo_posterAw jeez, det här är serien ALLA borde kolla in!
Att ge sig på att göra tv-serie på en av de mest ikoniska filmerna under senare delen av 1900-talet är förstås en ganska maffig risk. Vill man, bör man, verkligen återvända till det universum som bröderna Coen för alltid etsat in under avdelningen ”udda och kufiskt”?

Nu är detta dock ingen ren ripoff på filmen. Tack och lov.
Det hade förstås bara känts larvigt. Nej, istället har seriens huvudförfattare och showrunner Noah Hawley tänkt ut ett nytt scenario som endast rör sig i samma kretsar som originalfilmen, detaljer och inslag som gör att vi tar till oss sambandet och mönstret. Och ändå en grundstory som står på egna ben. För att vara riktigt säker på att han var rätt ute tog dessutom Hawley sitt manus till bröderna Coen för att få deras välsignelse. Som Hawley själv säger i extramaterialet; ”Utan Coens godkännande hade jag aldrig gjort serien”. Som ni fattar blev det dock grönt ljus och Hawley kunde släppa loss sin take på detta märkliga landskap och vad det gör med dess invånare.

Den som väntar sig att återigen få träffa polischefen ”Marge” från filmen blir alltså besviken. Men vänta, häng kvar ändå för vad som istället serveras är minst lika underhållande och märkligt fascinerande! Vi möter den hunsade försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (Martin Freeman), totalt dominerad i vardagen av både frun hemma, motvilliga kunder på jobbet och inte minst av en gammal mobbartyp från skolan. Han bor i den lilla staden Bemidji, nästan på gränsen till Kanada inte långt från just Fargo. Det är kallt, det är snö och det är sådär udda som det uppenbarligen tycks vara i dessa nordliga stater i USA med skandinaviska rötter. Lester får i början av serien ett smärtsamt möte med sin gamla mobbare, tvingas uppsöka sjukhus och stöter där ihop med främlingen och trubbelmakaren Lorne Malvo (Billy Bob Thornton). De två börjar prata och Malvo har sitt egna förslag på hur besvärliga typer bör tas omhand, han till och med erbjuder sig att utföra jobbet. Lester, mest rädd och orolig, säger varken ja eller nej och innan seriens första avsnitt är slut har Malvo släppt loss sitt mayhem över den lilla staden på de mest våldamma sätt.

Fargo_1 Fargo_3

Härifrån blir det nu en enda spiral av ond bråd död, misstankar, svart humor och rävspel. Den lokala polisen Molly (Allison Tolman) börjar nysta i allt som sker och blir mer och mer övertygad om att den bleke Lester döljer något. Även om serien kommer med en grundram till story räds inte manusmannen Hawley att ta ut svängarna på olika sidospår, som alla såklart hör ihop på ett eller annat sätt. En av fördelarna med att kunna sprida ut en story över ett antal avsnitt istället för att tvingas hålla sig till en begränsad speltid motsvarande en långfilm. Här bjuds man över de tio avsnitten på både flashbacks, aviga hopp i tidslinjen, kontraster och ändå lyckas den märkligt röda tråden ligga där hela tiden som en liten plågsam påminnelse om att en sorts psykopatisk ondska hela tiden är närvarande.

Fargo_2 Fargo_5

Persongalleriet växer långsamt med varje avsnitt, och förutom Lester, Malvo och Molly dyker bla Colin Hanks upp som polis i grannstaden, Adam Goldberg som kufisk torped, veteranen Keith Carradine som kaféägare och pappa till Molly, Oliver Platt som ”the supermarket-king” och Bob Odenkirk som något eljest polischef i Bemidji. Alla tillräckligt udda och utstickande för att de verkligen ska passa in i den här miljön.

Just att Hawley inte duckar för att på ett bra sätt våga referera till originalfilmen (vissa scener och detaljer ÄR ju originalet…på ett underhållande vis!) samtidigt som han hela tar denna nya story vidare i sitt eget universum….är lysande seriehantering! Att serier nu allt oftare kommer som ”eventserier”, dvs. mindre antal avsnitt och en storyarc som kommer med ett avslut, passar mig som handsken. Lätt att man lägger ned till tid på att klämma 10-12 avsnitt under en begränsad tid för att få ut max av upplevelsen som serietittande kan ge!
Här funkar det finfint! Dessutom ÄR hela historien så pass skruvad och twistad att du bara måste sitta kvar till sista avsnittet!

