Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Uppföljardags i Marvel-världen igen. Fattas bara annat.
På en av de absolut mest underhållande rullarna i hela MCU! GotG Vol 1 var ju lite av en kaxig uppstickare. En sorts skojrulle som inte tog sig själv på allvar för fem öre, men ändå proppade speltiden full med toksnygga effekter, sköna karaktärer och framför allt ett manus som hela tiden höll sig med en sorts glidig distans..vilket gjorde hela upplevelsen till en av de bästa superhjälterullarna i Stan Lee´s värld. Ever.
En tokhit direkt! Ett genombrott! Dessutom proppad med den där sköna soul/discomusiken som kändes så avigt rätt i världsrymden!

Om vi nu fortsätter prata i musiktermer…..är dagens uppföljare det svåra ”andra albumet”? När stilen och formen är etablerad och det ska surfas vidare på den potential och styrka som debuten flashade. När det gäller att visa att det inte handlar om någon onehit-wonder. Återigen James Gunn som rattar skutan. Nu också som envåldshärskare i manuset. Ajdå.  Brukar sånt bli bra? Egentligen? Hrm. På plussidan ändå att Gunn fortsätter drilla sina karaktärer i den där sköna skolan med ständigt tjafsande och grälande. Pimpat med oneliners. Stilen känns igen. Snygga effekter, totalt knäckande sköna souliga tunes i soundtracket och fortfarande en tivolisnygg fasad på rullen.

Dessvärre är det ändå just på manussidan det går att bli Gubben Gnällig idag. Allt som allt en ganska trist huvudstory som kanske/kanske inte ska ta de här skojarna in på den seriösare stigen…att familjen och vänner betyder allt (håhåjaja). Fint så, men dessvärre ryker också ganska mycket av den där råheten och uppkäftigheten som var så lyckad i Vol 1. Våra luriga vänner tvingas här fly efter ett mindre bra utfört jobb på en planet. Visst stöldgods medtages, vilket får planetens invånare att se rött. Skyndsam flykt ersätts snart av en kraschlandning på en okänd ny planet…där plötsligt självaste Kurt Russell dyker upp som gubben i lådan och har information om Peter Quill´s (Chris Pratt) pappa! Jahopp! Samtidigt är rymdpiraten Yondo (Michael Rooker) med anhang också på jakt efter skojarna då en stadig belöning är utfäst.

gnagare som är med alldeles för lite

Visst, du får hela det gamla gänget, Gamora (Zoe Saldana), Drax (Dave Bautista), Rocket Racoon (Bradley Cooper) plus Star-Lord/Quill….Och den ”nye”…lille Baby Groot (japp, Vin Diesel väser igen). Men det hackar. Det gör dessvärre det. Och det beror mest på manuset. Tunnare än ett bakplåtspapper från GeKås. Alltså; kunde inte Gunn ha kommit på NÅGOT annat i manusväg…? Dessutom underutnyttjas min favorit Rocket skamligt! Arrgh. Gamora tycks bara finnas med för att vara Quills kärleksintresse, den synnerligen påklistrade ”syskonrivaliteten” med återkommande Nebula (Karen Gillan) känns bara…ansträngd.

Jaha, betyder allt det här att jag sitter här nu och gnällskriver?? Ska det bli träskbetyg?? Nja, inte riktigt ändå. Som förmildrande omständighet finns att filmen har en jäkligt hög lägstanivå. Underhållande inslag finns, och det går inte att värja sig från charmen i vissa lägen. Visuellt är det förstås mumma för ögonen. Som vanligt.
Men det ger en splittrad eftersmak. En alldeles för lång final på rullen. En Big Bad som tjatar om samma sak hela tiden, vilket gör det ganska trist ganska snart. Dessutom, jag ser rullen i ett 3D som inte alls har synk på sin teknik alla gånger, vilket ögonen får lida för i vissa sekvenser. Satans påfund detta med 3D!

Det viktigaste dock: vill jag se mer av gänget? Svaret är ändock glasklart; javisst! Charmen finns ju där ändå. Och potentialen till att värka fram en bättre story till nästa gång. Och, jag satt ju inte och led precis. Allt räddas lite av vibbarna från första rullen som ändå ligger där och ger det hela viss stabilitet.

