Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Annonser

5 comments on “Filmspanarna: Biopics!

  1. Kul text och strongt val av dig. Jag kände inte ens till filmen. Jag ser mig inte som ett speciellt fan av Elvis, men på resa genom USA hamnade jag och kompisen i Memphis. Vi bestämde oss för att åka till Graceland, huset drog i oss. Vi skojjade med varandra att det bara var på skämt vi åkte dit. Det kändes så ”cheesy”. Men väl där blev jag helt blown away. Det var en mäktig känsla att gå omkring därinne. Vördnad blandad med sorg. Elvis var kungen.

    Gilla

  2. Riktigt kul val av film, jag kände inte heller till den (syftar till Henkes kommentar här ovan).
    Tänker på det här med biopics. En bra biopic måste ju ändå vara som denna Elvis-film var för dig. Du såg en film om en människa som intresserade dig föga innan, du lärde dig nåt, såg på honom men nya ögon och kanske blev du mer engagerad i hans livsöde såhär efteråt. Då har väl filmen lyckats jättebra egentligen även om betyget inte blev högre än en trea?

    Gilla

  3. Du bränner av den ena höjdartexten efter den andra just nu 🙂 Hade liksom mina kollegor ovan ingen aning om att det fanns en Elvis-biopic, än mindre en som var regisserad av Carpenter. Men den känns ju ändå nästa sevärd tack vare Kurt.

    Gilla

  4. @Henke: Underbart ändå att du som inte är ett fan har glidit runt på Graceland. Avis! Kan ärligt säga att jag efter den här rullen absolut skulle kunna tänka mig att åka dit också!

    @Fiffi: Ja jag känner mig riktigt nöjd. Den gav faktiskt mycket mer än jag kunde ana tillbaka. En lyckträff…och lite kände jag att jag ville fortsätta utmana mig själv….(stärkt efter förra månaden..?)
    Och en 3:a….det är ju lika med ”Bra”!
    Det får Kungen i sin himmel vara nöjd med va…? 😉

    (btw: kanske vi borde ha det här med betyg som ”ämne” någon gång? Tror nog att en del av oss lägger in olika värden i betygsskalorna…alltid kul att höra hur andra tänker…) 🙂

    @Sofia: Tack! 🙂
    Kurtan är kanon i den här rullen! Verkligen bra som Kungen med alla moves och manér. Rekommenderas!

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s