Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.