Det ”andra albumet” blev lite svårare, men med stundtals glimrande hintar om en fortsatt bra karriär för hela gänget.

Skippa dock ”det moraliska allvaret” nästa gång Gunn.

 


En hel drös med filmkompisar har också sett dagens rymdröj, och avrapporterar enligt följande;

 

Deepwater Horizon (2016)

Deepwater-Horizon-2016-HD-Movie-Poster-Jag har gillat regissören Peter Berg ända sedan den svarta komedin Very Bad Things 1998. Eller rättare sagt skådisen turned-director-Peter Berg. Det finns nåt med hans rullar som är sådär..underhållande och snyggt i utförandet.

De senaste åren tycks Berg, efter lättviktigt roande alster som Hancock och Battleship (ja, jag gillade ändå den!), ha vänt blicken mot själva nationen USA och skildringar av fenomen, personer, händelser. Efter de militära besvärligheterna i Lone Survivor fortsätter Berg nu samarbete nr 2 med Marky Mark Wahlberg i dagens rulle. Återigen en BOATS. Här om händelser i april 2010 som fick oljeplattformen ”Deepwater Horizon” att explodera i Mexikanska Golfen och orsaka det största oljeutsläppet i USA:s historia. Ingen fin merit.

Saker att gilla med Berg´s rullar enligt mig; han besitter en förmåga att skildra händelser på ett sakligt, men ändå ofta känslomässigt närvarande, sätt..som gör att det blir sevärt och att staksen alltid känns i första rummet. Sedan kan du tycka vad du vill om den eventuella patriotiska vinkeln som många hävdar dras till sin spets. Själv är jag av den uppfattningen att en bra och kanske hjältefin story från verkligheten gärna får berättas med en viss krydda. Liksom i sin förra film med Marky missar inte Berg chansen att i eftertexterna låta oss få en glimt av de verkliga personer som filmen porträtterar.

Det handlar om katastrof när fel beslut tar på oljeriggen. Rent dramaturgiskt får vi ett par bad guys i kontorsskjortor som självklart icke lyssnar på personalen som jobbar varje dag på denna märkliga arbetsplats. John Malkovich får bli filmens ansikte för girigheten och nonchalansen. Kurt Russell är ärrad veteran och mellanchef. Givetvis på fotfolkets sida. Marky själv är fixarfrasse och allmänt rättrådig. Något som kommer att behövas när det skits i det blå skåpet så trycket orsakar en katastrof.

Klassisk dramaturgi. Uppbyggnad mot katastrof, själva händelsen, och sedan hanteringen av efterdyningarna. Bra drag på det visuella. Jag känner mig som att jag är med ombord på den skadade riggen. Berg leker (självklart) med vardagshjälte-temat men svävar aldrig ut i fånigheter eller för mycket slisk. Kniviga situationer föder kanske nya hjältar, och varför skulle inte Wahlbergs figur Mike Williams kunna vara en sådan? Överlag en solid rollista med ovan nämnda namn. Lägg också till Kate Hudson som Mikes fru Felicia, vilken också dras in i katastrofen via tv-medier och nyheter. Andrea (Gina Rodriguez) är ”oljeriggs-pilot” (?) och försöker göra allt för att hålla den gigantiska och skadade kolossen flytande när katastrofen är ett faktum.

deepwater-horizon

”det är banne mig nåt som inte stämmer med mätarna…”

Trots att kanske de flesta av oss (?) känner till den verkliga händelsen via nyheter och artiklar…blir det ändå lite småspännande längs vägen. Berg skulle också ha kunnat gå Michael Bay-style och gjort hjältedåd larger then life-scener..men han håller det lite mindre, lite mer realistiskt. Kanske…trovärdigt? En viss dramaturgi a la Hollywood behövs förstås alltid tillsättas till anrättningar av detta slaget. Men resultatet är visuellt flawless och…hos mig…synnerligen engagerande.

