Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

3 kommentarer på “Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

  1. Jag har varit lite sugen på detta efter att jag såg Silent House men jag har inte fått tummen ur än. Kanske ska strunta i att dra ur den där tummen. Det ser ut som jag klarar mig jättebra utan att se den 🙂

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.