Furry Vengeance (2010)

…eller varför inte med den lite mer lusiga svenska titeln Varning för vilda djur!

En icke helt slimmad Brendan Fraser har fått i uppdrag av lömsk chef (Ken Jeong) att skapa ett villaområde i den grönskande naturen.
Följande händer:

  • Fraser får (mest hela tiden) stryk av en listig tvättbjörn
  • Fraser blir nedskiten av fåglar
  • Fraser blir jagad av en björn in på en portabel toa som välter
  • Fraser blir ”skunkad” av en…skunk
  • Fraser uppför sig allmänt puckat och alla tror han tappat det helt. Inte minst frugan (en knäppt felcastad Brooke Shields!)

Alltså, en rulle som på papperet inte har någon, NÅGON, förutsättning att lyckas (enligt skvallret den enda rulle som Fraser ångrat att han ställt upp i).

Så….varför sitter jag då där framför burken och skrattar sådär fredagshjärtligt åt det här!??! Varför känns som att det är veckans höjdpunkt när Fraser får spö av en tvättbjörn??! Är det för att det är just fredag? Ät det för att ölen var extra god denna kväll? Är det kanske rentav för att ibland blir det ju så att en usel rulle blir så over the top att den blir underhållande….???
Klassad som en familjefilm…visst. Men den som letar mellan filmrutorna kan också hitta sköna jokes som banne mig är mer anpassade till en vuxen publik. Ett snilledrag mitt i all dikeskörning?

möter sin överman…eh…djur

Klart att du som vill hittar skit och pannkaka här.
CGI:n är inte speciellt bra. Handlingen får plats på en post-it-lapp. Skådisarna är genrellt kackiga (utom Jeong från underbara Community, vilken är lika härligt dryg och sarkastisk som vanligt). Och missa för fanken inte etertexterna! Hahaha.

Men jävlars vad kul det kan vara att se en vuxen man åka på spö av en tvättbjörn.

Meek’s Cutoff (2010)

Meeks_poster

Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.

1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.

Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?

Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.

Meek001

tröstlösa dagar…?

Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.

Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.

Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?

Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.

Super (2010)

super_posterHur är det nu?
Alla kan bli en superhjälte? Även utan superkrafter?

Dagens inlägg i debatten kommer från Frank Darbo (Rainn Wilson) en tystlåten, timid, figur vars liv just blivit än värre. Enligt honom själv alltså. Frun Sarah (Liv Tyler) har precis lämnat honom för den skumme Jaques (Kevin Bacon). Vad återstår i tillvaron? Jobbet på den sunkiga syltan där han flippar hamburgare..?

I ett något febrigt tillstånd av självömkan, och under aningens påverkan från den lokala kristna (!) tv-kanalen, beslutar sig Frank för att bli en nattlig hämnare. En kraft för alla utsatta som hamnat i klorna på sådana skummisar som…som..Jaques till exempel!
En taffligt sydd hemmadräkt senare är Frank redo för gatornas våld i form av den rödklädde ”The Crimson Bolt”! Ojoj.

Jaha, så vad är detta? En komedi? En svart skröna? Ett drama om en man så förlorad i sitt förstånd att verklighet flyter ihop med fantasi? Regissören James Gunn (Guardians of the Galaxy) slänger upp en story som i vissa fall starkt påminner om Kick Ass-rullarna. Här samsas ren komedi, ibland med slapstick-inslag, och ganska rått våld.
Att Frank inte direkt är en vig brottsbekämpare med elegant stil står snart klart, och när den unga Libby (Ellen Page) dyker upp i hans liv och vill bli maskerad sidekick…ja då vässas det hela till såklart. Och nånstans vill Frank bara rädda Sarah ur klorna på den iskalle Jaques som visar vara en knarkhandlare utan samvete.

Det är mörkt, det är avigt, skratt som ofta fastnar i halsen. Det är ett drama om en snubbe som uppenbarligen inte har koll på sitt själsliga liv…en sorts sarkasm över svennebanan-livet?
Eller bara en jävligt röjig och lite knäpp actionkomedi?

super_pic

hemmabyggesmällare…perfa!

Valet är kanske fritt för den som tittar. Hur som haver funkar Rainn Wilson perfekt i rollen som den dystre Frank. Imponerande rollista i övrigt i denna ganska lågbudgeterade rulle. Gott om våld och svart humor…och så den där lilla touchen av det skavande dramat..som gör att gränsen mellan medlidande för huvudpersonen och farhågan för att han har mental härdsmälta…suddas ut lite då och då.