I sedvalig Berg-anda får vi också autentiska bilder på de inblandade till eftertexterna. Många retar ihjäl sig på sådant tilltag, men jag anser att det tillför ytterligare en känsla till upplevelsen. Att staksen verkligen känns. Sen kan man ju också se det som en sorts respekt mot alla inblandade. Riktiga ansikten bakom alla namn och skådisar.

Underhållande. Trots det tragiska temat.

 

 

Sommarklubben: Tango & Cash (1989)

Tango_CashMen vad är detta?!
Kurtan Russell fortsätter att nästla sig in i Sommarklubben var och varannan dag! Nu med gamle Sly Stallone som kompis.

Här typexempel på rulle från det glada 80/90-talet där djupet i manuset inte direkt står i fokus (hrm..). Men skit i det! Det är känslan här som är det viktiga. Russell är slarverpolisen Cash, Stallone den elegante snobben Tango. Tillsammans (efter lite sedvanligt tjafs) tar de sig an lömske crimebossen Jack Palance, vilken dock börjar med att sätta en snygg plan i verket som går ut på att de båda snut-essen blir anklagade och fällda för ett mord de icke begått. Inget kan dock stoppa the boys, som till och med rymmer från finkan innan de sätter av efter Palance och hans hejdukar.

I ärlighetens namn en rejält lökig story detta, men charmen och tidsstämpeln på rullen gör att man har tusan så roligt ändå. Galet ologiska scener med de två charmörerna där de får gott om tillfälle att sporta rejäla actioscener a´la sent 80-tal.

Framgångsrik (såklart!) som buddy-film en gång i tiden när det liksom räckte med att smälla upp de pålitliga skådisnamnen på en bioaffisch och så var det väl bra med det. Bucksen var liksom hemma i kassan redan då. Palance är lagom styltig och dessutom petar man in en ung Teri Hatcher som Stallones syrra!

När jag nu ser om rullen en skön sommarnatt inser mitt förnuftiga jag att filmen är hopplöst föråldrad i nästan allting. Utom CHARMEN! Haha, det går liksom inte att inte trivas i det här sällskapet. Och MUSIKEN! Vilken härlig liten bonus! Medryckande och så galet tidstypisk. Mumma!

Kompisraffel i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

Sommarklubben: Executive Decision (1996)

decisioncritica9601Fick den underbart ostiga titeln Beslut utan återvändo på bio i Sverige när det begav sig.
Vi får ännu mera Kurtan Russell i sommarklubben!
Här som lätt nördig analytiker hos CIA, och strax inkastad i ett fräsande uppdrag ihop med ett gäng amerikanska SEALS (?) när ett passagerarplan från Aten på väg mot Washington kapas av skogstokig terrorist och hans anhang.

Hade den här rullen kunnat göras efter 9/11? Hm, tveksamt. Händelserna ombord på planet ligger obehagligt nära verkligheten som den skulle te sig några år senare.
Hursomhelst, the good guys, inklusive Kurtan och en nervig Oliver Platt som datanisse, måste nu obemärkt ta sig ombord på det kapade planet (i luften!) och försöka slå ut skurksen innan man flyger in över amerikanskt luftrum…då väntar stenhårda missiler på att skjutas iväg mot planet och alla passagerare offras ihop med terrorister.

Okej, vi släpper den fadda smaken av likheter med den kommande verkligheten och fokar på storyn. Och här blir det spännande värre minsann. Katt- och råtta-lek på planet, viss knaslogik kanske, en hjältemodig flygvärdinna i Halle Berry, svettiga minuter där beslut måste tas blixtsnabbt. Russel tvingas steppa upp och visa vad han går för när uppdragets ledare, träskallen Steven Seagal, otippat blir blåst på actionfesten. Iaf jag är tacksam för att han skeppas ut ur rullen på tidigt stadium. Häpp!

Trots att jag vet hela handlingen blir det faktiskt oväntat spännande längs vägen.
Jäkligt spännande! Ett synnerligen effektiv och snygg 90-talare som gör jobbet ända in i kaklet.Som sommaraction håller den förvånansvärt utmärkt fortfarande! Jag satt, tro det eller ej, och hoppade där på soffkanten! Perfa!