Fargo_7 Fargo_9

Billy Bob Thornton är naturligtvis HELT perfekt castad i rollen som den psykopatiske Malvo. Förutom hans helt oberäkneliga stil är han också sådär riktigt taskig mot personer han möter. Ställer till det och har sig. Mycket roande om man vill se det så. I vissa lägen kan jag inte låta bli att hålla på galningen, för att i nästa sekund förakta honom. Bra spelat Billy Bob! Freeman får ta ett steg bort från Hobbit-larvet, till och med byta ut sin snälle ”Dr Watson”, för att här bli Lester. Vilken typ. Feg och skraj, men inte sen att utnyttja situationer när de uppstår. Freeman är nästan bättre som storyns losertyp än William H. Macy´s motsvarande roll i filmen från -96. Roande att Freeman också utan problem jonglerar med den udda dialekt som pratas i den här delen av landet. Att Freeman är tvättäkta engelsman märker man inte förrän man hör honom i extramaterialet.

Fargo_6 Fargo_4

Seriens aviga sätt att berätta märks inte minst när plötsligt polisen Gus Grimly (Colin Hanks) dyker upp i handlingen, till en början miltals från oredan i Bemidji.
Snart kommer han dock att dras in i intrigerna. Hanks, jäkligt lik sin pappa Tom i vissa lägen, hittar direkt den där udda stilen som alla tycks begåvade med här…och dessutom träffar han också på Molly som i nykomlingen Allison Tolman´s skepnad blir kanske den mest alerta karaktären av dem alla. Molly framställs i början som den lite sävligare och osäkra personen, men visar sig snart besitta en smarthet och envishet som driver hennes betydligt bekvämare chef Bill (Bob Odenkirk) till ständigt muttrande och suckande. Tolman är mycket bra och blir en sorts variant av polisen ”Marge” från originalet. Naturligtvis inte helt utan baktanke från upphovsmannen Hawley.

Vi får således 10 avsnitt med svart humor, illvilligt rävspel, psykopater och knasbollar. Poliser som ropar ”jaaaaa” till varandra, en feg svensson-typ som lockas in på den mörka vägen samt ett antal små stickspår i den luriga storyn. Lägg till detta ett kallt snölandskap, brutalt våld när så krävs och ett jäkligt bra soundtrack över de olika avsnitten, och man förstår ganska snabbt varför serien Fargo drog hem 2 st Golden Globe 2015, för Bästa miniserie och för Bästa skådis i en miniserie (Billy Bob Thornton) Fargo_8

En säsong två finns redan i loopen och kommer att handla om något helt annat, dock i samma märkliga universum.
Precis mina grejer det!

   

 

 

 

Fargo_10

Honeymoon (2014)

Honeymoon_posterHåller mig kvar i indie-land ett litet tag till.

Kvinnliga debut-regissören Leigh Janiak satsar på långsamt krypande obehag. Med små medel och isolerad omgivning. Bea (Rose Leslie…javisst, Ygritte från GoT!) har precis gift sig med Paul (Harry Treadaway). Nu tänker paret unna sig ett par dagar med varandra i lånad stuga snyggt belägen vid sjö.
Joråsåatt.

Myspyslig början övergår snart i mörkare toner när Paul känner att något inte känns helt okej med sin nya fru. Hon verkar plötsligt inte vara samma Bea som han gifte sig med. Kan det faktum att han hittar henne gåendes i sömnen i skogen en natt ha nåt att göra med det hela?

Har man varit med och glott på film ett tag är det naturligtvis inte så jäkla svårt att räkna ut vad som komma skall. Vägen dit är dock riktigt underhållande…eller kanske obehagligt oroande…på ett nyfiket sätt…? Liten story på begränsad yta. Janiak håller det stramt och de två skådisarna gör det bra. Speciellt Leslie som med små medel gradvis förvandlar Beas personlighet. Man får lite av the chills helt enkelt.

Förvänta er ingen fartig utveckling. Mer krypande obehag.
Filmens svagaste del är annars finalen, men så pass långt gånget i storyn är jag ändå stabilt underhållen av det jag sett. Skådisarnas film helt och hållet. Tredje stjärnan går till dem.

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.