Sevärd i all sin brokiga mix.

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Flmr vs Filmåret 2010!

Tack vare ett sommarlisteinlägg från Jojjenito, och som lite uppvärmning inför den kommande listan om det nostalgiska filmåret 1998….kommer här en svassig lista på 2010!
Vad finns det att säga om detta fina VM-år?

Tja, ett rätt bra filmår (aren´t  they all!?), på min lista i form av ett par oväntat bra komedier. Den ena med mycket hjärna, den andra med mycket visuell fantasi.
Vi har några obligatoriska dramer med hög standard. En gammal filmskapare kom tillbaka med en synnerligen obehaglig men spännande rulle. Ett besök i westernland blev mycket bra. Sydamerika slog sig åter in på listan. En älskad filmserie tackade för sig detta år med en finfint sista kapitel.
Jamen precis som vanligt alltså.
Ett schysst filmår.

Nu rullar vi listan!
Glöm inte kommentera!

***********************

10. Easy A

Hög, HÖG, kvalité på den här komedin som visar vad som händer när rykten kommer i schwung. Filmen som kanske fick upp mina ögon ordentligt för Emma Stone som skådis. Hon är mycket bra här. Liksom manuset, vilket vågar ta steget och blanda allvarliga frågor med lättsammare stämning.

 9. Scott Pilgrim vs. the World

Kanske filmårets största överraskning hos undertecknad. Signerad Edgar Wright. Är det hans mest udda film hittills!? Galet manus med UNDERBART visuellt flow! Michael Cera sådär töntbra i huvudrollen! En rulle det inte går att tycka illa om, hur tunn storyn än är. Jag ler fortfarande brett när jag tänker på rullen.

8. Unthinkable

Rulle som nästan försvann lite i mängden. Jag höll på att missa den. Ett sorts obehagligt kammarspel om rätten och nödvändigheten att ta till vilka medel som helst för att förhöra terrorister. I centrum FBI-agenten Carrie -Ann Moss som måste brottas med sin egen moral när terrorist ska tvingas avslöjas VAR ett attentat ska ske på amerikansk mark. Tätt drama med synnerligen otrevlig smak i munnen. Bitvis otroligt spännande dock. Samt en hängiven Samuel L Jackson! Vilken också kan vara obehagligt ibland.

7. Tropa de Elite 2

Att brassarna skulle kunna vaska fram en uppföljare som var minst lika bra som sin föregångare! Trodde man ju inte! Samma take på korruptionen och den hopplösa kampen mot droggängen i favelorna. Nu med det lilla tillägget att bovarna även kan hittas i de högre leden inom samhället. Lämnar bister syn på det moderna samhället. BRA rulle!

6. The Ghost Writer

Gamle räven Polanski flipprar lite med fingrarna och visar att han kan än! Tar en ganska ordinär thrillerhistoria och förvandlar den till en obehaglig rulle om hemligheter, svek och lögner. MYCKET BRA rollista där Ewan McGregor och Pierce Brosnan står för stabila insatser. Glöm dock inte Tom Wilkinson och Olivia Williams! Bra känsla för amerikansk östkustmiljö. Trots att filmen är inspelad i Tyskland!

5. True Grit

Coen-brorsorna visar att det går att göra värdiga och berättigade nyinspelningar! Jag vill påstå att Jeff Bridges överglänser John Wayne i originalet! Å andra sidan är det inte rätt att jämföra rullar från olika tidsåldrar. Här ligger fokuset mer på  unga Hailee Steinfeld, vilket gör storyn både bättre och mer dramalik. Å så lite spänning mot slutet! Western! Ahhhh….!

4. The King´s Speech

Älskar brittrullar som tar fasta på stadiga dialoger och murriga personporträtt! Gärna historiska grejer! Passar som smutt! Härligt drama som faktiskt gjorde skäl för hajpen. Samspelet mellan Colin Firth och Geoffrey Rush känns nästan magisk ibland! Och så denna feelgood mitt i alla besvärligheter! Lysande!