Iskalla beslut i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Sommarklubben:Breakdown (1997)

Breakdown_1997Ännu en trivsam tur tillbaka till det ruffiga 90-talet.
Idag Kurtan Russell på bilsemester genom ett ödsligt New Mexico.

När bilen plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans blir goda råd dyra för Jeff (Russell) och frugan Amy (Kathleen Quinlan). Bara en ödslig landsväg och öken. Illa. Tur att en vänlig trucker (J.T. Walsh) stannar och erbjuder skjuts till närmaste mack. Jeff vill ogärna lämna sin nya bil vid vägkanten, men Amy erbjuder sig att åka med och ringa till verkstad. Paret skiljs åt, och frågan är om de kommer att ses igen…?

För när Jeff sent omsider löser bilproblemet själv och kommer till macken där de ska ses..finns där ingen Amy. Och ingen har ens sett en person som liknar henne. Vad än värre är…när Jeff får tag i truckern säger han sig inte ens känna igen Jeff! Mardröm!

Jäkligt enkel och rak story detta, som i regissören Jonathan Mostows händer (och manus) ändå blivit en stunds rejäl underhållning. Mystik blandat med lite tuff thriller. Tur att Jeff är av den envisa sorten och börjar snoka i vad som är på gång i grannskapet. Det blir en sorts snygg förklädd roadmovie där Jeffs envishet hela tiden tar honom ett steg närmare den obehagliga sanningen.

I slutänden kanske den mer normala klyschiga thrillervarianten av oskyldig-huvudperson-hamnar-i-skiten-tema som man är van vid…men vägen till den något förutsägbara upplösningen är underhållande…och bitvis smarrigt spännande.
Även vid en återtitt.

Motorstopp i sommarnatten.


summer-movie-fun-logo

 

 

Bone Tomahawk (2015)

BONE-TOMAHAWK-One-Sheet-692x1024Märklig mix av western och…kannibalhorror.
Men likväl..en western.
Räcker för mig för att fokusera.

Filmen lirar dessutom med små medel. Ingen överdådig superbudget här inte. 90% av handlingen ute i ett kargt stenlandskap. Men feelingen blir bra. Det finns en obehaglig atmosfär över hela rullen. Kanske beror det på det något ovanliga (?) upplägget för att vara en western. En kvinna tycks bortrövad av ett gäng indianer…som mer verkar ha släktdrag med…eh…kannibaler..typ. Ruggigt.

Rollistan går dessutom inte av för benyxor; vi får Patrick Wilson som den äkta maken vilken ska ha tag i frugan till varje pris, Kurtan Russell med omgångens fetaste musche i nyllet som bister och rättrådig sheriff, samt Matthew Fox i snygg finlirar-kostym som besitter färdigheter i hantera skjutvapen på bästa sätt. Denna udda trio, plus oldtimern Richard Jenkins (som nästan stjäl hela filmen!) är således laguppställningen som är ute på räddningsuppdrag.

BoneTomahawk

Kurtan sportar givetvis slips i ödemarken

Återigen, märklig kombo av ingredienser. Ibland ett ganska sävligt drama. Ibland en gorig tillställning med blod och kroppsdelar som flyger lite huller om buller. Ibland rysliga övernaturliga vibbar. Och ibland ren och skön westernfeeling.

Jag sitter dock nöjd. Gillar blandningen. Som en bra påse smågodis med både salt, surt, hallonbåtar och geléråttor i mixen. Russell och gänget är stabila och stoiska utan att det blir töntigt. Den märkliga storyn och regin kommer från en lirare som heter S. Craig Zahler och det här är enligt uppgift hans debut bakom kameran. Kunde varit mycket sämre, tack och bock. Kanske lite för lång för sitt eget bästa? Men annars så!

Möjligen inget för den som väntar sig en traditionell western.

The Hateful Eight (2015)

hateful_eight_payoff_finalNy Tarantino! I samma vatten som den förra rullen (Django Unchained), westernvärlden.
Kommer han verkligen undan med det? Regissören som ändå kanske är lite känd för att väva ihop sina storys i olika miljöer och nya nischer för varje ny film.

