Etikettarkiv: Walton Goggins

Jul 16 2018

Ant-Man and the Wasp (2018)

Dags för Ant-Man igen. Minst en MCU-rulle varje sommar! Det känns som vedertaget nu. Förra rullen med Paul Rudd som den först ofrivillige hjälten var rejält underhållande. Hade samma charm som första Guardians of the galaxy. Kan den här upprepa formeln? Och framför allt; får vi svar på frågan varför Scott Lang aka Ant-Man icke var med och röjde loss i senaste Avengers? Och när utspelas den HÄR storyn i förhållande till rafflet runt Thanos? Kommer man överhuvudtaget att beröra vad våra andra hjältar råkar ut för där??
Klart att en rulle i MCU inte kan hoppa över sådana grejer som inträffar i Avengers, frågan är ju bara hur det petas in här….för det är ju också så att fokus ligger på den här filmens egna story. Dr Hank Pym (Michael Douglas) har en ny teori om hur hans fru (en åldrad Michelle Pfeiffer), som fastnade i det mystiska Quantum Realm (förra rullen), kan hittas och räddas. Men då behövs Scotts tjänster. Dottern Hope Pym (Evangeline Lilly) har fått en egen dräkt och fräser på som The Wasp, men Scott behövs alltså också.

Saker att gilla med den här rullen; den är snabbare i tempot, vi vet redan bakgrunden till det mesta..vilket betyder att rullen kan ösa på direkt med action och lite lökig humor. Jag gillar verkligen tokmycket när MCU tar ett kliv bort från det högtravande och episka. Det här är en rejäl sommarunderhållning! Paul Rudd är som vanligt jäkligt kul, hans sidekick från förra rullen, Michael Peña, är såklart med här också. En rälig skurkpelle i Walton Goggins skepnad gör livet surt för våra hjältar…och som det inte vore nog finns en märklig skepnad, ”The Ghost”, med också och bjuder på gåtfull mystik.
Fräsiga effekter, barnvänliga såklart när det handlar om 11-årsgräns. Men ändå. Kul humor. Man tar liksom rullen för vad den är. Lite hejsanhoppsan. Det blir sällan sådär dramatiskt som i rätt många andra MCU-alster. Ihop med första rullen och Thor:Ragnarok OCH första Guardians…är det här helt klart bäst i facket när MCU bara vill leka loss lite.
Charmen, skojfriskheten, birollerna och roligt lekande med effekter gör att det blir finbetyg här också. Inte så mycket för själva storyn, mer för underhållningen i hur allt framställs. Föredrar jag möjligen skojfriska MCU framför allvarliga och dramatiska MCU? Det känns lite som det om man kollar betygen. Mycket fin serietidningsaction detta. Igen.

 

 

Jan 15 2016

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!