3.Toy Story 3

Kanske måste man ha hängt med Woody och Buzz från början för att till fullo förstå storheten i den här världen? Det har jag. Och jag är fortfarande sådär larvigt flabbergasted av filmmakarnas sätt att tillverka filmer med fascinerande teknik i kombo med historier som talar till både barn och vuxna. Toy Story-serien är lätt en av Disney största snilleblixtar någonsin. Det här sista kapitlet är dessutom underbart känslosamt och inte minst VÄRDIGT som berättelse när det gäller att sätta punkt för en era. Som vanligt dessutom asrolig och sprängfylld med vuxenhumor i parti och minut.

2. Black Swan

Darren Aronofsky målar upp en djävulskt fastnaglande rulle. Man liksom sitter och vrider på sig i vånda, men vill inte…KAN INTE…sluta titta! Vart ska det sluta!? Vem är vad och..vad är vad..?!! Natalie Portmans bästa stund i rampljuset?
Manuset är lysande. LYSANDE säger jag! Gränsen mellan fantasi och verklighet har sällan behandlats så bra på film!

1. Blue Valentine

Filmen som gav mest magvärk under hela 2010. Vemodig. Jobbig. Tragisk. Hopplös. Men också kärleksfull. Knäpp kombo men det räckte ända till guldplaceringen! En film det gör ont att se. Ryan Gosling och Michelle Williams kvitterar ut årets toppbetyg i skådisklassen!

övrigt: 

Honorable mentions: Kick Ass (frejdigheten), Shutter Island (stämningen), The Reef (skräcken i vattnet) Green Zone (Matt Damon och Paul Greengrass), Grown Ups (semesterkänslan!), Inception (snyggheten), The Town (oväntat bra Ben Affleck!), Red ( Willis, Malkovich och Mirren)

KatastrofenThe Twilight Saga: Eclipse (skräp, skräp, SKRÄP!!!)

2010!!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år då? Finns det crossovers och gemensamma nämnare?
Kolla här!

 

Tropa de Elite 2 (2010)

Slaget om favelorna fortsätter.
Lika skoningslöst och lika hårt som  förut.

Dock med den skillnaden att plötsligt kommer inte de största hoten från knarkbaronerna i favelorna, utan från betydligt ljusskyggare figurer högt uppe i Rio´s maktsystem.
Något som vår bekanting överste (numera) Nascimento (Wagner Moura) kommer att få erfara. Det har gått ett par år sedan förra filmen och Nascimento basar över sina svartklädda ”dödspatruller” med det tvivelaktiga uppdraget att rensa upp i Rios slum. En incident på ett högriskfängelse dit elittrupperna kallats för att slå ned ett fånguppror går överstyr med våldsamma följder och Nascimento blir utsedd till syndabock och omplacerad från aktiv tjänst. Plötsligt är han chef för avlyssningsavdelningen i Riopolisens underrättelsetjänst. Samtidigt är det en luttrad och härjad Nascimento som börjar se hur myndigheterna utnyttjar korruptionen för egen vinning. Hans protegé Matias (André Ramiro), nu en garvad soldat hos de svartklädda, klarar sig heller inte undan kvasten när syndabockar ska utses.

José Padilha fortsätter i samma stil som förra filmen. Samma snabba tempo, samma visuella klipp och växlingar. Fokus nu mer mot maktens korridorer där alltmer av skumraskspelet pågår. Det är valår i Rio och nästan vad som helst känns tillåtet i kampen om röster. Knarkbaronerna är fortfarande ett problem i ögonen på de styrande, men nu finns också ett nytt hot i form av redan korrumperade poliser som plötsligt ser chansen att löpa hela linan ut och ta kontroll över hela favelor vad gäller näringsliv, handel, droger.

Trots att den här rullen möjligen känns lite mer polerad och inte liiika ruffigt gjord som sin föregångare, lyckas Padilha faktiskt att göra handlingen minst lika spännande. Och oviss.
Även om Nascimento har blivit kostymnisse börjar han rota i den förestående korruptionen inför det förestående valet, och blir naturligtvis en säkerhetsrisk för alla de ljusskygga inblandade. Wagner Moura känns faktiskt lite vassare som karaktär i den här uppföljaren. Som om hans sätt och intensiva dialoger verkligen satt sig. En karismatisk figur! Nu dessutom lite mer fokus på hans frånskilda familj och hans försök att återknyta kontakten med sin son som vuxit upp till tonåring.

kampen går vidare i skjorta och kostym!