Men, jag behöver icke vara orolig en endaste sekund. Django… var oerhört underhållande, rå och till och med rolig…så varför ändra ett vinnande koncept? Däremot har den gode regissören skalat ned sin nya westernstory till att bli ett sorts kammarspel med begränsad yta, fylla denna med detaljer av guds nåde och sedan slänga åt skådisarna en lunta dialog att lära sig. Tjoff pang liksom.

För en dialognörd som en annan är detta förstås mumma. Många hävdar att filmens numero-uno-insats görs av pålitlige Samuel L Jackson, vilken håller igång med kanske sin digraste svada hittills (?). Jag menar nog istället att dagens pris bör gå till Walton Goggins som med sin evigt tjattrande (möjliga) sheriff Mannix stjäl varje scen han är med i.
Lägg nu till dessa kufar namn som Kurt Russell (muschen!!), Michael Madsen (alltid denne Madsen!!), Tim Roth (eller var det Christoph Waltz i förklädnad?), Jennifer Jason Leigh (som kanske gör sin bästa insats på år och dag!), gamle Bruce Dern (med vild blick)…och det är sannerligen en sällsamt sällskap som alla tvingas övernatta i ”Minnie’s Haberdashery”, en stuga belägen i Wyomings smällkalla snölandskap. Alla har sina rutiga skäl att vara just där…frågan är egentligen bara vem som har vilken agenda…och naturligtvis litar ingen på någon. En sorts knäpp mix mellan Taratinos gamla Reservoir Dogs, hans nyare Django och valfri Agatha Christie-deckare….hmm..varför inte…10 små negerpojkar!

Det märks att Tarantino tycker om att hålla sig till invant mönster, ständigt våldsamt och rått, men den rejäla urladdningen kommer i filmens final….och då undrar man (som vanligt) om inte herr QT ändå har en sorts våldsam ådra inom sig som bara måste få utlopp på strittande blodigt sätt…? Men som tycks vanligt i filmer av QT så blir just våldet på något sätt en del av hela hans format och koncept…vilket gör att det också ”accepteras”på ett sätt som kanske inte är så vanligt annars ( i vilken annan rulle kommer Kurt Russel undan med att ge Jennifer Jason Leigh en brutal armbåge mitt i plytet så att hennes näsa blir en blodig sörja )…?

…och alla tyckte det var så kul i stugan att de plötsligt började sjunga!

Hos mig funkar första delen av rullen bäst, när dialogen är helt i fokus och Tarantino dessutom introducerar oss i stugans alla snygga detaljer. Lömska människor, dialoger med galna stickspår och utsvävningar…jag gillart! Andra delen, när säcken knyts ihop och historien får sitt avslöjande, går mer på i ”sedvanlig” mall från den egensinnige regissören. Dock på samma pålitliga och rejält underhållande vis!
Summa summarum en film som väl håller Django-flåset uppe, och kanske till och med blir liite bättre, hos mig. Främst för att historien utvecklas till just formen av ett isolerat kammarspel, där framför allt personerna står i fokus med sina olika sätt att agera.

Jag såg filmen på ”vanligt sätt”, alltså inte i den speciella 70mm-versionen som erbjöds i Stockholm under begränsad tid. Passar sig då storyn till just den effekten? Svårt att säga. Tarantino smäckar in några snygga landskapsscener i början av filmen, men sen är det interiör i stugan för nästan hela slanten. En snygg effekt i 70mm, inbillar jag mig, måste förstås vara att stugscenerna ändå kan innehålla så mycket mer av just detaljer i samma bild.
Missas då något av upplevelsen om man inte ser den i ”Ultrapanavison”? Jag tror inte det, fokuset ligger trots allt på personerna och deras agerande. Och ett stenhårt manus.

En mustig rulle, precis så Tarantino-grisigt man vill att det ska vara.
QT levererar igen.

#19_logoI Snacka om Film-poddens avsnitt nr 19 pratar jag och Fiffi mer om varför vi gillar rullen och dess galna karaktärer så mycket. Var någonstans tex hamnar den på våra respektive Tarantino-skalor..?!

 

 

 

P.S.
Vill du läsa mer om hur det var att se rullen i det speciella 70mm-formatet rekommenderas ett besök hos någon av följande bloggkamrater; Henke, Jojjenito eller Movies-Noir!

 

 

 

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Sommarklubben: Stargate (1994)

Rejält fantasifullt där regi-Roland Emmerich bränner på ordentligt med upplevelsekrutet, och bara man duckar tillräckligt mycket för logikens tillkortakommanden så är det både frejdigt och lite småspännande mest hela tiden.

En mystisk portliknande skapelse funnen i Egypten för lääänge sedan visar plötsligt upp möjliga transportmöjligheter ut i universum när lagom nördige James Spader lallar in och knäcker symbolgåtor som militärens superexperter går bet på. Kan porten möjligen leda till en annan värld? Och vad finns där? Ett beväpnat resesällskap under ledning av buttergöken Kurt Russell skickas iväg tillsammans med Spader och vips blir det äventyr i het ökensand under strålande sol och i en pyramid misstänkt lik de gamla stadiga i just Egypten. Inte kan väl de ha någon koppling…eller…?

För att vara en 90-talare håller den här matinérullen sig i ganska fin form, med tillhörande bombastisk musik och godhjärtade hjältar old school som styr upp missförhållandena i den nya tillvaron. Emmerich och manuskollegan Dean Devlin har koll på äventyrsnerven och vad som gäller i galenskaper av den här sorten. Som ”uppvärmningsfilm” inför spektaklet Independence Day två år senare fyllde den sin funktion finfint. Den efterföljande tv-serien lockade mig dock inte alls.

Stargate är popcorn med lagom smörsmak, bjuder på lite mjäkiga, men helt ok, effekter och directors cut-versionen slänger in ett par extra förlängda/borttagna scener och ytterligare lite mer grafiskt underhållningsvåld…vilket möjligen gör filmen aningens för lång i slutänden. En högst trevlig nostalgitripp ut bland stjärnorna är det dock.
Exotiskt äventyr i sommarnatten.

The Thing (2011)

Börjar man syna den ganska moderna filmhistorien lite mer noggrant så ser man strax att det kom rätt mycket fina rullar under 80-talet trots allt. Och detta från vitt skilda genrer, inte bara ungdomskomedier signerade John Hughes alltså.

Bland det vassaste som gick att uppleva på bio hösten 1982 var en ruggig historia med den enkla titeln The Thing, signerad John Carpenter när denne verkligen stod på toppen av sin skaparförmåga. En murrig alieninvasion-historia som byggde på 50-talsalstret Fantomen från Mars (som i sin tur byggde på sci-fi-novellen who goes there?), men i denna moderna tid försedd med lagom grisiga effekter enligt patenterad modell. Och spännande var det också! Och Kurt Russell som leading man.

Snabbt hopp till dagens filmindustri och det var naturligtvis bara en tidsfråga innan remake-klorna vässades åt detta håll. Tack och lov finns det uppenbarligen en och annan vettig producent kvar i drömfrabriken, för någonstans insåg man att det kanske ändå skulle vara lite självmål att kopiera denna klassiska historia rakt av. I en sorts workaround för att ändå kunna ge sig på detta projekt väljer man nu då istället att göra en historia, en sorts prequel, som leder fram direkt till när Carpenters smärre mästerverk tar sin början.
Hm..inte så dumt kanske…eller?

Nä, kanske inte men kom igen…naturligtvis går det inte att göra den här storyn utan att sno friskt från 80-talet. Vilket också görs. Grejen är dock att det görs rätt snyggt och på ett sätt som absolut inte stör mig som håller just Carpenter-originalet som näst intill heligt i alien-rysar-thriller-facket. Trots att filmen klassas som en prequel är det egentligen en smidigt tillverkad remake som lyckas med konststycket att skapa sig en mindre egen identitet, och detta trots att den helt fräckt också snor titeln rakt av.

Mary E leker Sigourney W...