Padilha varvar snabba dialoger med styckvisa maffiga actionsekvenser som gör skäl för namnet. Fortfarande utövas ett synnerligen rått våld när favelorna besöks och skurksen ska rensas bort.
Det läskiga är att också de korrumperade poliserna använder sig av samma brutala metoder för att dölja sina spår när det behövs.

Tropa de Elite 2 kör helt enkelt bara på i samma adrenalinspår som sin föregångare. Fokus mer på skurkarna i kostym i maktens korridorer, men fortfarande lika obehagligt realistisk och visuellt utmanande stil på filmen.
Att skilja fiende från vänner känns här om än mer besvärligare!
Mycket bra uppföljare!

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

The Company Men (2010)

Ambitiöst drama om vad som händer när den stora Krisen drabbar ”vanligt” folk i form av arbetslöshet i kärva amerikanska finanstider.
Nu är det i sanning inte så vanligt folk det handlar om. Bobby Walker (Ben Affleck), toppsäljare på Stora Företaget är en av alla som får kicken när det måste sparas och det ekonomiska rävspelet om höjda aktiekurser eskalerar. Synd för Walker att han bor i stort flådigt hus och har dyra hobbys. Tålmodiga frun förespråkar eftertanke och självrannsakan..men Bobby måste naturligtvis nå botten innan det kan bli tal om rebound igen.

Som sagt, ambitiöst, men får mig inte att foka fullt ut.
Historien biter sig liksom inte fast. Trots att rollistan, förutom plågade Affleck, erbjuder namn som (en halvengagerad)Tommy Lee Jones, Chris Cooper (alltid bra dock!), Maria Bello, Craig T. Nelson och självaste Kevin Costner i en mindre roll (vilket ironiskt nog gör att han är kalasbra i rollen).

Inte direkt dåligt, men bjuder inte på några större upplevelser. Man har sett det förut.
Ok för stunden. Affleck dock bättre än man kanske tror (vill tro?)

Enhanced by Zemanta

Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Tjoff och Smack!!!
Vad var det som hände?! Som en galen virvelvind som bara liksom slog till och sedan lika fort försvann!

Edgar Wright på speed. Eller nåt. Den brittiske filmsnubben med säkra titlar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, har läst in sig på serieförlaga och gör sin egen version på film. Och här gäller det att glo om du inte ska missa en sekund. Wright öser, verkligen ÖSER, på med ett tempo som nästan kan fälla även den mest ihärdige.

Toronto-bon Scott Pilgrim (Michael Cera) är en sorts slacker med minst sagt udda kompiskrets. Hans spelar i ett sunkigt hobbyband, delar källarlya med gayige Wallace (Kieran Culkin) och verkar mest göra…ingenting. När han träffar den märkliga och lockande Ramona Flowers (Mary Elisabeth Winstead) med rött hår…och blått hår…och grönt hår OCH självsäker stil… drabbas han av den stora passionen. Här gäller det att charma medans järnet är varmt. Så att säga. Extra lurigt kanske då att han redan dejtar kinesiska yrvädret Knives Chau (Ellen Wong)…men inget som inte går att hantera. Eller?

OCH, för att vinna Ramonas hjärta och slutliga intresse måste Scott bokstavligen SLÅ sig fram genom Ramonas sju ELAKA ex (!!!) som har en förmåga att dyka upp i tid och otid. Som ni hör ett helt vansinnigt upplägg som tycks pendla mellan fantasy och verklighet. Uppbyggt som ett klassiskt tv-spel där Scott måste möta sina motståndare öga mot öga med allt vad DET innebär av spektakulära fighter.

Min impulsiva spontana känsla efter några minuter; herrejösses..VAD är det här..EGENTLIGEN!?
Min känsla den efterföljande speltiden av filmen: herrejösses…vad jag ÄLSKAR det! Att beskriva rullen är egentligen ganska omöjligt…och onödigt. Full med fantasifulla vinklingar, knäppa serietidningseffekter…och någonstans även en insprängd visdom att man alltid vara sig själv och tro på det man gör.
Tror jag iaf att det handlar om.