Forskaren Kate (Mary Elisabeth Winstead) får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, ett norskt forskarlag har gjort en makaber upptäckt i isen i Antarktis; ett till synes infruset rymdskepp med tillhörande främmande livsform! Vill Kate möjligen komma dit och ta lite prover?
Väl på basen är det häng med glada norrmän och ett par andra forskare av varierande nationalitet, inklusive de obligatoriska amerikanarna. Alla tycks fira vad som kan vara århundradets upptäckt. Käcka miner som snabbt övergår i fruktan när vår upphittade alienvän plötsligt inte vill vara gäst längre och beslutar sig för att decimera personalen lite lagom i taget och under inte-så-trevliga former.

Inte-på-något-sätt kände regissören Matthijs van Heijningen Jr. visar faktiskt på gott handlag och en nästan kärleksfull blinkning åt 80-talet när en katt – och råttalek tar sin början på den allt ogästvänligare forskarbasen. Carpenter och co var beroende av sin tids effektmakare, men dagens film kan naturligtvis luta sig mot betydligt vassare cgi-upplevelser. Självklart inte alltid i betydelsen att det blir bättre då, men här hjälper de till att effektivt föra actiondelarna framåt och viss spänning infinner sig efter ett tag. Naturligtvis kan även den här varelsen imitera sina offer, vilket gör att Kate och co får allt större problem att lita på varandra. Lite lagom krypande mysrysligheter på begränsad yta är ju ALDRIG fel på film, och den ödsliga omgivningen hjälper till att framhäva just den känslan.

The Thing imiterar (!) sin föregångare på ett rätt snyggt sätt, och resultatet är lite småspännande ändå in i slutet där historien nästan sömlöst lyckas med konststycket att glida in i Carpenters historia. Summa summarum: dagens kvinnliga hjälte gör inte bort sig, lite småkul med ett koppel norskar i birollerna, en fanatisk dansk och bra handhavande av effekterna. Carpenter må muttra surt, men helt missnöjd borde inte ens han vara.

Carpenter x2!

Sommartider och kanske speciellt semestertider tycks ofta bli än mer inbjudande till att ta omtag på gamla rullar från förr.
Som i det här fallet, att gräva djupt i säcken och plötsligt få upp två alster av gamle John Carpenter.

Dock, ska det visa sig, inte den vitale och fräsche Carpenter som verkligen var ett namn att räkna med i slutet 70- början på 80-talet när ett tonårssinne tjusades av titlar som Dimman, Halloween och varför inte Starman!. Precis som mitt rätt osvikliga minne kommer ihåg var jag inte direkt överförtjust första gångerna jag såg nedanstående alster. Och den här gången blev jag snarare beklämd och rentav lite förbannad.
Hur tusan kunde det gå så här?

Flykten från L.A. (1996)

Först ut på reprisbanan en film som mycket väl kan kvala in på listan över helt onödiga uppföljare, till råga på allt en svindlande illa maskerad nyinspelning som det egentligen är.
Man undrar varför?
Varför förstöra det goda minnet av coole Snake Plissken från NY-äventyret?

Rätt färglös redan när den kom lider den oerhört av tidens tand, både visuellt, utformning och framför allt storymässigt. Vissa uppföljare kan ju vara rentav lysande och lite snyggt rebootande, men här snackar vi fan rent plagiat på sitt eget mästerverk. Hur tusan tänkte Carpenter egentligen!? Lätta dollars!?!
Byt ut NY mot LA, in med en oerhört ansträngd historia om jordbävning, polisen som maktmedel och jätteviktig-borttappad-manick som gör att Plissken än en gång måste in på främmande, isolerat område och konfronteras med diverse pajaser och knäppskallar av varierande sort. Ett så uppenbart fantasilöst manus kan inte mer än kallas hafsverk. Och så undrade Carpenter förbannat varför publiken svek…

Flykten från New York var på sin tid rätt banbrytande, hade den tidens coola effekter och en rätt galen och skönt oborstad historia som i vissa fall förde tankarna till ironi och framtidssatir. En film i fin 80-talsanda helt enkelt. Att upprepa detta i denna historia känns istället som att plötsligt titta på en sketch om fenomenet Snake Plissken.