Ibland vet jag inte riktigt, upptagen som jag är med att ta in alla crazy effekter och grejer som händer. Wright har för ett ögonblick struntat i den där lite smarta brittiska humorn med underfundighet, och drar på med visuell grannlåt av sällan skådat slag. Men vänta, det ÄR å andra sidan rätt underfundigt här också när man tänker på det. Bara presenterat på ett annat sätt. Och visst går att det att hitta små säkra kopplingar till gamla tjusiga klassiker som Some kind of Wonderful, The Breakfast Club och Pretty in Pink? Om man bara vill alltså.

helt naturligt för en tjej att ha i väskan i den här rullen

Huvudrollen Cera är sådär charmigt naiv och lite jönsig, man liksom tycker om honom direkt. Ramona är mystisk, märklig och sportar en skön stil. Runt dem finns snällisarna och dummisarna. Ibland tror man att Wright gör lite narr av klyschorna, stilen och de sociala fenomenen i vårt upplysta samhälle. Ibland känns det som han bara vill lattja runt med en berättarform som är helt GALEN. Och testa lite nya gränser.
Jag har inte läst någon serieförlaga, men det känns heller inte som om det spelar någon större roll för att kunna ta till sig helheten. Just de snabba klippen, de många oväntade infallen i bildspråket och det vassa tempot i dialogerna är riktiga godsaker. De flesta fräcka storys har sina dalar då det slackar lite. Den här också. Dock inget som på nåt sätt förstör helhetsintrycket när minutrarna ska summeras.

Scott Pilgrim vs the World är fenomenalt underhållande tokig. Rolig och hejdlöst crazy. Ett bildspråk som närmast påminner om tja….just en serieförlaga! Egentligen är det skit samma vad filmen handlar om. Man sugs in i den tack vare den hysteriska formen. Dock kanske en rulle man antingen älskar eller avskyr, så pass utanför boxen befinner den sig.
Själv skrattar jag än!

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Sommarklubben: Unstoppable (2010)

Det som skulle bli regissören Tony Scott´s sista film blev ironiskt nog också en film som mer än någonsin visade upp just de attribut som blivit något av regissörens signum.

Här finns inga skurkar eller onda typer, möjligen ett par sura skitar och några rejäla klantarslen. Det handlar alltså om ett obemannat godståg som genom ett dundermisstag befinner sig ”på rymmen” genom tätbefolkade områden i östra USA. Om inte besten stoppas eller på annat sätt tas kontroll över hotar (naturligtvis) superduperkatastrof vid en krasch då tåget (naturligtvis) innehåller livsfarliga kemikalier. När så allt har skitit sig och trafikkontrollen står där och resignerat studerar järnhästens framfart blir det mer eller mindre av en slump upp till två vanliga knegare (naturligtvis) att lösa krisen.

Den som nu letar efter en tidstypisk Tony Scott-film kan med fördel spana in dagens rulle. Här bjuds på snabba, blixtrande, klipp, ett hetsigt tempo som hela tiden (främst pga. sin tacksamma story) ökar i intensitet ju länge mot stadsbebyggelsen tåget tar sig. Det är samma grälla och kontrastrika färger som Scott skämt bort oss med tidigare. Snygga överflygningar i fotot och en förmåga att klippa ihop filmen så att helhetskänslan icke går förlorad på något sätt tillhör också den bortgångne regissörens stora styrkor. Jag är vän av Tony Scott, och kommer alltid att vara. På något sätt hade han förmågan att göra de mest smala historier väldigt intressanta, och framför allt snygga.  Dessutom verkade Tony vara betydligt roligare att ha att göra med än surmuppen till brorsa, Ridley…

Hustomten hos Tony är uppenbart Denzel Washington som här gjorde sin femte film för regissören. Som vanligt dominerar Dez även när han här slöskådespelar sig igenom manuset, och ändå blir hans gubbe Frank hela tiden roande intressant. Chris Pine får vara rookien Will och den som både ska mästras lite av veteranen och sedan få sina minutrar i rampljuset. En rätt ansträngd sidohistoria med besöksförbud hos fru och barn efter olyckliga omständigheter faller möjligen lite platt, och visst är det lite Armageddon-varning där…?