Som actionstory en trött upprepning av minsta detalj i originalmanuset, Kurt Russell får väl delvis ta på sig skulden eftersom han enligt uppgift var en av de drivande krafterna som ville få filmen gjord. Naturligtvis spelar han Snake med sedvanlig pondus och man kan inte tycka helt illa om den här figuren. Den enda andra som förtjänar att nämnas i sammanhanget är Steve Buscemi, som kör en patenterad Buscemi-roll med mycket snack och låt vara lite snygg ironi i kommentarerna. Noterbart också att sköningen Bruce Campbell flimrar förbi ett par sekunder som flippad knäppgök med smak för skalpeller.

Som helhet en rejäl besvikelse, högst onödig som uppföljare och som också dessvärre svärtade ned minnet av hårdingen Snake en aning. Av den innovative Carpenter märks inget här utan det blir mest en högst standardtillverkad trött resa mot slutet där Snake givetvis får sista ordet och förhoppningsvis såg till att allt snack om ytterligare uppföljare begravdes. Möjligen inte uselt men oerhört trist som film, med mikroskopiska ljusglimtar . Rejält svaga tummar här.

 

Ghosts of Mars (2001)

Man undrar ju också stilla nyfiket om inte Carpenter tagit till sig något av det faktum att hans senare filmer i den nedåtgående karriären inte direkt rosat marknaden.
Man kan bara undra vad som rörde sig i hans huvud  vid tillkomsten av den här soppan. Eller skämtet till film kanske är bättre uttryckt.

Ledsen kan man i alla fall bli över att se hur en sådan ikon som Carpenter ändå var vid en viss tidpunkt plötsligt faller djupt genom lagren och sedan kränger ur sig sådan här dynga. 
I framtiden har människan koloniserat delar av Mars och små gruvsamhällen växer upp här och där. Den mer än usla historien följer ett antal poliser som är utsända till ett litet samhälle för att eskortera en ökänd brottsling tillbaka till huvudbasen där han ska tas i stadigt fängsligt förvar. Vad sällskapet inte räknat med är att oförsiktiga gruvingenjörer plötsligt av en händelse släppt lös onda krafter som nu verkar ta varenda kotte i besittning och förvandlar dem till…tja…kan det vara någon slags zombier…?? Skrattretande dåligt är det i alla fall.

Filmens hjältinna är polisen Ballard(Natasha Henstridge) som backas upp av ingen mindre än Jason Statham i början av sin karriär, och gamle Ice Cube som den infångade brottslingen med det mustiga namnet ”Desolation Williams”… vilken nu måste ställa sig på samma sida som poliserna i kampen för överlevnad.

Det skjuts, springs och hoppas i något som alltså ska föreställa ett gruvsamhälle på Mars, men mest påminner om ett grustag i mellansverige. Kulisserna är så satans dåliga att de direkt för tankarna till de gamla sci-fi-serierna som gick på tv när man var grabb och där allt var inspelat i studio och det ekade när de pratade. Här kommer rullande klippblock som ser ut som något mina barn gjort i papier maché i skolan och allvarligt får jag problem med att hålla mig för skratt. Och då har jag ändå sett filmen en gång förut.

Carpenter visar ånyo upp en totalt bristande förmåga att förvalta sitt arv som en intressant filmskapare. Hans omdöme måste helt ha skjutits i sank vid något dystert tillfälle i karriären. Manuset är tunt och vekt som ett bakplåtspapper, produktionen andas C-film så det stänker om det, skådisprestationerna är taffliga, inte ens Statham kommer undan. De s.k ”skräckinjagande zombierna” ser mest ut som ett antal lallande A-lagare i maskeradkläder, och kan någon förklara varför Carpenter envisas att här liksom i det föregående alstret ovan ha med den överspelande och påfrestande Pam Grier i birollsavdelningen!? (visst, hon gjorde ett snyggt jobb i Jackie Brown men Carpenter är ingen Tarantino direkt)

Magra och tokdåliga effekter, ett sorts rött filter som för att markera att det är Mars vi är på, känslan av firmafest i grustaget och överspelande C-skådisar. Återigen får Carpenter gå och ställa sig i skamvrån. Den här gången långt in. Inte en enda ursäktande detalj att luta sig mot får han av mig.
Skäms!