Dagens manus spiller ingen större tid på lång startsträcka. När det väl börjar rulla på så gör det detta utav helskotta kan man ju lugnt säga. I en rulle där det inte finns några direkta skurkar eller komplotter gäller det istället att fånga upp intresset hos den som tittar på andra sätt. Scott löser det smutt genom att låta tåget självt anta formen av ett enormt vidunder som ”förgör”allt sin väg om det råkar befinna sig på eller intill spåret. Logiken passar sig naturligtvis inte att prata om här. Historien må vara ”inspirerad” av verkliga händelser, men känns självklart fixad och trixad för att passa Hollywoodstuket och den uppställda mallen.

Unstoppable blir kanske lite grabbig (trots Rosario Dawsons tuffa trafikövervakare), men som snyggt tillverkat actionröj står den sig väldigt bra. Trots att den till syvende och sist är stöpt i samma pålitliga form som andra alster i genren, blir det allt lite spännande längs vägen…flåt..spåren. Även vid en sommarklubbs-omtitt.
Tågvisslor i sommarnatten.

full starfull starfull star

 

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Easy A (2010)

Det är banne min inte varje dag man snubblar över komedier som håller hela vägen in till finalen. Och som lämnar en med en sådan där trevlig humörtopp.

Men så är fallet här.
Trots att ämnet egentligen är ganska känsligt, lite sorgligt och kanske i högsta grad verklighetsbaserat. Men vad vet väl jag? Medelålders man i mina bästa år som jag är.

Olive (Emma Stone) är en sådan där tjej som det är otroligt lätt att bara gilla så fort man tillbringat några minuter i hennes sällskap.
Huvudet på skaft, social och framför allt försedd med skön humor.

Livet i den lilla hålan i Kalifornien i skolan ihop med bästisen lunkar väl på som det allmänt gör. Men det är ju det här med SEX, herregud. Olive tröttnar plötsligt på att hela tiden få höra om hon gjort det eller det…eller DET ännu.
Ett infall får henne att ljuga ihop en snygg historia om en het dejt och vips är naturligtvis rykteskarusellen igång. Snart rullar snöbollen fortare och växer till sig. Olive upptäcker att hon plötsligt ÄR någon, den lite farliga och vilda. Unga hormonstinna grabbar är snart beredda att betala för att hon ska ljuga ihop en het historia om erotiska eskapader ihop med dem, och Olive är väl inte den som är den. Snart är hon hela skolans heting. Bästisen blir avundsjuk och säger upp bekantskapen, de ultrareligiösa grupperna på skolan ser henne som sin nya fiende, och till och med hennes favoritlärare börjar undra vad hon pysslar med.

Även om manuset ligger och nosar lite farligt nära synen på tjejer och deras stil, tar det också upp det här med att sätta stämplar. Och hur lite som krävs för att osanna rykten ska bli eftermiddagens sanning. En sorts allvarsamhet i botten alltså. Humorn och de ganska rappa dialogerna är kanske det som ändå håller filmen från att trampa över den där gränsen. Och så Emma Stone förstås. Perfekt i rollen som en stark individ som vet hur att vända på stekarna och ta kontroll.

Skala bort humorn och det pigga soundtracket så har vi ett drama som hade kunnat ta rätt dystra och sårande vägar. Istället satsar man här på att med komik och lite sunt förnuft ta udden av de klyschiga fördomarna. Jag säger absolut inte att filmen på något sätt skulle ha den minsta verklighetsförankring, det är trots allt Hollywood. Och en ganska trivsam romantisk historia på temat girl meets rekorderlig boy..via lite krumbuktande. Ytterligare plus i kanten delas också ut till Stanley Tucci och Patricia Clarkson som Olives sköna filmföräldrar.

två sköna referenser till 80-talet. vilka?

Att Olive i sig är en sådan stark och trygg person är naturligtvis en förutsättning för att manuset fungerar. Kanske är det också det enda man skulle vilja invända emot…att hon aldrig tappar tron på sig själv. Skulle det kunna fungera så i verkligheten med alla konsekvenser hennes agerande får? Tillåt mig tveka där.

Easy A lyckas alltså ändå charma sig in i mitt sinne riktigt ordentligt, sin märkliga och lite udda story till trots.
Kanske beror det på just passande humor. Eller på Emma Stone. Eller på att under manusets alla irrfärder och hittepågrunkor handlar det om att man ska våga tro på vad man kan, och vara stolt över den man är. Fan vet, men jag väljer att inte överanalysera. En trevlig film helt enkelt.
Med smutta blinkningar åt allas vårt sköna ungdomskomedi-80-tal. Fint där.